"I only want sympathy in the form of you crawling into bed with me"

Aftonladet och Svd skriver om nyheten att det nu är tillåtet för kvinnor att bada topless i badhus i Malmö om de vill göra det. Men som vanligt är det reaktionerna och kommentarerna till artiklarna som är mest intressanta.

Att Svds ledarsida ställer sig oförstående till att kvinnor kan vilja bada topless eftersom baddräkt ändå är "smidigare" och bröst ju är sexuella, förlåt, kvinnors bröst är sexuella, förvånar knappast någon. Och att fotbollsfrun inte heller ser nyttan med att tillåta kvinnor att ”flaxa omkring” med brösten i badhus, men inte riktigt verkar kunna formulera varför det borde förbjudas, är inte heller speciellt överraskande.

Och bland kommentarerna under artiklarna finns inte heller några chockerande nyheter direkt. Det är de gamla vanliga bla-bla-bla-kommentarena om att man måste tänka på alla stackars barn som nu kommer att få se en massa hemska nakna bröst överallt, samma indignerade utrop som alltid om att feminister ”borde ägna sig åt viktigare saker än att kämpa för [insert feminist issue of your choice here]”, samt diverse oroliga utlägg från alla de som - som alltid - bekymrar sig för alla stackars män som kommer vandra omkring i badhusen med ofrivilliga erektioner, något som vi, och med vi så menar jag SAMHÄLLET, naturligtvis måste lösa innan vi kan börja titta på den betydligt mindre viktiga samhällsfrågan om kvinnors frihet att högaktningsfullt strunta i detta. Inget nytt under solen, med andra ord.

Jag kunde inte låta bli att spendera några minuter med att samla ihop fler fun-filled kommentarer från artiklarnas kommentarsfält:

” Fattar ni inte att ju mer ni exponerar kroppen, desto billigare blir den.”

Är förstås en härligt klassiker. Att vara ung och tjej är nämligen som att ta sig fram i en tjock, snårig skog full av folk som mer än gärna kastar kommentarer av typen "Jag Gör Er Ju Bara En Tjänst Som Berättar Om Mina Egna Fördomar Och Hur Dessa Bör Påverka Hur Ni lever Era Liv" i ansiktet på en dagligen.

” Ena stunden klankas det pá att kvinnorna exponerar sig som sexobjekt, och i nästa stund stár rätten till att få klä av sig pá feminismens agenda! Den ena handen tycks inte veta vad den andra gör, tydligen.”

Det är alltid kul att se människor som så fundamentalt misslyckats med att begripa vad den feministiska debatten om sexualisering och objektifiering handlar om, och så ogenerat visar upp denna okunnighet för hela svenska folket.

” Hur extrem-feminister tänker är helt obegripligt. Å en sidan rasar dom över sexualiseringen av det offentliga rummet..... Nakna kvinnobröst ÄR en sexuell signal, det går inte att komma runt.”

Här är ett annat ljushuvud som inte förstått någonting och dessutom inte förstår att han inte förstått. Vad ÄR det med den här längtan att uttala sig tvärsäkert i ett publikt forum om någonting man aldrig brytt sig om att sätta sig in i? Om man tror att att ta av sig kläderna för att man vill bada och ta av sig kläderna för att posera på utsidan av Slitz är samma sak, så har man uppenbarligen inte greppat ens den mest grundläggande skillnaden mellan subjekt-objekt. Man måste inte anse att det är fel att vika ut sig, men man måste se att det är skillnad på diskussionen om att posera naken med inbjudande blick och särade ben för Slitz läsare, och om att ta av sig kläderna en varm dag på stranden.

” Feminister har inte rätt att styra mäns tankar (och kan inte). Bara bröst signalerar till våra instinkter som män, sedan kan feministerna tycka vad de vill om detta faktum.”

” Brösten är en intim del av kvinnans kropp och tjänar både ett näringsgivande och sexuellt syfte, för män tjänar de knappt något syfte alls.”

