"Eh, let em figure it out the way I had to. With a can of crisco and a shot glass."

(This post may contain Supernatural spoilers - wow, it's been a long time since I had to write that!)


"You know, you fight and you fight for this family. But the truth is, they don't need you. Not like you need them. Sam, he's clearly John's favorite. Even when they fight, it's more concern than he's ever shown you."

Supernatural is not the crappiest show on the planet, but it's also not a new West Wing or anything. It's littered with painfully bad dialougue and at times it makes the feminist in me want to pick up Germaine Greers The Boy and throw it at the TV, but I have to admit it does have something...something. The story arch is fantastically simple and makes for fantastically good TV, and the last three epsisodes of season 1 are pure awesomeness, nothing more, nothing less.

After season 2 I lost interest and I haven't really thought about the show in a couple of years, but at the moment I slowly find myself being sucked back in again. And it's all Dean's fault.

The one thing that turned me on to the show in the first place, was the wonderfully messed up character of Dean Winchester. The show makes it very clear that his childhood and his father fucked him up in every possible kind of way; mentally, sexually, emotionally. And, because season 2 is so dedicated to the Sam-is-he-evil-or-not storyline, it sometimes makes you forget what a stone cold killer the Dean character is. He obviously labels the world as either Family (Sam, John, possibly Bobby) and Other People. One category dispensable, the other not.

Except for children. Dean is always ready to sacrifies himself so no one else will have to lose their childhood. It's not exactly subtle, Kripke.

Not surprisingly, the other thing that turned me on to the show is John Winchester. Yes. I do love screwed up characters that I can gleefully deconstruct from the safety of my couch where I sit in front of the TV and judge. And the thing about John is that I can't decide if the show is negligent-father-apologetic or not. I sure like John in the show. He is obsessive, selfish and not a little abusive to his sons - one who worship him and one who hate him, both who follow the orders he barks at them with a well-trained "yes, sir" - but he is also an unmistakable hero character. It's a bit conflicting to like a father-character who put such an awful burden on one son when he was only 4 years old, and managed to completely alienate the other. It's not until season 2 that I start to feel more undividely warmly towards John, since by that point he does have an excuse for being a negligent father. Being dead and all.

John as a character also reminds me that I've definitely put my teenage years behind me, when I start finding the dads in tv shows more irresistable than the sons.

Sam holds almost no interest for me except now and again in a few wildly lovable scenes, such as when he pulls the trigger on Dean in Asylum.

I'm now a couple of espisodes into season 3 and I remember why I left it. I don't like the Dean-going-to-hell storyline. I don't like the religious theme of it. And during the summer hiatus, the show turned into some boys-club show where all the jokes are lame and all the women are cartoon characters.

But. But then there's Dean. I do like Dean. Dean and his angst. Dean who is so afraid of being alone in the world he makes a deal for his soul to save Sam.

I've already ordered season 4.

*

Gerard Way har blivit pappa. Det är så märkligt att bli alldeles warm & fuzzy vid tanken på en komplett främlings happiness, men det blir så när den kompletta främlingen har betytt mer för ens mentala hälsa än vad som borde vara möjligt. My emo is so money I don't even know it.

"She's my friend and she needed help! If I had too, I'd pee on any one of you!"

Filed under: THINGS THAT MAKE ME BELIEVE IN HUMANITY AGAIN!


Mild-mannered banker and duck-mom collaborate to get ducklings to safety, här är hela storyn:

Me: Those ducklings really trust that man to catch them.
Me: He likes it now but wait until they are all waiting outside his bank after work every day.
The twin: Haha.

---

Filed under: THINGS THAT MAKE ME, well, not.

Me: http://newsmill.se/artikel/2009/05/19/den-feministiska-imperialismen
Citat ur artikeln: "Jag undrar varför det inte också finns exempelvis ett "heteroarkat" som organiserar diskrimineringen av homo- och bisexuella och som upprätthåller "sexualitetsmaktsordningen"? Är det exempelvis inte förtryckande att paren i kärlekhistorier i film och böcker nästan alltid består av en man och en kvinna? Men ändå finns det visst inget heteroarkat."
The twin: OMG it's called heteronormativity and what the fuck?
Me: Well. I guess there are some things you DON'T learn from being a "doktor i biovetenskap" at Chalmers.

