"You think you're going to see a feel-good movie about amphetamines, and suddenly you're on a bus?"

Hmm. Är det verkligen folk som sitter och tänker att de gör "fel" och mår så dåligt för det att de sedan, eh, vägrar kalla sig feminist? Eller är det bara fotbollsfrun?

****

Mornarna är ganska tuffa. På kvällarna känner jag mig i princip som mig själv igen. Jag är väldigt spänd och stel i kroppen. Det är jag alltid när jag mår så här. En gång gick jag runt och spände mig så mycket att jag blev tvungen att skaffa bettskena. Jag kan heller inte tömma blåsan ordentligt eftersom jag är så stel. Jag får springa upp minst tio gånger efter att jag gått och lagt mig på kvällen. Ja, det är väldigt irriterande.

Att lära sig vilka välmenande råd man skall lyssna på och vilka välmenande råd man skall ignorera är inte helt lätt. En sak som jag lärt mig den hårda vägen är att inte ta råd om depression från människor som aldrig varit deprimerade. En gång var det en person som rekommenderade mig att gå på massage. Det skulle jag tydligen verkligen behööööva, "det kommer få dig att slappna aaaav och tänka på något aaaannat", osv. Numera vet jag hur jag svarar på må-bra-knep av den typen man hittar i självhjälpsböcker. Jag vet att när jag är deprimerad skulle jag kunna sitta ensam i ett ljudisolerat rum i komplett mörker och det skulle änå vara för mycket stimulans för min hjärna att hantera. Det visste jag inte då. Jag var deprimerad och jag visste inte om det och jag trodde alla människor visste bättre än jag själv. Själva massagen plus dofterna plus musiken och min utmattade hjärna var ett enda skrikande, vrålande kaos efteråt. Jag minns att jag bara grät och grät och grät.

Nu har jag lärt mig att inte lyssna på välmenande råd från välmenande människor som inte vet något om det de pratar om.

"The esoteric appeal is worth the beatings."

I don't think I'm wired for addiction. Ja, jag vet att det låter som en av de där riktigt stora livslögnerna som folk går runt och tror på, men jag tror inte det är det.

En anledning kan vara att jag aldrig lyckats använda alkohol för att döva min ångest. I självmedicinerande syfte, absolut, mot ledan, livströttheten, avsmaken och energilösheten, när en kväll ute på krogen känns som ett oöverkomligt berg och alkohol är enda sättet att låtsas vara intresserad när främlingar berättar långa invecklade historier om hur duktiga de är. Vilket inte heller är den mest hälsosamma av anledningar att dricka, men är något helt annat än att famla efter flaskan så fort man känner paniken komma smygande.

Av något komplicerat psykosomatiskt skäl, eller av ren bonntur, så verkar alla mina laster tillhöra kategorin tillfälliga. Jag har testat. Min hjärna är som teflon för beroenden. De glider rakt ut. Så fort ångesten kommer smygande, eller bara föraning av ångesten, konkurrerar den genast ut varenda en av mina laster. Över en natt slutar jag med kaffe, te, alkohol, nikotin, godis, allt som ger kroppen någon form av stimulans. Jag slutar även titta på TV, lyssna på musik, läsa eller skriva.

Folk har ofta väldigt svårt att förstå det här, antagligen eftersom så många blandar ihop depression med att "vara nedstämd" vilket jag tror beror på en vilja att relatera allting till något självupplevt. Det är därför de kan ge deprimerade människor välmenande men fullständigt meningslösa råd som att "ta ett varmt bad" eller "gå ut i skogen och lyssna på fåglarna", eftersom det är det som hjälpt dem när de känt sig nedstämda. Hur förklara för en icke deprimerad person som har det jobbigt men ändå (eftersom vi människor är ganska fantastiska) biter ihop och går upp varje morgon och kämpar på, att en deprimerad person inte kan göra detsamma eftersom det är just det depression innebär?

Jag har levt med en kronisk depression under flera år nu som jag aldrig lyckats förklara. Depressionen hanteras med hjälp av antidepressiv medicin och terapi och, emellanåt när ångesten är extra jobbig, mamma, och det fungerar bra. Men varje gång jag försökt sluta med medicinen har depressionen kommit tillbaka igen. På sätt och vis kan man säga att depressionen är mitt enda riktiga beroende. Det jag aldrig lyckats bryta med. Jag tror att problemet är kemiskt. Det är många som tror att det är något annat, till exempel att jag är en bortskämd medelklasstjej som inte vet hur bra jag har det och har medelklassångest för att jag har för lite att göra och för mycket tid att sitta och analysera mig själv, eller att jag helt enkelt inte försöker ”rycka upp mig” tillräckligt mycket.

Jag förstår varför de tror det och jag skulle älska om de hade rätt. Jag skulle gå ut och lyssna på de där fåglarna varje dag om det betydde att jag kunde sluta med medicinen imorgon.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, antidepressiva, vad folk kan med att säga

"Cause I love all the poison, away with the boys in the band"

Trött på alla dryga, inskränkta, self-congratulatory, dumpatriotiska, bakåtsträvande, chauvinistiska, "varför kan inte JAG få säga N**** bara för att ANDRA människor tar illa upp" kommentarer ? Att älska Internet är ibland något av a mixed pleasure, om man säger så.