Eh, okay. Så om ett par kvinnor berättade att åsynen av mäns styva bröstvårtor gör dem galna av lust, så skulle även män tycka att det är helt okej att alltid täcka dem i badhus eftersom deras bröst då har "ett sexuellt syfte". För att sammanfatta: kvinnors bröst är sexuella, medan mäns bröst är deras egna och har absolut ingenting med sex att göra. Jag antar att personerna som skrivit de här kommentarerna aldrig har slickat en mans bröstvårtor för att det gör honom så upphetsad att han inte kommer ihåg vad han heter. Bara en vild gissning.

Slutligen har man alla – även män av någon fullständigt obegriplig anledning - som inte hittar något annat motiv än att det skulle vara obekvämt att bada utan att samtidigt hålla uppe bysten med en tygbit. De får det att låta som om naturen har tilldelat alla kvinnor två stora bröst som de inte kan hantera och inte kan gå omkring med utan BH utan att de dänger dem i ansiktet hela tiden.

Och det sammanfattar ungefär bröstdebatten i aftonbladets kommentarsfält .

Wankers.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, bara bröst, bröst, man-nipples!

"This will give them some time to ponder the geo-political ramifications of being mean to me!"

– Nej, men det finns fler män som tar plats än kvinnor. Den diskussionen är komplicerad, det vore att göra jämställdhetsdebatten en otjänst att reducera det här till något som enkom handlar om humor. Det måste upp på en högre nivå, och då vet jag inte om varken jag eller Nour är rätt person att göra det. Jag kan konstatera att det behövs fler kvinnor i humorbranschen, och vi välkomnar det på alla jävla sätt.

Jag gillar Filip Hammars kommentar. Jag tycker den är tydlig, skönt fri från automatiska försvarsmekanismer, och helt sann.

Däremot innehåller det här lite mycket konstigheter. Det finns naturligtvis ingen humor kopplad till kön. Det finns ingen speciell typ av humor som föds när män föds och en speciell typ av humor som föds när kvinnor föds. Det finns bara humor. Däremot finns det en kvinnlig och en manlig humor - tyvärr. Och det är de två olika typer av humor som vi lär oss i samband med att vi lär oss vad det innebär att vara "manlig" och "kvinnlig", när vi lär oss att en stor uppsättning inre egenskaper är kopplade till det ena eller det andra könet, och när vi tar till oss denna fluffiga truthiness som en sanning. Egentligen finns det bara "mänskliga" inre egenskaper, och ingen som har någon koppling enbart till kön.

Under de tio år som jag kallat mig feminist har jag hunnit bli rätt luttrad i att höra dumheter yttras över middagsborden, passively-agressivly riktat mot mig, utan att jag bryr mig, men när folk ivrigt börjar prata om alla dessa studier som visar att män skrattar åt vissa saker medan vi kvinnor, med våra mjuka, empatiska hjärnor som är utrustade med "simultanförmåga" och för att se "helheter" (varför skall de alltid få det att låta som om de ger oss en komplimang medan de berättar varför vi inte platsar in i den "riktiga" världen, ni vet, den Naturliga världen av hierarkier, lagsporter och hackordning där vinnaren får befrukta honan, och liknande antifeministiska favoritord) skrattar åt någon sorts mystisk "kvinnlig" humor som tydligen skiljer sig jättemycket från manlig humor men som ingen verkar kunna beskriva, då blir det bara för dumt och för personligt för mig för att sitta tyst. Problemet är att efter att jag alltså tvingats poängtera att jag skrattar åt såväl Jackass som Killinggänget, The Young Ones och South Park, så får jag genast veta att jag har en "grabbig" humor. Och - i och för sig outtalat - att jag borde vara stolt över det. Och tja, med en sådan pseudovetenskaplig analysmetod kan jag naturligtvis hävda att alla möjliga saker jag vill skall klassas som "manliga" är just det - och när någon med löjligt enkla medel bevisar hur svajig min analys är så rycker jag bara på axlarna och säga att kvinnor förstås kan ha en "manlig hjärna" eller "grabbig humor", och vice versa. Eh.

