Jag känner mig för övrigt bättre.
Det är för varmt för att hantera kriser.
Det är för varmt för att röra sig.
Urggh. Hatar när händerna skakar när man gör kaffe dagen efter. Varje morgon borde vara shaky-free. Men man kan iallafall sitta ute och festa nu, så man slipper vakna upp till den där deprimerande lukten av avslagen öl och vin och folks neurosis.
Hmm. Temporary crisis aside, jag måste säga att jag är oroväckande odeprimerad just nu. Och som alla vi depressos vet så innebär det tillståndet (undepression? post-depression?) alltid en känsla av oro och undran och
Brain: Is there something I should worry over RIGHT NOW that I'm possibly missing? Man är van vid en viss ångestnivå, helt enkelt.
Jag tror att det är så här: Mina antidepressiva fungerar. Jag åt Zoloft i fem år och de fungerade väl också, men de är ju trots allt bara ssri tabletter och det var väl antagligen helt enkelt inte tillräckligt för mig. Nu har jag ätit de nya tabletterna i drygt ett år och det är snart två år sedan...tja, sedan sist, sedan the big , bad motherfucking MELTDOWN of 2005, även kallad
"Sleepless sätter ut sin antidepressiva medicin utan att fråga sin läkare (Sleepless: "Jag tyckte jag inte behövde dem längre vilket, okay, in hindsight kanske inte var så där jättesmart.") och blir inom sex månader så dålig att hon vid ett speciellt memorable kodak-moment ligger på knä på marken utanför tvillingens lägenhet i bara pyjamasen, och skrämmer upp alla omkring sig inklusive sig själv." Två år. Ibland känns det som det var en miljon år sedan och ibland känns det som det var igår.
Så, okay, jag är glad i mitt odeprimerade self, det är jag. Jag är glad att de nya tabletterna verkar fungera.
men jag hatar fortfarande när händerna skakar på mornarna.