"This will give them some time to ponder the geo-political ramifications of being mean to me!"

Jag har egentligen saker att skriva om men brain not cooperating, så

10 fictional characters jag skulle ha sex med:

DeanWinchesterJohnSheppardRemusLupinJoshLymanRayKowalski
JohnWinchesterMalReynoldsCameronMitchellMrDarcy

och, hmm, Justin Timberlake (what do you mean "he's not fictional"?)

Den nya biosalongen som har öppnat här har en bar in the building, whee! Många filmer gör sig nog, sadly, bättre med a bit of a buzz.

"Well, we're gonna go work on getting Kyle's dad a nurection."

Har bytt till Blogger beta. Hoppas inte min blogg försvinner i tomma intet när jag försöker uppdatera nästa gång. *has technofear*

Jag gillar att det går att låsa bloggen så att bara de man själv bestämmer kan läsa den. Synd att man inte kan göra det för individuella inlägg, som på LJ.

Nu skall jag spendera lite quality time med min blogg, också kallat Fun With Labels.

"And you think about it, don't you? It's a rich man's game, no matter what they call it, and you spend your life puttin' money in his wallet"

Motherfucking hangover (HUR har jag lovat att gå ut med J ikväll? Idag skall man ligga under täcket och beställa fried rice och titta på repriserna av Project Runway). Fest med jobbet igår. Uppträdde, drack, dansade. Livebandet såg ut som om de var femton år men spelade covers som "proud mary" och Bon Jovi så alla kunde känna igen dem, antar jag. Borde inte de spela, I dont know, Nirvana eller nåt? Nej, vänta, det var ju när JAG var femton. Vad skulle de spela idag? My Chemical Romance?

Fast, femtonåriga pop-punk-killar som spelar Dolly Parton-covers? Best. thing. ever.

"And through this having and giving and sharing and receiving, we too can share and love and have... and receive."

Kom två timmar försent till jobbet imorse. Uh-huh. Tur att man har en 60-70 övertidstimmar att ta ut.

Jag har inget mer att skriva om. Förutom:

Supernatural 2.08 (SPOILERS!)
- Whoa. Bra avnitt. Sams handled fortfarande gipsad. Och äntligen lite musik som det går att lyssna på.
- Dean vet inte vad myspace är, no surprises there. Sam kan antagligen springa cirklar runt Deans kunskaper om poulärkultur.
- Jag har bestämt att "the demon newsletter" inte var ett skämt och att det är fullt av bitchiga uppdateringar om Dean och Sam... "DemonNewsletter update: Okay, they trapped another one of us under a symbol in the ceiling again. This is getting really embarrassing, guys."
- Jag förstår inte riktigt den här "salt all the doors and windows" grejen. Varför skulle en demon inte bara kunna slå upp ett hål i väggen och ta sig in den vägen?
- Dean-arc. Angst. Deans ansiktsuttryck när ni-vet-vad sa det där om ni-vet-vem. Oh, Dean.

"And she tied you to her kitchen chair, she broke your throne and she cut your hair"

Busy, busy dag igår, tjejmiddag på kvällen, jag grät och grät och grät, av ingen särskild anledning, yep, och sedan hade vi det jättetrevligt. (what the fuck is wrong with me?)

Jag säger upp mig. Jag tar ut alla mina sparpengar och flyttar till London och hyr nåt pyttelitet rum utan lampskärmar någonstans där jag får plats med min säng och min laptop och mina böcker och tar ett jobb som barista i Starbucks i Greenwhich och jobbar mycket helger och lever på minimum wage och ingen stress och grande cappuccinos vid 30 års ålder.

Bara jag, nån flaska sockersliskig Dooley's bredvid mig. Hmm?

"Next I'm going to show you why we don't just trap spiders under coffee mugs and leave them there."

Tre saker.

1. Hur kan upptäckten att människan genetiskt har mer likheter med sjöborren än någon anat inte vara en större nyhet?

2. Jag dealar inte så väl med känslor, längre. Så här är det: Ett tag är man så lättad över att inte vara en deprimerad, gråtande, useless klump längre att man nästan bildar sig en egen liten värld ett tag, där man går runt och njuter av saker som att kunna gå ned i tvättstugan utan att bli totalt utmattad, kunna gnälla över sitt jobb som vilken annan 9-5-are som helst, kunna möta deadlines, lyssna på musik utan att börja gråta, läsa en bok utan att behöva läsa om varje mening femton gånger, ni vet, sådana saker. Ett tag vill man bara att alla känslor skall vara enkla, alla relationer skall vara okomplicerade, som söndags-brunch eller rödvinskvällar, inga tårar, ingen olycklig kärlek, ingenting particularly hardcore. Och man vill inte gå i terapi, även om man vet att man borde, man vill inte sitta och älta the hows and the whys of existance en-två gång i veckan. Man vill bara vara där, i sin lilla värld, med sina tabletter som får en att må bra utan någon motprestation och som man därför älskar djupt och kan tänka sig att skaffa små blå-vita, kapsel-formade babies med. Det är det man vill när man inte är deprimerad längre. Ens mål har koncentrerats ned till: att inte bli nere igen, och, att vara glad så att alla de som hjälpte en när man var nere kan känna att sig nöjda över att man är glad igen. Vilket, ärligt talat, är ganska crappy mål.

