Dag 4 med Cymbalta och dags att höja dosen. Jag är så känslig, jag känner redan av vissa bieffekter. Av Zoloft blev jag alltid lite speedad i början eller vid doshöjning, och jag känner något liknande nu också. Jag har aldrig tagit speed, um,
recreationally, och har inga vänner som har gjort det heller (eller vill erkänna att de gjort det). Men jag kan tänka mig att detta är någon form av light-light-version. Eller kanske det snarare är en sorts hardcore-version av en koffein-kick. Vad skall man kalla det när man går från att inte orka lyfta fjärrkontrollen och byta kanal på TVn till att plötsligt ha hundra olika tankar i huvudet, av vilka alla känns fullständigt genomförbara? Plötsligt får jag lust att slutföra tankar som jag inte tänkt på över ett år, om familjeideal, om post-post-post-moderism, om horror-fiction som feministisk plattform, kanske till och med på papper - problemet är bara hur jag skall kunna sitta still tillräckligt länge för att lyckas skriva ned det - samtidigt som jag bara inte KAN sluta tänka på oreo cookies och om de har några i min lokala ICA-affär och hur snart jag kan vara hemma med ett paket.
Och precis som alla rus så försvinner det lika hastigt som det dök upp, och kvar är några dammiga kursböcker som man släpat ned från vinden, tio osammanhängande meningar på ett Word dokument och ett knä fyllt med kaksmulor.
Det är väl därför de kallar det för biverkningar. Det och illamåendet är nog de jobbigaste.
Dag 4. Deep breaths.