"I like Sean because he looked, well, slutty...A boy who couldn't remember if he was Catholic or not"
    follow me on Twitter

    Monday, September 24, 2007

    "Fresh coffee will be ready in a minute unless you wanna just roll up a dollar bill and go nuts."

    På Aftonbladet Blogg har det pågått en sorts debatt om pedofiler ett par dagar, även om ordet "debatt" kanske inte är riktigt korrekt. Men intressant att läsa är det. Här är problemet med den senaste tidens "pedofilskräck": Olika begrepp blandas ihop och förvirras, så att det till slut inte spelar någon roll vem som är skyldig eller oskyldig längre.

    Som när Livejournal för ett par månader sen blev kontaktade av en grupp som kallade sig "Warriors of Innocence" och som anklagade dem för att tillåta pedofiler på sin server. Livejournal blev så rädda att de gick med på att stänga ned en massa communities och personliga bloggar som dessa "Warriors" ansåg omoraliska (däribland communities där personer som själva varit utsatta för övergrepp träffades och stöttade varandra). naturligtvis visade det sig sedan efter kontrollering att de flesta av de stängda sidorna fick starta upp igen då de bevisligen inte var pedofiler. Men i pedofil-jaktens namn är det enda man behöver göra att peka och utropa "She's a witch!" så är det bevis nog.

    Här är en person som skriver ett inlägg där hon ställer frågan "Är du för eller emot barnporr och pedofili?" och när inte tillräckligt många kommenterar drar hon slutsatsen att de är för barnpornografi.

    Well. That is one scary-crazy dangerous way to look at statistics, I guess.

    Vi är vuxna människor. Vi kan skilja på rätt och fel. Och vi har rätt att tycka att den senaste tidens "pedofiljakt" verkar godtycklig och ibland obehaglig, och att inte kommentera när crazy människor gör crazy inlägg, utan att bli kallade för otrevliga saker för det.

    Wednesday, September 19, 2007

    "When last we left him, Giovanni was staring at the stable boy and feeling a familiar tightening in his pants. Go."

    Så. Jag har säkert fel, men. Är inte den här texten lite väl, eh, dum? OK, jag skall villigt erkänna att jag inte är världens mest politiskt insatta person, och chansen att jag inte råkat på just den här ledarskribenten tidigare därför att jag var för upptagen med att följa Pete Wentz's blogg eller råkade somna framför ett Will & Grace maraton är alldeles för troligt, men...come ON.

    Mest låter det som ett tjurigt, internt gnäll-mail: "Fan, de där vänstermänniskorna, de skall alltid demonstrera och, fan, de bara skriker och gnäller och gråter ut i media, hallååå, hur bra är ni själva då, liksom? Måste de attackera vår regering precis heeela tiden, bara för att de, typ, inte gillar att förlora? The nerve! Och sen så stjäl de med, och kastar saker, jämt!" förklätt till en krönika. Oh, Sakine, din text får mig direkt att tänka på det enorma, väggtäta, överväldigande hat mot "sossarna" (se även, "feministerna") som jag själv ser strömma mot mig så fort jag surfar runt på bloggar eller klickar på någon, vilken som helst, av alla tyck-till debatter till varenda Expressen-artikel som någonsin publicerats. Ett hat som jag minns för ett år sedan fick mig att nästan bli rädd för vad som skulle hända om sossarna vann valet. Och den retoriken skiljer sig inte nämnvärt från det du ondgör dig över i krönikan. Ordet "diktatur" dyker upp mer än en gång här med, om du undrar.

    För att sammanfatta mina tankar: *headdesk*

    Gårdagskvällen spenderade jag med pms och ett stort glas rödvin och tittade på Kristallen-galan. Den fick mig att inse hur lite jag tittar på TV nuförtiden. Jag hade nästan inte sett några av de nominerade programmen och av de jag hade sett hade jag aldrig sett alla avsnitten. Däremot satt jag häromdagen som klistrad och tittade på ett helt program om en brittisk man som åkte till Holland för att gå en tre månaders kurs för att bli av med oskulden, och inte en enda gång under hela programmets gång stannade upp för att utbrista "wait, stop, i can't. it's just...it's too silly." Huh.