Mental note: Obviously need new goals. Good ones. Possibly including world domination and marrying Jake Gyllenhaal at some point.

3. Supernatural 2.07 (SPOILERS)
- Okej, nu vill jag också se "the second largest ball of twine in the US"!
- Oh, boys drinking coffees. Jag bestämmer här och nu att Sam dricker cappuccino medan Dean dricker Gingerbread-Caramel-Peppermint Macchiato with Extra foam and Extra whipped cream on top.
- En skrivare som börjar skriva ut rader av sig själv? Scary!
- Aww, de har utarbetat ett sätt att hitta varandra när de har tappat bort varandra. Aww.
- Varje avsnitt borde innehålla Dean på knä med handbojor. I'm just saying...

"Smurfette doesn't fuck."

Depression är nog något av det mest paradoxala jag upplevt, och jag kan inte låta bli att ständigt fascineras av alt. bli galen på detta fenomen. Det är en enda lång ström av motsägelser: Man är så trött att man inte orkar sova, man är så rädd för att bli ensam att man inte vill knyta några kontakter, när man mår bra blir man så orolig för att man skall bli deppig igen att man inte kan känna glädje över att må bra. Listan kan göras hur lång som helst. Risken att en djupt deprimerad person skall ta livet av sig kan vara som mest akut under den period då medicineringen precis börjat få positiv effekt (det kräver en viss kraft och energi för att begå självmord som personen kanske inte haft under den depressiva perioden). Eller det här att ångest och kreativitet skulle hänga ihop. Well. Isåfall borde man haft en tre-fyra bästsäljande romaner vid det här laget (och ni borde alla varit mina groupies), men neej då.

Like being fucked without the proverbial reach-around.

Mest paradoxalt av allt är nog ändå det att folk kan förvänta sig av en deprimerad person att han eller hon skall använda sig av just det som är sjukt för att göra sig själv frisk. "Kan du inte försöka tänka mer positivt istället?"

Eh. Qué?

Jag är inte själv deprimerad. Jag äter mina antidepressiva som en good girl och har inga planer på att göra som jag gjorde under the infamous MELTDOWN OF 2005 (då jag slutade med tabletterna utan att prata med min läkare eftersom jag "kände mig frisk" och spenderade fyra veckor i en deprimerad boll av ångest i en säng i London, och ytterligare 6 veckor sjuksskriven). Men jag har fortfarande upp- och nedgångar. I natt har jag sovit 15 timmar av ingen speciell anledning (vilket kanske bara är konstigt om man vet att jag är the jittery, nervous-sleeper, what-am-I-missing-typen i vanliga fall). 15! Jag hatar mig själv.

Nu måste jag gå och hälla i mig några liter kaffe. Jag måste kolla om Lance Bass skrivit något nytt i sin blog, och det nya avsnittet av Supernatural kommer inte att se sig själv.

What a world.

"The sword of time will pierce our skin, it doesn't hurt when it begins, but as it works its way on in"

Enligt många tyckare i detta land är det en ren slump, siffrorna – familjerna pusslar och pusslar och funderar och funderar och efter ett noga övervägande blir det en av dem som stannar hemma mer och av en ren tillfällighet är detta i så gott som samtliga fall kvinnan och att lägga in något könsperspektiv på detta faktum är tydligen bara skuldbeläggande och del av den där mystiska feministfascismen alla pratar om.

Och de skriker sig blåa i ansiktet för att förklara precis hur lite tid vi borde lägga ned på detta icke-problem, och de drar sitt strå till den filosofiska och politiska debatten om kön och könsroller genom att trycka händerna mot öronen och upprepa "allt är jämställt, la la la la la." Ah, it’s all in a day’s good work.

Mina filmer har kommit från Lovefilm. Jag bestämde att jag behövde fler filmer i bokhyllan, normala filmer och inte bara en lång rad TV-serier och obskyra kanadensiska filmer, för, well, those days. Det är mörkt ute vid fem-tiden och jag behöver mitt uppåttjack, och jag behöver effekten av uppåttjacket att hålla i sig lite längre.

Jag jobbar hela dagen i morgon. Sedan skall hem till E och M och låta dem bli mina I'll-go-crazy-if-you-don't för kvällen.

"What is it about "Smallville" that brings out both the teenage girl and the lecherous old man in me?"

