Jag förstår inte tanken att depression och utbrändhet inte fanns förr i tiden utan är en "modegrej." Varför tror folk det? I min släkt finns depression och ångest nedärvt i generationer och det fanns inte några sätt att behandla sjukdomen så lidandet var naturligtvis stort. Min mamma och min mammas syster tillhör generationen som kunde få relativt effektiva antidepressiva mediciner för att behandla sina depressioner, och för min generation har det utvecklats ändå bättre mediciner.
Vid det laget jag själv drabbas av depression 2001 har Prozac (zoloft, sertralin) funnits i över ett årtionde, och det innebär alltså att det nu finns en medicin mot den här sjukdomen som läkarna kan skriva ut relativt enkelt, då SSRI preparat, i jämförelse med de gamla antidepressiva läkemedlen, visat sig vara effektiva (många patienter svarar på dem), de ger snabb effekt (ofta redan efter två-tre veckor) och de ger ganska få biverkningar. Det innebär att läkare inte på samma sätt behöver väga hur tung depressionen är mot de bieffekter medicinen ger. Det innebär säkert också att läkarna oftare diagnostiserar depressionssjukdomar, eftersom de vet att de även har en effektiv behandling att erbjuda patienten. Vad är poängen att diagnostisera en person med, säg, kronisk ångestdepression, om man inte kan behandla det?
Skrivs det ut för mycket antidepressiva läkemedel i Sverige idag? Kanske. (I land som USA görs det säkerligen det, men amerikanarna är ju kända för att ha medicin mot precis allting hemma, så varför inte prozac?) Iallafall verkar människor som aldrig själva varit deprimerade ofta anse att antidepressiva läkemedel skrivs ut för ofta. Men även bland oss depressos finns det en viss irritation över personer man alltid hör talas om (men som lika gärna kan vara en urban myth) som ”känner sig lite hängiga” och går till läkaren som skriver ut Zoloft till dem efter fem minuters konsultation. Den förtrytelsen har naturligtvis upprinning i att man ofta tycker att man själv gick så länge med sin depression, man led sig igenom så många tal om hur man borde ”rycka upp sig” och ”gå ut i skogen och lyssna på fåglarna” och andra fullständigt orealistiska råd för hur man skulle ta sig upp ur sin nedstämdhet, innan någon till slut uppmanade en att söka riktig professionell hjälp. Man känner att man fått så många förmaningar av ”duktiga” personer som pratat om viljestyrka och må-bra-seminarier och råd de sett på Oprah Winfrey (som helt förändrade deras
inställning till livet), och man undrar varför inte alla är tvungna att gå igenom det innan någon tar dem på allvar. Månader, år, av dessa välvilliga människor och deras livsstilsinstruktioner, och senare deras irritation och deras "varför skall
jag betala för att vissa inte kan jobba, jag är faktiskt
också väldigt nere ibland men jag jobbar på ändå". Och innerst inne är vi fortfarande bittra över att vi fick lyssna på allt detta och har nu svårt att unna alla dessa personer, som tydligen får antidepressiv medicin utskriven för att de varit "lite deppiga" ett tag, den lätthet med vilket de verkar ha kunnat övertyga sig själva och alla i sin närhet att de har en riktig jävla sjukdom som kräver riktig jävla hjälp.
Man skulle kunna tänka sig att ju fler som drabbas av depressionssjukdomar och utmattningssyndrom osv, ju lättare skulle folk ha att erkänna att det är en riktig sjukdom, att alla människor är olika och alla inte kan hantera stress och jobbiga situation på samma sätt som de själva kan, att det har att göra med ärftlighet, uppväxt, känslighet, nuvarande eller före detta livssituation, men att vi kanske måste acceptera att det
inte är någonting personen själv kan rå för. Att den generationen av kvinnor som automatiskt tagit på sig rollen av dubbelarbetande hela livet nu har börjat braka ihop av en anledning. Att de inte bara kan viftas bort eftersom det finns de som inte brakar ihop. Att man kan tjata hur mycket som helst om biologi och om att utbrändhet inte fanns på grottmänniskornas tid, men faktum är att vi människor inte bara är våra fysiska kroppar utan också vårt av naturen skapade ovanligt empatiska, abstrakt-tänkande och påverkningsbara psyke. Men nej. Istället verkar det vara så att ju fler som drabbas av depressionssjukdomar, ju mer anser folk att de bara inbillar sig.
