"I've been swimming in a sea of anarchy. I've been living on coffee and nicotine"

There's this scene. A few minutes into the New Moon movie, where Robert Pattinson as Edward Cullen walks across the screen in honest-to-god slow motion - the camera, Bella and a theatre full of Twilight fans completely focused on just his body in the frame, walking towards us. And that's when an entire theatre suddenly errupted around me in one colletive, lustful "oh!" It was last night, and it was my very first experience with the Twilight-saga-teenage-cult phenomena. And it was kind of magic.

So, yes, last night I went and saw The Twilight Saga: New Moon with a VERY excited E, who I think must have had ten Edwardgasms during the movie, and a theatre full of very excited and hormonal teenage girls. Because it's kind of impossible to talk about New Moon without mentioning teenagers and hormones. And last night I was surrounded by them both, and they were going "oooh" and even breaking out in spontaneous applause whenever one of the two male leads took their shirts off.

I didn't see any gender equality in this film. The girls on screen were all fully dressed, all the time. This was not about the film makers realising that half the world is female and it's the new millenium and we're all supposed to be kinda feminist now and so maybe in between all the gratuitously shots of half-naked women being half-naked for no clear purpose there should be at least one undressed guy so the movie won't seem too obviously sexist. Nope. This movie had no such equal opportunity undressing rule. This movie was all about soft skin stretching over hard muscles, pouty boy-lips and six-packs.

When I was a teenager they still told us the lie that girls' brains are wired so that they are more attracted to inner qualities like a nice personality and warm eyes, than biceps and naked skin. They said girls weren't really into the visual stuff, like boys were. Which is why I enjoyed sitting in that audience of hormonal teenage girls last night. Even though the film itself wasn't very good.

No, I didn't like New Moon. But that's okay, because it wasn't made for me. I haven't read the books, I barely remember the first film, and I didn't get everything that was happening on the screen. To me it was an unforgivably over-the-top Mary-Sue-ish movie with a lot of bad, bad lines in it. But I think half of the audience went home afterwards and got themselves off to the image of Robert Pattinson's low-riding pants and sharp hipbones. And for that kind of fan service I would still give the movie a 5 out of 5. Gladly.


After the movie we met up with E's boyfriend M at a pub after and for some dumb reason he and I got into a discussion about my depression of all things and he really enjoys a heated discussion and so he pushed me too hard and I broke. Ow. But we hugged it out so it was completely fine. I just really fucking hate crying in public. Crying is what you do when you're on your own where noone can see your stupid tears dripping down your cheeks and pooling in the dust on the floor.

"Can a woman really be mayor? Or will she just menstruate all over the city?"

Det retar verkligen antifeministerna när vissa höga poster skall tillsättas på poster eller inom organisationer som varit och är ganska enkönade (t ex EU) och det från olika håll föreslås att man bör titta om det finns en möjlig kandidat som tillhör det unerrepresenterade könet, i det här fallet en kvinna. Det är nämligen så att det enkönade tillståndet inte beror på någon brist på kompetetenta kvinnor, och det vet antifeministerna, alltså drar de den korrekta slutsatsen att om man bestämmer sig för att se om det finns någon kvinna som är en lämplig kandidat för en post så hittar man antagligen det. Och på det sättet kan man säga att Pär Ström i den här artikeln har rätt i att könet tyvärr spelar roll. Däremot har han fel i att det är "genushysterins", eller feminismens, fel.

Fördelningen mellan män och kvinnor på styrelseposter i svenska börsbolag är idag 80% män och 20% kvinnor. För tio år sedan var de 96% män och 4% kvinnor. De flesta av oss inser att det inte är slumpen som avgjort att det ser ut såhär, och många av oss tror inte heller att biologiska skillnader mellan könen är den faktor som mest av allt bidragit till den här fördelningen. Vi förväntar oss att de som utser och nominerar kandidater till uppdrag och vissa speciella poster skall ge oss den könsfördelning man kan förvänta sig av ren slump och av ett samhälle som inte tror att en persons kompetens sitter i personens kön. Allt detta, förklarar Pär Ström i sin debattartikel i Expressen, är bevis för det mansförtryck som svenska män lever under.

Pär Ström menar att det är den svenska ”genushysterin” som bär skulden till att könet forfarande spelar roll vid tillsättning av vissa poster. Det är fel, och är baserat på att han anser att vi idag lever i ett land där inga kvinnor diskrimineras pga av kön eftersom det står i lagen att de inte får det och att anledningen att det idag är en sned könsfördelning inom samhällets maktpositioner – något som är lite besvärligt för mansaktivister som driver tesen att det är män, inte kvinnor, som är det förtryckta könet - är för att kvinnor av biologiska skäl väljer att vara hemma och mysa med barnen istället för att slita på de höga maktpositionerna som de stackars männen gör. Men anledningen att kön fortfarande spelar roll, t ex när man skall utse höga poster inom EU eller välja president i USA, är att de här posterna och den här samhällsmakten historiskt sett har varit enkönad eller så gott som enkönad (och nu menar jag den reell samhällsmakt, inte vissa mansaktivisters desperata version av den där mystiska "makten" som de anser att kvinnor har och använder till att manipulera männen med undercover). När man så många år accepterar bara män på de flesta poster i en värld där de inte är och aldrig varit en majoriteten av befolkningen, så blir det tyvärr på det viset. Det är inte feminismens eller "genushysterins" fel.

Det är ert fel.

Pär Ström förklarar i sin debattartikel att han är en kämpe för ”äkta jämställdhet” - där överflödiga truismer så som att kompetens borde vara viktigare än kön, uppenbarligen är ledorden. Det Pär Ström inte berättar i sin debattartikel är att han själv tror att anledningen att 8 av 10 styrelseposter innehas av män, är biologisk. Han anser att anledningen att män är mer framgångsrika i karriären sannolikt beror på en genetisk skillnad mellan könen. Han anser att män startar företag i högre grad än kvinnor inte är en politisk fråga utan beror på att kvinnor "skyr" risker vilket i sig beror på kvinnors gener. Han anser att "feministernas manshat" har svept in i de svenska rättegångssalarna och att det på grund av det idag sitter ett stort antal män i fängelse efter att ha blivit falskt anklagade för våldtäkt och dömda på obefintliga bevis. Han har detta att säga om, eh, skillnad i mäns och kvinnors beteende. Han analyserar - på allvar - en kvinna på pendeltåget som uttalar att hon skulle vilja ha hjälp att lyfta tunga saker, som att feministerna "både vill äta kakan och ha den kvar." Han har absolut inga problem att tänka sig att den kvinnliga dominansen inom socialtjänsten gör att män kan bli diskriminerade då socialtjänstens kvinnliga personal lättare solidariserar sig med mammorna än med papporna vid vårdnadstvister, men har däremot problem att se att mansdominansen (inom, säg, valberedningar) kan göra att de solidariserar sig med andra män och att kvinnorna diskrimineras, utan anger då plötsligt "biologiska skillnader" och "fria val" som orsak.

Pär Ström och hans anhängare får tycka och uttrycka vilka åsikter de vill, ju mer diskussion som pågår i de här frågorna ju bättre, men det är faktiskt problematiskt när generna eller "fritt val" konsekvent anges som orsak till förhållanden som missgynnar kvinnor medan mansförtryck och könsstrukturer, inte naturen, lika konsekvent anses ligga bakom förhållanden då män missgynnas. Och med "problematiskt" menar jag "plain old hypocrisy". I det här inlägget förklaras det faktum att kvinnor så ofta har den lägre inkomsten i äktenskapet med "om kvinnan har valt ett yrke med låg lön är det hennes fria val. Varför fortsätter kvinnor decennium efter decennium att välja lågt avlönade yrken? Kvinnor måste, liksom män, hållas ansvariga för sina handlingar." Men i nästa inlägg har han plötsligt inga problem att se de könsstrukturer feminister länge påpekat finns i samhället (och som även drabbar män, även om Pär Ström envist hävdar att han bara hört om de strukturer som drabbar kvinnor) och slår fast att "som ett inslag i genusdebatten hävdar jag att det sannolikt inte var en slump att just mannen var ute på farligt område medan kvinnan satt säkert inne i bilen. Det ingår i ett könsrollsmönster där män offrar sig för kvinnor." Några "fria val" nämns inte här. Att analysera saker på det här sättet, så att det man helt enkelt vill skall stämma alltid stämmer, är ju precis det antifeministernas gärna kritiserar "radikalfeministerna" för.

Man får naturligtvis ha de här åsikterna som Pär Ström har. Men det kan också vara bra att veta vad han faktiskt menar med ”äkta jämställdhet”, "mansförtryck" och "genushysteri" i sin Expressen-artikel.

Alltid bra att reda ut begreppen litegrann.


PS. Läs också Sanna Raymans inlägg här! Och Gustavs artikel här!

"I dropped acid on a Saturday night just to see what the fuss was about"

Kerrang's artikel om MCR gör mig lyckligare än det har rätt att göra. Särskilt det här delen:

"The songs - working titles for the tracks we heard include Black Dragon Fighting Society, Boy Division, The Only Hope For Me Is You, Save Yourself, I'll Hold Them Back, Still Alive, Death For Disco, and Trans Am - are the most raucous, dirty rock 'n' roll gems we've heard from MCR since their 2002 debut I Brought You My Bullets, You Brought Me Your Love.

"Oh, it's filthy," notes Gerard."

*FLAILS*

*

J är helplessly inne i Twilight-serien och jag känner, som hennes bästa vän, att det är min uppgift att spamma hennes mail med alla bad Twilight fanfiction summaries jag kan hitta på Fanfiction.Net:

--"Edward is going through some changes. Changes that will change his life. Changes that will change those around him. Changes, that in the end, need to be changed. But can he find the will to be who he knows he needs to be?"

--"What happens when a masochistic vampire becomes smitten by a drag racing, musical, non stereotypical cheerleader who is reckless? Drama!"

--"When Bella wins a singing competition she gets a 4 year record deal So she meets Edward an ex-boy band singer who is now her producer and the biggest jerk she knows but slowly she starts falling for him and he falls back but 1 problem she's 16 and he's 23."

--"Edward wants bella. He'll do whatever a vampire can do to get her." (Titel: "His sweet seduction")

--"Bella is bullied by Edward Cullen. One day, where there is an accident Bella goes to la Push. Here she finds a huge cliff and decided she doesn’t want to live. She jumps, but does she survive, and who shouted ‘DON’T JUMP!’ even though it was too late."

--"Shy Edward has a crush on his classmate, Bella, but ever since she posed for semi-provocative swimsuit photos in a magazine, he's been torn between his physical feelings, and his disbelief in love."

Osv.

*

Hmm. Det märks en viss irritation ibland feministkritikerna och deras bloggkommentarer. En irritation över ”Var är feministerna? Varför kommer de inte in här där vi diskuterar deras frågor och lägger fram alla de där dumma åsikterna vi vet att de har?” Och det är ju inte speciellt konstig, deras frustration. Här har de spenderat mycket tid åt att måla upp en bild av alla dessa "arga feminister" som "vevar upp sig" så fort de hör någon komma med avvikande åsikter, här har de i inlägg efter inlägg försäkrat sina läsare att ”nu kommer väl alla upprörda feminister komma in här och börjar gapa om manssamhället, hö hö”, här har de i varje blogginlägg, forumtråd eller newsmillartikel förvarnat om att det snart kommer komma in feminister och försöka "tysta" skribenten i fråga - och så händer det aldrig! Ingen mobb med ”skogstokiga” feminister som gapar och skriker och censurerar deras inlägg. Och svaret som de frustrerade feministhatarna själva ofta kommer fram till är att ”De är väl inte VANA att diskutera på en så här intelligent nivå och med folk som VÅGAR säga emot dem.” Vilket ju är ganska fint, att de har sådana höga tankar om sig själva, menar jag.

Nu kan ju dock förklaringen till att de unga bloggläsande feministerna inte lever upp till de antifeministiska bloggarnas förväntningar, vara en annan. T ex kan den vara att de mest välkända feministkritiska bloggarna, som Pär Ströms, mest tycks ägna sig åt att kritisera den på inget vis feministiska kvällstidningsfeminismens konstiga rubriker och vinklar där könsrollerna frodas för att sälja lösnummer, och, tja, inga feminister har antagligen några större problem med det (även om han - för sin egen skull - kanske skulle ägna sig mer åt det och strunta i dumheter som att göra en jämförelse mellan tjejdominansen i den del av den svenska bloggosfären som kallas ”modebloggar” och killdominansen i det globala uppslagsverket Wikipedia). Vi har mycket större problem med alla de kommentarer som gärna hänvisar till "biologi" och vaga "forskningsresultat" de nästan aldrig kan komma ihåg var de fått dem från eller när och som alltid tas på djupt allvar så länge de stöder deras teori om hur OLIKA män och kvinnor är (så länge inte män missgynnas på något sätt på grund av just denna traditionella syn på olikheterna mellan könen - då utbryter det ett jävla liv i kommentarerna) och avfärdas till lalala-land så fort de inte stöder deras personliga teorier.

En annan förklaring kan vara att så många av de feministhatande bloggarna lever i sin egen lilla värld. Fortfarande kan man få höra det antifeministiska ”argumentet” att män minsann har kortare medellivslängd än kvinnor och varför har aldrig feministerna brytt sig om att göra något åt DET? I Sverige ökar männens medellivslängd snabbare än kvinnornas, vilket alltså innebär att skillnaden mellan könen minskar, något som antagligen beror på att jämställdheten kommit så långt som den gjort här och att mäns och kvinnors levnadssätt inte skiljer sig åt lika mycket längre. Så att sitta och påpeka att feminismen ”inte gjort” något för mäns medellivslängd känns mer som vanlig gammal feminist-bashing än en äkta, allvarlig oro för och intresse i att förändra denna skillnad. Man skall välja sina strider och möjligen känns "diskussioner" med just den inställningen ibland inte så givande för de bloggläsande och newsmillsläsande feministerna. En del försöker verkligen strida och resonera och gör det väl, och då menar jag från båda sidor, men det är ändå en droppe i ett ganska stort hav av enbart, eh, skogstokigt feminist-bashing.

Den här bloggaren berättar t o m om hur feministerna avfärdar mäns kortare medellivslängd som biologisk bara för att det är män och inte kvinnor som missgynnas. Jag vet inte vilka feminister bloggaren pratar om men alla som jag hört tror, precis som forskningen, att även om det finns indikationer att kvinnor har vissa medfödda faktorer som skyddar dem t ex mot hjärtsjukdomar i högre grad än män så beror skillnaden mellan kvinnors och mäns medellivslängd till stor del på riskbeteende, levnadsvanor och andra liknande miljöfaktorer. Snarare är det väl så att i den här frågan så är det antifeministerna, de som menar att mäns risktagande beteende är biologiskt nedärvt hos dem, som anser att mäns kortare liv är biologiskt och oföränderligt och inget att bry sig om att försöka ändra på.