Ungefär en gång i veckan tänker jag "nope, sorry Internet, I know we've had some great times together but that's it, I'm signing off, sayonara, goodbye FOREVER", och nio gånger av tio händer detta när jag läser igenom kommentarerna som folk lämnar till artiklar i Expressen, Aftonbladet, SvD, osv. Att läsa kommentarer i nättidningarna är som att långsamt rasera alla ens illusioner om att vi människor innerst inne är nyfikna och toleranta och mest bara vill uppleva så mycket nytt och spännande som möjligt den korta tid vi är här på jorden - brick by painful brick. Man kan gå in i kommentarsfältet med den helhjärtade inställningen att alla människor har rätt till sina åsikter, leve kommentarsfunktionen, folkets röst i massmediebruset, osv, och ändå komma ut med inställningen "yep, we're doomed - and by we I mean humanity". Varje gång.

Matt Southall brukade surfa runt på BBCs "Have Your Say" forum för att med increasing fascination läsa alla idiotiska kommentarer som folk skrev. Sedan skrev han en artikel om dem:

"These people go beyond the curtain-twitching fear of those who believe what they read in newspapers. They are engaged in an endless game of prejudice-reinforcing Chinese whispers about Muslims, France, Iran, communism, immigrants, benefit fraud and paedophiles. They start off with a story about some bureaucratic parking regulation and end up fabricating an anecdote of "political correctness gone mad""

"Typically, the comment will start out with something about the "PC brigade" whose political correctness is apparently stopping the truth being spoken, before claiming that "Brown people spread MRSA", and finally finishing off with a phrase that will only be read once it's been proved wrong: "I bet this doesn't get published!""

I början mailade han alla mindnumbingly stupid kommentarer han hittade till sina kompisar. Sedan startade han en blogg. Ifyoulikeitsomuchwhydontyougolivethere.com/ Att läsa den är ett underbart sätt att ventilera det där Internet-hatet när man känner det komma, och samtidigt ägna sig åt ett av Internets absolut främsta nöjen: pointing & laughing. Några av mina favoriter är:

1. Women are flowers (with brains)


2. Just douse them enviromentalists! When they grow up they'll stop caring (like us)!


3. A general mix of hilariousness.
   

Jag skulle kunna göra listan mycket, mycket längre. Seriously, go read. Frolic in all the funnystupid!

***

"Jag tänker på både Ström och Roberto [...] Det betyder att alla borde få vara med och diskutera, även den som är feministiskt obevandrad och saknar genusteoretiska högskolepoäng."

Pär Ström har publicerat en bok i ämnet Problemet Med Feminismen Idag och föreläst för riksdagsledamöter om riktigheten eller oriktigheten med genusteori. De som kritiserade honom gör det inte för att utestänga utan för att det vore bra om han kunde lite om genusteori när han nu så hjärtans gärna vill debattera det.

Vem som helst kan säga ”Feminist javisst!”. Då blir alla nöjda och du slipper vidare frågor.

Jag håller med. Och jag förstår absolut problemet med det här. Fast, meh, är det alltid så enkelt att vara feminist idag? I den verkliga verkligheten, alltså, inte politiken? Själv har jag kategoriskt fått bestämma mig för att sluta dras in i feministiska diskussioner på fester, för det är alltid några feministhatare som blir alldeles högröda i ansiktet och stånkande av ilska börjar väsa fram meningar av typen "jag tänker starta ett mansgrisparti så får ni se hur roligt ni tycker det är" och slutligen brukar lyckas arbeta upp sig så mycket att jag blir rädd att de skall få en hjärtattack och att jag skall behöva ringa efter en ambulans, vilket antagligen skulle dra ned feststämningen något.

"It’s just that my Aunt Fern lives in Philadelphia and I don’t want to be thinking about her while I’m spanking you with a leather strap."

1.
I must be the nicest neighbour EVER. Just now, for example, I happily dragged my huge pile of laundry down to the laundryroom, only to see that someone else had shamelessly put clothes into MY machine. After standing for a few seconds staring dumbly at the taken machine, I saw that there was a free time tomorrow and, rather than go and find whoever had stolen my time and having to confront them with it, possibly having to raise my voice even, I thought "oh, what's another day, really," before filling in my name in the new slot and then - this time much less happily - dragging all my unwashed laundry back across the yard again.

When I was back in the apartment and the door closed behind me, I thought, "I'm such a push-over."

2.
Today's venting: I hate it when I don't get things. And I really don't get people's outrage over some of us wanting to use the pronoun "hen" instead of "hon/han". It's not the feminist issue I would choose to put energy into, no, but it also doesn’t make me go “those crazy feminists, who do they think they ARE wanting to force language to EVOLVE along with society, well I NEVER!”