Det är för mig obegripligt att folk kan med att göra
svepande generaliseringar om det här. Typ, ”jag har aldrig blivit utmattad eller utbränd, alltså kan ingen bli det.” Så här är det: Människor som aldrig varit kära kan inte förstå hur det känns och kan visserligen säga snusförnuftiga saker som "hur kär jag än var skulle jag ALDRIG..." men de kan inte
veta att de verkligen skulle vara så duktiga i verkligheten, för de har aldrig varit kära. Har du aldrig varit deprimerad kan du aldrig förstå vad det innebär. Föreläs inte om hur din läkare/psykiater minsann inte skrev ut antidepressiva tabletter till dig för att ”han ansåg att man skall ta itu med det verkliga problemet istället för att skriva ut en massa piller.” Om din psykiater inte skrev ut medicin åt dig så var det för att du inte var så deprimerad så att han tyckte att det behövdes. Ingen psykiater skulle ha vägrat mig medicin när jag blev deprimerad första gången. Eftersom jag inte ville inse att jag var deprimerad så sökte jag heller inte hjälp förrän efter nåt år eller så. Då skrev psykiatern ut antidepressiv medicin nästan mot min vilja. Det fanns ingen anledning att börja försöka ”ta itu med problemet” när en person är alldeles för sjuk för att ta till sig den terapeutiska processen. Jag blev frisk på tre veckor efter jag börjat med medicinen den gången, även om "frisk" när det gäller depression mer betyder att man kommer upp ur den allra svartaste, förlamande delen; att bli helt frisk tar ofta mycket längre tid. En djup depression, oavsett av vilken anledning man får den, är inga hjärnspöken utan innebär en kemisk deficiency i hjärnans signalsubstanser. Det t o m känns kemiskt. Signalerna, ens egna
tankar, går inte fram. De stannar längs vägen, förvandlas till något annat, och man blir förvirrad, ångestfylld, obeslutsam och nedstämd. Man förlorar helt enkelt förmågan att tänka sig ur sin nedstämdhet. Hur många gånger man än blir uppmanad att göra det.
Det är ett problem att deprimerade människor vägrar söka läkarvård. Jag har själv drabbats av tre depressioner, jag har det i släkten, jag har sett min mamma deprimerad, jag vet hur det ser ut, och ändå har jag varje gång totalvägrat att inse att det är det det handlar om. Varje gång blev jag frisk med hjälp av medicin. Men jag har alltid fått ha någon som övertalat mig att ta min medicin. För mig känns nämligen depressionen som att jag för första gången i mitt liv tänker helt klart. Att jag innan har gått runt med en slöja framför ögonen och lurat mig själv att livet inte är meningslöst. Jag kan inte förstå att det egentligen är precis tvärtom, att det är
depressionen som lägger en slöja mellan mig och livet, att den deprimerade Sleepless är den falska och den friska Sleepless är mitt riktiga jag. Jag tappar det grundläggande om människan, detta att visst är livet förfärligt jobbigt och grått och hemskt ibland, men vi människor - när vi inte är deprimerade - har en ganska fantastisk förmåga att hantera alla dessa känslor och däremellan även njuta, känna stunder av fantastisk lycka och harmoni, att se ett ljus i slutet av tunneln när saker är jobbiga. Livslust kallas det. Har man aldrig varit deprimerad så är det nog svårt att förstå vad som händer med en människa när lusten till livet försvinner.
Det värsta med att vara deprimerad är att man inte bara förlorar all kraft och ork att ta sig igenom tillvaron, utan också all lust att göra det. Föreställ dig att varje liten sak i livet som förut gett dig åtminstone en liten, liten njutning; en bra låt på radion, ditt morgonkaffe, nästa avsnitt i en tv-serie du gillar, plötsligt försvann. Eller, sakerna är fortfarande där men all möjlighet att njuta av dem är borta. Ibland kan folk säga till en deprimerad person att han eller hon kanske skulle ”försöka distrahera sig med en rolig bok” eller ”ta ett varmt bad” för att känna sig bättre. Det här är vad de inte förstår: Den person man är, den som förut kanske njöt av musik och varma bad, finns inte kvar. Allt är depression. Depressionen är det enda man är. Jag vet ju att när jag inte är deprimerad är jag en ganska glad person som visserligen grubblar mycket och oroar mig mycket men också har lätt att se det roliga i saker och som har lätt att visa att jag tycker om människor, mycket eftersom jag blivit så älskad själv under hela min uppväxt. Men när jag är deprimerad är jag bara min depression. Det paradoxala är det att när man är deprimerad tror man att man är mer sig själv än någonsin, att man för första gången ser saker för vad de verkligen är, att även om man skulle få medicin och bli bättre och kunna gå upp varje morgon och betala sina räkningar osv, så skulle det inte hindra det faktum att man
aldrig.
