"And before we make love we gotta draw a little blood"

Då vi uppenbarligen inte lever på stenåldern längre börjar argument som hänvisar till det kännas lite överspelade. Därför har jag verkligen gillat SvDs artikelserie "manliga bekännelser" där män berättar om sin syn på manlighet och mansidealet, en diskussion om manlighet ur ett feministiskt perspektiv och befriande långt ifrån Wendela-esque nätenkäter och Fotbollsfruns krönikor om hur jobbigt det är att hela tiden behöva tänka på den där jämställdheten.

Det är lite skönt att få läsa en åtminstone något mer fördjupande artikelserie om mäns syn på sin förtryckande könsroll utan det där ständiga upprepandet om att feminismen alltid "skyller" på männen när ju kvinnorna också har skuld i att upprätthålla könsrollerna (när feminismen kritiserat exempelvis hemmafruidealet så har antifeministerna lika ivrigt anklagat feminismen för att skuldbelägga alla de kvinnor som ju vill vara hemma med barnen men inte längre "får" det, så detta att feministerna "alltid" skyller allt på männen är en relativt nyupptäckt antifeministisk sanning och skall tas med en nypa salt), och intetsägande analyser som aldrig kommer längre än ”men kan inte män och kvinnor bara få vara bra på olika saker?"

Men ärligt talat så förstår man mansaktivisternas ilska mot den moderna jämställdhetsdebatten. Hela sina liv har de blivit grundlurade av ett genusljugande samhälle som lurat i dem att män och kvinnor är extremt olika varandra och att enda sättet för dem att kommunicera är med hjälp av olika "spel" och taktiker och att det finns inre egenskaper kopplade till en persons kön och en massa annan nonsens. De har fått lära sig att när de utför självklarheter som att diska sin egen disk och ta hand om sina egna barn så "hjälper de till" hemma, men de verkar fortfarande år 2009 inte riktigt förstått varför de skall göra det och de väntar fortfarande på en förklaring eller åtminstone ett tack. De har fått lära sig att mindre och mindre viktiga egenskaper i dagens samhälle, som t ex aggressivitet och fysisk överlägsenhet, är själva definitionen på vad det innebär att vara man medan däremot idag helt centrala egenskaper, som t ex förmåga att skapa starka och nära relationer med andra människor och den kanske mest definierande mänskliga egenskapen av dem alla, att prata om sina känslor, inte ligger i deras "natur." Inte konstigt att de är frustrerade. Det skulle jag också vara.

Men kampen som mansaktivisterna för är inte en (fullt berättigad) kamp för att även mäns personliga upplevelser och deras syn på sin förtryckande könsroll skall få lika stort utrymme i den allmänna debatten som kvinnornas. Istället hyllar mansaktivisternas kamp bisarrt nog ett återvändande till en mer traditionell syn på män och kvinnor och ett "återupprättande" av manligheten och manlighetsidealet. De för en intensiv kampanj för att stoppa en jämställdhet som "har gått för långt”.

Och 80- och 90-talisternas unga, genusmedvetna män döms hårt av manliga antifeminister, eftersom mansaktivisternas kamp inte handlar om att uppmuntra män att bryta med sin snäva mansroll och utvidga spelrummet för vad som anses vara "manligt", utan om att försvara mannen mot feminismen och mot vad de upplever som "feminiseringen" i samhället. (I verkligheten är det förstås inte mannen som är under attack utan den traditionella synen på manlighet, men för att se det så måste man också se skillnaden mellan genus och kön - den kanske största meningsmotsättningen mellan feminismen och mansaktivisterna.) Visst finns det uttalanden även från mansaktivisters håll om att männens - bokstavligt talat - snäva kostym måste utvidgas och man pekar då gärna ut vad man ser som kvinnliga ”privilegier" i dagens samhälle, som att kvinnor har ett större och mer varierat utbud av kläder och accessoarer än män har och kan välja mellan både byxor eller kjol medan män fortfarande bara kan ha byxor, men någon verklig kamp för mäns rätt att gå omkring i Blondinbellas outfits (en kamp jag för övrigt helhjärtat skulle stödja) finns tyvärr inte hos dessa antifeminister. Det är bara ytterligare ett sätt att insinuera att kvinnor har så mycket "fördelar" över männen i dagens samhället, men då insinuationerna inte följs upp av en verklig vilja att ta del av alla dessa, eh, förmåner så får man anta att det bara är retorik. I själva verket är det de yngre, feministiska, genusmedvetna killarna som axlar ansvaret att bryta mark på dessa och andra områden. Som vågar prata om skillnader på manliga och kvinnliga privilegier öppet och ohämmat. Som till exempel kloka och fina Victor.