"My head is full of voices, and my house is full of lies"

"When I was a student at Cambridge I remember an anthropology professor holding up a picture of a bone with 28 incisions carved in it. "This is often considered to be man's first attempt at a calendar" she explained. She paused as we dutifully wrote this down. 'My question to you is this – what man needs to mark 28 days? I would suggest to you that this is woman's first attempt at a calendar.'"

Debatten om genus kontra kön handlar inte om huruvida det finns skillnader mellan män och kvinnor eller inte. Den handlar inte, som vissa antifeminister gärna vill låtsas, om en kamp mellan de som tror att könen är 100% sociala konstruktioner och baserar detta på politisk korrekthet och önsketänkande (de ologiska och känslomässiga feministerna) och de som enbart använder sig av strikt vetenskapliga bevis när de säger att män och kvinnor har olika biologiskt styrda inre egenskaper (de skarptänkta och kloka antifeministerna). Vad debatten handlar om är något av det mest komplicerade att försöka reda ut när det gäller vad som gör oss till de vi är: Vad är arv och vad är miljö?

"När jag pratar om jämställdhet och feminism för människor utanför den närmaste feministiska kretsen så kommer biologiska, eviga skillnader alltid på tal. Då har jag nytta av en del kunskap om naturvetenskap. Hur är de studier åhörarna känner till gjorda? Det är bra att visa hur svårt det är att dra slutsatser om mänskligt beteende från biologi och hur forskningen påverkas av fördomar. Tyvärr uppfattas detta ofta som om att jag säger att det inte finns några biologiska skillnader alls, vilket kan göra en del deltagare så upprörda att de reser sig och går. Om de biologiska skillnader som "vi vet finns" ifrågasätts, uppfattas det som att all biologi förnekas."

--Ulrika Lorentzi i tidskriften Bang

Jag är enäggstvilling och har därmed en ganska skeptisk inställning till att generna bestämmer mer än miljön vilka vi är och vilka val vi gör. Här är problemet: det kräver ganska lite kunskap att vara könsbiologistisk i den här frågan. Det räcker tydligen med någon sorts hum om ett enda av alla forskningsområden och med att säga saker som ”man ser ju faktiskt att det är skillnad på män och kvinnor" för att sedan, utan något krav på mer vetenskapliga slutsatser än så, dra extremt långtgående och helt efter egen magkänsla ihopsnickrade "teorier" om vari denna skillnad består. Lite mer än så krävs ändå för att uttala sig såpass självsäkert. Det krävs också att man är medveten om sina egna fördomar. Annars sitter man plötsligt där en dag och menar att man är helt objektiv när man säger att just precis fördelningen 80% män i bolagsstyrelserna "antagligen är genetiskt"och att beviset för detta är att forskningen har kunnat påvisa att pojkbebisar är mer intresserade av "mobiltelefoner" (yes, still funny) och att när feministerna säger att det finns könsstrukturer i samhället som påverkar mer än generna gör så är de bara ZOMG vetenskapsfientliga!

Det är ju enklare än enklast att påvisa företeelser som har blivit så hårt kopplade till ett av könen att folk instinktivt känner att de är "naturliga". Kvinnor och män som är feministiskt lagda känner därför en inte obefogad oro för vad som händer om teorier om hur biologiskt olika könen är tas emot med alltför tillitsfullt öppna armar. Rädslan för att om man går med på att det finns vissa skillnader - även de som uppenbarligen finns, som t ex hur psykiska sjukdomar verkar drabba könen på olika sätt - så sitter vi snart i ett samhälle där någon sorts allmän magkänsla, djupt rotad i kultur och tradition snarare än rent vetenskapliga resultat, godkänns som bevis för vad vi människor kommer bli bra eller dåliga på i livet, vem som kommer bli dålig på matematik och bra på att se damtussarna i hörnen och vem som kommer bli bra på att plugga på Chalmers och dålig på att bygga nära, långvariga relationer med sina egna barn.

Ibland kan jag inte låta bli att undra vad könsrollsförespråkarna vill. Vill de verkligen argumentera för en teori om att pappors genetiska uppsättning innebär att de är skadliga för sina egna barn? Varför vill de inte slåss för sin rätt att ses som människor först och som sitt kön sen? Vill de verkligen, enbart baserat på vad vi idag säkert vet om vad som är arv och vad som är miljö, argumentera för ett samhälle där könet bestämmer vad vi är bra på eller inte bra på?

Frink: "In Episode BF12, you were battling barbarians while riding a winged Appaloosa, yet in the very next scene, my dear, you're clearly atop a winged Arabian! Please do explain it!

Lucy Lawless: Uh, yeah, well, whenever you notice something like that... a wizard did it.

Frink: Yes, alright, yes, in episode AG04-"

Lucy Lawless: Wizard!

Vi har ju alla hamnat mitt emot de här personerna på en fest, de som tycks veta väldigt litet om människan och det mänskliga psyket men ändå ogenerat förklarar för omvärlden vad som är Mänsklig Natur och vad som Icke Är Det. Och man blir påmind om A wizard did it-argumentet från The Simpsons ("A Wizard did it" = för att bortförklara uppenbara plot-holes i den övergripande historien så att man får berättelsen i sin helhet att bli trovärdig vilka motsägelser den än innehåller vid närmare granskning), åtminstone när man har de allra ivrigaste könsrollsförespråkarna till middagsbordet eller framför sig under mingelfesten. Om man byter ut "wizard" mot "generna", alltså.

För när man hittar orättvisor i samhället som enklast kan förklaras med en ojämställd maktfördelning i samhället eller med könsstrukturer, men man inte vill förklara det på det sättet, så uttalar man bara de magiska orden att orättvisan "antagligen är genetiskt" och så behöver man inte utreda det problemet längre. Märk dock att detta enbart gäller då orättvisan inte drabbar den gruppen man själv tillhör. Som av magi.

Poof!

"They don't know that we know they know we know!"

Hahahahahahaaaaaaaahahahahahaaaaahaha!

So it turns out that my two closest girlfriends have both, independantly of each other, found my Very Sekrit Blog. Apparently, if you know me and happen upon this blog, it's really obvious that it's me. Apparently, this blog is like a beacon, blinking out in huge neon letters "Hi, this is [insert my real name]'s blog where she is not as incognito as she thinks, come on in everyone!"

And! None of them told me they found it. *looks pointedly at sneaky girlfriends* Well, girls, I think our first fight in 14 years....is going to be a BIG one!

Nah, just kidding. Actually what I think it shows is how much they love me. See, friends don't tell friends they have found friend's Very Sekrit Blog, not after that friend has gone on and on about how very SECRET her Very Sekrit Blog is and how she can't show it to them because it's ZOMG SECRET and a bit silly and sometimes not that well thought-through and she doesn't want them to judge her. That's just good manners.

Anyway, A & J, now that you're here there are a couple of rules I have decided on and that I expect you to follow:
Rule no 1: We don't talk about my Very Sekrit Blog
Rule no 2: WE DON'T TALK ABOUT MY VERY SEKRIT BLOG!
Rule no 3: Now that you have found my Very Sekrit Blog o´Drunken Porn-talk, General Whining & Feminist Bitchrants; pleasedon'tjudgeme


In other news, I didn't know these kind of men existed in real life but I have now spent three very long, very taxing days in the company of David Brent. Yes, I know, it sounds funny.

It's not.

Sometimes things in this world upsets me. But then I just watch this clip a couple of times. And repeat "I am that puppy!" over and over again. And if that still doesn't help, I update my livejournal.

"The space that's in between insane and insecure"

Det är någonting med just Newsmill. Det är svårt att inte gilla dem. Man kan gå in där varje dag, när som helst på dygnet, och veta att någon just i det ögonblicket håller på att posta någon batcrazy kommentar.

Roade mig lite med att se hur många WATM-kommentarer jag kunde hitta (WATM=What About The Mens? Lagen som säger att varje gång en internetdiskussion är inriktad på just kvinnors villkor avbryts den av män som kommer in i tråden som undrar varför ingen av deltagarna bryr sig om mäns villkor). Godwin's law vet ju alla vad det är ("As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches 1"), men det bryts även glatt mot andra internet-lagar. Danth’s Law är ett annat mycket underhållande exempel. (Lagen säger “If you have to insist that you've won an internet argument, you've probably lost badly.” Mest kända exemplet är debatten mellan mikrobiologisten Richard Lenski och Conservapedia.coms redaktör Andrew Schlafly. Efter Richard Lenski gett vad som blev allmänt betraktat som ett av de absolut bästa och mest gedigna tillrättavisandena i naturvetenskaplig argumentations historia, så förklarade Andrew Schlafly sig själv som vinnare.)

Men Newsmill är så bra att den skulle behöva sin egen Internet-lag. Problemet är hur något sådant skulle kunna tänkas formuleras.

1. När en Newsmillartikel nämner ordet feminism utan att det genast åtföljs av meningen "...är vänsterelitistisk och kulturelitistisk propaganda", närmar sig sannolikheten 1 att folk kommer inrusandes i kommentarsfältet och högröda i ansiktet meddelar att feminism är vänsterelitistisk och kulturelitistisk propaganda.

2. När någon på Newsmill använder sig av ordet Patriarkatet i en artikel, närmar sig sannolikheten 1 att en massa opålästa antifeminister tror att feminismens definition av ordet är densamma som antifeministernas egna ihopfantiserade version om en grupp män som träffas i ett mörkt rum och konspirerar för att aktivt förtrycka kvinnor.

3. När en kommentar postas på Newsmill, under vilken artikel som helst, närmar sig sannolikheten 1 att allt är Socialdemokratins fel.

4. I varje givet ögonblick närmar sig sannolikheten 1 att Tommy Sandström fortfarande tror att "feminazism" är ett alldeles nyligen påkommet uttryck.

5. När någon skriver en korkad kommentar fylld med pinsamt genomskinliga personangrepp och oväsentliga spekulationer och får den bortplockad av Newsmills redaktörer, närmar sig sannolikheten 1 att personen genast skriver en ny kommentar om hur de blivit OMG CENSURERADE av INGEN SOM HELST ANLEDNING och är Newsmill i själva verket COMMUNIST CHINA???

6. När någon får en korkad kommentar fylld med pinsamt genomskinliga personangrepp och oväsentliga spekulationer bortplockad av Newsmills redaktörer, närmar sig sannolikheten 1 att de undrar om Newsmills redaktörer tagit bort den för att de fått påtryckningar ”ovanifrån”.

7. När någon manlig skribent på Newsmill säger sig vilja kritisera genusvetenskapen och beskriva vad ”ÄKTA jämställdhet” innebär, närmar sig sannolikheten 1 att det till slut utmynnar i könsbiologiska vanföreställningar av typen Hur Kvinnan Fungerar baserade på subjektiva noteringar ifrån hans egen uppenbarligen mycket begränsade kvinnliga bekantskapskrets från ibland så långt tillbaka som realskolan på 50-talet.

ETA:

8. När Gudrun Schyman skriver en artikel på Newsmill, närmar sig sannolikheten 1 att någon tror att "män är djur" är Feministiskt Initiativs slagord.

Fylls definitivt på efter hand. So many wankers, so little time.

"Is something wrong, she said, well of course there is, you're still alive, she said"

Well. I have nothing to blog about so I've decided to do it in bullet points. Because everything looks perspicacious and important in bullet points.

• Sometimes it just hits me how geeky I am. How obsessed I can get with all the Small Things. How I am just so completely able to keep myself entertained for hours and hours on my own. This Sunday, for instance, I have spent downing coffee and searching out every Bret Easton Ellis quote I can find and not an insubstantial amount of his interviews, while at the same time drafting a blogpost in my head about american idol 2009 that will no doubt never see the light of day, but which I keep writing on anyway. And that's exactly what I mean, because it's a single-minded focus that rarely transfers into the real, three-dimensional world. And so I can spend whole Sundays on quotes I won't use and blog-entries I never intend to post, but I can't get it together to go to the store and get some damn food.
  
  

• I will say this about american idol 2009, though: It wasn't about the music so much as it was about the (NOT gonna use the word bromance) man-love between Adam Lambert and Kris Allen. See, while part of America was trying to get their editorial heads around the relationship between two of the contestants - who went on to become the two finalists in the show - and what in the world a married, christian, missionary guy from a small town in Arkansas could have in common with a gay, jewish, eyeliner-wearing, theatrical guy from California, and another part - probably the same part that made Janet Jackson's nipple the scandal of the century, the part of America we just don't get - was wondering if America was really ready for (gasp!) a gay idol winner, the two subjects themselves just kept on adoring and endorsing each other publically and blantantly ignoring any theories why they shouldn't.
  
  I don't know, it was just nice. I can't explain it any better, and I feel silly just trying to. There's no further examination, no deeper analysis. But. Well. It was nice, in the middle of all the people going on and on about all the ways we differ from each other - men and women, heterosexuals and homosexuals, me and them, preferably in da brain or genetically or in some dating-back-to-the-stone-age way, just so everything in the world that they don't get can pile into neat little groups labeled "typical" and "atypical" and back all that bullshit up with bullshit SCIENCE - to read a story (because that's what it read like, it was practically fan fiction) about a new generation who doesn't care about essentialism and about how little they should have in common and other stupid, unimportant crap.
  
  
  
  

  
  

  
  
• America's Coolest Small Towns - a list. "Every now and then, you stumble upon a town that's gotten everything right -- great coffee, food with character, shop owners with purpose. These 10 spots have it all, in perfectly small doses."
  I want to have this list's babies.
  

"You can't just give up! Is that what a dinosaur would do?"

Fortfarande fast i suburbia, fortfarande förlorad i minnen, fortfarande bara enstaka tillfällen till internettande. Men jag har ändå samlat på mig några oventilerade tankar sedan jag landade här ute på mammas soffa. Bear with me.


