"the red ones make me fly and the blue ones help me fall"

"Idag döms man till våldtäkt hur lätt som helst! Idag måste man som man i princip bevisa att man INTE haft sex med en tjej istället för att bevisbördan ligger på henne," utbrister många oroliga män. Jag förstår deras oro. Att bli falskt anklagad för ett brott, och speciellt ett sexbrott, måste vara något av det värsta man kan vara med om. Så man blir ju lite förvånad när man läser att antalet som fälls för våldtäkt legat på ungefär samma siffra i 40 år. På de oroliga männen jag lyssnat på låter det ju som om rättsväsendet totalt havererat och att de inte kan gå ut utan att det dyker upp någon kvinna ur ett buskage och kastar dem i fängelse för våldtäkt på falska grunder.

I sin artikel på newsmill kritiserar artikelförfattaren Joakim Ramstedt en nyligen presenterad våldtäktsstudie i synnerhet och feministisk forskning i allmänhet för fanatism och överdrifter, och han skriver att han vill komma till en mer "vetenskaplig sanning" i ämnet våldtäktsanmälningar. Därpå berättar han att det pågår en "epidemi" av falska våldtäktsanmälningar i Sverige, och hänvisar till en amerikansk forskning från 1983. Han länkar inte till sin källa, men det är nog för att en lång del av hans artikel i Newsmill är en noggrannt, ord-för-ord översatt version av en artikel kallad "Why Women Lie About Rape" av Paul Clements som för ungefär sex månader sen började spridas på en massa olika internetforum och bland annat går att läsa på christianparty.org och mensactivism.org och americanwomensuck.com.

Utdrag ur orginaltexten: The study found that most false accusations are "instrumental" -- they serve a purpose. If the purpose isn't avoiding guilt or getting revenge, it might serve a more focused purpose, for example telling her parents "I didn't just go out and get pregnant - I was raped"; or telling her husband "I didn't have an affair; it wasn't my fault, I was raped."

Utdrag ur Joakim Ramstedts artikel på Newsmill: Studien fann att de flesta falska anklagelser är "avsiktliga"-de tjänade ett syfte. Om syftet inte var att undvika skuldkänslor eller att få hämnd, kunde det tjäna mer fokuserade ändamål, till exempel, att kunna berätta för föräldrarna, "Jag har inte bara gått ut och bli gravid, jag blev våldtagen." Eller för att tala om för hennes make "Jag hade inte en affär, det var inte mitt fel, jag blev våldtagen."

Utdrag ur orginaltexten: An unrelated Washington Post article, "Unfounded Rape Reports Baffle Investigators" (6/27/1992) also found a wide range of motivations to falsely accuse men of rape. Anger towards boyfriends was common. One woman had her boyfriend spend 13 months in jail before she acknowledged that she lied. One woman accused her newspaper delivery man of raping her at gunpoint because she needed an excuse to be late to work. Neither woman was prosecuted or even reprimanded for lying to the police and attempting to have a man frivolously imprisoned.

Utdrag ur Joakim Ramstedts artikel på Newsmill: En artikel i Washington Post utan samband med studien ovan "unfounded rape reports baffles investigators" (6/27/1992) fann också ett brett spektrum av motiv för att falskeligen anklaga män för våldtäkt. Ilska mot pojkvänner var vanligt förekommande. En kvinna lät sin pojkvän spendera 13 månader i fängelse innan hon erkände att hon ljugit. En kvinna anklagade hennes tidningsutbärare för att ha våldtagit henne under pistolhot, eftersom hon behövde en ursäkt för att komma för sent till jobbet. Ingen av kvinnorna blev åtalade eller ens tillrättavisad för att ha ljugit för polisen och försökt att sätta en oskyldig man i fängelse.

Utdrag ur orginaltexten: All rape accusations need to be considered seriously as no doubt rape does indeed occur. But a balance needs to be maintained between the claims of the accuser against the all-too-often legitimate denial of the accused.

Utdrag ur Joakim Ramstedts artikel på Newsmill: Alla våldtäkt anklagelser måste tas på allvar, eftersom våldtäkter utan tvekan sker. Men en balans måste upprätthållas mellan påståenden från åklagare och offer mot det alltför ofta berättigade förnekandet av den tilltalade.

Osv, osv. Ja, ni förstår.

