Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen, alla feminister jag känner tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen. Män och kvinnor som grupp verkar uppvisa t ex olika symptom vid hjärtattack, svarar lite olika på vissa mediciner, ha olika fallenhet för att utveckla mentala sjukdomar som schizofreni och depression, osv. Däremot har jag problem med forskningen om inre egenskaper kopplade till kön. Det har även alla feminister jag känner. Alla feminister, bar möjligen särartsfeministerna, anser att "manligt" och "kvinnligt" är till största delen sociala konstruktioner, men exakt i vilken utsträckning man anser att de är det kan bero på vilken feministisk strömning man bekänner sig till.
Studier om inre egenskaper som skulle vara helt kopplade till ett av könen och helt uteslutna hos det andra, visar inga sådana egenskaper. Detsamma gäller inre egenskaper på grund av etnisk bakgrund, sexualitet osv. Att läsa om studier på inre egenskaper är att läsa ett ständigt upprepande mantra om att även om det kan urskiljas skillnader mellan de två könen så är skillnaderna större inom grupperna än mellan dem, ingen av egenskaperna finns enbart hos det ena könet och kan helt uteslutas hos det andra, osv.
Slutsats: Vi kan
inte av en individs yttre dra slutsatser om hans eller hennes inre egenskaper.
Ändå gör vi det. Hela tiden. I tidningar, i TV, i klassrum, runt fikaborden. Denna könsbiologiska truthiness om alla dessa "fantastiska" olikheter i inre kvalifikationer mellan könen förföljer oss överallt, hela tiden. Jag vet inte varför vissa hävdar att man idag inte "får" säga att det finns inre olikheter mellan könen (lest the eval PC-brigade will OMG hunt you down, waah waah) eftersom påhittade biologiska skillnader mellan könen är det vanligaste man hör folk utanför forskarvärlden hänvisa till för att förklara sina eller andras beteenden. Här är problemet med könsbiologi-ivrarna: För många av de mest högljudda av dem är amatörer. De drivs av en annan agenda än den rent vetenskapliga. Forskningen används av dessa amatörer för att dra enorma slutsatser om olikheterna mellan könen som ger enorma konsekvenser för mig, Sleepless, som individ, i mitt privatliv.
Att forskare bråkar om huruvida det överhuvudtaget finns en koppling till kön när det gäller
hur duktig en person är i matematik, betyder inte att man inte i alla lekmannadebatter om manligt och kvinnligt fortfarande får höra att kvinnor är sämre i matte än män, och att detta "bevisar" varför hela grupper gör samma studie- och yrkesval när deras enda gemensamma nämnare är att de tillhör samma kön. I vårt
sociosexuella beteende finns det forskning som visar att könen är väldigt lika varandra, men ändå fortsätter de som säger sig vara för en VETENSKAPLIG syn på könen envist att mala på i samma "män är genetiskt förprogrammerade att ha många partners medan kvinnor är biologiskt betingade att vara monogama" spår som tidigare. För det förklarar, och försvarar, den rådande samhällsordningen. Det finns t o m inga skrupler för vissa personer att använda idén att män och kvinnor är så olika programmerade att kvinnor inte skall dricka sig redlöst berusade runt män eftersom det skickar ut "mixade signaler". Eftersom män är biologiskt programmerade att ha sex vid alla tillfällen de kan, även med medvetslösa människor. Så stark är lusten hos vissa att koppla beteenden, även våldtäkt, till biologi istället för till sociala konstruktioner, som man som samhälle faktiskt kan ta itu med.
Jag har inga problem med att tro att det kan finnas vissa biologiska skillnader mellan könen, även om skillnaderna är små, aldrig handlar om våra inre egenskaper och inte stämmer när man går in på individnivå. Men jag är rädd. Jag är rädd för att om jag utan problem går med på vissa biologiska skillnader, så sitter jag snart i ett samhälle som anser att det kan se utanpå hur jag fungerar inuti. När forskningresultat visar skillnader mellan män och kvinnor men inte hur stora dessa skillnaderna är på individnivå eller exakt hur de påverkar oss eller vad i dem som handlar om social konstruktion och vad som är biologiskt, är jag rädd för alla amatörer som ändå kommer anse att det nu är VETENSKAPLIGT bevisat att alla skillnader mellan könen vi ser i samhället är resultatet av biologi och därför rättvisa och opåverkbara.
Mest förvånad är jag att amatörerna inte själva är rädda för en forskning de ju inte rimligtvis kan kontrollera. Jag förstår ju att de älskar en forskare som hävdar att en manlig hjärna inte "ser dammtussar" för då slipper de ha dåligt samvete när de inte städar eller när de är den enda i hushållet som städar. Men vad händer om det visar sig att den delen av hjärnan som är involverad vid beslutsfattning och problemlösning
är större hos kvinnor än hos män? Vi andra kan ju lätt strunta i det, men kommer könsbiologiförespråkarna genast vara tvungna att skriva en debattartikel om att alla beslutsfattarpositioner i samhället fr o m nu borde innehas främst av kvinnor tills det kommer ett nytt forskningsresultat som motbevisar det första? Vad händer med mäns rätt att ses som likvärdiga föräldrar till sina egna barn om man fortsätter hävda att män inte har hjärnförmågan att ta hand om bebisar och är förprogrammerade att vara polygama och lämna familjen för att "sprida sin säd"? Gå in i alla forum som diskuterar varför män inte tar ut lika mycket föräldrarledighet som kvinnorna och denna "vetenskapliga" förklaring dyker upp runt tredje kommentaren, varje gång.