Bang-debatten om kvinnor och humor gör mig lite leery, inte för att jag inte gärna läser spaltmetrar i ämnet, utan för att vi vet ju alla vad som kommer hända nu: Feministmoståndarna och antifeministerna kommer berätta hur hemskt det är att männen alltid får skulden för allt när det ju faktiskt är biologin som styr vem som Naturen har utsett att vara dagisfröken och vem Naturen har utsett att vara rolig på TV. Därefter kommer några andra personerna komma in i debatten och förklara att de tror på Individen - för det gör de nämligen i alla debatter - och att man inte kan tvinga kvinnor att vara roliga när de nu "gjort andra val". Och därefter kommer alla de som reagerar så fort någon vågar framföra åsikter om manligt och kvinnligt på en högre nivå än, säg, Pär Ströms "analyser", rusa in i Aftonbladets kommentarsfält och hetsa upp sig över den hemska "PK-maffian" och förklara hur alla kvinnor som kritiserar något förutom sina egna tillkortakommanden gör sig själva till "offer", samt beskriva för oss att "jag älskar Kvinnan men kvinnor är inte roliga, kvinnor är bra på ANDRA saker än humor, jag har absolut inga fördomar (kom ihåg att jag sa att jag älskar Kvinnor), och kan aldrig saker och ting bara få vara precis som de ÄR, waah waah!"

En del antifeminister som nyligen "upptäckt" att det finns systematisk diskriminering på grund av kön och på grund av de förlegade könsrollerna efter att tidigare ha visat en otrolig arrogans inför problemet, beklagar sig ofta över ojämställdheten när det gäller just humor. Ja, inte ojämställdheten att det är en sådan tydlig mansdominans på området förstås. Utan att man får driva mer med män än med kvinnor, ZOMG UNFAIR! Och det ligger ju något i det, jag har inga invändningar mot att man försöker formulera problematiken kring detta. Men att "Svensson Svensson" och Telias reklamfilmer och så mycket annan TV-humor konsekvent gör mannen dum och fumlig och rolig och kvinnan smart och duktig och överseende, beror naturligtvis inte på att vi lever i ett samhälle där kvinnor har all makt och männen är förtryckta, som är vissas skarpsinniga analys av problemet, utan för att samhället anser att män roliga och kvinnor inte är det.

Vi är vana att skratta åt roliga män, vi är inte vana att skratta åt roliga kvinnor. Ett sätt att ta sig an detta problem är att fortsätta kritisera de stereotypa könsrollerna, sluta mena att de har med biologi att göra, och att aldrig sluta granska reklammakarnas versioner av verkligheten ur ett ifrågasättande genusperspektiv. Jag, och alla feminister jag vet, ser naturligtvis gärna fler dumma, roliga, fula kvinnor snubbla runt i TV-serier och reklamfilmer medan männen är de duktiga, dekorativa bakrundsfigurerna som ler tålmodigt åt de roliga kvinnornas tokigheter, och vet precis vilket tvättmedel som fungerar bäst för resten av deras aktiva, kladdiga familj.

ETA: Mer att läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, jämställdhet, humor

"as the fragments of my skull begin to fall, fall on your tongue like pixie dust, just think happy thoughts"

(Supernatural season 4 spoilers!!!)


I don't know why anyone would care, but my mind's a bit of a mess at the moment and I have nothing else that I am able to write about. Not well, at least. So here's some of the episodes of Supernatural season 4 I have watched so far. And they're full of homoeroticism and drunk teddybears.

So far I'm kinda into the fourth season, more so than the third one. Also, the first time I saw Misha Collins I thought he was really excellent, but, look-wise, not really my type. Then I read that he was once a political intern for the Clinton administration and after that whenever I see him on the show he makes me all kinds of horny.

"Wishful thinking" - I only mention this episode because the suicidal teddy-bear with a drinking problem is pretty noteworthy. Plus, all the episodes in the first half of this season have one thing in common, they all inch closer and closer to Dean telling Sam the truth about what he went through. So does this one.