Varför Joakim Ramstedt inte nämner Paul Clements vet jag inte. Det kanske är någonting jag missat. Personligen tycker jag det skulle vara intressant att veta mer om ursprungsartikeln och den som skrev den. Men det är ju möjligt att Ramstedt inte tyckte att det var så viktigt i den "vetenskapliga sanningens" namn.

Det man ser hos de som driver frågan om falska våldtäkter som mest fanatiskt är att de ogenerat anammar en stil de brukar anklaga gruppen de kallar "extremfeminister" för: de beskriver männen som våldtar som ett fåtal psykiskt sjuka individer (om det inte är en enda man som begår alla våldtäkterna förstås, som den där "utomnordiska mannen" i Oslo som de gärna nämner) som ABSOLUT inte får representera alla män, bara för att sedan utan problem beskriva kvinnorna som gör alla dessa falska våldtäktsanmälningar som helt vanliga tjejer som "vill hämnas på en pojkvän" eller är "mammor som vill tvinga ut pappan ur barnets liv" eller varför inte "för att "hon ville ha en ledig dag från jobbet." Ni vet, ungefär på det sätt som den Stora Pedofil-skräcken så många verkar ha drabbats av får hysteriska bloggare att skriva paranoida blogginlägg där de skriker efter hårdare lagstiftning, baserat på en rent ut sagt otäck mobbmentalitet och tesen att det står pedofiler bakom varje gathörn som vi till varje pris - ofta till priset av all form av personlig integritet - måste skydda oss från. Skrämselpropaganda, helt enkelt. Det är inte alls svårt att se något liknande i hur ämnet "falska våldtäkter-epidemin" behandlas här.

Avslutningsvis ropar författaren till artikeln på Newsmill efter hårdare lagstiftningen för att skydda män från falska våldtäktsanklagelser, och uppmanar politiker att göra något åt saken. Han tror det kan vara lösningen på ”epidemin av falska våldtäktsanklagelser.”

Jag har ett annat förslag.

Vi tjejer har ju fått lära oss att vi kan skydda oss mot att bli våldtagna genom att t ex inte dricka för mycket alkohol, och att inte följa med män vi inte känner hem från krogen. Därför förväntar vi oss nu givetvis - på grund av epidemin och allt - att man kommer börja lära unga killar att skydda sig mot att bli falskt anklagade för våldtäkt genom att inte dricka för mycket alkohol och att inte ta med tjejer de inte känner hem från krogen. Det säkraste sättet för en kille att skydda sig mot situationer där de kan råka ut för falska våldtäktsanklagelser är naturligtvis att aldrig, aldrig ha sex med tjejer som de inte litar på.

Att säga något annat till killarna är ju bara att göra dem till offer, eller hur? Man måste lära killarna att "ta eget ansvar" för att inte försätta sig själva i potentiellt farliga situationer. Så har jag iallafall förstått det när jag följt debatten i diverse bloggar, forum och SvDs ledarsida.

*

ETA: Ännu en newsmill-artikel i ämnet falska våldtäkter, även denna ger generöst hjälpsamma instruktioner till unga tjejer om hur de skall utöva bästa försiktigheten för att undvika att bli våldtagna. "Det är också hög tid att vi börjar ge goda råd till tonårsflickor och unga kvinnor i Sverige. Våldtäkter förekommer regelbundet, och därmed får man lära sig att skydda sig så gott det går. Redlös berusning på fester, att röra sig själv i mörka områden, att följa med okända män hem om man inte vet om man vill ha sex - är alla faktorer som ökar risken för att råka illa ut." Killarna instrueras inte om några speciella försiktighetsåtgärder. Trots denna "våg" av falska våldtäktsanmälningar så är det tydligen inte intressant att ge killar några goda råd i hur de skall förändra sitt sexuella beteende för att skydda sig själva. Huh.


Läs även andra bloggares åsikter om feminism, våldtäkt, källhänvisningar, plagiarism FTW!

"What did you see? Was it breasts?"

1. When Same-Sex Marriage Was a Christian Rite. Beskriver John Boswells kontroversiella forskning om homosexualitet i kristendomens historia.
   
2. Brian Fairbanks på Nerve har gjort en Top 10 Feminist Icons...from A Male lista. Mycket läsvärd, mest eftersom Alan fucking Alda är med på den.
   