    Varför jag satt och såg igenom hela TV-galan vet jag inte riktigt. Kanske hoppades jag att Filip & Fredrik skulle vinna nåt och hångla på scenen.

    Monday, September 17, 2007

    "I haven't seen an Englishman take a blow like that since Hugh Grant!"

    Ja, jag vet att ingenting är så svart eller vitt, men jag måste ändå säga att den här artikel värmde ett feministiskt hjärta på det där totalt subjektiva haha-sättet. Kanske särskilt killens slutteori: "En del äldre är så fundamentalistiska och vill hålla fast vid de gamla könsrollerna. De kanske helt enkelt måste dö innan det kan bli någon riktig förändring, säger Niklas."
    The twin: Awwww!
    The twin: I like them.
    The twin: They should get married and rule Sweden as King and Queen!
    Me: And I, for one, would welcome our new 17-year-old overlords.

    *happy sigh*

    "I can't sleep. I can't turn my mind off. It keeps running and thinking and making lists."

    Nobody's stupid.

    Well. Kvällstidningsjournalister kan vara det. T ex Expressens sådana. Vi borde tänka mer på det. Fast. Snart kommer väl det vara bortglömt och sen är det någon som säger "kommer ni ihåg när alla jävla pk-feminister hade moralpanik över den där mtv-reklamen som nämnde djursex, har de ingen humor, liksom". Andra som kan vara rätt stupid är bloggare. Som den där "insatta" centerpartistbloggaren jag råkade se som tydligen inte vet något om hyressättningsavgiften men ändå skrev hur hemskt det är att vi alla måste betala 120 kr i månaden, omg!!1! (i verkligheten är det 10 kr i månaden, but whatever. Och man måste inte, vilket det tog ca tre minuter att hitta information om på hgfs hemsida. Tre minuter). Oh, hey, när jag ändå nämner bloggare måste jag faktiskt säga att jag gillar Alex Schulmans blogg. Jag har alltid varit ett stort fan av Bad Taste, och gärna neurotiskt orädd sådan. Fast jag har inte hunnit läsa den på ett tag nu. Det är ett problem med sk proffsbloggare - de uppdaterar sina bloggar för ofta, ibland flera gånger om dagen. (Andra problem är: de som kallar sig själva för proffsbloggare, de som kan med att skälla ut sina läsare, samt de som hotar med att sluta blogga - ofta följt av trehundra "oh noes" i kommentarerna och åtminstone några metaforer om att inte låta de onda människorna segra - men aldrig gör det.)

    Anyway, här är vad jag egentligen ville säga med allt det där:

    Översättningsmissar är ju som vi vet något av det absolut roligaste som finns (t ex Smallville avsnittet jag såg där Lex istället för "the local pariah" i översättningen blev "stans piraya"). Och något som är minst lika hysteriskt roligt är misheard lyrics, och roligast av dem ALLA är Fall Out Boys "this ain't a scene it's an arms race".

    Även kallad "Also into cats":




    "I'm not a shovel". "I dye grass". Ahahahaha! Och FYI, refrängen går "I'm a leading man, and the lies I weave are oh so intricate, oh so intricate"

    Saturday, September 15, 2007

    "You are just in your own little Euripides play over there, aren't you?"

    Ingen får ut folk på dansgolvet mer än Justin Timberlake. Yep. He brings all the boys to the yard.

    Alla tog foton, för att lägga ut dem på Facebook, the fuck? När blev alla mina närmsta tjejkompisar big Internet whores? Och vad hände med Internet som en plats att främst vara anonym på? Så var det alltid förut, iallafall i min värld, ja, tills några stupid bloggers kom och började förbjuda anonyma kommentarer och sätta upp hundra olika Regler för hur man Skall Uppföra Sig i Bloggvärlden (när det egentligen räcker med två regler: 1, Don't be a jackass och 2, If you still decide to be a jackass, we reserve the rights to point and laugh at you anonymously, and also mock your grammar).