Den här newsmillsartikeln beskriver en budfirma som bara anställde kvinnor som förare eftersom kvinnor som grupp visat sig vara bättre bilförare än män som grupp. Artikelförfattaren verkar inte ha några problem med detta, men det är naturligtvis inget feministiskt i det synsättet (artikelförfattaren gör detta än mer tydligt med antifeministiska formuleringar som t ex att "kvinnor i högre grad än män besitter de kvalifikationer som är helt grundläggande för att inneha den här typen av ansvarsfulla samhällsuppdrag", bla bla bla). Dessutom, för att lugna de som tror att kvotering i arbetslivet är ett faktum, är det naturligtvis fullständigt olagligt. Sveriges diskrimineringslag innebär att man inte får anställa någon, eller snarare inte
inte anställa någon, på grund av personens kön. Det spelar ingen roll vilka inre egenskaper studier emellanåt indikerar att män
som grupp eller kvinnor
som grupp har. Man kan inte från sådana studier dra slutsatsen att man kan bedöma en persons inre kvalifikationer på grund av yttre. Och man får alltså heller inte göra det.
Vilket ju är himla tur. Vem vet vad ivriga könsrollsförespråkare skulle hitta på för yrken som bara borde anställa män och vilka yrken som bara borde anställa kvinnor, på grund av deras "unika, inre kvalifikationer". *ryser*
Hela tiden får vi höra om vilka inre egenskaper som "nog ändå måste ligga i generna hos oss kvinnor (alt. oss män)", av folk som vill försvara varför de alltid lagar hela fredagsmys-middagen själva medan de låter partnern titta på TV i rummet bredvid, eller varför de avfärdar "genustänket" när de dekorerar dotterns rum (
Älskade Dumburk skriver lite om detta
här. Vuxna människor som uppträder som om det är en huge fucking deal med ”genustänket”. Men de som gnäller över att det tar för mycket tid att fundera över vilka leksaker som är genuspedagogiskt utformade spenderar gladeligen sin tid på att upprätthålla könsstereotyperna. För att det inte kräver lika mycket av oss. För att vi lärt oss att kategorisera egenskaper, helst två i sig motsatta egenskaper, som antingen "manligt" eller "kvinnligt". Vissa förnamn är mycket, mycket vanligare hos det ena könet än det andra, och kan kallas "manliga" eller "kvinnliga", men vi inser alla ändå att det är en kulturell skillnad, inte en biologisk. Men när det gäller andra skillnader är det inte alltid lika lätt att veta. En del personer vill t o m så hjärtans gärna sätta den trygga stämpeln "manligt" och "kvinnligt" på inre egenskaper, att de drar slutsatsen att män utan vidare kan ha "kvinnliga" egenskaper och vice versa.
En del verkar tro att om de struntar i "genustänket" och bara låter allt vara som det är så är de på något sätt neutrala i könsrollsfrågan. Men en idé är inte neutral eller naturlig även om den råkar vara intränad i en. En av de mest extremradikala, tokantifeministiska uttrycken är ju t ex idén att vissa färger är flickfärger och går så långt att vissa människor anser - på fullt allvar - att det känns "onaturligt" att klä en pojkbebis i rosa volanger. Dessa vuxna människor får naturligtvis gärna hålla på med detta, och strunta i "genustänket", så mycket de vill, men de skall inte gå runt och säga att de på något sätt är neutrala i könsrollfrågan.
Är inte vårt jobb som amatörer framförallt att ställa frågorna? Om det finns vissa skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor på något område, varför skulle dessa ens vara i närheten av att förklara de siffror vi ser när det gäller könsfördelningen av samhällsmakt? Varför skulle vi sluta sträva efter en jämnare könsfördelning i samhället, som en del könsbiologiivrare genast börjar gapa om så fort någon liten skillnad visar sig i jämförelsen mellan dessa två grupper? Måste vi inte fortsätta fråga oss om vi verkligen har ett samhälle där varje individ har möjlighet att nå sin fulla potential? Hur mycket påverkar skillnader mellan två grupper individerna inom gruppen? Varför är inte skillnaderna på individnivå större? Varför är skillnaderna överhuvudtaget betydelsefulla om de inte är större? Vad är social inlärning och vad är nedärvd instinkt? Varje ny teori om skillnader mellan könen borde väcka nya frågor hos oss. Och man får inte sluta ställa dem bara för att några menar att det skulle vara "vetenskapsfientligt" att göra så.
Läs även andra bloggares åsikter om
feminism,
biologi,
me being long-winded