3. The Daily Show åker till Sverige.
   "Sweden: a barren tax infested land. So bleak, even their cars are prone to suicide."
   Seriously, this could be the funniest clip in the world.
   And part 2.
   

"Hey, can I have an aquarium? And a sex swing?"

Jag tror det började här, med den här artikeln på newsmill av Camilla Lindberg. Hennes "Stå på dig man, annars gör någon feminist det!" måste vara något av det mest skrattretande populistiska brainless-uttalande jag nånsin hört.

Varje gång Camilla Lindberg skriver något om hur manshatande feminism är får hon en enorm mängd hyllningsmail och ytterst få ilskna mail. Iallafall enligt Pär Ström. Och jag tror honom. Så har det varit länge i den här debatten. Camilla Lindberg och Pär Ström hävdar gärna att man i dagens samhällsklimat inte "får" säga att det är synd om män, att det är "modigt" att kritisera eller gå emot feminismen idag. Läser ingen av dem någonsin kommentarsfälten på artiklar i aftonbladet/expressen/svd/etc? Om någon artikel överhuvudtaget nämner ordet genus eller jämställdhet rusar det genast in 1000 personer som skriker ut sitt hat mot feminismen och förklarar hur vi feminister förstör alla dessa FANTASTISKA olikheter som finns mellan män och kvinnor och hur vi uppenbarligen vill att alla män bara skall dö ut. Det säger en del om samhällsklimatet det också.

I den här "repliken" på den här debattartikel om män & feminism vill Pär Ström och Camilla Lindberg återigen bevisa hur manshatande feminismen är. Att Gustav Almestads artikel poängterade att feminismen på intet sätt satt punkt i sin egen interna debatt och att den fortfarande väntar på och behöver fler mäns engagemang och fler mäns personliga historier om sin egen förtryckande könsroll, så att lösningar kan fortsätta utformas, lämnade de två mest åt sidan för att istället ägna sig åt att "studera feminismens verkliga agerande". Det lyckas de väl sådär med, om man säger så.

"Realfeminismens ansikte är ingen vacker syn. ”Män är djur”, heter det."

Jaha? Gör det? Var är bevisen på det förutom att en person som arbetar med misshandlade kvinnor upprört sa det en gång för ett antal år sedan? När blev denna person taleskvinna för feminismen? Hur menar Pär Ström och Camilla Lindberg att, säg, tredje vågen-feminismen har ställt sig bakom detta uttalandet? Eller den av antifeminister så påhoppade queerfeminismen? Ibland kritiserar Pär Ström et al "feminismen" för att försöka sudda ut precis alla könsskillnader på oskyldiga små dagisbarn, och ibland rasar han mot att "feminismen" tycker att "män onda, kvinnor goda". Två synsätt på kön som rimligtvis åtfinns på varsin ände av ett stort spektrum, men som går hand i hand i Pär Ströms fluffiga analyser.

"Gudrun Schyman kräver en särskild straffskatt för män."

2004 medan hon satt i riskdagen för V föreslog tydligen Gudrun Schyman en sk mansskatt som inte fick något gehör bland andra feministiska riksdagledamöter eller - vad jag vet - feminister i övrigt. Vänstern lyckades göra en intressant teoretisk diskussion (samhällets reella kostnader för ojämställdheten) till några dagars mediafluff om "manlig straffskatt". Jag vet inte varför Pär Ström och Camilla Lindberg tycker att det fem år senare representerar alla feministers "verkliga agerande".

"På Feministiskt Initiativs partimöten sjunger man ”jag hatar dig du djävla man … jag hatar dig så mycket jag ska slita dig i stycken”."

OK. Om man gör misstaget att på en fest nämna att man är feminist, så händer ofelbart två saker: 1, alla liberaler i 30-årsåldern avbryter genast all form av festligheter för att i ungefär en timme förklara för mig att de tror på Individen, och...öh (ok, här brukar jag sluta lyssna och koncentrera mig på min drink), och 2, alla antifeminister rusar genast fram och berättar, ofta vilt gestikulerande, om det där klippet från en FI-kongress 2005 då en sånggrupp sjöng en sång om att slita män i stycken (den handlade om en våldtäkt och presenterades på det sättet, vilket naturligtvis inte kommer fram i det korta filmklippet antifeministerna älskar att visa), bara för att sedan med illa dolt hånleende be mig FÖRKLARA hur jag bara KAN kalla mig feminist efter detta AVSLÖJANDE.

