"This will give them some time to ponder the geo-political ramifications of being mean to me!"

– Nej, men det finns fler män som tar plats än kvinnor. Den diskussionen är komplicerad, det vore att göra jämställdhetsdebatten en otjänst att reducera det här till något som enkom handlar om humor. Det måste upp på en högre nivå, och då vet jag inte om varken jag eller Nour är rätt person att göra det. Jag kan konstatera att det behövs fler kvinnor i humorbranschen, och vi välkomnar det på alla jävla sätt.

Jag gillar Filip Hammars kommentar. Jag tycker den är tydlig, skönt fri från automatiska försvarsmekanismer, och helt sann.

Däremot innehåller det här lite mycket konstigheter. Det finns naturligtvis ingen humor kopplad till kön. Det finns ingen speciell typ av humor som föds när män föds och en speciell typ av humor som föds när kvinnor föds. Det finns bara humor. Däremot finns det en kvinnlig och en manlig humor - tyvärr. Och det är de två olika typer av humor som vi lär oss i samband med att vi lär oss vad det innebär att vara "manlig" och "kvinnlig", när vi lär oss att en stor uppsättning inre egenskaper är kopplade till det ena eller det andra könet, och när vi tar till oss denna fluffiga truthiness som en sanning. Egentligen finns det bara "mänskliga" inre egenskaper, och ingen som har någon koppling enbart till kön.

Under de tio år som jag kallat mig feminist har jag hunnit bli rätt luttrad i att höra dumheter yttras över middagsborden, passively-agressivly riktat mot mig, utan att jag bryr mig, men när folk ivrigt börjar prata om alla dessa studier som visar att män skrattar åt vissa saker medan vi kvinnor, med våra mjuka, empatiska hjärnor som är utrustade med "simultanförmåga" och för att se "helheter" (varför skall de alltid få det att låta som om de ger oss en komplimang medan de berättar varför vi inte platsar in i den "riktiga" världen, ni vet, den Naturliga världen av hierarkier, lagsporter och hackordning där vinnaren får befrukta honan, och liknande antifeministiska favoritord) skrattar åt någon sorts mystisk "kvinnlig" humor som tydligen skiljer sig jättemycket från manlig humor men som ingen verkar kunna beskriva, då blir det bara för dumt och för personligt för mig för att sitta tyst. Problemet är att efter att jag alltså tvingats poängtera att jag skrattar åt såväl Jackass som Killinggänget, The Young Ones och South Park, så får jag genast veta att jag har en "grabbig" humor. Och - i och för sig outtalat - att jag borde vara stolt över det. Och tja, med en sådan pseudovetenskaplig analysmetod kan jag naturligtvis hävda att alla möjliga saker jag vill skall klassas som "manliga" är just det - och när någon med löjligt enkla medel bevisar hur svajig min analys är så rycker jag bara på axlarna och säga att kvinnor förstås kan ha en "manlig hjärna" eller "grabbig humor", och vice versa. Eh.

Bang-debatten om kvinnor och humor gör mig lite leery, inte för att jag inte gärna läser spaltmetrar i ämnet, utan för att vi vet ju alla vad som kommer hända nu: Feministmoståndarna och antifeministerna kommer berätta hur hemskt det är att männen alltid får skulden för allt när det ju faktiskt är biologin som styr vem som Naturen har utsett att vara dagisfröken och vem Naturen har utsett att vara rolig på TV. Därefter kommer några andra personerna komma in i debatten och förklara att de tror på Individen - för det gör de nämligen i alla debatter - och att man inte kan tvinga kvinnor att vara roliga när de nu "gjort andra val". Och därefter kommer alla de som reagerar så fort någon vågar framföra åsikter om manligt och kvinnligt på en högre nivå än, säg, Pär Ströms "analyser", rusa in i Aftonbladets kommentarsfält och hetsa upp sig över den hemska "PK-maffian" och förklara hur alla kvinnor som kritiserar något förutom sina egna tillkortakommanden gör sig själva till "offer", samt beskriva för oss att "jag älskar Kvinnan men kvinnor är inte roliga, kvinnor är bra på ANDRA saker än humor, jag har absolut inga fördomar (kom ihåg att jag sa att jag älskar Kvinnor), och kan aldrig saker och ting bara få vara precis som de ÄR, waah waah!"

En del antifeminister som nyligen "upptäckt" att det finns systematisk diskriminering på grund av kön och på grund av de förlegade könsrollerna efter att tidigare ha visat en otrolig arrogans inför problemet, beklagar sig ofta över ojämställdheten när det gäller just humor. Ja, inte ojämställdheten att det är en sådan tydlig mansdominans på området förstås. Utan att man får driva mer med män än med kvinnor, ZOMG UNFAIR! Och det ligger ju något i det, jag har inga invändningar mot att man försöker formulera problematiken kring detta. Men att "Svensson Svensson" och Telias reklamfilmer och så mycket annan TV-humor konsekvent gör mannen dum och fumlig och rolig och kvinnan smart och duktig och överseende, beror naturligtvis inte på att vi lever i ett samhälle där kvinnor har all makt och männen är förtryckta, som är vissas skarpsinniga analys av problemet, utan för att samhället anser att män roliga och kvinnor inte är det.

Vi är vana att skratta åt roliga män, vi är inte vana att skratta åt roliga kvinnor. Ett sätt att ta sig an detta problem är att fortsätta kritisera de stereotypa könsrollerna, sluta mena att de har med biologi att göra, och att aldrig sluta granska reklammakarnas versioner av verkligheten ur ett ifrågasättande genusperspektiv. Jag, och alla feminister jag vet, ser naturligtvis gärna fler dumma, roliga, fula kvinnor snubbla runt i TV-serier och reklamfilmer medan männen är de duktiga, dekorativa bakrundsfigurerna som ler tålmodigt åt de roliga kvinnornas tokigheter, och vet precis vilket tvättmedel som fungerar bäst för resten av deras aktiva, kladdiga familj.

ETA: Mer att läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, jämställdhet, humor