Oventilerat 1:

Debatten om pojkars och flickors olika studieresultat. Jag förstår inte. Varför ser man inte könsrollförespråkarna skrika sig hesa om de NATURLIGA skillnaderna mellan mäns och kvinnors HJÄRNOR och att HJÄRNFORSKNINGEN (oftare än inte hänvisat till några forskningsresultat som visar en viss procents skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor på vissa områden utan att kunna ge några besked, förutom gissningar, vad det skulle kunna ge för konsekvenser i skillnaden mellan individer) säger att det finns en massa skillnader mellan könen så om pojkar är sämre i skolan så är det helt enkelt för att Naturen inrätta det så även om detta faktum TYSTAS NED av...av... (det är ungefär nu de kommer på att det måste finnas en sorts "PK-maffia" som styr eftersom så många i samhället inte verkar hålla med dem när de förklarar Hur Det Faktiskt Är)?

Jag utgick liksom från att se dem i alla kommentarsfält förklara att män och kvinnor är jätteolika, de är i princip två skilda väsen, och gör olika "val" och att alla skillnader mellan könen när det gäller t ex betyg, lön, status, fördelning av beslutbefattningar, osv, kan härröras till dessa "val." Men istället verkar de nu - som en blixt från klar jag-tror-på-indiviiiiden-himmel - ha bestämt sig för att skillnaden på pojkars och flickors prestationer i skolan är kopplade till strukturer, i både skola och samhället, till feministernas manshat och - mest bisarrt av allt - till könsrollerna.

Jag antar att så länge dessa fantastiska NATURLIGA skillnaderna mellan könen går emot det vi redan tror är "manligt" respektive "kvinnligt", så är könsrollförespråkarna mer än villiga att koppla detta till rådande normer och inte, alltså, till hjärnans fysiologi.

Det är också trist med vissa antifeministers totala vägran att intellektualisera problemen med att försöka jämna ut konsekvenserna av detta, som t ex när en grupp kvinnliga studenter stämmer ett universitet, utan istället väljer att ägna sig åt "analyser" av typen "haha, women are treated unfairly, in your FACE, feminists!"

Oventilerat 2:

Vissa mansaktivisters ständigt påpekande att kvinnor misshandlar män i relationer lika ofta som tvärtom börjar bli lite tröttsamt. Jag kommer aldrig förstå varför de inte tror att de, i en sådan här viktig fråga, måste hålla sig till fakta. På mansforum och í kommentarsfält envisas de med att hänvisa till Gelles studie (med samma blinda beundran som vissa envisas med att hänvisar till Kanins studie när de säger att det är "bevisat" att hälften av alla våldtäktsanmälningar är "falska"), för att därefter utropa att "battered husband-syndrome" är exakt lika vanligt förekommande som "battared wives" och att det enbart är feministernas fel att det idag inte finns lika många mansjourer som kvinnojourer, även det inte är det studien säger och även om Gelles själv varnat för just den typen av ovetenskapliga slutsatser av sina resultat. Kanske, om mansaktivisterna ägnade sig åt frågan på riktigt istället för enbart som ett verktyg att bevisa hur dumma feministerna är, skulle vi fått en verklig debatt om saker som psykiskt misshandel, macho-samhällets föreställning att män som är offer - särskilt för kvinnliga förövare - inte är "manliga", att det fortfarande ses som manligt att "bita ihop" istället för att prata om sina problem och söka hjälp.

För övrigt har jag även under min seclusion lyckats se TVÅ hela avsnitt av Debatt på SVT utan att skära upp handlederna - who-hoo! - ett där en synnerligen otrevlig riksdagsledamot verkade tycka att samhället borde kastrera och låsa in alla pedofiler för all framtid, även om pedofili är en läggning och inte ett brott, och inte verkade speciellt glad över att få veta av de övriga medverkande att kastrering redan avfärdats som lösning och att man idag faktiskt kan behandla läggningen så att personerna inte begår fler brott, och ett annat avsnitt där någon journalist satt och tjatade om att niqab inte är ett religöst påbud (alla som kan bara lite om islam vet detta, så varför han satt och sa det om och om igen förstod jag aldrig) och därför gäller tydligen inte religionsfriheten, även om det ju uppenbarligen har med niqab-bärarnas tro att göra.


Jag förstår givetvis - having not just met my brain - att det här ventilerandet är mitt sätt att skjuta undan tankar på saker som har att göra med det jag borde ägna mig åt, min depression, framtiden, yada yada yada, men oh. well. Jag låter min hjärna få sin dagliga dos yummy Serotonin-noradrenaline-reuptake-inhibitor, och den i sin tur låter mig förvinna in i ostrukturerade funderingar kring oviktiga saker för att slippa känna efter hur jag egentligen mår. It's what they call a win-win situation.

"I was very drunk and it was somebody else's subconscious."

I came home and we realised that we needed to do more than just keep (my) head above water. It’s not really about keeping your head above water, it’s about feeling all right and feeling safe in your own skin. It’s not about keeping your head above water and barely keep going.

--Pete Wentz

In 2005 Pete Wentz swallowed a bunch of pills in a Best Buy parking lot while listening to Jeff Buckley's version of "Hallelujah" and then he wrote a song about it and years later, after I belately discovered Fall Out Boys' music, the line "hum Hallelujah, just off the key of reason" can still make me feel calm and serene the way only the words of a borderline manic-depressive can. Then somewhere after came My Chemical Romance and Gerard's lyrics about alcoholism and Wellbutrin and now, a few years down the line, I'm in the suburb where I once grew up, listening to these songs over and over, chasing that feeling of calmness and serenity.

After all these years and all these pills I kinda know what works and what doesn't, I know that the antidepressants make me function and help balance an unbalanced brain chemistry, but they don't stop me from falling into the big bad Melancholy from time to time. The pills can take away some of the most destructive, unhelpful feelings a person can have, but they don't work on this kind of anxiety, the meaning-of-life-stuff. Some things that can work, at least for me, are: Atarax, sometimes. Wine, in the right amount. Green Day's Bullet in a Bible. The only thing I can get my hands on out here in suburbia is wine.

So it seems to me that I am taking a break from...something. I dont know, my life, I guess. I'm renovating my kitchen and so have temporarily moved into my mother's place while she's abroad, in the idyllic suburb where I spent my childhood and teenage years. Yes, it's almost impossible not to go into reflective mode. Since it's such a hassle to negoiate the public transport into Gothenburg, I have spent a couple of weeks mostly just working and then lying on mom's couch reading books I never seem to have time for otherwise and watching to me foreign TV shows like Doobidoo and Nöjespokalen. Mom's house is situated on a very calm street but still within walking distance to ICA and Systembolaget and to quirky little clothing stores that sell brands I've never heard of and small health stores that also sell jewellery and swedish translations of british crime novels. There's even a café where I spend Saturday mornings, mostly because I am too tired all the time to make coffee on mom's coffeemaker. Generally, I seem to spend my time in suburbia sleeping. I have limited internet access so i feel completely out of touch with whatever goes on in the world, and the only way people can reach me is on my cell phone which I constantly forget to charge. Out here I have a legitimate reason to isolate myself. Every trip into Gothenburg cost me money since i'm in another zone than my travel card covers and, besides, the buses don't run very often on evenings and weekends.

Of course, in the middle of all this sleeping and suburbian lifestyle I can feel myself cracking up.

How could a person like me - who's taking medicine every day just cause she's afraid she won't be able to work and pay her rent otherwise, who's enemy is her own head - not crack when left alone with only her thoughts for this long at a time? On the weekends I wake up and my mind is already working, running and churning out unfinished ideas and getting caught up in pointless memories and I find myself so lost in them that I forget to get up and get ready for the day until it's already way past noon. And I find myself deep into thoughts about my depression, about how I will most likely always live this life of insignificancy and meaninglessness because whenever i try to get my life on a different track, whenever i can muster up the energy to even start thinking about it, I usually end up feeling so anxious and so depressed over myself and this world, that I'm unable to face it. And then I feel so pathetic for being so whiny about something so simple - something that should be so natural to do. Wanting to "live your life to its fullest" or whatever silly and inadequate cliché you'd choose to express the same thing, should just be normal self-preservation. But this kind of completely purportless anxiety actually has a name, it's called meta-depression - which a language student like me simply must adore beyond reason - and it's what is threatening to make me crack up right now, sitting here in the middle of this peaceful outpost, this bourgeois setting with its nuclear families and football fields and local pizza places, trying hard not to think about the future.

Still I can't tell if this slump is something I should worry about or not. I never do. Never have, probably never will. I simply never know how I will wind up after these blue periods I get from time to time, which I suppose are normal and something most people get. I never know if it's Everybody-gets-low-sometimes crazy, or my own Special-brand-of crazy. Normal-unhappy or Donnie Darko-unhappy?

So I guess this is a long-winded way for me to try and convince myself that 1, I'm still together enough to blog about how not together I am, and 2, that it's actually a good idea for me to go into the city tonight and meet up with E somewhere in Linnéstaden for a few drinks. Just to see if it's the world that feels unreal or if it's me, all me.

"On a steady diet of soda pop and Ritalin"

Striptease har blivit Svensson, säger artikeln. Fast nu skall vi inte blanda ihop begreppen. Med "Svensson" menar man här enbart den kvinnliga delen av befolkningen, absolut ingenting annat. Ingenstans i artikeln sägs någonting om mäns eventuella behov att lära sig pole dancing eller lapdance aerobics för att de också oh-my-gosh skall få tillgång till en "egen och tydlig sexualitet". Är mansaktivisterna informerade? Här är ju ett tydligt exempel på diskriminering av män från alla de fantastiska Kvinnliga Privilegium som samhället formligen öser över unga tjejer, eller hur? Vem står upp för alla stackars förtryckta mäns rätt att "ta fram sin lite vilda, feminina sida"? Var är alla rasande antifeminister? Var är mansupproret? Och var skriver jag på?

Att man fortfarande kan skriva en hel artikel om ett fenomen som lapdance aerobics och någon trendanalytikers analys över vad det säger om samhällets syn på sex idag, och inte ens av misstag nämna att män också kan tänkas vilja strippstångs-dansa för att lära sig "tycka om sin kropp" och "hitta sin självkänsla", well, det säger en hel del om samhällets syn på sex idag.

Efter ca hundra tusen uppmaningar av diverse män under åren att jag borde se objektifieringen och sexualiseringen av kvinnors kroppar så fort de visar sig någonstans, som "den högsta formen av komplimang" och ungefär lika många tusen utrop av att "alla vill ju få vara sexuella objekt i det motsatta könets ögon", så har jag börjat hålla med dem. Jag är ju inte sämre än att jag kan ändra mig. Och jag har verkligen, verkligen tagit till mig av det de sagt och ser det nu som min livsuppgift att alltid sexualisera alla män som befinner sig i offentlighetens ljus, hur mycket jag än idoliserar dem så är det deras utseende och deras kroppar som jag i första hand är noga med att kommentera på. Så att ingen av dem någonsin skall behöva känna sig osexualiserade eller oobjektifierade, förstås.

Känns så skönt när man kan hjälpa sina medmänniskor.

"I sing the blues and swallow them too"

(This post contains Merlin spoilers!)


Have watched BBC's Merlin, first episode of second season. To recap:

- Arthur is naked and in bed. Good start, episode!
- A treasure is found. In an eerie grave that shoots darts at intruders. For some reason, everyone's really stoked. Nobody sees where this is going?
- Ah, Gaius thinks the treasure is Bad News. Uther thinks that's ridiculous. For someone who is so often wrong, Uther really has a firm belief in his own judgement.
- Evil character Cedric is Arthur's new favorite manservant and Merlin is seething with jealousy because Arthur is HIS. The dragon has said they're meant for each other and Merlin has spent the show's hiatus picking out curtains for when they get their own castle.
- Arthur, Uther, duty to Camelot, yada yada yada.
- Merlin told Arthur that Cedric is evil and will destroy Camelot. Big, scary monsters invade the city and start to destroy Camelot. Arthur is very confused. Arthur is wondering "who is doing this?" Come on, Arthurs, use that pretty little head of yours!
- I like the dragon. I enjoy his superior smirk. And I like when he uses his claws to point - superiorly - at Merlin. He's called The Great Dragon. I bet he named himself.
- Ending is silly. You should have just ended the way you started, episode. With Arthur naked. Can't go wrong with that.

***

Have also watched first two episodes of Supernatural season 5.

- Dear Eric Kripke. You don't have to pander to the Dean/Cas shippers in every episode, you know. Those people are just icky and creepy. Some of us are still in this to see two hot brothers share seedy motel rooms.

***

Jag har en ny blogg: Town Bloody Hall. För sådant jag inte orkar blogga om. Det kommer inte vara en blogg för när jag är på mitt mest älskvärda humör. Alla får kommentera, alla får vara anonyma.

"Before the night is through, I wanna do bad things with you"

1.
Anna Ekelund har tydligen "kommit på" att ungdomar i subkulturer kan vara lika osäkra och identitetssökande och oreflekterande som alla andra. Och alla föräldrar som kanske också har vuxit upp med subkulturer och inte tycker det är farligt med tonåringar som vill experimentera med sin identitet eller vill uttrycka sig genom sin stil utan att hela tiden få höra hur knäppa de är av omgivningen, koketterar, enligt den allt annat än toleranta Anna Ekelund, med "sin ytliga låtsastolerans".

Epic. Epic fail.

2.
Varje gång jag hör människor beklaga sig över hur "orealistiska" kvinnliga karaktärer i böcker eller på film är så fort de inte följer den stereotypa normer för vad en kvinna "kan" göra, så kan jag inte låta bli att undra. Om vad de tycker om Harrison Ford. Eller Tommy Lee Jones. Om de verkligen anser att filmer där en 60-årig man kastar sig över sin flera decennier yngre kvinnliga motspelare för att "skydda henne" mot ett vulkanutbrott är så mycket mindre orealistisk än Lisbeth Salander?

3.
Så fort någon frivilligt lanserar medvetet provocerande åsikter som får folk att reagera, så är det alltid ett gäng människor som skall komma in i debatten och förklara för oss andra att mottagandet på de provocerande åsikterna "bevisar" hur den hemska politisk korrektheten har tagit över landet och hur man inte längre "får" säga vissa saker i Sverige idag. Det är naturligtvis inte bara i Sverige de finns, dessa paranoida medborgare som ser PK-maffior och feministspöken överallt i samhället. Storbritannien har dem också, vilket t ex den fantastiska bloggen Speak You're Branes visar.

Hemmafrun Anna Anka förklarar i sin debattartikel varför hon borde vara en förebild - trots att hon inte kan läsa eftersom hon på allvar verkar tro att ingen säger något om Demi Moores och Madonnas yngre män - och hur bra det är att leva i ett land där män inte kan ta hand om sina egna barn och kvinnorna skall ställa upp på sex för mannens skull osv osv. Men precis som vanligt är det inte debattartikeln i sig som är det intressanta utan snarare kommentarerna till och diskussionerna efter artikeln.