"Family remains" - So this was an Actually Scary episode. I was creeped out, I can tell you. And it didn't even involve anything supernatural. Which I guess isn't really such a good testimonial to the show. And then, after all the scary stuff was done, Dean made me tear up. Although I don't think it was the scripted lines itself more than Jensen Ackles' excellent acting. And then I was all, ZOMG Sam, HUG him! Wow, boys are just USELESS!

"The monster at the end of this book" - So this is the meta-episode, where the show finds a way to implement Supernatural-fans in the story. I think it works pretty well. I did cringe when they talked about the Sam/Dean fans, but mostly because I always cringe when slash is talked about in mainstream media. Other than that I thought the episode was alright. I did like how shocked and disgusted they both seemed about the slash fans, just to then immediately go get a single room in a motel that rents by the hour. What is the motel clerk supposed to think? Also, in season 3 Dean has a pretty enthusiastic threesome with two sisters, so he can just wipe that appalled look off his pretty little face.

"Sex and violence" - yes it's the actual name of the episode. This was my favourite episode of season 4 so far. And, as the title suggests, it was right up my alley.

Nick: Dean's all mine.
Sam: You poisoned him
Nick: Nah I gave him what he needed. And it wasn't some bitch in a G-string. It was you.

No, I'm not kidding you with that quote, it's taken straight from the episode. The show has in the past generously nodded at its huge slash following in many Sam-and-Dean-get-mistaken-as-a-couple scenes, but this one took that whole playful Mulder-and-Scully-ism one step further. For an episode about a siren who works out of a strip club and reads the minds of ordinary men, dress up as their idea of the "perfect" woman and then have them kill their wives, it was an episode surprisingly shock full of homoerotic subtext. Which is, I admit, not what I had expected. I mean, let's start with the twist, which is that when the siren decides to put its sex-spell on Dean, it suddenly decides to do it as a man. A man who happens to listen intently when Dean talks and adores his 67 Impala. Huh.

I do think the episode comes dangerously close to implying that Sam and Dean's relationship is beyond that of brotherly. Of course, in many ways except obviously the sexual one, that is true. No matter how you choose to look at their relationship, it's not exactly portrayed as a healthy one. No matter how much fun we have with the blatant homoeroticism of this pretty malechauvinstic show, this is still a show about a non-traditional love-story, and about all the different plotlines and story archs that threaten that love. In this episode that which threaten it is not the siren but Dean's subconscious desire to keep Sam the younger brother, the weaker one that looks up to him and that Dean has to look after. Because as we have seen, without Sam to take care of, Dean doesn't really have very much of a life.

But anyway. To get back on track, some more great homoerotic imagery in this episode were of course the exchange of spit between Dean and Nick in the car, and then in the motel room while Dean holds a knife to Sam's throat and the siren...eh, spews bodily fluids into his mouth. OK, now I'm gonna be crude, but the siren could just as well have pulled his pants down and ejaculated on Sam's face for all the symbolism of that scene. Can we say cumshot metaphor?

And then Bobby saves them. Because the good thing about Supernatural, and hopefully more and more tv shows, is that the heroes don't always work it out in the end. Sometimes they don't win the war and they don't get the girl, and they have to be saved by someone else and by dumb luck. And I should know, I did my master's dissertation on this crap.

"Behave yourself, would you? No homework! Watch some porn!"

Me: Okay, I've bought Supernatural season 4 episodes 1-11. But the production company won't release eps 12-22 until october! What do we do?
J: Pirate Bay?
Me: Yes! Pirate Bay!
J: Good. Just tell me when you've got them.
Me: Eh, why don't you download them and then tell me when you've got them.
J: What, why can't you do it?
Me: I would but I don't want the Swedish Internetpolice-force to come and break down my door.
J: Well...I don't want them to come break down my door either.
Me: Fine, rock-paper-scissor who will have to risk going to jail so we can watch pretty boys fight monsters.