Att vid de här tillfällena försöka förklara att det är en viss skillnad på den globala rörelse som kallas feminism och ett svenskt politiskt parti brukar, ärligt talat, vara ganska fruktlöst.

"När hördes senast en feminist uttala sig upprört över det ojämställda i att 95 procent av all enskild vårdnad tilldelas kvinnor?"

"Shared parenting is not only fair to men and to children, it is the best option for women."

--Karen DeCrow, förutvarande president för The National Organization for Women i USA, 1994

"Det faktum att män ses som mindre lämpliga föräldrar, vilket självklart drabbar de män som väljer att bryta mönstret, är konsekvensen av samma norm som föreskriver att barn är kvinnors ansvar. [....] Ju mer stereotypa könsroller samhället reproducerardesto fler faller utanför. Ju hårdare normen är desto fler får svårt att hävda sin mänsklighet. Det gäller män som vill vara pappor, homosexuella som vill gifta sig, kvinnor som vill vara direktörer."

--Gudrun Schyman, Feministiskt Initiativ

Under 70-talets drivande jämställdhetsarbete infördes förändringar för att stärka pappors möjligheter att få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte var gifta, och förändringar som innebar att föräldrar är likställda när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden om sina barn. 1973 infördes gemensam vårdnad i föräldrabalken. 1974 infördes föräldraledigheten med rätt för båda föräldrar att dela på barnledigheten. "78 procent av de svenska männen stämde in i påståendet ”En man kan uppfostra ett barn lika bra som en kvinna” – det är en av de högsta siffrorna i Europa. Lars Jalmers, mansforskare: "Det är en fantastisk inställning. Går du trettio år tillbaka i tiden var det inte någon som trodde det. Men idag är det en självklarhet i Sverige. [....] vi har en aktiv jämställdhetspolitik som i sin tur är konsekvensen av en stark feministisk rörelse. Den har vi att tacka för väldigt mycket, det är den som har drivit på de här frågorna, säger han."

Att det här är ett område där det finns enormt mycket arbete kvar att göra - det tror jag att de flesta feminister är överens om. Och att det krävs att fler män engagerar sig i de här frågorna, som Gustav Almestad även skriver i sin artikel.

"Från feministiskt håll kommer ständigt mansfientliga påståenden såsom att det finns ett ”patriarkat” av män som konspirerar för att förtrycka kvinnor"

Eh, att feminismen säger att patriarkatet består av män som "konspirerar" har nog Pär Ström och Camilla Lindberg hittat på själva. De flesta feministiska teorier menar att män och kvinnor fostras in i en patriarkalisk ordning, inget annat. Vad de olika strömningarna inom feminismen har gemensamt är inte synen på i vilken omfattning en patriarkal ordning finns (varierar) utan snarare att den är socialt och inte biologiskt betingad. OK, kanske inte särartsfeministerna, men ingen räknar egentligen dem ändå ("Uppvärdera de kvinnliga egenskaperna", what the fucking fuck?).

"Vi brinner för jämställdhet. Verkligen brinner. Men det ska vara äkta jämställdhet."

OK. Great. Whatever.

*

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, i can't believe i just willingly quoted gudrun schyman

"When I walk back to my flat, freedom will race like whisky through my veins"

Första frågan som infinner sig när man läser Pär Ströms debattartikel på Newsmill är: När, oh när skall feministhatarna sluta använda sig av det där gamla klippet från nån FI-kongress där en okänd sångtrio sjunger en konstig sång om att de skulle vilja "slita män i stycken." Jag menar, visst, jag blev också irriterad första gången jag såg det men det var ju ett par år sedan nu (2005?) och själva sången handlade om en våldtäkt och, tja, någon gång måste väl även antifeministerna hitta något nytt kul klipp som de kan förälska sig i och lägga upp på alla sina hemsidor?