Under debattartikeln kan man läsa, ungefär, följande typer av kommentarer: De som naturligtvis påpekar dumheterna och rena motsägelser i Ankas artikel, väldigt många som (med rätta) tror att artikeln är fejk, några som håller med henne för att provocera andra kommentatorer, några som genuint håller med henne, och en hel del som tycker det hela är så dumt att det är kul. Redan vid kommentar 30 börjar någon håna alla "politiskt korrekta" människor som "går i taket" eller kommer gå i taket av artikeln, sedan följer några kommentarer om amnings-Ragnar vars livsval fått så många att se så rött att de inte förstår att det här är en annan debatt, och så någon som runt kommentar 52 börjar svamla om alla "feminister" som börjat "veva upp sina motorer" och därför vill be dem att coola ned sig (även om dessa uppvevade feminister mest tycks figurera i personens egen fantasi), de vanliga galningar som tror att "yttrandefrihet" eller "jämlikhet" innebär att man måste skriva debattartiklar om andra människors utseende och intelligens och kunna tala om för andra hur de borde leva sitt liv bara för att sedan enbart bemötas av medhåll, och sen slutade jag läsa kommentarerna.

Det kan ofta vara så med medvetet "provocerande" artiklar att de i sig inte tillför något nytt eller intressant till debatten men att de sätter igång en diskussion, förd på andra platser av andra personer, som kan göra det. Kristdemokraternas partisekreterare tycker att Anna Ankas åsikter skulle platsa i deras parti eftersom de uppfattade hennes artikel ungefär som att hon, precis som de, tycker det är viktigt att man har "rättigheten att vara hemma i stället för att arbeta." Medan däremot moderaterna i motsats till de allt knepigare och verklighetsfrånvända KD fattat precis vilka värderingar Anka faktiskt står för.

Moderaterna - 1 Kristdemokraterna - Oh. Come. ON.

Pär Ström skriver visserligen en kort mening om att han inte håller med Anna Anka, men sedan inriktar han sig på att beskriva hur han ändå tycker att det är "härligt" med någon som "vågar" gå emot det politiskt korrekta folkhemssverige på det sättet hon gör. Pär Ström har ju gjort sig en bloggkarriär på att kritisera feminismen för att enbart lägga skulden för ojämställdheten på männen när även kvinnor upprätthåller könsrollerna (duh) och kan förtrycka, men när nu just en sådan förtryckarkvinna dyker upp som serverad på ett silverfat framför honom, då missar Pär Ström att ta tag i ämnet. Kanske hon inte passar in i hans problemanalys eftersom hon definitivt inte är feminist och han därför inte vet hur han skall kritisera henne, men är det någon som tvivlar på vilken typ av inlägg han och andra antifeminister hade skyndat sig att skriva om någon person som kallade sig själv för feminist hade sagt att män är djur alla "riktiga män" är värdelösa pappor och att inga kvinnor skall behöva betala för sig själva?

Så det är tur att det finns andra än Pär Ström som skriver om de här frågorna, när det nu visar sig att det intressantaste för honom inte är att passa på att uppmärksamma den hemska synen på män i debattartikeln utan istället koncentrerar sig på när - oh när - feministerna kommer beskriva Anna Anka som en "könsförrädare."

2 dygn senare och den enda som använt ordet könsförrädare i samband med Anna Ankas artikel är fortfarande Pär Ström.

(Sedan måste man ju bita sig i tungan för att inte kommentera på signaturen "Erik" som på allvar verkar tro att någon 2009 inte har hört antifeministernas *ZOMG* favoritord "Feminazis" förut. Jag menar, vi har ju alla vid det här laget accepterat att i princip inga antifeminister har den självkontroll som krävs för att inte åberopa Goodwin's Law så fort de skall uttala sig i en feministdebatt, ibland redan i bilden till själva debattartikeln, men att de fortfarande tror att denna jämförelse mellan feminismen och nazismen på något sätt är clever säger mer om deras vana att argumentera på Internet än något annat.)

Nåja, det ju som sagt tur att det finns andra som kan ta över där de som kallar sig "äkta jämställdhet"-kämpar fumlar bort sig, andra som kan beskriva vad exakt i Ankas, eh, "härligt politiskt inkorrekta" sätt att se på män och kvinnor som faktiskt är så motbjudande.

Samt alla kloka feminister. Som t ex Hemliga morsan. Och Gustav. Och Liza.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, anna anka, antifeminism

"State your name and how long you've been without coffee."

Så? Vad har jag gjort medan jag varit awol? Jag har varit i Stockholm och träffat Skräphögen och vi satt på ett cafe i Hornstull och pratade om bloggnetikett tills den BÄSTA GRILLADE MACKAN I HELA VÄRLDEN kom in och nu kommer jag inte ens ihåg vad cafet hette, antagligen för att jag blev distraherad av den BÄSTA GRILLADE MACKAN I HELA VÄRLDEN.

Jag har också tittat en del på TV. Höjdpunkten var Lyxfällans premiäravsnitt när de skulle hjälpa en kvinna som inrett sin 27 kvadratmeter lägenhet med hundratusen rosa porslinssaker och trädgårdsstatyer - som hon sparade för när hon träffade drömmannen med tillhörande trädgård - medan Charlie och Mattias satt chockade bland alla kristallvaser och gosedjur i rosa klänningar och försöka förstå vad det var som pågick.

Bäst verkade de som vanligt förstå varandra. De ser alltid så tillitsfulla ut när den andre pratar. They should just OMG get married.

Hmm. Ja. Sen har jag suttit vid Internet en del också:

1.
Personer (ofta generation något äldre) som fortfarande använder ordet "alfahanne" i den här kontexten är alltid lika kul. Lite som att läsa en arkaisk text i nutid form.

2.
Jag inser att många antifeminister hänger på samma men's rights forums och att det därför inte är konstigt att så många av dem kommer med samma argument och samma hänvisningar till samma källor i en ständig upprepning. Det var till exempel inte så länge sedan Joakim Ramstedt helt enkelt bara plagierade ett brev som cirkulerat på nästan alla dessa forum och gjorde det till sin egen newsmill-artikel så att man skulle tro att han själv hade studerat de undersökningar som togs upp. Med jämna mellanrum dyker det i antifeministiska sammanhang också upp okritiska hänvisningar till en viss undersökning: Eugene Kanins studie om falska våldtäktsanklagelser som han genomförde under 80-talet i en liten stad i Indiana.

Kanin har hållit den stad han gjorde sin studie i hemligt vilket betyder att ingen har kunnat göra om studien och verifiera den. Hans studie undersökte 109 fall under tio år och kommer fram till exakt 0% bevisat falska våldtäktsanklagelser och 41% tillbakadragna anklagelser, alltså där anmälaren under polisutredningen ändrat sig och dragit tillbaka sin anmälan (recantation). Det är viktigt att notera, något Kanin även själv säger. Men signaturen Tommy Sandström har i sin newsmillartikel inte brytt sig så mycket om det.

Han skriver också här att ”alla är att betrakta som oskyldiga tills dess motsatsen är bevisad. Att kalla alla utpekade män för FÖRÖVARE menar jag inte är i överensstämmelse med västerländs rättstradition” men visar sedan mycket mindre intresse för rättsäkerheten i sin egen artikel där en hänvisning (om man kan kalla att uppge forskarnas namn för "hänvisning") till en studie om misstänkta falska våldtäktsanmälningar tappar just ordet ”misstänkta”.

Nåväl. Andra har kritiserat metoden Kanin använder och även metoden som poliserna använder i utredningen (polygraphmetoden är förbjuden i USA). Det Tommy Sandström framförallt missar att nämna i sitt tvärsäkra påpekande om antalet falska våldtäktsanmälningar är att andra studier i ämnet som har använt andra underlag och andra metoder har kommit fram till andra siffror. Studier på det här området kan ha sinsemellan extremt olika resultat. Tillräckligt olika för att det i alla fall skulle få någon form av nick ifrån artikelförfattaren och de övriga i kommentarerna som verkar kräva "objektivitet" och "vetenskaplighet" mest från ena sidan i debatten.


"saklighet är en underskattad feministisk strategi"
Gertrud Åström - jämställdhetskämpe

"And in comes Romeo, he's moaning, "You belong to me, I believe""

Things Supernatural has that True Blood doesn't have:
- The brother-love that ate my brain
- The funny and not-so-subtle Flowers in the attic-theme
- Jensen Ackles

Things Supernatural has that True Blood DOES have:
- The dysfunctional family theme
- Blood and violence, yay
- Small-town-America sceneries

Things True Blood has that Supernatural doesn't have:
- Good music
- Graphic sex, yay
- Swamps

Things Buffy the Vampire Slayer has that True Blood and Supernatural doesn't:
- Buffy

So yes, this is my way of trying to gauge just how deep I want to get sucked into the True Blood-verse. I mean, of course I adore True Blood and I definitely watch it and I definitely enjoy it, but, do I really wanna make it my next Supernatural or BtVS? Can it even be? Why Supernatural's gritty, roadtripping, seedy motel-staying, boy-on-boy melodrama got me hooked is pretty much a no brainer, and while I do see the similarities between TB and BtVS, Sookie Stackhouse is definitely no Buffy Summers and Alan Ball is no Joss Whedon.

But still. Swamps.

I mean, everyone does this, right? Because we're adults now and we can't spend as much time on TV-shows as we used to, not since we have to work full-time, and actually be good at our jobs, and pay our bills, and replace things when they break, and shave our legs, and return phonecalls, and buy groceries, and cook the groceries, and not be total hermits and go out, and actually give people a chance, and try to fall in love, and, really, there's only so many hours in a day. I do do that all the time, assess how deep to let myself actually get drawn into any show, because as soon as you do then you know there'll be long, rambly recaps and subtext-obsessed meta-posts that noone but yourself really finds interesting. And I kinda of know myself by this point and I know what I like, and I can tell you that had True Blood had less of a Romeo-and-Juliet and more of an alternative, subversive feel to it, had it been more, well, queer, I would not even be having this discussion with myself, I'd already be so far into it I'd be dreaming about kinky blood-play and créole cuisine and hard liquor and deep south accents every night.

And the deep south has always been my favourite scenery for any show or movie or documentary, the more dark red, confederate flag-waving, pick-up truck owning, iced tea-drinking, the better. It's that love/hate thing. But I think what it's gonna come down to with True Blood is how much I like/dislike the lovestory. It is after all the ginormously boring lovestory that made Twilight the least interesting film I've seen this year. After all, you can only watch the same boy-meets-girl story being played out in movies so many times before you just want something else, anything else. I'm just not sure True Blood is that anything yet.

Still. The swamps. And the kinky bloodplay. It could still be true love.

"And before we make love we gotta draw a little blood"

Då vi uppenbarligen inte lever på stenåldern längre börjar argument som hänvisar till det kännas lite överspelade. Därför har jag verkligen gillat SvDs artikelserie "manliga bekännelser" där män berättar om sin syn på manlighet och mansidealet, en diskussion om manlighet ur ett feministiskt perspektiv och befriande långt ifrån Wendela-esque nätenkäter och Fotbollsfruns krönikor om hur jobbigt det är att hela tiden behöva tänka på den där jämställdheten.

Det är lite skönt att få läsa en åtminstone något mer fördjupande artikelserie om mäns syn på sin förtryckande könsroll utan det där ständiga upprepandet om att feminismen alltid "skyller" på männen när ju kvinnorna också har skuld i att upprätthålla könsrollerna (när feminismen kritiserat exempelvis hemmafruidealet så har antifeministerna lika ivrigt anklagat feminismen för att skuldbelägga alla de kvinnor som ju vill vara hemma med barnen men inte längre "får" det, så detta att feministerna "alltid" skyller allt på männen är en relativt nyupptäckt antifeministisk sanning och skall tas med en nypa salt), och intetsägande analyser som aldrig kommer längre än ”men kan inte män och kvinnor bara få vara bra på olika saker?"

Men ärligt talat så förstår man mansaktivisternas ilska mot den moderna jämställdhetsdebatten. Hela sina liv har de blivit grundlurade av ett genusljugande samhälle som lurat i dem att män och kvinnor är extremt olika varandra och att enda sättet för dem att kommunicera är med hjälp av olika "spel" och taktiker och att det finns inre egenskaper kopplade till en persons kön och en massa annan nonsens. De har fått lära sig att när de utför självklarheter som att diska sin egen disk och ta hand om sina egna barn så "hjälper de till" hemma, men de verkar fortfarande år 2009 inte riktigt förstått varför de skall göra det och de väntar fortfarande på en förklaring eller åtminstone ett tack. De har fått lära sig att mindre och mindre viktiga egenskaper i dagens samhälle, som t ex aggressivitet och fysisk överlägsenhet, är själva definitionen på vad det innebär att vara man medan däremot idag helt centrala egenskaper, som t ex förmåga att skapa starka och nära relationer med andra människor och den kanske mest definierande mänskliga egenskapen av dem alla, att prata om sina känslor, inte ligger i deras "natur." Inte konstigt att de är frustrerade. Det skulle jag också vara.

Men kampen som mansaktivisterna för är inte en (fullt berättigad) kamp för att även mäns personliga upplevelser och deras syn på sin förtryckande könsroll skall få lika stort utrymme i den allmänna debatten som kvinnornas. Istället hyllar mansaktivisternas kamp bisarrt nog ett återvändande till en mer traditionell syn på män och kvinnor och ett "återupprättande" av manligheten och manlighetsidealet. De för en intensiv kampanj för att stoppa en jämställdhet som "har gått för långt”.

Och 80- och 90-talisternas unga, genusmedvetna män döms hårt av manliga antifeminister, eftersom mansaktivisternas kamp inte handlar om att uppmuntra män att bryta med sin snäva mansroll och utvidga spelrummet för vad som anses vara "manligt", utan om att försvara mannen mot feminismen och mot vad de upplever som "feminiseringen" i samhället. (I verkligheten är det förstås inte mannen som är under attack utan den traditionella synen på manlighet, men för att se det så måste man också se skillnaden mellan genus och kön - den kanske största meningsmotsättningen mellan feminismen och mansaktivisterna.) Visst finns det uttalanden även från mansaktivisters håll om att männens - bokstavligt talat - snäva kostym måste utvidgas och man pekar då gärna ut vad man ser som kvinnliga ”privilegier" i dagens samhälle, som att kvinnor har ett större och mer varierat utbud av kläder och accessoarer än män har och kan välja mellan både byxor eller kjol medan män fortfarande bara kan ha byxor, men någon verklig kamp för mäns rätt att gå omkring i Blondinbellas outfits (en kamp jag för övrigt helhjärtat skulle stödja) finns tyvärr inte hos dessa antifeminister. Det är bara ytterligare ett sätt att insinuera att kvinnor har så mycket "fördelar" över männen i dagens samhället, men då insinuationerna inte följs upp av en verklig vilja att ta del av alla dessa, eh, förmåner så får man anta att det bara är retorik. I själva verket är det de yngre, feministiska, genusmedvetna killarna som axlar ansvaret att bryta mark på dessa och andra områden. Som vågar prata om skillnader på manliga och kvinnliga privilegier öppet och ohämmat. Som till exempel kloka och fina Victor.