"Så gott som alltid kommer en professor i zoologi, neurologi, fysiologi eller liknande och påpekar att biologi inte är helt irrelevant. De blir då tillrättavisade av feminster som helt saknar kompetens inom området."
The twin: Is he kidding? Is that a joke?
Me: Well. I certainly laughed out loud.
The twin: He thinks feminism claim that all biology is completely irrelevant?
Me: It does seem that way.
The twin: But that's ridiculous.
Me: Hey, that guy introduced the term Feminist Imperialism to the world. You show some respect!
Me: Look, the bottom line is, if they could say "I believe biology is behind the differences we see between men and women because it's just simpler that way and my world is pretty much the way I want it to be, gender-equality wise, and feminists annoy me because they keep screaming about something that I don't think needs to change," they would, but there's too much evidence of biology NOT being behind the enormous difference we see between the gender stereotypes and the discrimination of both sexes that comes with it, and so they have to use phrases like "Well, I think biology isn't totally irrelevant". As if feminists do.
The twin: It's the classic straw man argument.
Me: Yes, they want to attack feminism for being science-hating. So they keep repeating the false "fact" that "oh my gosh, likhetsfeminister tror att kön till 100% är sociala konstruktioner!" and then they attack that.
As soon as you raise even an eyebrow they usually add that "I'm sure there are feminists that DON'T believe this but the majority that I have met DO" or the even more vague "the feminists that are in the media representing all the other feminists give this impression". And then that slowly turns into the Truthiness that feminists renounce Science. What a fucking waste of time.

"Jag vill därför introducera termen feministisk imperialism för att belysa hur feminister fullkomligt våldfört sig på hela begreppet med mänsklig mångfald. Det finns många fler exempel på feministisk imperialism i form av "genusinfiltration" i samhället."
Me: Ah, now they are really starting to come into the debate, the people who have studied every word in Pär Ström's/Tanja Bergkvist's blogs. And they are VERY upset about it.
The twin: What? What is he talking about?
Me: Sometimes I forget you don't live in Sweden. You lucky bastard.

"Vem kvoterar in gamla, fula och handikappade?"
The twin: Um, disablility access and age are factors in any equality and diversity policies. Okay, ugliness not so much.
Me: No, he has a point there.

"Enligt min åsikt var det bättre förr"
The twin: Awwwwwww.
Me: That could actually very well be his main point with this whole text. "Det var bättre förr." You know, cleverly diquised within all...that.


Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, biologi, humanity

"One hand is tied to the tight-rope walker, the other is in his pants"

This is ridiculous! Totally ridiculous. I hate myself!

So I've been off work today and when I'm off work I tend to become very unproductive and slightly obsessive, all at once, and so I've been reading men's activist sites and blogs All. Day. Long. And now it's twelve hours later and my eyes are red-rimmed and I'm fucking starving and my head is filled with useless truisms like THE SCUM MANIFESTO was MISANDRIC (duh) and terrifyingly colorful texts that try to explain to me how one incident with a cab driver in 2006 means that 90% of all assault allegations are false. No, wait, 90% of all assault allegations by women against men, that is. My bad.

1. The antis.

Yes, I have read and read, in that obsessive-compulsive way that, well, people who are very bored or a little bit crazy do. It started with an indistinct feeling that some of the most common rhetorics from swedish antifeminists seemed just a tiny bit...misplaced. So I started looking at american/british/australian antifeminist men's activist sites.

And now I've read about how divorce is a weapon wielded by women against men in order to punish them and take away their rights as parents and how that is the ultimate goal of the feminist movement. (Även svenska mansaktivist-sidor definierar problemet på det här sättet, även om den svenska lagen automatiskt ger båda föräldrar gemensam vårdnad efter en skilsmässa och i 95% av skilsmässorna är det också vad som sker. Och även om s.k "växelvis boende", där barnet spenderar lika mycket tid med båda föräldrarna istället för - vilket är absolut vanligast - mest med mamman, ökat kraftigt sedan början av 90-talet. Det skulle behöva bli 100%. Fast det är föräldrarna som borde växla boende, inte barnen. Att männens frånvaro i sina egna barns liv är ett stort och sorgligt problem är många av oss överens om men orsakerna att det är så förklaras lite olika.)