Andra frågan som infinner sig när man läser Pär Ströms debattartikel på Newsmill är: Hur länge till tänker Pär Ström et al fortsätta tjata om det här med att ”kvinnor lever faktiskt fem år längre än män, därför finns det inget patriarkat”? Jag håller inte med allt som alla som kallar sig feminister säger, men det ligger ju åtminstone någon form av samhällsanalys eller teori bakom det som sägs. Så varför tycker Pär Ström et al att de aldrig behöver backa upp något av det de slänger ur sig i bloggar eller på SvDs debattsida? Är de verkligen så angelägna om att inte tas på allvar? Så ni säger att män dör fem år tidigare än kvinnor? Men hur kan ni bara skrika ut det och sen luta er tillbaka och tycka ni gjort en Bra Insats? Vad är er analys om varför det är så? Lever män farligare, tar de fler risker, dricker de mer och söker inte lika ofta läkarvård som kvinnor gör? Äter de sämre och mindre hälsosamt än kvinnor? Har de hårdare typ av arbeten som sliter mer på kroppen och, framför allt, jobbar de mer? Är de ensammare i livet än kvinnorna, har de färre nära vänner och sämre kontakt med sina barn och begår de oftare självmord? Allt detta - som man direkt kan koppla till den mansroll som samhället skapat åt männen (och som många feminister kritiserat både högljutt och under en lång tid), är det det som är orsaken till dessa fem år som antifeministerna så gärna nämner? Varför stannar de i så fall alltid vid ”Vi har fem år kortare livslängd! Ha! Vad säger ni nu, dumma feminister? Ha ha!”

Tredje frågan som infinner sig när man läser Pär Ströms debattartikel på Newsmill är: Hur många gånger skall feminister behöva säga att ja, det är synd om männen på flera olika områden på grund av den förfärliga - och dessutom urtrista - mansroll som de tilldelats av generationerna före dem, även om områden som handlar om just fördelning av samhällsmakt (please don't go "Men kvinnorna har ju makten i heeeemmet!") inte är ett sådant område, innan Pär Ström et al faktiskt, ni vet, hör?


Oh, and also:

• Det är verkligen jättetråkigt att PS råkat ut för könsdiskriminering i sitt jobb som talare. En erfarenhet som är rätt ny för män, att döma av deras stora förvåning varje gång det händer, men som han delar med ganska många, ja, ni vet vilka. But still, very sad.
  
• Kommentaren om hur Mona Sahlins opopularitet visar att kvotering inte fungerar skulle jag nog ta med en nypa salt. Jag menar, det är ju inte som om Pär Ström om sossarna vinner nästa val kommer att utbrista "ja, nu är det bevisat, könskvotering fungerar!"
  
• Det är helt rätt av PS att kritisera den skeva könsfördelningen och de matriarkala attityderna inom t ex socialtjänsten. Helt rätt! En åsikt värdig en feminist, faktiskt. Jag kunde inte hålla med honom mer, och alla mina feministkompisar tycker likadant. Det behövs fler män inom socialtjänsten. Och i skolor och på dagis! Blandade arbetsplatser behövs för att undvika att diskriminerande idéer får frodas.
• "Kvinnors våld mot män inom relationer skrattas bort..." Gör det det? Finns det verkligen människor som skrattar åt dessa situationer? Jag kan tänka mig att det är precis så. Men vilka är dessa low-lives? Och på vilket sätt är det feminismens fel?
• Prostatacancer vs bröstcancer, ah, ett annat av Pär Ströms Pet Arguments. Han brukar dock undvika att nämna att anledningen att män över en viss ålder inte regelbundet kallas på pappografi inte är för att feministerna tycker att alla män lika gärna kan dö ut, utan att det råder delade meningar om testets effektivitet och möjlighet att sänka dödligheten i sjukdomen. Ett test kan vara postivt och då leda till onödiga ingrepp (där en biverkning bl a är impotens) utan att det betyder att personen hade utveckla en dödlig sjukdom. Personligen är jag dock helt för införande av pappografi, onödiga ingrepp eller ej. Jag har ju, precis som de flesta feminister, många äldre män i min närhet som jag bryr mig mycket om.
• Kvinnomord vs, eh, mansmord. Pär Ström famför den banbrytande upptäckten att prefixet "kvinno-" används oftare än prefixet "mans-" i tidningsartiklar. Det kan ju bero på att mannen anses vara norm och därför tycker tidningarna att de måste specifiera att det handlar om just ett kvinnomord och inte ett vanligt mord. Det är inte så jättekul att inte tillhöra normen, dock, så jag vet inte varför Pär Ström nämner det som ett bevis för hur förtryckta män är.
• "Mellan skål och vägg har flera forskare sagt till mig att de måste ”bygga in lite kvinnoförtryck” för att få fortsatta forskningsanslag." Är det här en seriös debattartikel eller inte? Vilka är forskarna, vad forskar de på och, framför allt, vilka i helvete är det som vägrar dem anslag om de inte "bygger in" kvinnoförtryck? Hur kan PS inte vilja gå till botten med detta om det är så att han har sådan källor? Det kunde han mycket väl ha ägnat sin tid till istället för att skriva den där fåniga boken utan innehåll som han gav ut härom året.
• "Däremot är det ett känt faktum att män är mer tävlingsinriktade och statistiskt sett satsar hårdare på karriären än kvinnor (och också betalar ett pris för det på det mänskliga planet)". Just det, absolut, och som feminist ifrågasätter man just detta faktum och huruvida det snarare är ett kulturellt skapat fenomen som isåfall naturligtvis kan och förtjänas att raseras till grunden så att man kan börja om på nytt, utan några idiotiska "förval" och där varje individ kan skriva sin egen karta utifrån egna val. Att biologisterna och Pär Ström inte gillar att status quo attackeras av feminismen, tja, det kan man ju inte göra så himla mycket åt.