"I'm waiting for the cities to crumble, waiting till I see you crawl"

Så. En vecka efter alla andra bestämde jag mig för att skriva något om teh rape Clusterfuck.

I min familj pratar man inte om den rosa elefanten i rummet. När mina föräldrar skilde sig och pappa tog med sig sin nya till släktens julfirande några månader senare var det ingen som överhuvudtaget nämnde skilsmässan med ett enda ord. Däremot pratar vi om precis ALLTING ANNAT. Sex, t ex. Uppfostrad som jag är av två feminister har jag fått ett par fördelar som jag börjat inse att jag inte delar med alla i min ålder: 1, Jag har en pappa som från att jag och the twin föddes har varit en fullständigt närvarande förälder som såg det som självklart att vara föräldraledig med oss, vabbade varannan gång, rubbet (jag har aldrig, inte en enda gång, under min uppväxt hört min pappa säga ”fråga mamma” – jag kan faktiskt inte ens föreställa mig honom säga något sådant) vilket gjorde att när de för några år sedan skiljde sig så ändrades min relation till pappa inte på något sätt. 2, båda mina föräldrar har gjort karriär vilket betyder att jag har kunnat ha båda mina föräldrar som förebilder när det gäller såväl hur man är som förälder som hur man uppträder i arbetslivet. Och 3, Jag kan inte komma ihåg en tid när jag inte visste allt om sex.

Mina föräldrar präntade i mig och the twin att ingen annan någonsin kan bestämma åt en när man skall ha sex, med vem man skall ha sex, eller hur man skall ha sex. I två saker var de helt eniga när det gällde barnuppfostran: Vi skulle få vara fria i vår sexualitet, och vi skulle även som barn veta att vår integritet räknades. Mina föräldrar skulle aldrig ha gått igenom våra byrålådor utan att fråga, vilket gör att när jag hör om hur man idag uppmuntrar föräldrar att installera spionprogram på sina barns datorer i förebyggande syfte, alltså utan att ha någon speciell orsak att misstro dem, så låter det för mig helt absurt. De präntade också in i oss att man skall ha respekt för andras integritet. Vilket de flesta får lära sig av sina föräldrar när de är barn. Trodde jag.

Så häromdagen när jag läste ett citat från en viss herr kammaråklagare där han ordagrant beskriver en situation där en (i det här fallet) man sätter på en (i det här fallet) kvinna även efter att hon uttryckligen sagt nej men därefter var passiv, och sedan beskriver nyss nämnda situation som visserligen ”lite oschysst” men inte mer än en ordningsförseelse, så blev jag mest förvånad över att det lät som om herr kammaråklagare verkligen trodde att en massa personer skulle hålla med honom. För, visst, jag förstår att det är ett juridiskt komplicerad brott att bevisa och att det i allmänhetens ögon finns gradskillnader i hur man uppfattar brottet och jag förstår att man måste värna om rättssäkerheten både för själva rättssäkerhetens skull och för att man inte i framtiden skall kunna vifta bort alla genuina anmälningar på det sätt så många feministhatare försöker göra idag, men kom IGEN, vi är väl ändå ALLA överens om att det inte bara är ”lite oschysst” eller ett brott mot "gentlemannakoden" att, säg, munknulla någon som uttryckligen sagt att den inte vill, bara för att han/hon sedan inte gör våldsamt motstånd?

Sen visade det sig att en massa personer gjorde just det. Höll med herr kammaråklagare, alltså. Huh.

Medan jag som alla andra satt hemma och läste alla bisarra kommentarer och inlägg som mest förklarade varför man måste kunna vara lite oschysst mot folk utan att de springer runt och anmäler en, var länge min enda reaktion ett ständigt upprepande mantra av ”oh the humanity”.

Exempel: ”Så vaddå, ni feminister anser att om min fru vill att jag går ut med soporna och jag säger nej men hon tvingar mig att göra det ändå så är det detsamma som VÅLDTÄKT och hon borde dömas till två års fängelse? Varför är ni feminister alltid så TANKLÖSA? Man måste faktiskt tänka ett steg längre, som jag gör!”

Jag: "Oh. Oh the humanity."

Och sedan kom nästa argument:

”En gång ute på krogen var det en tjej som tryckte upp mig mot bardisken och hårdhänt smekte mig mellan benen. Jag blev varken arg eller kände mig speciellt kränkt. Varför är ni tjejer så lättkränkta och gör en sådan big deal av allt?”

Nja, alltså, så enkelt är det inte. För det första måste du tänka dig att det du beskriver sker oftare än vid ett par tillfällen som du flera år senare uppenbarligen fortfarande kan särskilja från alla andra utekvällar. Väldigt mycket oftare. För det andra är det ju i ärlighetens namn så att de flesta unga tjejer räknar med att de kan bli sexuellt antastade när de är ute på krogen en lördagskväll, och gör ganska sällan en stor sak av detta. Det vi ”lättkränkta” tjejer däremot gör "en big deal av" emellanåt är när vi även måste räkna med att det händer vid en massa andra tillfällen: På nattbussen, på jobbet, när vi sover, osv. Som om det är något män bara "gör” när de ser en tjej sitta ensam någonstans, när det i själva verket är en allvarlig överträdelse mot en människas integritet. Så det är sådana upplevelser du borde ta upp om du skall använda dina egna erfarenheter i den här diskussionen. Annars är det ju en ganska klen jämförelse.

Det visade sig också snart att en massa personer som kallade sig själva jurister tydligen lyckats ta examen utan att kunna läsa, för det kändes som om det var ett helt gäng av dem som sprang runt på alla kritiska bloggar och sa att herr kammaråklagare inte hade sagt det han hade sagt och vad han enbart hade sagt var att det borde finnas en viss gradskillnad inom begreppet våldtäkt och varför var alla vi hemska feminister emot DET? De menade att det var feministerna som inte kunde läsa och precis som med så mycket annat struntprat blev det efter att det upprepats tillräckligt många gånger, en sorts sanning. Herr kammaråklagare hade minsann endast uttalat att man borde kunna döma våldtäkt på en skala och feministerna hade förvrängt hans ord så som feminister alltid gör vilket är anledningen att det är så svårt att diskutera det här ämnet på ett SAKLIGT sätt och dessutom är det faktiskt feministernas fel att begreppet våldtäkt urholkats överhuvudtaget!

The fall of Rome? Also the feminists’ fault!

Jag vet inte om det är så att just bloggande jurister har en oförmåga att dels alltså läsa, och dels att förstå att allt inte kan sammanfattas med lagparagrafer utan att man även måste kunna diskutera ämnen från en mer känslomässig sida utan att världen går under för det. Jag vet inte varför så många har fått för sig att man bara får ha SAKLIGA argument i en diskussion, när det i verkligheten är så att en diskussion absolut kan föras med resonerande tankar, filosofiska funderingar, öppna frågor, subjektiva åsikter och personliga upplevelser utan att diskvalificeras för det, så länge man inte samtidigt låtsas att man är objektiv och saklig, givetvis. Kanske man inte får lära sig det på juristprogrammet? Eller nationalekonomiprogrammet, för den delen.

Anyway. Feministerna fortsatte med en dåres envishet att hävda att man faktiskt har 100% rätt till sin egen kropp och att sex med en som inte vill är dels ett jävla fucking brott och dels en alldeles förfärlig syn på sex. Man kan vara hur sexliberal som helst, men detta måste ju vara en grundläggande åsikt. Någon måste ju ändå någon gång i detta livet ha lärt en att om man vill ha sex och ingen annan i rummet verkar vilja ha det så får man sluta ha sex med dem och istället ha sex med sig själv. När man har sex med sig själv får man göra precis vad man själv vill och sticka upp vad man vill precis var man vill utan att bry sig om vad någon annan tycker. Men bara då.


Och till mina stackars tjejkompisar som inte bor i Sverige och undrar vad sjutton det är som pågår, läs gärna dessa mycket bättre och mycket mindre svamliga inlägg:

Henric Grubbström:

"Vi lever och växer upp i helt olika kulturer, det är inte samma sak att tafsa på en kvinna som på en man hur mycket vi än skulle vilja att det var det. Juridiskt sett måste det dock tveklöst vara det och därför måste juridiken vara anpassad inte efter den som är villig att ta allt utan efter den som upplever sig förgripen på."

Isobel:

"I min mycket korta bloggpost nedan fick jag dels kommentarer från en självproklamerad antifeminist som sade att: " Om alla manshatande feminister lugnar sig så menar han säkert att begreppet våldtäkt bör flyttas uppåt och inte användas i det ex han ger. Och jag håller med honom." Vilket väl var exakt det som de potentiellt manshatande feministerna upprördes över. Att våldtäkt inom en relation inte skulle räknas som våldtäkt."

ETA 2009-08-22: Läs också gärna det här. "Vanligen kloka människor har ändå försökt vifta undan Hillegrens trilogi i vanvettigheter som blott lite klumpigt uttryckt. De har mer eller mindre medvetet blandat ihop den svåra frågan om bevisvärdering i våldtäktsmål med frågan om vad som alls är ett grovt övergrepp."

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, våldtäkt, do you know the enemy?

"I just gave a homeless guy a quarter, and now I'm pretty sure it was Johnny Depp."

Antifeministisk retorik poängterar ofta att det finns kvinnliga privilegier och manliga privilegium i samhället och riktar sedan in sig på att beskriva alla de kvinnliga privilegierna för att på så sätt motbevisa feministernas teori om att kvinnor alltid missgynnas och män aldrig missgynnas (ingen feminist tror att det är på det viset). I själva verket kan de flesta tjejer tänka sig att betala för sig på dejter och hålla upp dörren för män och låta uttrycket ”kvinnor och barn först” förpassas till historien där det hör hemma (många svenska antifeministiska argument inspireras av amerikanska forum som mensnewsdaily och mensactivism), och alla feminister anser att männen måste tillåtas att vara hemma med barnen lika mycket som kvinnorna, och att dessa saker skulle ”väga upp” skillnaderna mellan manliga privilegium i samhället och kvinnliga privilegium i samhället är antifeministiskt bullshit. I själva verket låter antifeministerna som om de är de första i världshistorien som har kommit på att samhället är indelat i en ”privat sfär” där hemmet och barnen finns och en "offentlig sfär" där den reella samhällsmakten finns och att kvinnorna traditionellt dominerat i den privata och männen i den offentliga sfären.

Det finns feministisk kritik - såväl från feminister som antifeminister - som är berättigad och väl motiverad och påläst och viktig för feminismens utveckling och förändring. Men de antifeministiska argument man stöter på i svenska debattforum på nätet, kommentarsfälten i svenska tidningar, bloggar (för referens se Pär Ström och alla bloggar han länkar till samt kommentarerna i alla de bloggarna), är av en annan typ, inte sällan med spår av (antagligen omedvetet) kvinnohat, homofobi, heteronormfanatism, en blind tilltro till de traditionella könsrollerna, en paranoid rädsla för att ”kvinnorna har tagit över” så fort någonting börjar närma sig 50/50, en uppfattning att media består av en konspiratorisk ”feministmaffia”, och en besynnerlig idé att de, antifeministerna, inte ”får” uttrycka sina konservativa bakåtsträvaråsikter bara för att de retar etablissemanget genom att de är ”modiga” nog att vara politiskt inkorrekta (istället för den mer rimliga förklaringen att de får kritik för sina åsikter för att folk inte håller med dem). De utropar ofta att saklighet saknas i feministiska argument, men skäms inte för att själva utropa saker som att det skulle pågå en "epidemi"av falska våldtäktsanmälningar som leder till fällande dom, eller att kvinnors längre medellivslängd är ett bevis för att feminismen har fel och dessutom förtrycker män, när verkligheten är att medellivslängden varit längre för kvinnor sedan långt innan feminismens födelse och att skillnaden mellan män och kvinnor tvärtom minskar i det "statsfeministiska" Sverige och har minskat under hela 90-och 00-talet vilket bland annat är kopplat till den ökade jämställdheten och jämställdhetsarbetet.

Men låt oss iallafall hoppas att de är konsekventa, dessa antifeminister. Jag förväntar mig nu att dessa antifeminister rusar in i debatten där mansaktivister berättar hur män diskrimineras av samhället och av manlighetsidealet och talar om för dem, mansaktivisterna, att det inte finns något könsförtryck i Sverige idag, att allt i själva verket redan är jämställt, samt att de ”gör sig själva till offer” genom att hävda motsatsen. Jag förväntar mig att siffror och statistik på att män som grupp missgynnas inom den privata sfären (vårdnadstvister, relationer, beslut över den privata ekonomin, osv) blir avfärdade av dessa antifeminister med att ”det finns faktiskt BIOLOGISKA skillnader mellan könen” och att män och kvinnor "gör olika val”. Jag förväntar mig att de skall förklara att män som inte får träffa sina barn efter en skilsmässa pga av att mamman förhindrar det inte är ett samhällsproblem eller handlar om könsdiskriminering (för då skuldbelägger man ju ALLA kvinnor, även de SNÄLLA oh-my-gosh) utan att det istället är alla mäns ansvar att inte fortsätta skaffa barn med dessa kvinnor eftersom det får kvinnorna att indirekt fortsätta bete sig på det sättet "för att få ligga". Det är nämligen så den mänskliga natuuuuren fungerar, ingen kan ju ändra på den mänskliga natuuuren. Om mansaktivisterna hävdar att det finns män som råkar ut för att bli falsk anklagade för våldtäkt, så förväntar jag mig att antifeministerna kommer beklaga detta och bedyra att de absolut inte är ”för” att någon människa skall behöva bli utsatt för ett sådant brott men att lösningen inte ligger på samhället utan på att pojkar måste lära sig att ta ansvar och ”skydda sig” mot situationer där de skulle kunna bli falsk anklagade för våldtäkt. Jag förväntar mig att antifeministerna, på samma sätt som de gör med problemet att tjejer blir våldtagna, kommer anse att lösningen inte är lagändringar utan att vi börjar lära unga pojkar att vara mer försiktiga, att inte dricka för mycket alkohol, aldrig ha one-night stands med ex-flickvänner och naturligtvis aldrig gå hem från krogen med en tjej de inte litar på. Annars får nog ändå skylla sig själva om de blir anklagade för våldtäkt på falska grunder. Avslutningsvis förväntar jag mig att antifeministerna förklarar för mansaktivisterna att NATURVETENSKAPEN minsann säger att killar är mer tekniska och tjejer bättre på, typ, relationer och att dessa fantastiska "biologiska" skillnader är anledning till att män väljer farligare jobb och kvinnor oftare får vårdnaden om och en närmare kontakt med barnen och att det är så det skall vara!