I have read about men who are proud and who will defend their nation, their brothers, and their sex, well, um, except their homosexual brother who I suspect they keep locked up in a cupboard under the stairs, or are forcing to do housework while they all go to a ball at the castle. Because, if you didn't know it - and I didn't, before tonight - homosexuality is "a feminist power agenda."

I've learned that we need to teach young women about what consent is, in order to stave off the current "epedemic" of false rape accusations, and that "instead of feeding young women misinformation that encourages them to invent rape claims, feminists should teach young women what consent means" and that "after-the-fact regret about one-night stands -- although a common, indeed natural, feeling for women -- does not negate consent." That was my emphasis in bold, there. I feel it needs no further explanation.

Similar thoughts about consent and teaching young women about taking responsibility to avoid being raped, can also be found in swedish blogs like this one (thank you, Pär Ström, for recommending it): http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/ for example here and here. I notice that there's still no hurry from them to teach young men about how to avoid being falsely accused of rape (even though there's the epedemic and all) by not having any drunken one-night-stands with ex-girlfriends or women they don't trust. Weird. Maybe men's activists think only young women can be trained into sexually controlling themselves. Or maybe they're just PLAIN OLD-FASHIONED HYPOCRITS.

I have read about the big, masculinist woe of local councils' women-only swimming pool sessions (sound familiar?) and how although most of the world's wealth is owned by men (nope, no way they can deny that, is there) women are the ones who spend most of it, judging from advertisements and number of products targeted at women as oppose to men. I guess that's the masculinist way to break down what's really the problem with the world: Women getting too much spending money from their wealthy husband.

I have read about the problem with men paying more taxes but, because they die, fall off the twig, kick the bucket, shuffle off their mortal coil, run down the curtain and join the choir invisible (not just shagged out following a prolonged squawk) approximately 7 years before women, they benefit less from it.

Now, I kinda had hoped that the "men die before women therefore feminism is wrong" was just Pär Ström's, shall we say, special way of analysing problems of male discrimination, but alas, that turned out to not be the case. But I take comfort in the fact that maybe swedish masculinists will notice how - despite Sweden being the most feminist state in the WORLD - swedish women only live 4 years longer than the men, and that during the 90s and 00s, that gap has continued to shrink.

"Män har också dött tidigare än kvinnor så långt tillbaka man kan räkna statistiskt - det vill säga ända sedan 1700-talet. Men i Sverige håller männen på att ta in på kvinnorna i livslängd. Deras medellivslängd ökar snabbare än kvinnornas" (Källa)

"Männen i Sverige lever längre än männen i andra länder, men kvinnorna i Sverige ligger inte i topp när det gäller medellivslängd. Jämställdheten kan vara en av anledningarna. Feminismens inflytande i Sverige har betytt att fler svenska män känner samma ansvar för sina barn som kvinnorna, och därmed tar mindre risker. Feminismen har också betytt att svensks kvinnor jobbar mer utanför hemmet, därmed är deras medellivslängd närmare männens än i andra länder" (Källa)

And I have read alot about the "Ladies First" rule which seems to be an issue in the american and british men's rights forums, but isn't so much in the swedish ones, naturally, although I do vaguely remember Pär Ström trying to implement it into the swedish debate by writing something about the "women and children first" rule on the Titanic as evidence of male discrimination and feminist hypocracy.

I have - largely - tried to ignore the fact that so many of the sites I've visited aren't just about "men's right" but "white men's right". Because it's creepy as fuck.

2. The Pros!

There are also pro-feminist men's rights site. This one gives an explanation to why some men's rights groups are so strongly antifeminist:

They dispute the feminist idea that men (or some men) gain power and privilege in society, claiming that both women and men are equally oppressed or limited or even that men are oppressed by women. Men are "success objects" (like women are "sex objects") and burdened as providers, violence against men (through war, work and by women) is endemic and socially tolerated, and men are discriminated against in divorce and child custody proceedings.

While men's rights and anti-feminist views are in the minority in men's movement circles, I believe that they are gaining in prominence and popularity. Anti-feminist men are among the most politically active men in this movement. Their views have been effective in capturing media attention, and in attracting sympathy from many men around the country. "Men's rights" draws on the ignorant and defensive reactions to feminism among many men, as well as right-wing backlashes (for example against "political correctness" and efforts at social justice).