Frågan kvarstår när män skall gå samman och gemensamt visa att de inte accepterar sin förtryckande könsroll som inte låter dem vara föräldrar åt sina egna barn eller gråta när de är ledsna, och biologisternas tjat om att det är "natuuuurlig". Pär Ström kommer inte att leda en sådan rörelse eftersom hans fokus är på att visa hur något han vagt brukar benämna "feministerna" är hemska och hatar halva jordens befolkning, men kanske kan det faktum att dessa frågor överhuvudtaget diskuteras så livligt ge mansrörelsen en kickstart?

Well, that killed about twenty minutes. I guess I have to get drunk now.


ETA: Missade tydligen den här artikeln because, well, I didn't bother to read it. Det är för sent och jag har druckit för mycjet vin för att skriva något om "alla män är potentiella våldtäktsmän" harangen, but OMG I WILL!

Läs även andra bloggares åsikter om Pär Ström, feminism, they're NOT still talking about that old clip

"I'm more homosexual than Brett Anderson."

So Twilight was so bad and Mary-Sue-ish it kind of made me want to vomit, but we've had BBC's Merlin playing on the dvd for most of the week to make up for it. Family-rated or not, I love this show. The scenery is pretty and the homoerotic subtext is so bright it's almost blinding. The scene where Merlin is sweating and writhing on his bed, moaning "Arthur, Arthur" over and over again, made even my fairly smutty brain want to blush like a virgin and avert its eyes in a primly fashion. <3

We've bought some wine and cupcakes for the Doctor Who special on BBC tonight.

"And as for the whole gang-bang scenario, well, it just couldn't happen. Smurfs are asexual."

On role-models and...stuff.

I get what Lisa Magnusson is saying and I liked her text (I always enjoy articles that make all the antifeminists go, "FINALLY a feminist who sees the error of Feminism," when it is in fact the antifeminists who suddenly and against their own will are taught that Feminism is not actually only about "men bad, women good"), but this topic always has a way of making my brain hurt.

Look, seriously, we're women and we're feminists and we're getting bored stupid of this now.

We're women and if we also admit that we're feminists and don't immediately - because it is always the first question asked - defend the "right" for women to "express their femininity" (not sure what this means but I think it has something to do with long, red-painted fingernails that are completely useless to peel an orange with, and the knee-high boots from Pretty Woman) we are basically asking to be called prude moralists who are omg jealous that we're not as pretty as Carolina Gynning, and who wants that? More importantly, who has that kind of time? Better just nod along and then quietly wait until it's clear to move onto actually interesting aspects of the subject-object discussion (which this isn't).

We wonder why everyone demand that we stand up for women's Right to always, always look sexy and wear as little clothes as possible on TV, but are never asked, by those same people who are obviously so passionate about this, to stand up for all men's Right to dress like slutty school-boys and bend over on the cover of Slitz and make interviews on the subject "men CAN be sexy AND smart at the same time, oh my gosh!"