Sen pratas det också mycket om ÄKTA jämställdhet, vilket mest verkar vara ett rabblande av självklarheten som ”jag tycker att män och kvinnor skall ha lika lön för lika arbete”, även om frågan aldrig handlat om den ganska obefintliga grupp personen som går runt och anser att ja, det är bra med olika lön för lika arbete, utan om att det finns könsstrukturer i samhället som gör att det är på det sättet. Vad ”äkta” jämställdhet verkligen handlar om har varit svårare att få ett grepp om när man tar sig fram bland kommentarer och bloggar från de som menar att de står för just det. Det närmaste man kan komma är att det verkar handla om

1, För hundra år sedan var feminismen relevant och alla de som idag är emot feminismen skulle tydligen ha varit feminister på den tiden, även om de då, precis som nu, är emot feminismen för att den motsätter sig de Naturliga skillnaderna mellan könen.

2, Siffror som visar att det fortfarande är ojämlikt på flera områden mellan män och kvinnor är antingen överdrivna eller så handlar de om biologiska skillnader mellan könen.

3, Punkt 2 stämmer enbart när kvinnor missgynnas eller upplever att de missgynnas. När män missgynnas eller upplever att de missgynnas handlar det inte om biologiska skillnader utan är då samhällets, medias och feministernas ansvar.


För övrigt vill jag också länka till några riktigt bra blogginlägg i ett ämne jag inte orkar skriva om för omg teh rage! Men läs gärna deras inlägg. They're all very wise. And so pretty!
Gustav Almestad
Hemliga morsan
Isobel

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, antifeminism, våldtäkt, makt

"Smurfette doesn't fuck."

OMG! I just carried out (while whimpering loudly) a huge spider from my kitchen! Now my question is: HOW DID IT GET IN?

The way I see it, there are three alternatives:

1. There's a spider-sized hole somewhere in my apartment.
2. It hatched here. Which means there might me more. Millions more.
3. It climbed the stairs and knocked on the door and I let it in in my sleep.

There is also of course Scary Alternative no 4 which is that it climbed up through the toilet. I know this isn't very likely, but it's nevertheless a frequent pet nightmare of mine.

THE TWIN: Did you have to throw the bowl out just because you captured a spider in it?
ME: It hissed and adopted an attack posture!
THE TWIN: You hissed and adopted an attack posture.

Yes, it's all very Will & Grace. *shudders*

"Took a train out of New Orleans and they shot me full of ephedrine"

Några saker. 1, Urgh. Om det här får hysteriska pedofil-jagare som tror att pedofiler kommer infiltera alla delar av vårt samhälle och stå på lur med en kamera bakom varje buske om vi inte gör någonting NU, att börja diskutera om män överhuvudtaget skall få jobba i förskola eller vistas i parker och lekplatser utan uppsikt, igen så flyttar jag. Det här börjar ju kännas som att leva i ett enda långt South Park-avsnitt. Urgh. 2, Det här är en fantastiskt bra text. En av de bästa jag läst i ämnet på länge.

Och så 3,

En länk på knuff.se fångade nyligen mitt intresse. Det var dock inte studierna som länkas i inlägget som fångade mig, utan att inlägget är ett så tydligt exempel på en viss sorts antifeministisk retorik. Och riktigt dålig journalistik.

Angående en studie om intimate partner violence (ipv) utropar den här bloggaren nästan hänfört att: "70% av de ensidiga våldsverkarna var kvinnor. Alltså, i de relationer där bara en av parterna slogs var över 70% kvinnor! Sjuttio procent! Fler än 7 av 10 av dem som slår sin livskamrat är en kvinna. Hur tycker ni det stämmer överens med de 900 miljoner kronor som regeringen anslog till "det stora problemet med kvinnomisshandel"?"

Det här säger i verkligheten studien: I den grupp (nonreciprocally) där kvinnor var i majoriteten av att utöva eller någon gång ha utövat någon form av våld (örfilar, slag, sparkar, osv) var våldet mer sällan återkommande och mindre skadligt än i gruppen där båda utövar våldet (reciprocally). I relationer där båda utövar våldet fick kvinnor mer skador av det våld som partnern utövade än vice versa (men det är värt att notera att även män fick skador i gruppen där båda slåss, om nu någon därute tror att män inte kan bli skadade i relationsvåld). Överhuvudtaget var gruppen där båda utövar våld den grupp där de flesta skadorna uppstod. Minst skador och minst upprepning av våldshandlingen skedde i gruppen med ensidig våldsutövning, alltså den där kvinnorna är i majoriteten av utövarna. "Injury was more likely when violence was perpetrated by men than by women, and in relationships for which IPV was reciprocal versus nonreciprocal." Att forska om våld är notoriskt svårt. Våld i en relation tar sig många uttryck. "Lättare" våld som inte ger kroppsskador eller bara sker någon enstaka gång skall inte förminskas på något sätt, synsättet som - äntligen - existerar idag är att allt våld i en relation fördöms, men det förändrar inte det faktum att det trots allt finns "grader" av våld. Trots det får studien alltså bloggaren att retoriskt fråga läsarna om regeringen verkligen bör satsa miljoner på "det stora problemet med kvinnomisshandel." Subtilt understruken med flera utropstecken än vad som kanske känns helt nödvändigt.

En sak som alltid slår en med antifeministisk retorik och retoriken på t ex olika men's rights forum, är att den är så slående lik den "radikalfeministiska" retorik de själva säger sig kritisera, vilket ger det ett löjets skimmer. Ingrid Carlqvist skriver att hon "håller helt med Paul Elam om att den verklighetsförfalskning vi fått oss till livs de senaste årtiondena är farlig och leder till att vi inte kan bekämpa problemet med relationsvåld." Det ironiska med att använda ordet "verklighetsförfalskning" på det viset här är att både Ingrid Carlqvist i sin blogg och Paul Elam citerar från en välkänd undersökning gjord av Richard Gelles (som av Paul Elam beskrivs som "internationally known expert in domestic violence") och Murray Straus på 70-talet. I en artikel från år 2000 "Domestic Violence: Not an even playing field", verkar Gelles kritisera de som drar slutsatser av deras undersökningar på just det sättet Paul Elam och Ingrid Carlvist gör:

"Self-described battered husbands, men’s rights group members and some scholars maintain that there are significant numbers of battered men, that battered men are indeed a social problem worthy of attention and that there are as many male victims of violence as female. The last claim is a significant distortion of well-grounded research data (Gelles, 2000)."

"One piece of statistical evidence (that women and men hit one another in roughly equal numbers) is hauled out from my 1985 research – and distorted – to “prove” the position on violence against men. [...] The statement that men and women hit one another in roughly equal numbers is true, however, it cannot be made in a vacuum without the qualifiers that a) women are seriously injured at 7 times the rate of men and b) that women are killed by partners at more than 2 times the rate of men (Gelles, 2000)."

Och angående den vanliga antifeministiska retoriken att domestic violence drabbar män och kvinnor lika mycket, ett synsätt som man brukar kalla för "gender symmetry", skriver Richard Gelles:

"When we look at injuries resulting from violence involving male and female partners, it is categorically false to imply that there are the same number of “battered” men as there are battered women (Gelles, 2000)."

(jag har tyvärr bara hittat utdrag ur artikeln på internet, inte artikeln i sin helhet)

Jag tror naturligtvis inte att partnervåld enbart drabbar kvinnor. Jag vänder mig mot idén att kvinnors våld ursäktas. Fortfarande uppmuntras kvinnor av Hollywood att bemöta en förolämpning med en örfil. I t ex boken Gärningsmannen är en kvinna beskrivs de traditionella könsrollsmönstren och hur de påverkar vår syn på kvinnligt våld.

Jag vänder mig också mot idén att anledningen att män står för en sådan enorm majoritet av våldsbrotten är av biologiska skäl. Jag tror, liksom de flesta feminister, att det snarare handlar om traditionella, stereotypa manlighetsideal. Och det är ett enormt samhällsproblem. Hur mycket män än berättar om hur jobbigt det är för dem att de framställs som det våldsamma könet i media så kan de inte prata bort det faktum att det är ett faktum.

Inga feminister jag känner tror att kvinnor aldrig utövar våld, vilket antifeminister ibland verkar vilja insinuera. Men jag stöter på alldeles för få som diskuterar hur många män som faktiskt blir misshandlade av sin partner, och hur man skall rikta insatser för att hjälpa dem. Det måste gå att uppmana män att engagera sig (ideellt) för sina utsatta bröder utan att man anklagas för att förminska kvinnornas hjälpbehov. Det är tydligt att det ideella arbetet med partnervåld är uppbyggt kring att kvinnor hjälper kvinnor och män hjälper män, på grund av att det är en önskan från de hjälpsökande.

Det har skrivits en hel del i media om hur det kvinnligt våldet ökar, och även om kvinnor som slår män. Här är ett par artiklar om studier på kvinnor som slår sina partners som i princip säger samma sak: Kvinnor utöver våld (örfil, att slänga saker, slag, sparkar) i förhållanden generellt sett lika ofta som män. När det gäller misshandel eller grovare våld är det vanligare att kvinnor är offer. Men även män kan misshandlas av sin partner.

• 40 procent av männen har någon gång tillfogats skador av sina kvinnliga partners
  http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0011/14/misshandel.html
  
• - Det vi talar om är kärlekspar som grälar och slåss. Inte misshandel, inte kvinnomisshandel och inte mansmisshandel heller, säger forskaren Hilde Pape vid Nova, Norska institutet för forskning om uppväxt, välfärd och åldrande.
  - Men vid utövandet av "mildare" våld som örfilar, sparkar och slag - då använder kvinnor fysisk makt i minst lika hög grad som män.”
  http://www.aftonbladet.se/wendela/article162354.ab
  
• Kvinnor som slår, våldtar och mördar:
  http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=77736
  
• Män beskrivs fortfarande som starka, aktiva och våldsamma, enligt Petra Östergren. Kvinnor däremot skildras som passiva, mjuka och fredsälskande.
  http://www.dn.se/insidan/feminister-har-olika-syn-pa-kvinnors-vald-1.327033
  

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, kvinnomisshandel, hur kan den här personen vara journalist?

"I want blood, I want blood from you, if it ain't your love, I want blood from you"

Green Days sångare Billie Joe Armstrong tar ofta upp en person ur publiken att spela med dem på scen. I måndags tog han upp en ung tjej i en Misfits T-shirt och tofsar.

"After rejecting a few wannabes he stopped and asked a girl in the mosh pit if she knew how to play, then looked unconvinced when she said she did. “What key is it in?” he asked. Seemingly satisfied with her answer (it’s somewhat complicated, but for the sake of brevity, let’s say the correct response is C sharp major) he pulled her up onto the stage. Mr. Armstrong handed her the guitar, conferred with her briefly, then let her sit on an amp to get started. And then she…ripped! A few bars in she was wandering the stage like a pro and when Mr. Armstrong introduced her at the end, the crowd was shouting “Ste-pha-nie! Ste-pha-nie!” in appreciation."

Best. Fan experience. Ever. Lets all also take a moment to note how amazingly fuckable Mr Billie Joe is in the clip:

ETA: P länkade mig till fortsättningen.

"I got troubled thoughts and the self-esteem to match, what a catch"

Vanligaste argument som används av folk som tillhör normen och därför inte är vana att exkluderas och heller inte kan hantera att de exkluderas:

”Varför får inte vi också en parad?"

Ärligt talat, vi har ju alla stött pa de här personerna In Real Life. Det är de som när någon på en fest öppet talar om och visar att han eller hon är homo/transsexuell, genast reagerar med att bli sura och sedan stå ute i köket resten av kvällen och muttra om att de inte förstår varför vissa alltid måste "skrika ut" sin sexuella läggning "hela tiden", och hur de själva minsann inte går runt och "basunerar ut" för alla att de är heterosexuella.

”JAG ser INDIVIDEN, inte könet”

En väldigt vanlig idé är att en särskild kvinnodag eller en pride-festival bara bidrar till att sätta fokus på en persons kön eller sexuella läggning och därmed ytterligare fäster uppmärksamhet på deras icke-normerande ställning. Men, och tro inget annat, att ”inte se” saker som kön eller hudfärg är ett privilegium, något enbart de förunnat som för det mesta aldrig behövt oroa sig för att dömas efter sina yttre egenskaper istället för sina inre. Att ha en sådan ställning är – tydligen – för vissa detsamma som att dra en slöja över ögonen som hindrar en från att se saker som normer, strukturer, attityder, osv, i samället. Jag har varit med om debatter där män har suttit och listat en mängd ”privilegier” som kvinnor åtnjuter pga sitt kön, bara för att sedan inte komma på ett enda privilegium kopplat till att vara man i dagens samhälle. Inte ett enda. Att vara så enormt begränsad i sin världsåskådning är ett av de absolut största privilegier man kan ha. Det är enbart när man befinner sig i en så gynnad ställning som man kan komma med magnanimous utlägg om hur man ”inte ser” folks kön eller hudfärg, och att det enda man kräver som tack är alltså att alla andra genast slutar vara "lättkränkta" och bara låter saker "vara som de alltid har varit".

Det här är skälet varför vissa heterosexuella på tydligen fullt allvar blir stötta av att det finns en pride-parad, och varför vissa personer inte förstår varför kvinnor kan känna behov av att uppmärksamma könsnormerna i barnböcker.