1.] Supernatural (inga spoilers)
Alla ni som såg Supernatural i måndags och fastnade i det: Welcome to my world sedan, vad är det nu, tre månader tillbaka! Okej, så den världen kanske inte består av de allra mest orginella intrigerna eller de allra mest trovärdiga lösningarna, men å andra sidan är den shock full av middle-America-roadtripping, totally porny small-town-motel-rooms, brother-love, oh the brother-love, family dysfunction, och en hot-looking (albeit slightly abusive) dad.

Plus, som om inte det var nog, some very, very bad music.

Bra att veta när man ser serien för första gången:
IMPALA = Deans substitut för alla som någonsin har lämnat honom.
Dean i Gilmore Girls = inte-Dean i Supernatural. Mycket förvirrande för newbies.


2.] Supernatural 2.06 (SPOILERS! - Angela, titta bort)
Så i veckans avsnitt var Sam ovanligt förstående, lågmäld och i tillbakadragen - mest eftersom skådespelaren skadat höger handled och var gipsad upp till armbågen. Fråga 1 om veckans avsnitt: Undra hur många "See what happens when you jerk off too frequently"-skämt han behövt höra? Fråga 2 om veckans avsnitt: Varför tycker folk att Dean och Jo skall bli ihop? Han behandlar henne som en trotsig, okunnig liten flicka, vilket kanske skulle kunna anses betyda Twu Vowe i någon sorts Harlequin-version av verkligheten, men inte någon annanstans. Å andra sidan har väl Eric Kripke inte direkt bevisat without a shadow of a doubt att han förstår kvinnor eller vet hur man skriver kvinnliga karaktärer (eh, alla tjejer i alla barer Dean besöker, date-rape scenen i Simon Said, osv).

"I’m not ready to make nice, I’m not ready to back down, I’m still mad as hell and I don’t have time"

Tog mig hem till J igår, hon gjorde middag och vi såg om Lake Placid. Ångestdimmorna verkar ha lättat något, men det känns fortfarande som om jag håller fast vid mina sinnens fulla bruk med en viss, well, ansträngning. Dånet har gått ned till ett nästan trivsamt muller, men poängen är naturligtvis att det mullrar fortfarande. Poängen är att det finns a whole lotta crazy kvar därbakom. Och jag är strutsen med huvudet i marken för inga andra sätt har ändå fungerat hittills.

Men jag kom upp i rimlig tid idag och jag har druckit kaffe och sysselsätter mig med att skapa playlists på iTunes och köpa filmer på rea från lovefilm.se. Måste se mer film som gör mig glad. Den senaste filmen jag såg var Saw II och det var för att det var Halloween och jag och tjejerna hade skräckfilmskväll och jag tyckte mest det var en blodigare version av en idé som fantastiska Cube gör så mycket bättre.

Men jag gillar att lovefilm har så bra sätt att leta efter filmer på, så jag kan klicka på Komedi/Svart komedi utan att behöva vada igenom hela Familjekomediträsket och ge upp halvägs igenom. Jag ser film efter humör (och male frontal nudity, naturally), så det är himla praktiskt när någon annan gör jobbet åt en. Ibland känner man mer för må-bra-filmer än drama. Mer John Hannah än Gary Oldman, liksom. Varje genre har någon undergenre som är precis det jag letar efter.

Utom Klassiker, brrrr. Klassiker som genre skrämmer mig. För att inte tala om genren Moderna Klassiker.

"I don’t care how you do it, just stay with me, I made this whole world shine for you"

Det är bestämt. Jag skall hem till J och äta lite middag. Kanske titta på Gilmore Girls. Whatever works, at this point.

"I choose Vodka. And Chaka Khan."

Har lyckats släpa mig upp. Nu är frågan: skall jag krypa ned under täcket igen och glömma resten av världen och halvslumra i vad som verkar vara solljus utanför fönstret tills X-men 2 börjar på TV6? Eller skall jag göra lite kaffe och försöka få någonting gjort med min dag?

"He's back, he's moved in, and we're shagging like two lieutenants after lights out."

Vad skall man skriva om en vecka när man mest tänkt på att få sova? Hur kan man trots en normal sovrutin aldrig nå den punkt då man känner sig utsövd? Varje tillfälle att gå och lägga sig känns evigheter borta. Varje vertikal yta blir till något att lutar sig mot. Ögonen känns torra och repiga och jag vill mest bara lägga ned huvudet på skrivbordet och sluta dem, bara en liten stund.

Ibland tänker jag att det är min depression, den som jag håller i schack med medicinen, som pyser ut lite överbliven ånga i form av denna extrema utmattning, en insomnad vulkan som då och då hostar upp lite magma ur sitt turbulenta inre. Och ibland tänker jag att det helt enkelt är PMS, plus, ni vet, det är ju så mörkt ute. Gäsp.

Koffein och lyckopiller på morgonen och under dagen. Ett glas vin och Viasat Nature på kvällen för att slappna av. Blundar och hoppas att de inte kommer på om några år att cymbalta och vin ger långsiktiga, skadliga effekter de inte känner till nu.

Vad skall man skriva om en sådan vecka?