Lisa Magnusson writes "Jag vill ha fler horor!" och "Jag älskar att vara ett sexobjekt" which is great, fantastic, but why does she forget to mention where all the pouty, slutty-looking male celebrity role-models are? Where are the passionate speeches about men's Right to feel like sexual objects, their Right to feel empowered by hiding their age and spreading their legs in magazines when they're 40? Where is the outrage? While everyone's busy painting themselves as decadent and openminded, who is defending men's Right to wear hot pants in all their own music videos and be encouraged to install a strip pole in their bedroom and take stripping lessons to "feel sexual again"? Who are standing up for all men's Right to wear knee-high boots and stiletto heels, no matter how uncomfortable? I want more men with botoxed, boyish lips in lip-gloss on the cover of magazines. I want more male whores! That's what I want.

"Day 1: Rang bell, cat fucked off. Day 2: Rang bell, cat went and answered door. Day 3: Rang bell, cat said he'd eaten earlier."

So SPN turned meta on us and managed to outrage an entire fan community, leaving some of us to still find it pretty funny. But being more old-school than I thought, I still instinctively cringe whenever slash goes from the subversive in-your-face-heteronormative-world movement I tend to view it as, to mainstream laughing stock, but oh well. Redan de gamla grekerna - by which I mean Joss Whedon - threw in a few deliberate nods to the slash fans in his scripts, though in a more classy, not-disrespectful way of course.

Then again, it's easy to be open-minded when there's no incest pairings. People tend to frown on the incest pairings (oh, whatever, it's not like the actors are brothers in real life, like those poor twins in the Harry Potter films).

I blame Eric Kripke. This is what happens when you make a show with such a heavy Flowers In The Attic theme to it. What were you thinking?

"Skinny guy in tight jeans runs into water? I was taking pictures."

Idag är man ju lite förvånad över Magnus Anderssons upprördhet över och fixering vid en enda oskyldig kyss. Vem har liksom INTE kysst någon av samma kön på bild i dag?

Du kunde åtminstone ha gett oss lite over-the-sweater action, Mona. Pah!

Jag har hört diskussionen så många gånger nu, det som vi som t ex gillar band som gillar att kyssa varandra på scen, brukar kalla för ”stage-gay.” Heterosexuella som ägnar sig åt same-sex kissing för att provocera eller för att säga fuck-you till alla inskränkta idioter eller för att de tycker om att kyssa sina kompisar, men som inte behöver möta alla de dagliga fördomar från samhället som de som faktiskt lever i homosexuella förhållanden tvingas göra.

Jag ser inte problemet med stage-gay. Alls. Ju fler tjejer som kysser tjejer och killar som kysser killar, vilken sexuell läggning de än har, ju bättre. Vad jag har problem med är personer som homo-hånglar framför kameran för att visa hur toleranta de är, bara för att sedan springa omkring och klargöra att de i verkligheten är straighta, så att ingen, hemska tanke, skall tro något annat. Men vi andra, alla vi som inte bryr oss det minsta om ifall folk tror att vi är gay eller straight eller både och eller varken eller, kan vi inte heller kyssa varandra utan att "skada hbt-rörelsen" enligt Magnus Andersson? Eller är det, dare I say it, bara socialdemokratiska partiledare som riskerar att göra detta?

"That's right, money. Your money's happiness is all that moneys."

So, all the words dried up. This is what it’s like when you get into a low period. You do all the perfunctory stuff, you work, eat, sleep, ride the tram, pay your bills, but you don’t really care and you don’t get involved and the rest of the world kind of just floats by outside your window and then you wake up a few weeks later blinking stupidly at the sunbeams and go, “That blogger deleted her blog, when did that happen? Is the TPB trial over? Was there a verdict? Why are people suddenly afraid of buying chicken? What in god's name is going on?”

And I have no desire to write. There is nothing to say about nothing. My perfunctory life and it consists of making sure I show up on certain times and leaving on others, and getting my coffee in the morning and lunch when it’s time for lunch. This is uncreativity at it’s most blah.

Next week I’m in London. Maybe the London smog and the planes you can’t ever hear because of all the traffic and the Indian supermarket downstairs and the smell of marijuana in the corridors in the twin’s apartment complex can all work together to jolt me back to normality again, instead of this bland subsistence.

Reading balzac, knocking back prozac. In a very big house in the country.