”You should think about how it makes (white) people FEEL”

En del debatter handlar faktiskt inte om att alla skall vara lika bekväma med att delta i dem. Därför bör man inte - vilket folk naturligtvis gör hela tiden och därför är det tredje argumentet som tas upp - gå in i diskussioner och förklara för övriga deltagare hur de borde föra debatten, att de skulle ”tjäna” på att inte vara så arga eftersom folk inte kan hjälpa att de är priviligerade och kommer känna sig skuldbelagda och påhoppade, osv osv, och avslutar inte sällan med uppmaningen att alla borde försöka komma överens och vara vänner istället för att bråka. Det här är ett så vanligt beteende på internetforum där man diskuterar rasism och feminism att det numera bemöts med eyerolls och kanske ett sarkastiskt ”Do you even go to this school”**

Att t ex gå in i en debatt och känna sig obekväm för att man är vit/man/heterosexuell/lever i en kärnfamilj eller vad det nu är, och därför genast avbryta debatten med att berätta att man känner sig påhoppad och att debatten skulle tjäna på att vara mer injudande så att alla skall vilja delta i den och vilja "hjälpa till" att nå samförstånd, är inte så storsint som man kanske skulle kunna tro. Det är inte speciellt svårt att vara ädelmodig och ”saklig” när ämnet inte är personligt för en själv. Däremot är det tydligen svårt att vara tyst och lyssna på hur andra upplever någonting, även när man inte delar deras perspektiv. Även i könsdebatten är det vanligt att det enda som folk diskuterar är hur debatten borde föras och varför vissa feminister ”skrämmer bort” män från att delta i debatten, så istället för en debatt om normer och privilegier och rättvisa och makt, så har vi en debatt om hur debatten borde föras så att de som debatterar skall känna sig inbjudna att delta.

(**Citat ur en scen i filmen "Mean Girls." När skolans tjejer skall lära sig att behandla varandra bättre ställer sig en tjej upp och börjar prata om att hon önskar att alla var snällare mot varandra och att hon skulle vilja baka kakor av regnbågar och leenden och dela ut till alla och till slut är det en av de andra deltagarna som ropar ”She doesn't even go to this school!”)

****
Jag kan inte låta bli att tänka att en del antifeminister ju egentligen borde älska det här med vem som har rätt att besluta vid abort. Här är, för en gångs skull, en jämställdhetsfråga som faktiskt handlar om biologiska skillnader mellan könen, den enda jämställdhetsfrågan som verkligen gör det. Kvinnor är de som blir gravida. Män blir inte gravida. Detta ger av sig själv en viss fördelning vad gäller beslutsfattning runt graviditet. De som avskyr "millimeterrättvisa" borde hurra nu. Här är en fråga där såväl vi feminister som alla andra kan gå med på att skillnaden är biologiskt betingad eftersom kvinnan, som är den som blir gravid, ju rimligtvis bestämmer över sin egen kropp. Ja, jag vet att män länge skaffat sig själva rätten att bestämma även över kvinnors kroppar, men det har vi ju trots allt börjat lämna bakom oss, förutom på diverse antifeministiska mansaktivistforum, där mannens "rätt" att kontrollera situationen han är i anses viktigare än kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Möjligheten för en man att "avsäga" sig ansvaret att bli förälder kommer, av nyss nämnda biologiska skäl, innan själva samlaget ägt rum, då han kan bestämma om han vill ha penetrationssex med en kvinna han inte skall ha barn med, samt även i det ögonblicket då han bestämmer sig för att ta på sig en kondom (ja, även om han antar att hon äter p-piller) eller inte. Jag säger "av biologiska skäl" eftersom de flesta ju vet att det är i kvinnans kropp som själva graviditeten äger rum, så då är det lite sent för mannen att besluta sig, liksom.

Men neej då. Istället kommer lagförslag baserade på ungefär samma ide vi sett cirkulera runt på olika antifeministiska forum länge nu: En kvinna som vill göra abort skall ha mannens samtycke annars blir det ingen abort. Om kvinnan inte vill göra abort men mannen vill det så skall han kunna svära sig fri från allt ekonomiskt ansvar eftersom det anses "ZOMG ORÄTTVIST" att han inte kan fortsätta bestämma över situationen efter samlaget bara för att det nu är en annan människas kropp det råkar handla om. Biologin kan man alltså styra över lite hur man vill - även om man i alla andra sammanhang kräver att andra skall rätta sig efter biologins "ofrånkomliga lagar" - så länge som man bara pratar om mäns rättigheter, och inte kvinnors.

Läs även andra bloggares åsikter om abort, feminism, genus, rainbows and smiles

"A palindrome is some kind of elephant, right?"

Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen, alla feminister jag känner tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen. Män och kvinnor som grupp verkar uppvisa t ex olika symptom vid hjärtattack, svarar lite olika på vissa mediciner, ha olika fallenhet för att utveckla mentala sjukdomar som schizofreni och depression, osv. Däremot har jag problem med forskningen om inre egenskaper kopplade till kön. Det har även alla feminister jag känner. Alla feminister, bar möjligen särartsfeministerna, anser att "manligt" och "kvinnligt" är till största delen sociala konstruktioner, men exakt i vilken utsträckning man anser att de är det kan bero på vilken feministisk strömning man bekänner sig till.

Studier om inre egenskaper som skulle vara helt kopplade till ett av könen och helt uteslutna hos det andra, visar inga sådana egenskaper. Detsamma gäller inre egenskaper på grund av etnisk bakgrund, sexualitet osv. Att läsa om studier på inre egenskaper är att läsa ett ständigt upprepande mantra om att även om det kan urskiljas skillnader mellan de två könen så är skillnaderna större inom grupperna än mellan dem, ingen av egenskaperna finns enbart hos det ena könet och kan helt uteslutas hos det andra, osv.

Slutsats: Vi kan inte av en individs yttre dra slutsatser om hans eller hennes inre egenskaper.

Ändå gör vi det. Hela tiden. I tidningar, i TV, i klassrum, runt fikaborden. Denna könsbiologiska truthiness om alla dessa "fantastiska" olikheter i inre kvalifikationer mellan könen förföljer oss överallt, hela tiden. Jag vet inte varför vissa hävdar att man idag inte "får" säga att det finns inre olikheter mellan könen (lest the eval PC-brigade will OMG hunt you down, waah waah) eftersom påhittade biologiska skillnader mellan könen är det vanligaste man hör folk utanför forskarvärlden hänvisa till för att förklara sina eller andras beteenden. Här är problemet med könsbiologi-ivrarna: För många av de mest högljudda av dem är amatörer. De drivs av en annan agenda än den rent vetenskapliga. Forskningen används av dessa amatörer för att dra enorma slutsatser om olikheterna mellan könen som ger enorma konsekvenser för mig, Sleepless, som individ, i mitt privatliv.

Att forskare bråkar om huruvida det överhuvudtaget finns en koppling till kön när det gäller hur duktig en person är i matematik, betyder inte att man inte i alla lekmannadebatter om manligt och kvinnligt fortfarande får höra att kvinnor är sämre i matte än män, och att detta "bevisar" varför hela grupper gör samma studie- och yrkesval när deras enda gemensamma nämnare är att de tillhör samma kön. I vårt sociosexuella beteende finns det forskning som visar att könen är väldigt lika varandra, men ändå fortsätter de som säger sig vara för en VETENSKAPLIG syn på könen envist att mala på i samma "män är genetiskt förprogrammerade att ha många partners medan kvinnor är biologiskt betingade att vara monogama" spår som tidigare. För det förklarar, och försvarar, den rådande samhällsordningen. Det finns t o m inga skrupler för vissa personer att använda idén att män och kvinnor är så olika programmerade att kvinnor inte skall dricka sig redlöst berusade runt män eftersom det skickar ut "mixade signaler". Eftersom män är biologiskt programmerade att ha sex vid alla tillfällen de kan, även med medvetslösa människor. Så stark är lusten hos vissa att koppla beteenden, även våldtäkt, till biologi istället för till sociala konstruktioner, som man som samhälle faktiskt kan ta itu med.

Jag har inga problem med att tro att det kan finnas vissa biologiska skillnader mellan könen, även om skillnaderna är små, aldrig handlar om våra inre egenskaper och inte stämmer när man går in på individnivå. Men jag är rädd. Jag är rädd för att om jag utan problem går med på vissa biologiska skillnader, så sitter jag snart i ett samhälle som anser att det kan se utanpå hur jag fungerar inuti. När forskningresultat visar skillnader mellan män och kvinnor men inte hur stora dessa skillnaderna är på individnivå eller exakt hur de påverkar oss eller vad i dem som handlar om social konstruktion och vad som är biologiskt, är jag rädd för alla amatörer som ändå kommer anse att det nu är VETENSKAPLIGT bevisat att alla skillnader mellan könen vi ser i samhället är resultatet av biologi och därför rättvisa och opåverkbara.

Mest förvånad är jag att amatörerna inte själva är rädda för en forskning de ju inte rimligtvis kan kontrollera. Jag förstår ju att de älskar en forskare som hävdar att en manlig hjärna inte "ser dammtussar" för då slipper de ha dåligt samvete när de inte städar eller när de är den enda i hushållet som städar. Men vad händer om det visar sig att den delen av hjärnan som är involverad vid beslutsfattning och problemlösning är större hos kvinnor än hos män? Vi andra kan ju lätt strunta i det, men kommer könsbiologiförespråkarna genast vara tvungna att skriva en debattartikel om att alla beslutsfattarpositioner i samhället fr o m nu borde innehas främst av kvinnor tills det kommer ett nytt forskningsresultat som motbevisar det första? Vad händer med mäns rätt att ses som likvärdiga föräldrar till sina egna barn om man fortsätter hävda att män inte har hjärnförmågan att ta hand om bebisar och är förprogrammerade att vara polygama och lämna familjen för att "sprida sin säd"? Gå in i alla forum som diskuterar varför män inte tar ut lika mycket föräldrarledighet som kvinnorna och denna "vetenskapliga" förklaring dyker upp runt tredje kommentaren, varje gång.

Den här newsmillsartikeln beskriver en budfirma som bara anställde kvinnor som förare eftersom kvinnor som grupp visat sig vara bättre bilförare än män som grupp. Artikelförfattaren verkar inte ha några problem med detta, men det är naturligtvis inget feministiskt i det synsättet (artikelförfattaren gör detta än mer tydligt med antifeministiska formuleringar som t ex att "kvinnor i högre grad än män besitter de kvalifikationer som är helt grundläggande för att inneha den här typen av ansvarsfulla samhällsuppdrag", bla bla bla). Dessutom, för att lugna de som tror att kvotering i arbetslivet är ett faktum, är det naturligtvis fullständigt olagligt. Sveriges diskrimineringslag innebär att man inte får anställa någon, eller snarare inte inte anställa någon, på grund av personens kön. Det spelar ingen roll vilka inre egenskaper studier emellanåt indikerar att män som grupp eller kvinnor som grupp har. Man kan inte från sådana studier dra slutsatsen att man kan bedöma en persons inre kvalifikationer på grund av yttre. Och man får alltså heller inte göra det.

Vilket ju är himla tur. Vem vet vad ivriga könsrollsförespråkare skulle hitta på för yrken som bara borde anställa män och vilka yrken som bara borde anställa kvinnor, på grund av deras "unika, inre kvalifikationer". *ryser*

Hela tiden får vi höra om vilka inre egenskaper som "nog ändå måste ligga i generna hos oss kvinnor (alt. oss män)", av folk som vill försvara varför de alltid lagar hela fredagsmys-middagen själva medan de låter partnern titta på TV i rummet bredvid, eller varför de avfärdar "genustänket" när de dekorerar dotterns rum (Älskade Dumburk skriver lite om detta här. Vuxna människor som uppträder som om det är en huge fucking deal med ”genustänket”. Men de som gnäller över att det tar för mycket tid att fundera över vilka leksaker som är genuspedagogiskt utformade spenderar gladeligen sin tid på att upprätthålla könsstereotyperna. För att det inte kräver lika mycket av oss. För att vi lärt oss att kategorisera egenskaper, helst två i sig motsatta egenskaper, som antingen "manligt" eller "kvinnligt". Vissa förnamn är mycket, mycket vanligare hos det ena könet än det andra, och kan kallas "manliga" eller "kvinnliga", men vi inser alla ändå att det är en kulturell skillnad, inte en biologisk. Men när det gäller andra skillnader är det inte alltid lika lätt att veta. En del personer vill t o m så hjärtans gärna sätta den trygga stämpeln "manligt" och "kvinnligt" på inre egenskaper, att de drar slutsatsen att män utan vidare kan ha "kvinnliga" egenskaper och vice versa.

En del verkar tro att om de struntar i "genustänket" och bara låter allt vara som det är så är de på något sätt neutrala i könsrollsfrågan. Men en idé är inte neutral eller naturlig även om den råkar vara intränad i en. En av de mest extremradikala, tokantifeministiska uttrycken är ju t ex idén att vissa färger är flickfärger och går så långt att vissa människor anser - på fullt allvar - att det känns "onaturligt" att klä en pojkbebis i rosa volanger. Dessa vuxna människor får naturligtvis gärna hålla på med detta, och strunta i "genustänket", så mycket de vill, men de skall inte gå runt och säga att de på något sätt är neutrala i könsrollfrågan.

Är inte vårt jobb som amatörer framförallt att ställa frågorna? Om det finns vissa skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor på något område, varför skulle dessa ens vara i närheten av att förklara de siffror vi ser när det gäller könsfördelningen av samhällsmakt? Varför skulle vi sluta sträva efter en jämnare könsfördelning i samhället, som en del könsbiologiivrare genast börjar gapa om så fort någon liten skillnad visar sig i jämförelsen mellan dessa två grupper? Måste vi inte fortsätta fråga oss om vi verkligen har ett samhälle där varje individ har möjlighet att nå sin fulla potential? Hur mycket påverkar skillnader mellan två grupper individerna inom gruppen? Varför är inte skillnaderna på individnivå större? Varför är skillnaderna överhuvudtaget betydelsefulla om de inte är större? Vad är social inlärning och vad är nedärvd instinkt? Varje ny teori om skillnader mellan könen borde väcka nya frågor hos oss. Och man får inte sluta ställa dem bara för att några menar att det skulle vara "vetenskapsfientligt" att göra så.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, biologi, me being long-winded

"Everybody from The Matrix called. They want their coat back."

What, M&S were out of banoffee pie and I'm cranky. Henceforth:

Ibland får man en känsla av att enda anledningen att vi i Sverige diskuterar det sk näthatet i kändisbloggares bloggkommentarer varje månad, året om, i landets största tidningar, helt enkelt är för att dessa svenska kändisbloggare aldrig lärt sig det rätta sättet att hantera internettroll.