So, yes, I have read and read, about warren farrell and henry laasanen and matthew o'connor and my eyes are now red and my brain is time-confused and the twin got back from work hours ago and logged into skype and here I am, still in my pajamas, still a (now ice-cold) cup of coffee sitting next to me, and I really, really have to pee.
The twin: Have you been sitting there all day?
Me: Help me!

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, antifeminism, pär ström, truisms

"I remember when I lost my mind, there was something so pleasant about that place"

Det kan bli enda gången jag nånsin håller med Tanja Bergkvist, ni vet, fil-doktorn som skriver debattartiklar där hon med single-minded fanaticism beskriver all genusvetenskap hon ser omkring sig som MOAST EVIL - the Big Bad of the science world, if you will – men i det här fallet hoppas jag faktiskt att hennes text sprids både vitt och brett. Jag är feminist ut i fingerspetsarna, även om jag inte har läst Ås bok, och jag har suttit på möten där folk högt och tydligt anklagat andra personer på mötet för att använda "härskartekniker", och jag ryser varje gång. Sådant beteende har för mycket av vuxenmobbing över sig för att någonsin vara ok.

Något av det mest irriterande jag vet är när folk inte kan uppföra sig på möten – folk som suckar och bläddrar i papper och svarar i mobiltelefon och går in och ut ur rummet utan någon som helst respekt eller förståelse för att man faktiskt ibland måste sitta alldeles still och - håll i dig - lyssna på vad någon annan säger, är inte bara extremt störande utan man börjar också undra hur pinsamt ociviliserad en person måste vara för att inte klara att sitta tyst och koncentrera sig - eller åtminstone låtsas koncentrera sig - ens av artighetsskäl när någon annan står och pratar. Och att dessutom uppföra sig på det sättet under en föreläsning som handlar just om att inte lyssna när andra pratar, ja, det verkar lite väl obegåvat för att passa på ett universitet för att uttrycka sig milt. MEN jag anser även att det är lika ociviliserat att bestämma sig för att anmäla ett sådant beteendet till en "högre instans", som föredragshållaren tydligen gjort i det här fallet.

Kom igen, be a man! Ta det ansikte mot ansikte med personen, där det hör hemma!

För övrigt fortsätter Tanja Bergkvist med vanlig - och för en forskare ganska ögonbrynshöjande trångsynt - hånfullhet beskriva föreläsningar hon inte tycker borde existera, t ex "Runstenar och tillämpad queerteori" som nyligen gavs av en professor i nordiska språk och handlar om att fokusera på de avvikande runstenar som tidigare inte ansetts vara "riktiga" runstenar (awww). Okej, personligen tycker jag det låter lite meh (däremot skulle jag definitivt ha gått - nay, sprungit - på hans föreläsning "Världens fulaste runsten") men det är svårt att avgöra förrän man faktiskt har, ni vet, hört föredraget. Anyway, på frågan varför han använder queerteori svarar Henrik Williams "Jag behöver den för att inte mina egna fördomar ska förstöra forskningsresultaten. Det handlar inte om att vara politiskt korrekt, utan helt enkelt om att få bättre resultat."

Tanja Bergkvist säger: NOT okay! Grrr! Respect mah authoritah!

Eh. Så nu vet vi.

PS. I den "kurs" som Tanja så skojsigt (judging by all the smileys) beskriver i sitt inlägg, kan jag meddela att moment nr 11 "våra fienders verksamhet – ett detaljstudium av hotet mot genusagendan: Pär Ström, Pelle Billing, Genusmagazinet, Genusperspektiv" redan verkar ha tagit fart. Fast ingen, absolut ingen, beskriver dem som "hot mot genusagendan".

*
Det pågår en politisk skandal i England. Jag är barn till två idealistiska heltidspolitiker, och även om varken jag eller the twin blivit politiskt aktiva in the least, så kan jag ändå känna att det ibland får mig att reagera lite annorlunda på politiska skandaler. Detsamma gäller för the twin.