*
There is a sweet but painful article on Blur in the Guardian. The 19-year-old Britpop girl in me is just so grateful that Damon and Graham are speaking to each other again.

In Albarn's telling, his estranged friend unexpectedly turned up at the Koko venue in Camden Town that afternoon. "He showed up, we went round the corner, had an eccles cake, and what was said that needed to be said was said. It took about 30 seconds for it all to be fine again."

Soon enough, the pair met up with James during the long run of Monkey at the 02 arena in south-east London. "In the end," says James, "it was just like the lights going on. I got a phone call from our manager, saying, 'Go and see Monkey - Graham and Damon have been hanging out.' And I walked in there, and they were arm in arm. It was wonderful."

"Which leads many political analysts to ask the question: Can a woman really be mayor? Or will she just menstruate all over the city?"

Idag, två saker.

1.
Jag förstår inte den lättvindighet som vissa tar på frågan om biologi och kön. Där de bergsäkert framhåller att det är "VETENSKAPLIGT bevisat" hur biologiskt olika män och kvinnor är, även om det alla studier om skillnader mellan könen har gemensamt är att de visar på att det inte verkar existera några inre egenskaper som kan kopplas enbart till ettdera könen och uteslutas hos det andra, samt att det i de fall man kan urskilja vissa skillnader mellan män och kvinnor ändå alltid är de individuella skillnaderna som är av större betydelse än de mellan de två grupperna. Könsrollsivrare verkar trots detta inte ha några som helst problem att bestämt hävda att jodå, det finns en mängd inre egenskaper kopplade till ett specifikt kön, och det här är naturligtvis en av de allvarliga konsekvenser som denna tilltro till biologiskt nedärvd "manlighet" respektive "kvinnlighet" ger.

Det absolut mest obegripliga med vissa antifeministers resonemang är det att så fort studier med all önskvärd tydlighet visar att kopplingen mellan kvinnor och myten om de inre egenskaper kvinnor besitter visar på en orättvis fördelning av t ex maktpositioner i samhället, så börjar det genast från antifeministiskt håll muttras om att det handlar om biologiska könsskillnader och alla andra förklaringar är vetenskapfientligt eller nån form av feministisk "propaganda". Men när det gjorts studier som lika tydligt visar att män drabbas av myten on vad manlighet innebär, så handlar det plötsligt utan förbehåll om mansdiskriminering och strukturellt förtryck. Jag förstår att en del av maskulinisterna är relativt nykläckta i sin aktivism och antagligen inte har hunnit skaffa så mycket att bygga sina analyser på förutom sin ilska över någon personlig orättvisa de upplevt, men även om det nu är så, varför döljer de inte denna genomskinliga skenhelighet lite bättre? Det måste ju ändå vara ett ganska värdelöst sätt att vinna fler personer till sin sak bland alla oss som tror att det förekommer orättvisor på grund av könsrollerna.

Den forskning om skillnaden mellan könen som finns är ganska olik den könsbiologiska Truthiness som man hör folk använda sig av i fikarummet varje dag. Det finns t ex forskning som pekar på helt motsatta resultat än vad vi är vana att tänka om manligt och kvinnligt. Och det finns forskning som slår fast att könen är förvånansvärt lika varandra, t ex i sociosexuellt beteende, men ändå fortsätter de som säger sig vara för en VETENSKAPLIG syn på könen envist att mala på i samma "män är genetiskt förprogrammerade att ha många partners medan kvinnor är biologiskt betingade att vara monogama" spår som tidigare. Det får en att misstänka att det är upprätthållandet av status quo som är viktigare än den forskning de menar att de stödjer sig på.

Här är ett fantastiskt bra blogginlägget av Greg Laden, doktor i biological anthroplogy från Harvard ("written in Latin and everything"). Han inleder inlägget så här:

"The question at hand is this: Should men and women be given fundamentally different rights? Would it be OK if men and women had different pay for the same job, or different access to jobs? Would it be OK if men and women were treated differently by the law in a way that accounted for the behavioral differences between them that arise from their biology? Should men and women have different status because of their gender?"