DFTT. Detta är en av de absolut viktigaste akronymerna på internet. Det är också en av de viktigaste netikettsreglerna som man kräver att medlemmar skall följa på de flesta internetforum och i bloggcommunities. Det står för: Don't Feed The Trolls. Troll är ingen rolig del av bloggupplevelsen, men de ÄR en del av den och de flesta forum sen usenets dagar har haft regler för hur man hanterar dessa. Detta är för att det alltid finns newbies som ställer till det för alla andra genom att inte behandla troll så som man skall behandla dem, nämligen Ignorera. Dem.

Ett annat problem som flera svenska kändisbloggare också verkar ha är att de inte tar reda på vilka regler som finns på internet innan de rusar in och börjar kräva nya, som t ex den fullkomligt absurda idén att vi alla skall resa oss som en person och kräva förbud mot anonymitet i bloggvärlden eftersom några av de som valt att använda sitt riktiga namn inte kan ta de troll som - naturligtvis - genast följer i ett sådant spår. Men saken är den att bloggvärlden, långt innan några svenska kändisar började blogga, redan arbetat ut ett antal sätt att hantera troll på. En väl beprövad strategi för att undvika t ex cyberstalkers är att uppmana folk att inte posta sina mest personliga uppgifter i publika inlägg (man kan alltid låsa ett visst inlägg så att bara de man själv bestämmer skall kunna läsa dem) , men det är ju knappast ett råd svenska kändisbloggare som aldrig brytt sig om att lära sig om internetkulturen innan tänker börja använda sig av nu.

99,9% av bloggarna är faktiskt precis lika irriterade som Marcus Birro på alla tröttsamma idioter därute med sina poorly spelled flames och tjatiga kommentarer om hur mycket kuk en bloggare skulle behöva, vilket är en av anledningarna att det finns en så väl utvecklad internetstrategi för att hantera dessa. Bloggvärlden tar inte alls så lätt på problemet som en del svenska tidningar tycks vilja hävda. Bloggvärlden har hanterat problemet långt, långt innan den svenska bloggexplosionen 2005.

Look, jag är lika addicted to flamewars som alla andra och brukade följa Aftonbladets bloggcommunty nästan religöst ett tag av det skälet, precis som jag också följde Monica Antonssons blogg en period enbart för att hon ogenerat gav sig in i patetiska, hysteriska bloggbråk med sina "troll" under hennes minions hänförda applåder, och jag har spelat most-common-internet-arguments bingo med "Jag får en massa privata mail från folk som håller med mig" inlägg och jag har lolled at alla bloggar som bara inte kan låta bli att åberopa godwin's law i varenda inlägg eller newsmillsartikel de gör. Men sedan finns det vissa svenska kändisar och journalister som började blogga efter 2005 som har haft en tendens att inte bry sig om ens de viktigaste netikettsregler, och plötsligt är det inte roligt längre. De matar gladeligen alla troll de stöter på och kräver sedan att alla vi andra skall höja våra röster mot "näthatet" eftersom de, naturligtvis, snabbt förlora den striden, de hotar att outa folks riktiga identitet i sin blogg bara för att de inte gillar att kritiseras anonymt, de kontaktar folk - eller meddelar att de minsann kan kontakta dem - IRL, de sätter triumferande upp privata emaildiskussioner publikt utan tillåtelse, osv.

Ibland undrar även jag om bloggvärlden inte till slut kommer rasa ihop som ett korthus om inte den svenska bloggosfären samlas runt åtminstone några av netikettsreglerna. (ETA: Robert Aschbergs idiotiska krönika är ett typiskt exempel på varför bloggvärlden behöver enas om viktiga netikettsregler - som t ex rätten att faktiskt få vara anonym - för att förhindra att en massa bloggnewbies urskiljningslöst börjar hänga ut folks identitet hursomhelst enbart för att de inte gillar deras kommentarer och inte kan skilja på kritik och "näthat", allt under något sorts internetfientligt mantra av "jag tillåter inte anonyma kräk att trakassera mig i MIN blogg!")

Jag har också varit en annoying internetnewbie i mina dagar och ägnat mig åt "OMG I got a flame! Feel sorry for me!" postningar. Jag har sett flamewars som slutar med att hela forum med tusentals medlemmar deletas av någon rasande mod. Men jag har nog aldrig varit med om så många polisanmälningar eller hot om polisanmälningar i ett bloggcommunity som i den svenska bloggvärlden.

Så här är det: För att överleva på internet måste man kunna skilja på kritiska kommentarer och troll. Kritiska kommentarer får du helt enkelt ta, även om de är både arga, sarkastiska och anonyma. Detta är inte troll. Det är bloggvärldens sätt att hålla fast vid vad som gjort bloggen till ett sådant kulturellt fenomen: möjligheten för alla, inte bara vissa, att yttra sina åsikter ocensurerat, utan att någon betalar dem för att göra det, och alltid under risken att andra säger emot.

Om man har en äkta stalker som hotar ens familj osv i kommentarerna så spelar det ingen roll om den personen har ens blogg att spy ur sig sina hot i eller inte, så att protestera mot anonyma kommentarer pga det verkar lite irrationellt. Om man däremot har ett troll som spyr ut sitt hat i ens kommentarer så är det bästa sättet att bli av med dem att i tysthet ta bort deras kommentarer och sedan ignorera dem. Säg inte "jag har försökt ignorera dem och det fungerar inte" - det är det enda som fungerar, det enda som nånsin har fungerat och det enda som nånsin kommer att fungera. Det är ett enigt internet överens om. Det är därför "Don't feed the trolls" är en netikettsregel på så många internetforum. Det som sveriges b-kändisar och journalister och andra håller på med, att använda media för att berätta hur näthatet fick dem att sluta blogga, är att ge trollen exakt vad de vill ha, och att se till att de - långt efter att b-kändisarna är borta - fortsätter springa runt i bloggvärlden och skriver sina patetiska hatkommentarer i jakten på mer uppmärksamhet och till stort besvär för oss övriga.

Läs även andra bloggares åsikter om näthat, bloggosfären, HUGS!!1!

"Josh, pwease, be vewy careful. Try vewy, vewy hard not to destwoy us."

The twin's (male and ex-military) flatmate is really scared of zombies. Naturally, me and the twin make ENDLESS fun of him for this. Because, well. Zombies. This morning we noticed that the chain was on the door and that usually only happens when he's watched a zombie movie on TV the night before.

The twin: *eyeroll*
Me: So, why zombies? Why not werewolves? Or vampires?
The twin: *long-suffering sigh* I don't know. Maybe a zombie ate his puppy when he was a child?
Me: Well, that would certainly do it. Or a zombie eating any of your childhood pets, really.
The twin: Or just lurking around in general.

During the weeks I'm here I sleep in one room and the twin and the flatmate sleep in another and in the mornings I hear them talking and giggling and I think about how hard it is for so many people to get that. The fact that they're not a couple (they were once but that was years and years ago), that they both date other people and that there is nothing romantic between them but they still live with each other and love each other and it works, seems to just be too much for some people to handle. Whenever I try to explain it, they always land somewhere between "oh, they're probably in love with each other without knowing it" and "they'll probably end up married somewhere down the line" because people can't seem to accept how anyone could put that much energy and emotion into a relationship that isn't about the pursuit of Marriage. People seem to have completely forgotten what friendship means, and I feel so sorry for them.

I know I'm kinda beating a dead horse here, and that this isn't exactly a new discussion, but when is it that we start to teach ourselves that it's the relationship that matters, not the people in it? What other possible explanation could there be for this obsession with defining and reviewing other people's relationships? How does it matter if there's two girls or two guys or three people or two friends or whatever? A relationship is what it is. If it matters it matters.

"we'll celebrate the end of things with cheap champagne"

Ingen som är deprimerad vill vara deprimerad. Jag vet att det kan verka så ibland. När det verkar som om personen inte har något intresse av att bli bättre, eller av att ta till sig något av alla de råd och erbjudande de får av omgivningen för att hjälpa dem. Jag förstår att detta är oerhört frustrerande för alla andra, detta att man inte kan använda logik för att nå fram till en person. Ett av problemen med att vara deprimerad är att man av omgivningen förväntas använda det som är sjukt för att göra sig själv bättre.

Ibland får jag ge råd till vänner och bekanta när någon i deras närhet verkar deprimerad. Det är inte mycket jag kan svara på, jag är ingen läkare men efter alla mina år av terapeuter, psykiatriker och antidepressiva läkemedel kan jag åtminstone tala om mina egna erfarenheter. Jag kan berätta saker som t ex att det är fullständigt meningslöst att tala om för deprimerade personer att de borde sitta ute i solen några timmar eller börja måla eller vad det nu än är som du själv gör för att må bra. Det kommer nämligen inte att hjälpa. Depression handlar inte om yttre omständigheter. Den är så organisk som något överhuvudtaget kan bli.

Angående varför en person är deprimerad så har jag fått den frågan så många gånger under åren att den förlorat sin mening. Jag hör inte längre frågan, utan jag hör alla kulturella föreställningar, människors frustration när de inte kan relatera. Ibland ställs frågan i affekt, i ilska över att de inte förstår och att jag inte kan få dem att förstå. Jag kan vara relativt säker på att mina depressioner, som jag håller i schack med mina antidepressiva, och mina svackor som jag får emellanåt även när jag äter medicinen, inte har att göra med att jag är en bortskämd medelklasstjej som har medelklassångest för att jag tillhör "curlinggenerationen" och inte har några ”verkliga” problem, även om många genom åren har försökt övertyga mig om det. Anledningen att jag kan vara säker på det är för att medicinen hjälper.

I korthet påverkar antidepressiv medicin hjärnans återupptag av signalsubstanser, speciellt serotonin (SSRI) eller som i mitt fall både serotonin och noradrenalin (NSRI). Signalsubstanser är inblandade när vi tänker och känner. Det verkar som om depression är ihopkopplat med en för låg mängd av dessa signalsubstanser i kroppen. Läkarna vet inte exakt hur, men de vet att genom att förhindra ett för snabbt återupptag av signalsubstanserna i hjärnan verkar deprimerade personer bli bra.

En annan anledning att jag kan anta att min depression inte bara handlar om att det är trendigt eller vad det nu är som know-it-all tidningskrönikörer och debattörer gärna hävdar, är att den så uppenbarligen är nedärvd. Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression. Plötsligt får man höra historier om någon mormors far som tog livet av sig, kusiner som åkt in och ut på mentalsjukhus, mostrar och fastrar som spenderat långa perioder sängliggande med ”ont i nerverna”, som inte ens kunde ta hand om sina barn under dessa perioder, och hundratals liknande familjeöden.

Just nu står jag på en lägre dos av min antidepressiva medicin än rekommenderat. Jag vet inte vad som kommer hända, min psykiater vet inte vad som kommer hända, men efter åtta år av ständigt medicinerande inser jag att jag aldrig kommer sluta att försöka sluta med medicinen. Det är någonting i mig som tvingar mig att ifrågasätta mitt behov av medicinering. Jag vill alltid testa, vill veta hur stadigt, eller ostadigt, jag egentligen står. Det är mitt huvud så jag gör som jag vill, men folk i min omgivning är numera ganska tveksamma varje gång jag vill trappa ned på tabletterna. De var med sist jag försökte, och gången innan det, och det är märkligt vad många jag har i min omgivning som gått från intensivt kampanjande mot att folk tar en massa dyra läkemedel i onödan istället för att "jobba på sina problem", till att nu förespråka dem. De har säkert ingen lust att gå igenom alltihop med mig igen, den enorma nedstämdheten oförmågan att ta sig ur sängen, tårarna som droppar oavbrutet dygnet runt ur en, till synes, ändlös källa, de osammanhängande tankebanorna de måste lyssna på, den irrationella ångesten de inte kan prata mig ur, all the crazycrazy.

Sist jag blev deprimerad lyckades jag skrämma upp alla i min omgivning, inklusive mig själv. Fortfarande, nästan på dagen fyra år senare, är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha - eftersom människor är fantastiska - den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

En stor fara med att göra som jag gör, att ständigt försöka bli av med medicinen, är att det tillhör sjukdomen att inte veta när man är sjuk. När jag hamnar i en av mina depressionsspiraler kan jag vandra nedåt i veckor utan att det en enda gång slår mig att jag håller på att bli deprimerad. Att gå in i en depression är inte som att gå in i en vägg. Det är när man redan är därnere som Väggen, slaget i huvudet, kommer och man plötsligt blir liggande. Att gå in i en depression känns som om någon lyft på slöjan och man äntligen ser allt klart, för första gången. På sätt och vis känns en depression, när den är som djupast, som en befrielse. Det är ett tillstånd utan frågor, vare sig av den vardagliga eller den existentiella varianten. Så när någon kommer och vill att jag skall äta en medicin för att vilja delta i livet igen, så känns det helt enkelt inte som att det har någonting med mig att göra längre. Jag är klar med frågorna. Livet är för andra. De som fortfarande inte lyft på slöjan.

En annan sak som jag ofta får försöka förklara för folk är att ingen äter antidepressiv medicin för att det är trendigt. Antidepressiv medicin är inga lyckopiller, det finns andra, visserligen illegala, piller man kan äta för den sakens skull om man nu vill det. Antidepressiv medicin handlar om att stabilisera en ostabil känsloprocess, med den kan ens tankar plötsligt nå hela vägen fram till sina mål utan att stanna upp i den sega, trögflytande massa ens huvud blir när man är deprimerad, utan att hela tiden förvandlas till kaos och ångest. Att stå på antidepressiv medicin innebär att man klarar av att hantera sina känslor och fungera i vardagen men den är inte utan bieffekter - naturligtvis är den inte utan bieffekter. Hur skulle något kunna vara så omstörtande livsförändrande utan biverkningar?

När man avskärmas från sina allra mest destruktiva känslor så avskärmas men även från många av de bra känslorna. Väldigt många tycker att detta är den mest besvärande av alla bieffekterna av antidepressiva, mer besvärande än förlorad sexlust, illamående och sömnstörningar. Att vara deprimerad tar mycket energi, men mina antidepressiva gör mig också trött. När jag står på medicinen har jag korta perioder av energiutbrott, ibland korta perioder varje dag, men jag tröttar fort ut mig och jag måste ofta tänka mig för innan jag kastar mig in i nya saker eftersom jag vet att jag kan ha problem att kunna fullfölja de projekt jag startar. Skillnaden är att med min medicin är det inte den totala katatoni som när jag är deprimerad. Att stå på antidepressiv medicin handlar om de små skillnaderna, med enorma konsekvenser. Men det handlar inte om en "quick fix" och det är inte ett uppåttjack för en kroniskt lat och bortskämd generation. De som beskriver dem på det sättet har aldrig varit deprimerade. De vill bara försöka förstå något de inte kan förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, ssri, nsri,