The Daily Telegraph: *publish series about politicans expenses*
Political scandal: *ensues*
The rest of British media: *is so happy it could spit*
The British public: *is outraged*
Everyone at the twin's job: "All politicans are crooks and there's nothing - NOTHING - we can do!"
The twin: "Well, you can vote for someone else."
Everyone at the twin's job: "Noo, there's nothing we can dooo! All politicans are the same! Damn all those political whores!"
The twin: "But...that's why we have elections."
Exactly nobody: *agrees with this*
The twin: *sends me many angry emails containing a, shall we say, colorful language*
The twin: *then sends me this clip of Stephen Fry commenting on the scandal in his usual fabulous and eloquent way*
The twin: I love him!
Me: OMG stop sending me emails full of curse words while I'm at work!


Andra bloggar om: feminism, härskartekniker, stephen fucking fry

"I dug my key into the side of his pretty little souped up 4 wheel drive, carved my name into his leather seats"

Så här är det: Om man inte engagerar sig i en fråga kommer ens synpunkter inte fram.

I flera år efter att jag började kalla mig feminist så var det ENDA jag hörde från jämnåriga killar att ”allt är redan jämställt i Sverige idag, feminismen behövs inte längre”. Efter det var det en lååång period där det enda man hörde från feministhatarna var ”men kvinnorna SJÄLVA vill ju ta ut den största delen av föräldraledighet, så varför håller ni feminister på att tjata om att det är ett problem?” Som om det enda som betyder något i feministiska frågor är vad kvinnor vill ha. Feminism är en politisk rörelse och som feminist anser jag att båda föräldrarna är lika viktiga och precis lika lämpliga föräldrar och att den enormt ojämna fördelning på vem som är hemma med barnen är ett tragiskt symptom på samhällets traditionella , biologistiska syn på män och kvinnor.

Idag anser samma feministhatare jag känt i alla år plötsligt att det visst finns könsdiskriminering i Sverige idag - den som drabbar dem själva, alltså. Idag är det enda man får höra som feminist hur förtryckta svenska män är och VARFÖR har inte feminismen berättat om alla problem kopplade till mansrollen (we totally did, btw) och, framför allt, VARFÖR har vi inte redan löst problemet med mansdiskriminering åt dem?

Marcus Birro skriver mycket bra på Expressen idag:

Det är inte kvinnorna som behöver slå sig fria. Det är vi män som behöver återupptäcka en ny manlighet där vänskap, känslor, värme, innerlighet och tolerans spelar den största rollen.

Om man inte engagerar sig händer inte mycket. Men till mina feministhatarvänner känner jag alltid för att säga: Men, hallå, kom inte bara invalsande i debatten om könsdiskriminering som om ingenting hade hänt. Det är faktiskt problematiskt att rusa in och kräva saker i en fråga som man tidigare hävdat varit helt ointressant, bara för att man plötsligt märkt att den gruppen man själv tillhör också drabbas. Det är i alla fall svårt att göra det utan att framstå som den hycklare man är.

*
Förresten, jag kan inte låta bli att fråga: Är det någon mer än jag som hör Chris Rocks röst från hans two types of black people i bakhuvudet varje gång frågan om mäns våld mot kvinnor diskuteras? Det dyker alltid upp män i debatten som känner att de måste påtala att de aldrig slagit sin fru och att de inte förstår varför man hela tiden fokuserar på de män som gör det, men inte på alla män som faktiskt är snälla. Exempel:

Man: "Varför pratar ni aldrig om oss män som inte slåss? Jag har faktiskt aldrig slagit min fru eller någon annan i hela mitt liv!"
Chris Rocks röst: "You're not supposed to! You're not supposed to hit your wife or anyone else, you low-expectation-having motherfucker!"

Alternativt

Man: "Varför pratar ni så mycket om män som inte tar något ansvar hemma? Jag hjälper till med disken OCH hämtar och lämnar på dagis!"
Chris Rocks röst: "You're supposed to, you dumb motherfucker! What kind of ignorant shit is that: "Oooh, I take care of my own kids!" What do you want, a cookie?"

Anledningen att man diskuterar män som slår sina fruar och INTE fokuserar på de män som, eh, inte slår sina fruar, är för att 1, herregud vad har man för syn på män om man anser att man borde fokusera på de som inte slår sina fruar, och 2, för att det handlar om maktförhållanden.