Of course, I’m a depressed former language student who is often bored out of my mind with this life and gender-neutral pronoun is not even close to the kind of fun I would like to have with convention.

3.
Step 1, read Pär Ströms "bok" Mansförtryck och Kvinnovälde. Step 2, read this FANTASTIC remix of the same "book". Step 3, go ahead and skip step 1 if you like.

4.
Lastly, I know this interest only, well, me, but look, look! I am so proud of how long my hair is now! Why didn't I grow it out a long time ago? The only unforseen draw-back with having longish pigtails is that I have developed a tic where whenever I'm nervous I tend to chew on them. Not sexy.




Läs även andra bloggares åsikter om genus, feminism, can I help that my hair tastes so good?

"Got my headlights shining down an old dirt road, smoke my cigarettes I should quit I know"

– Det handlar om känslor. Den här bilen är en leksak. Jag ser inga problem med att ha dem i montern.

Fast problemet är ju att Lamborghinis vd Stefan Winkelmann och alla andra involverade bestämt sig för att Lamborghinis bara attraherar heterosexuella män, annars hade vi haft lika många lättklädda 20-åriga killar sensuellt lutade över motorhuven i alla bilmontrar. Eller? I kommentarer till artikeln ser man bisarra synpunkter av typen "Men män gillar ju att titta på snygga tjejer och tjejer gillar ju att bli tittade på, det är så naturen ordnat det!" Och, ja, att män trivs bäst som subjekt och kvinnor trivs bäst som objekt har de ju försökt tala om för oss länge nu, The Powers That Be, men hur är folk dumma nog att fortfarande gå på det, det är det som är frågan.

Alltför många branscher - inte alla, men för många - tror att det gamla mantrat "sex sells" betyder att de per default måste ha en kvinna i reklamen, iallafall när det skall fotas närbilder på putande munnar och inbjudande blickar och non-slapstick nudity. Eller så tror de att den heterosexuella, manliga delen av glassätarna skulle dö av homofobisk chock om de råkade se vackra män med läpparna sensuellt glidande nedför en Magnum, precis som Ryanair uppebarligen tror att detsamma skulle hända om de lät avklädda flygvärdinnor av båda könen visa benen på en kalender för att sälja deras resor. Mest pinsamt blir det när även erotikbutikers och porrsidors reklamannonser uppvisar samma konservativa ängslighet när det gäller män som objekt. Apparently we will have to drag them into the new millenium kicking and screaming.

Att det fortfarande vandrar runt så många dinosaurier på jorden och tror på den här förlegade idén att killar helst vill titta men inte tittas på, och tjejer helst vill tittas på men inte titta, är häpnadsväckande fascinerande. Särskilt som ju alla vet att anledningen att Internet överhuvudtaget uppfanns var så pretty boys can take shirtless pictures of themselves in the bathroom mirror and upload it to their journals for girls to get off to.

Idag skall jag för övrigt spendera Internationella Kvinnodagen på det enda acceptabla sättet: With a hot pad for the mean reds and Transamerica on DVD.





Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, sexism, porr, BORING

"A palindrome is some kind of elephant, right?"

Om Salander varit man hade hon betraktats som avskum varit i övre medelåldern och förfört 20 år yngre kvinnor.

Personligen tycker jag att om man skall basera en hel debattartikel på att romanfiguren Lisbeth Salander är en feministisk ikon, så skall man hänvisa till de källor där man fått det ifrån. Inte för att jag inte tror att det finns feminister som älskar Lisbeth Salander (jag är inte en av dem) men det här är ju trots allt Pär Ström vi talar om och risken finns alltid att han kommit fram till det han skriver genom någon bisarr google-sökning av typen ”Lisbeth Salander feministisk ikon” (136 träffar). Och sedan inte jämfört det med "carl hamilton manlig ikon" (5000 träffar).

Förblindad av sitt hat mot feminister, och en förbluffande oförmåga att ta reda på fakta ens på den mest grundläggande nivå - kommer ni ihåg när han menade att Petra Östergren, som han kallade för "den uppburna feministen", börjat föra fram kritik mot feminismen först efter att han själv publicerat sin bok Mansförtryck och Kvinnovälde - är det svårt att ta Pär Ströms argument på allvar. Tyvärr. Kritik av feminismen är otroligt viktigt, har alltid varit det, ju hårdare kritik ju bättre diskussioner, och det är definitivt det enda sättet att hålla feminismen levande och aktuell. Men tydligen behöver den här kritiken komma från personer som själva är feminister, om den inte skall stanna vid "Men hallååå, män kan faktiskt OCKSÅ må dåligt/bli slagna/vara bra pappor, har inte ni feminister TÄNKT på det" eller "Alla män ÄR faktiskt inte onda", ungefär som om det är där vi är. Det är det inte. Det borde gå att diskutera feminism utan att behöva börja om från noll, Feministisk teori grundkurs A - Så Här Funkar Det, precis hela tiden.

Also, Buffy! Fortfarande den enda äkta feministiska ikonen på TV. Bara så att ni vet det.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, i love all joss whedons!