Vad jag gillar med Greg Ladens post är att han tar upp det som man inte ser alltför ofta i alla lekmanna-biologistiska diskussioner: att vi människor är primates och att utan förbehåll jämföra oss med andra däggdjur kan vara problematiskt, eftersom primater skiljer sig åt vad gäller social inlärning och den sociala gruppens betydelse för vårt beteende vs nedärvd instinkt. I sitt inlägg går Laden från att jämföra oss med old world primates till apes till great apes till chimpanssläktet, och det är något av det bästa jag läst på länge. Rekommenderas varmt till alla som gillar ämnet. Könsbiologisterna kanske skall avstå, dock.


2.
Jag måste erkänna: Efter att ha varit med om samma diskussion sedan 2001 infinner sig en viss ”We must all FIGHT against the OMG MEANIES on the Internet” –fatique. Tro mig, efter några hundratusen versioner av samma debatt så kommer vi alla dithän till slut. Ibland skulle jag vilja att den svenska mediedebatten om bloggar koncentrerade sig mindre på att älta detta med "näthat" (kan jag hjälpa att så många kändis-bloggare aldrig lärt sig det korrekta sättet att hantera nättroll?) och istället handlade mer om det intressanta ämnet om vilken oskrivna regler som råder i den svenska bloggvärlden. Ett av problemen med Marcus Birro när han började blogga var ju att han rusade in och började kräva förbud och regler utan att ta reda på vilka sociala regler, även kallat Netikett, som redan fanns i bloggvärlden. Den mest grundläggande netiketten är ju, och har alltid varit, rätten att vara anonym. De som bryter mot denna netikett, t ex genom att ge ut eller hota att ge ut en annan bloggares riktiga personuppgifter mot den personens vilja, jagas ut ur alla bloggcommunities de tillhör, iallafall har de jagats ut ur alla som jag någonsin tillhört. Att hitta uppgifter med IP-adresser kräver ingen högre hjärnförmåga så alla ni som "triumferande" hotar med att ni minsann kan avslöja kontaktuppgifter på någon anonym kommentar i er blogg som ni inte gillar, kan genast sluta med det. This is not the way to survive the internet, darlings. Learn. the. rules!

Netiketten kan givetvis variera mellan olika communities, men mina över åtta år av bloggande har lärt mig att vissa netikettsregler följer med från forum till forum. Det finns t ex ingen netikettsregel som jag känner till om hur elak du får eller inte får vara i din blogg, förutom naturligtvis att ingen gillar en bloggare som tror att det är ok att hota folk med fysiskt våld, men om du är 30 år gammal och ägnar din energi åt att håna en 13-årings blogginlägg så kommer du antagligen ses som ganska patetisk i de allra flesta forum. Att hålla på att länka till och vara elak mot någon som uppenbarligen är psykiskt sjuk anses inte heller vara riktigt god ton. Och så håller det på. Tills det byggts upp ett antal oskrivna regler som alla följer utan att det finns någon lagbok där det alltså står att man MÅSTE följa dem.

För att vara en någorlunda framgångsrik bloggare måste man älska bloggfenomenet. En av dessa älskvärda egenskaper bloggvärlden har är att det är ett självmodererande internetforum. Detta är viktigt och glöms alldeles för ofta bort när folk skall sitta i TV och prata om anonyma kommentarer eller skriva krönikör om näthatet. Anledningen att jag inte har några problem med att det finns bloggar som ger uttryck för vad jag tycker är ganska idiotiska åsikter, är att jag vet att en massa andra bloggare genast kommer skriva just hur idiotiskt de tycker att denna bloggare är. Jag är trygg i vetskapen att så länge dumheterna uttrycks på publika bloggar istället för i nån stängd möteslokal någonstans, så kommer de aldrig få stå oemotsagda. När alla beklagade sig över Alex Schulmans elaka blogg och hur den symboliserade hur gränslös bloggvärlden är, så glömdes det bort att det också skapades ett antal "Jag hatar Alex Schulman" bloggar och att för varje elakt inlägg hans skrev var det tio andra bloggar som skrev hur dum han var som var så dum.