Att det finns olika maktförhållanden i samhället är de flesta med på, och olika människor anser att det beror på olika saker: naturliga orsaker, traditionella orsaker, den patriarkaliska könsmaktordningen, osv. Många av oss kan t ex se att kvinnor har en viss maktposition enbart beroende på kön när det gäller vårdnadstvister, detta p g a den biologistiska trams-idén att kvinnan, for att hon föder och ammar, av naturen är mer lämpad som förälder. De som ser detta orättvisa maktförhållande ropar nu efter lagändringar och vill att samhället skall värna så att männen har samma rätt till vårdnaden om barnen som kvinnor. Men tydligen är det svårt för samma personer som utan problem diskuterar maktförhållandet i barnfrågan att diskutera maktförhållandet i frågan om mäns våld mot kvinnor. Här vill man plötsligt inte att debatten skall förekomma alls. Det är nämligen manshat, anser man. Att män på grund av sitt kön nästan alltid har en fysisk makt över kvinnor, och att när de utövar den makten är det inte detsamma som att t ex slåss i krogkön, skall vi helst inte prata om. Vi skall inte heller låtsas om att det kan finnas olika typer av våld. Själv är jag inte alls imponerad av en del feministiska analyser av mäns våld mot kvinnor. Men att samma personer som så ivrigt diskuterar precis alla områden de kan komma på där de tycker att kvinnor utövar makt över män inte vill att diskussionen om mäns våld mot kvinnor överhuvudtaget skall finnas, är, well, inte jätteöverraskande för att vara ärlig.

Som feminist har jag och mina kompisar diskuterat maktförhållanden och kollektiv skuld i många år nu. Jag personligen anser att om det finns en samhällssyn på kvinnor och män som gör att kvinnor gynnas i vårdnadstvister, då har jag också som kvinna en kollektiv skuld om jag bara sitter tyst och accepterar ett system där jag själv gynnas på bekostnad av någon annan.

Jag har förstått att överhuvudtaget antyda något om kollektiv skuld idag anses vara detsamma som radikalfeminism och manshat. Så jag håller det mest för mig själv. Men det är min absoluta övertygelse att om du uppträder som om allt är bra och rättvist i ett system där du själv gynnas enbart för att du tillhör en viss grupp, då är du till viss del medskyldig till att orättvisan uppehålls. Och det alldeles oavsett om jag personligen aldrig någonsin skulle ta ifrån min man rätten att vara pappa till sina barn.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, want a cookie little boy?

"The Texas sky is the biggest one I've seen"

Det är något med Firefly. Det är något med ett- jag menar två glas mousserande vin och Firefly. Det är något med mousserande vin och Firefly's theme song. Det är något med Captain Mal Reynolds tight, tight pants.

"If you've never seen an elephant ski then you've never been on acid."

Medan antifeminister som Pär Ström och Camilla Lindberg et al konsekvent och tjurskalligt vägrar tilldela feminism mer än en enda strömning, radikalfeminismen, och av någon outgrundlig anledning absolut vill tvinga på oss feminister en Ledare (när antifeministerna själva får välja brukar de växla mellan Gudrun Schyman och Karl Marx), och medan många av oss i den tredje feministvågen fortsätter göra det vi gör bäst nämligen att vara individualistiska, ägna oss åt aktivism istället för den långtråkiga demokratiska processen, vara poststrukturalistiska och diskutera och - mer ofta än inte - missförstå Derrida (look, I adore deconstruction but it's not the most straightforward of the theories out there) samt mästrande kritisera andra vågens feminister för deras straight white middleclass-y woman's perspective, så kanske det håller på att byggas upp en ny våg feminism därute.

Kanske en baserad på kvinnors och mäns personliga berättelser, sexualitet som något flytande och oklassificeringsbart, and the study of Buffyology.

I'd join.

Förövrigt är det mer lärorikt än jag trodde att följa feministhatarnas ilska mot och paranoida rädsla för feminismen. Mycket mer. Men också lite tjatigt. Eller mycket tjatigt. I mean, you have to admit, sometimes you just wanna take their "feminister-vill-ju-slita-män-i-STYCKEN-oh-my-gosh!" sentiment, and beat them to death with it.