    In conclusion: päronmartini? Is drink of EVIL.

    Friday, September 14, 2007

    "Cause I'm young, and I'm hip, and so beautiful"

    Har tagit ett varm dusch och nu dricker jag ett kallt glas vin och myser för att det är fredag och även om jag just nu helst skulle vilja stanna här hela kvällen så måste jag snart gå ut i höstrusket och ta bussen till någon förfest och sedan ut på stan där fulla personer kommer touch me inappropriately och vara allmänt avtändande på det där sättet bara fulla killar, som tror de kan ragga när de knappt kan stå upp, och högerkillar som vill diskutera feminism fast de knappt känner mig och tror att jag på allvar skall gå på att det är de själva som kommit på att "det borde heta humanism istället", kan vara. Men det är ok. Jag kan ta allt det för det är också kul att vara ute bland folk. In fact, jag kan nog ta nästan vad som helst, bara ingen under förfesten får försig att skrika "Ikväll skall vi FEEEESTA!" i örat på mig. I draw the line, people.

    Monday, September 10, 2007

    "Where were you while we were getting high?"

    Bättre idag. Sådana här fantastiska inlägg muntrar alltid upp. Och sådana här. "katt sugs in i byggfläkt" är just nu mitt och the twins svar på allt. På den här T-shirten från Skeleton Crew står det "i'm a monster. i'm a monster. i'm a monster. i'm a monster. i'm a monster. hate me. destroy me." Jag vill ha den tröjan så mycket it makes my teeth ache.

    Saturday, September 08, 2007

    "The Texas sky is the biggest one I've seen, but it still aint big enough for you and me"

    Har gråtit så där mycket så att ögonen är svullna och jag har en tryckande huvudvärk och en bitter eftersmak i munnen. Det är inte väldigt attraktivt. Och nu måste jag gå ut och vara bland andra människor, som antagligen kommer tänka att det är så jag alltid ser ut.

    Stupid parents.

    "It's not a cry that you hear at night, it's not somebody who's seen the light"

    Hi. I'm Sleepless. I appear sane and normal, but I'm not. I get bored with most things. Sometimes I need to write stories in my head just so I won't die from the mundanity of life (but we all do that, don't we?). If I wasn't battling depression from time to time and suffered from anxiety and anxiety about anxiety (actually called meta-anxiety, haha) I'd probably quit my job and this life and move someplace warm and start an Internet business that would ultimately fail and land me deep in debt and dispair. But I need life not to get too complicated. And I need to spend my Saturday mornings cocooned in words and images and coffee. Real life can go fuck itself with a spoon as far as I'm concerned.

    Här är mitt problem: Varje gång någon påpekar att jag måste tänka på att so and so har det jobbigt just nu så vill jag skrika "VAD TROR NI ATT JAG HÅLLER PÅ MED, STUPID FUCKING MOTHERFUCKING FUCKERS?" All min energi går ju åt till att försöka göra just det just nu, så gott jag kan iallafall, och jag är utsliten AND WHO THE FUCK ARE YOU ANYWAY?

    Och det är klart att jag pratar om föräldrarnas skilsmässa.
    ---
    can we talk about something else now. please.
    ---



    Me: *sigh* Pete at the office. I wish he worked at MY office.
    The twin: Those are the best pictures ever! I'd actually enjoy going to work if I had that working there.
    Me: I know. He'd be, like, the personal assistant to the boss or something. No work experiences, of course. And he had to pretend to be gay to get the job because his female boss really wanted "a gay" as her personal assistant because that's what all her female executive-friends have. Which means he can spend the day filing his nails and make long-distance phone calls (and then tell his boss he and his "boyfriend" are working out some relationship problems) and make bestfriends with all the females in the office and spend hours sitting crosslegged on their desks bitching about everyone else in the office, and his boss would still think he was doing a great job.
    Of course, his job would also be mind-numbingly dull and mainly consist of sitting at a desk looking deceptively helpful and sending out emails on her behalf to all the staff. Which he'd hate.
    The twin: "Reminder from the management: Please think of your co-workers and make sure you leave the kitchen in the state you find it OH GOD I HATE MY JOB"
    Me: "Managment would like to announce that the coffee machine in the staff cafeteria is out of order and that we've called the company to come and fix it and in the meanwhile there are tea-bags in the cupboard and TEABAGS WTF I NEED MY COFFEE, BITCH"
    The twin: "Please be aware the network system will go down around 3pm today for maintenance work I KNOW I WILL GO HOME, WHO'S WITH ME?"