Jag älskade Alex Schulmans blogg medan han skrev på Aftonbladet. Han var precis rätt blandning amusing & neurotisk för min smak. Men en annan anledning var att meta-diskussionerna i den övriga bloggvärlden har aldrig varit så skarpa som då. Ingen kan metablogga så bra som en rejält uppretad bloggosfär. Yum.

"And Billy Loomis? Billy Loomis, what the fuck? Jesus! What a rat-looking homo-repressed momma's boy!"

(Supernatural spoilers!)


J har länge velat att jag skall se säsong 3 av Supernatural så vi kan prata om den och hon blev superglad när jag berättade att jag äntligen hade tittat på den.

J: Yay! Now you can watch season 4! It's even better that season 3!
Me: Yeah, I guess.
J: What? You didn't like season 3?
Me: It was okay, I just didn't like the Dean-going-to-hell storyline much.
J: Oh?
Me: No, it was a bit too religious for me.
J: That...that was too religious for you?
Me: Yeah. Too many bible references or something. But that's gonna change in season 4, right?
J: *starts looking a bit shifty-eyed*
Me: Right?
J: ...yes.

[Later on, one episode into season 4]

Me: Hey, what did that glowing, winged being just say he was?
J: *shifty eyes*

"Sometimes we take chances, sometimes we take pills"

I'm bored so I might as well be listening to Genesis write about Supernatural season 3.

(Spoilers! So many spoilers!)


"My father was an obsessed bastard! All that crap he dumped on me about protecting Sam, that was his crap! He's the one who couldn't protect his family!"

This show is about hunting and fighting evil, but what it's really about is two brothers who love each other and learn how to build a family of two in an otherwise dark and chaotic world, but what it's really about is Dean and how his life has fallen apart around him since he was 4 years old and he lost himself and how now his personal mission is to keep Sam young and innocent, and, when that fails, to keep him safe, and, when that fails, to keep him alive. At every cost.

"Dream a Little Dream of Me" - I'll start with this because it was the first episode of season 3 that I really liked (although the Christmas episode was pretty good, with the arm carving and the fingernail-pulling and the nice albeit a little overstated way we found out exactly when Dean took the place of dad in Sam's life, and exactly why). This was a great Dean-centred episode with a lot of delicious daddy-issues (yes, Dean, your dad was an obsessed bastard and you didn’t deserve what he put on you) and the audience finding out that Bobby is the actual father-figure in Dean’s life, and some very fine acting from Jensen Ackles at the end there.

"Mystery Spot" - I started out by thinking this was supposed to be the comedy episode, you know, the ones they put in now and again to give the audience a little break from all the drama, but that soon turned out to be completely wrong and there’s nothing actually funny about this episode. Okay, yes, Dean electrocuting himself in the bathroom was a little bit funny, but other than that it soon evolved into an episode with even more of the boy-boy drama than normal. It was pretty interesting for a Sam-focused episode and I liked how, despite all the available comedy moments, Jared Padalecki's face never wavered from the agonized and heartbroken desperation of Sam’s state of mind.

"Jus in Bello" - Agent Henrickson is back again! And still hot. Hot-principal-in-Buffy-season-7 kind of hot. And then he's slaughtered. And I was sad.

"Ghostfacers" - So crap. Unfunny, unoriginal, and not even a litte bit scary. Reminds me of the clown episode in season 2. Pffft.

"Long-distance Call" - It seemed mostly like an episode to get Dean to finally tell Sam that he's scared. Though just hearing John's voice perked me right up. I do miss him being on the show.

"Time is on My Side" - A kinda gruesome episode. When they talked about zombies I thought for a minute that Sam's brilliant plan to save Dean was by turning him into a zombie and keep him in the garden shed like in Shaun of the dead. Pity that turned out to be not true.

And now I'm gonna watch the last one.