någonsin. kommer bli lycklig. Jag vet hur jag tänkte hur hemskt det var att jag skulle behöva ta så mycket av min energi, och andra människors energi, bara för att försöka ta mig igenom ett liv där det ändå inte fanns något gott, där jag bara skulle vara i vägen med min dumma, tomma, meningslösa tillvaro.
Jag tror att en människa kan klara all den här ångesten och nedstämdheten och meningslösheten om man samtidigt kan känna att nån gång, längre fram, kommer livet kanske bli bra. Alla människor är nere ibland. Alla har det jobbigt ibland. Alla mår dåligt ibland. Men depression är när man vet,
vet, utom allt tvivel, att man aldrig någonsin kommer att bli glad igen. När Johanna Sällström tog livet av sig för några månader sedan reagerade jag så starkt på att det verkade som om en massa människor ansåg att ”ta livet av sig när man har en femårig dotter är själviskt!” och ”jag skulle aldrig kunna lämna mina barn!” osv osv. Och det slog mig då hur lite folk faktiskt förstår om depression, hur lite folk vet om vad sjukdomen innebär. Man måste, om man nån gång vill kunna hjälpa någon i sin närhet som är deprimerad, förstå att den här sjukdomen påverkar psyket, tankarna, det vi kallar själen, allt det som gör en person till den den är. När en person försöker begå självmord är det inte ovanligt att det ses som oerhört självisk av de runt omkring, att det anses vara ett svek och ett hån mot alla i personens närhet som verkligen försökt att hjälpa och stötta den deprimerade. Det är viktigt att förstå att en deprimerad person inte tar livet av sig för att folk runt omkring honom eller henne inte kunnat hjälpa tillräckligt. Det är en sista utväg för att slippa plågas. Man får inte glömma att en djup depression, utöver ångesten, gråten, hjälplösheten, oförmågan att se framåt osv, också gör ont. Depressionen är allt. Allt man är är sin depression. Ingenting annat spelar någon roll.
Så, kanske det egentligen skrivs ut för lite antidepressiva läkemedel. Kanske man skall uppmana folk att söka hjälp för sitt lidande i högre grad istället för att tjata om vilken typ av fet fisk som är bra mot depression eller prata om en ”modefluga”. Istället för att säga saker som ”i Sverige blir vi utbrända hur enkla jobb vi än har medan i andra länder jobbar man 12 timmar om dygnet” som ett bevis på att utmattningssyndrom bara är en myt, kanske vi skall prata mer om vilken typ av behandling som finns tillgänglig. Kanske vi i västvärlden lever i en tid så fylld av saker som människan egentligen inte är rustad för, en sorts lyxtillvaro, samtidigt som vi alla har kunskap om precis hur otrygg världen runt omkring oss är och istället för att reagera med att bli avtrubbade eller hitta på livslögner som t ex ”alla har samma förutsättningar att lyckas som jag har” och ”miljöhotet är nog ganska överdrivet” så kanske vi borde försöka förstå mer om människan i relation till dagens samhälle, lägga större resurser på denna sjukdom som innefattar både själsliga, biologiska och kemiska aspekter, tro på de som berättar hur det känns, och försöka komma ut på andra sidan starkare och med mer kunskap om hur det mänskliga psyket faktiskt fungerar och hur vi skall kunna hindra människor att i framtiden braka ihop på det sättet vi ser idag.
OK. In other news, det är möjligt att jag gjorde lite väl starkt kaffe imorse. My brain, it won't shut up! Eh. Gonna stop talking now.
Andra bloggar om:
depression