    Me: Every work place needs a bitchy higher-level assistant. It's the best part of any boring office job, really.
    The twin: Does your work have one?
    Me: At my work, I think I'm that one.
    Me: I just keep it all inside.

    Thursday, September 06, 2007

    "Get me out of my mind, and get you out of those clothes"

    Omg, jag har färdats bakåt i tiden. Var det inte flera år sedan anorexisajterna väckte stor uppståndelse genom sin existens på internet? Och långt innan det - 1996? - som vi alla skrattade åt Mariahs uttalande om svält, det välkända "when I watch TV and see those poor starving kids all over the world, I can't help but cry. I mean, I'd love to be skinny like that, but not with all those flies and death and stuff" vilket naturligtvis senare visade sig vara ett skämtcitat och alltså inget hon faktiskt sagt i verkligheten.

    Fast en sak är helt tidsenlig i ovanstående krönika, den att man inte skall tycka synd om människor med någon form av "fluffiga" problem - psykiska, stressrelaterade, och liknande - utan det enda som hjälper är lite tough love, ett kok stryk, dammit. Ständigt tjatas det om detta, person efter person vill förmedla hur de själva duktigt löser alla sina problem genom att helt enkelt ta sig själva i kragen. Att inte "tillåta sig själv att vara ett offer." För "att känna sig kränkt är bara ett tecken på svaghet." Eller så skall man påpeka självklarheter som att anorexia/utbrändhet/depression mest är i-landsproblem och gärna säga till folk att sluta vältra sig i självömkan och rycka upp sig, herregud. Och tydligen skall man ha det sättet att analysera sin omvärld för att bli krönikör. Linda Skugge skriver i expressen och fnyser åt folk som är utbrända och pratar också om i-landsproblem, men har inga direkta problem att ogenerat argumentera för sådant hon själv råkar ha ett behov av, som planerade kejsarsnitt för de som är oroliga för förlossning, osv. Det är andra människor som skall rycka upp sig, typ, inse att livet inte skall vara en dans på rosor, faktiskt, och sluta tycka synd om sig själva, liksom.

    *
    Ahahahaha! Kan inte ens börja att beskriva hur amused jag är över gårdagens nyhet:

    Me: Um. Gerard Way got married?
    The twin: A shotgun wedding? Could he be any more white trash?
    Me: Well, he could have gotten married in jeans and a T-shirt with a unicorn spraypainted on it. No wait, he did.
    The twin: Hey! Unicorns are...festive.
    Me: But, so he was engaged to that other girl in June, and now he’s married to someone he’s dated for like a month?
    The twin: His light was on.
    Me: His 3-years-younger brother got married in March. His 4-years-younger bandmate got engaged in December. He's 30. I’d say his light was flashing AND making desperate honking noises.

    In conclusion: Love Gerard, love everything about him, thinking about being him for Halloween!

    Sunday, September 02, 2007

    "And oh, the way your makeup stains my pillowcase, like I'll never be the same"

    The twin: Look! There's no "previously unknown gigantic spiders" out there. Stop being so silly!
    Me: Fine! But, you know, when there's just you and me left in the world and we're barricaded inside some house with only a flickering flashlight and a gun with just two bullets left in it, and we have to decide if we should use it on ourselves or the next huge hairy leg we see coming through the crack in the window, I'll turn to you and remind you of this very conversation.
    The twin: Fine.

