"carved in a tree, and sometimes in me"

Jag har varit awol från bloggen, och från livet, några dagar.

Ångesten kom från ingenstans den här gången, som den alltid verkar göra. Jag råkar befinna mig ensam i en stor stad och jag ligger i sängen och slår in mammas nummer och hoppas att hon skall svara för jag faller bara djupare och djupare ned i förtvivlan och det verkar inte sluta och jag börjar undra om nästa steg kan vara att ringa psykakuten. Jag vet inte ens var jag skulle börja att söka hjälp här och jag vet inte vad de har för nummer i Stockholm och jag vet definitivt inte var de ligger. Men mamma svarar och hon lyssnar när jag berättar att jag inte orkar, inte en sekund till, och hon hoppar på tåget och tre timmar senare är hon här med varm mat och Atarax. Jag förvånas, som alltid, över hur lugn hon är, hur hon uppträder precis som vanligt, som om hon tycker det är lika roligt att umgås med sin dotter även när det enda jag gör är att gråta och prata om att åka till något mentalsjukhus någonstans, för gott. Hon lappar ihop mig igen, som om det är någonting alla mammor gör.

Jag slutar aldrig förundras över hur djup depressionen är ett tillstånd så fyllt av paradoxer. Man är för trött för att orka sova, för utmattad för att kunna sitta still. När man mår som sämst är man som minst farlig för sig själv - eftersom det krävs ett visst mått av livsvilja för att orka ta livet av sig. När jag är som djupast deprimerad, när jag inte ens känner mig som en del av människosläktet längre, det är då jag inser hur fantastiska människor verkligen är - de gör så gott de kan för att överleva i den här världen med de förutsättningar de har och de allra flesta försöker göra bra saker och hitta någon form av lycka eftersom vi människor i grund och botten egentligen bara vill må bra och göra gott och hjälpa varandra när vi kan. I mina djupaste depressiva stunder är jag som mest självhatande och, ironiskt nog, som mest filantropisk.

Jag undrar ibland vad det var jag gjorde fel. När blev jag den här deprimerade personen som egentligen är ganska glad och som har så många förutsättningar som andra inte har, men som av någon anledning inte lyckats skaffa sig förmågan att handskas med sina känslor? Jag undrar när den kritiska tidpunkten var, då jag kunde ha förhindrat att hamna där jag är.