Läs även andra bloggares åsikter om feminism, antifeminism, i am the third wave bitch

"Dear MacGuyver, enclosed is a rubber band, a paper clip, and a drinking straw. Please save my dog."

Jag vet att jag rekommenderat hans blogg förut - där han publicerar olika inlägg från BBCs forum Have Your Say och kommenterar dem in some hilarious fashion - men nu gör jag det igen. Eftersom den är så bra. Och eftersom det är skönt att veta att det inte bara är i Sverige det finns en högljudd grupp människor som tror att "PK-maffian" är ute efter att förstöra deras liv. Missa inte:

1. Rug Abuse.
   "I can see John walking down the street with teenage girls mocking his obvious hairpiece."
2. Robbing the Communists to Feed the Libertarians.
   "If you rob people who Tim from London doesn’t like and give it to the people Tim from London does like, mostly Tim from London, you can be certain his grasping, small-minded prejudices won’t change."
   

*
Jag försökte nyligen övertyga min bästa kompis A att hon måste börja titta på BBC's nya serie Merlin.

Me: You need to watch BBC's Merlin!
A: Why? What's it about?
Me: Well, there's Merlin.
Me: And Prince Arthur.
Me: There's Merlin and Prince Arthur.
Me: And Prince Arthur looks like this.

A: Okay. And?
Me: (irritated) What do you mean "and"?

"This is the worst kind of discimination. The kind against me!"

"Bloggare vill nyansera våldtäktsdebatten"

I inlägget rekommenderar Pär Ström en newsmillartikel och Ingrid Carlqvists blogg angående temat "falska våldtäkter". Och i kommentarerna kan man bla läsa: "Här var det mycket att läsa som de flesta inte ens hört talas om. Vilka journalister, vilken integritet, vilka artiklar!"

Eh. Newsmillartikel är till stor del helt enkelt direktöversatt från en text som en person som heter Paul Clements skrivit och som började spridas på olika Internetforum för något halvår sedan (jag inser att det kan finnas en helt naturlig förklaring varför Clements namn inte nämndes, men tills någon hjälper mig förstå det kan jag ju bara utgå från att det var plagiarism). Ingrid Carlqvist är journalist och hänvisar på sin blogg till newsmillartikel när hon citerar från den amerikanska undersökningen av falska våldtäktsanmälningar. Det verkar inte som om hon gjort den 0.2-sekunders google-sökning det krävs för att kontrollera källan och hitta ursprungstexten, för hon nämner inte heller Clements namn.


Precis som så många andra av de som skriver om falska våldtäktanmälningar anser Ingrid Carlqvist att våldtäktsdebatten borde fokusera på att hjälpa flickor att skydda sig från att bli våldtagna genom att lära dem att anpassa sitt sexuella beteende efter den verklighet de lever i. Hon skriver passionerat om hur farligt "feministernas stridsrop" om "rätten till ett sent nej" är och hur den inneburit att "en hel generation unga flickor förmåtts tro att de "ska kunna gå nakna på stan utan att riskera att bli våldtagna" eller hångla upp en kille och hoppa ända ner i sängen med honom och sedan säga nej." Men trots hennes engagemang i att vilja skydda killar från att råka ut för att bli falsk anklagade för våldtäkt, och trots att hon har uppfattningen att det är ett extremt vanligt förekommande problem, nämner hon ingenting om hur vi skall lära killarna att skydda sig från att bli falskt anklagade för våldtäkt genom att de skall anpassa sitt sexuella beteende efter den (tydligen) farliga verklighet de lever i.

Ingenting om hur vi genast måste lära alla unga killar att vara försiktiga med sin sexualitet. Att inte dricka för mycket alkohol. Att inte hångla upp en tjej de inte känner och sedan hoppa i säng med henne. Att aldrig ha sex med före detta flickvänner (som enligt den amerikanska undersökningen ofta gör falska våldtäktsanmälningar för att de vill "hämnas"). Att aldrig, aldrig ha sex med tjejer de inte litar på.

Personligen tycker jag det är förfärligt att lära unga killar att de måste ta ansvar för andras beteende. Men jag antar att de som tycker att det är ok att lära tjejerna att göra det, rimligtvis tycker det är ok att lära killarna detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, falska våldtäkter, me being repetative