    Saturday, September 01, 2007

    "Are you guys still talking about that stupid book? I swear, the way you go on about it, you'd think it had pictures of naked men frolicking."

    När Andres Lokkos krönikor handlar om London och inte några band-jag-aldrig-hört-talas-om, brukar jag skicka dem till the twin. Så kan hon utstöta små lyckliga ljud och babbla om The Might Boosh, vad det nu är. Sedan brukar vi ha roligt åt kommentarerna ett tag. Andres Lokkos krönikor får de roligaste kommentarerna, särskilt från de som inte gillar Andres Lokkos krönikor. Förresten, idag är tydligen dagen för ActuallyGood! krönikörer. Sådana som faktiskt kan skriva och dessutom vet någonting om det de skriver om. Fredrik Strage gör mig lite lycklig med denna text, visserligen från igår, och jag som alla andra börjar genast fundera över mina egna filmnojjor.

    Det här klarar jag inte av att se på vita duken längre:
    1, sexscener i svenska filmer, 2, allt som jag redan sett tvåtusen gånger förut!

    Så någon gång för inte så länge sedan bestämde jag mig för att det fick vara nog med att se (och läsa) exakt samma story om och om igen. Det går inte, jag kan inte lägga mer tid på att höra identiska repliker yttras och se samma trånande blickar som möts i varje film. Och det gäller inte bara rena kärleksfilmer. Alla filmer där det är en man och en kvinna i huvudrollerna är exakt likadana. Och det är säkert jättebra filmer om att lära känna sig själv, och om människors styrkor och svagheter, gjord av nån jätte-prisvinnande regissör, osv, men det spelar ingen roll. Jag kan helt enkelt inte sitta och se igenom samma kärlekshistoria för femtioelfte gången. I am done.

    Look, jag bryr mig inte det minsta om ifall det inte finns någon röd tråd av (not-so) subtle symbolism, ifall huvudpersonen inte "går från 0 till 100", ifall ingen får sin välförtjänta revansch på slutet. Jag bryr mig inte om ifall de två huvudpersonerna inte kysser varandra till applåder och fyrverkerier någon gång under filmen. Det enda jag vill är att få bli överraskad, åtminstone en enda gång under 2 timmar. Att inte behöva se exakt samma gamla plot unfolding på duken framför mig varenda gång:
    Boy meets Girl, Boy and Girl have to face things that try to pull them apart (subplot might be something about how Boy has given up his Dream and Girl convinces Boy to go after it again), Girl stops being afraid of getting hurt again and embraces love, Boy is old enough to be Girl's father, etc...

    ...and then I died of boredom. Seriously. Then I woke up, watched some more, then died again.

    Och ändå, ändå måste det ju vara ganska enkelt att undvika alla klichéartade plot devices. Varför skulle det inte lika gärna kunna vara:

    1. Boy meets boy. Boys starts alternative rock band with boy. Boy asks boy to have a threesome with boy and boy's girlfriend because boy's girlfriend has a thing for watching two boys getting it on. Boy agrees. Boy's girlfriend is v. happy. The rest of the tour is kinda awkward.

    2. Boy meets death. Boy becomes a ghost. Girl moves into the house that boyghost haunts. After a few incidents, boyghost and girl become bestfriends. Boyghost helps girl get rid of stalking ex-boyfriend by scaring the crap out of him. Boyghost and girl spend a lot of saturday evenings drinking wine (well, not boyghost so much) and renting movies. Girl decides she never wants to go on another date again.

    Och min egen favorit:

    3. Boy meets girl. Girl has blog. Boy has to compete with Pete Wentz for girl's attention. Boy rolls eyes and refuses to start wearing eyeliner. Girl realises she likes boy anyway. Girl is very messy and kills all her plants. Boy ruefully buries plants in compost and takes over watering duties. Credits roll.

    Why, why can't it ever go like that? Whyyy?

    *
    (PS. Girl gets Internet connection. A few uneventful years pass. Then girl learns that a GIGANTIC spiderweb made by unknown species has been found in Texas. Girl might never be able to sleep ever again.)