"I got troubled thoughts and the self-esteem to match, what a catch"

Vanligaste argument som används av folk som tillhör normen och därför inte är vana att exkluderas och heller inte kan hantera att de exkluderas:

”Varför får inte vi också en parad?"

Ärligt talat, vi har ju alla stött pa de här personerna In Real Life. Det är de som när någon på en fest öppet talar om och visar att han eller hon är homo/transsexuell, genast reagerar med att bli sura och sedan stå ute i köket resten av kvällen och muttra om att de inte förstår varför vissa alltid måste "skrika ut" sin sexuella läggning "hela tiden", och hur de själva minsann inte går runt och "basunerar ut" för alla att de är heterosexuella.

”JAG ser INDIVIDEN, inte könet”

En väldigt vanlig idé är att en särskild kvinnodag eller en pride-festival bara bidrar till att sätta fokus på en persons kön eller sexuella läggning och därmed ytterligare fäster uppmärksamhet på deras icke-normerande ställning. Men, och tro inget annat, att ”inte se” saker som kön eller hudfärg är ett privilegium, något enbart de förunnat som för det mesta aldrig behövt oroa sig för att dömas efter sina yttre egenskaper istället för sina inre. Att ha en sådan ställning är – tydligen – för vissa detsamma som att dra en slöja över ögonen som hindrar en från att se saker som normer, strukturer, attityder, osv, i samället. Jag har varit med om debatter där män har suttit och listat en mängd ”privilegier” som kvinnor åtnjuter pga sitt kön, bara för att sedan inte komma på ett enda privilegium kopplat till att vara man i dagens samhälle. Inte ett enda. Att vara så enormt begränsad i sin världsåskådning är ett av de absolut största privilegier man kan ha. Det är enbart när man befinner sig i en så gynnad ställning som man kan komma med magnanimous utlägg om hur man ”inte ser” folks kön eller hudfärg, och att det enda man kräver som tack är alltså att alla andra genast slutar vara "lättkränkta" och bara låter saker "vara som de alltid har varit".

Det här är skälet varför vissa heterosexuella på tydligen fullt allvar blir stötta av att det finns en pride-parad, och varför vissa personer inte förstår varför kvinnor kan känna behov av att uppmärksamma könsnormerna i barnböcker.

”You should think about how it makes (white) people FEEL”

En del debatter handlar faktiskt inte om att alla skall vara lika bekväma med att delta i dem. Därför bör man inte - vilket folk naturligtvis gör hela tiden och därför är det tredje argumentet som tas upp - gå in i diskussioner och förklara för övriga deltagare hur de borde föra debatten, att de skulle ”tjäna” på att inte vara så arga eftersom folk inte kan hjälpa att de är priviligerade och kommer känna sig skuldbelagda och påhoppade, osv osv, och avslutar inte sällan med uppmaningen att alla borde försöka komma överens och vara vänner istället för att bråka. Det här är ett så vanligt beteende på internetforum där man diskuterar rasism och feminism att det numera bemöts med eyerolls och kanske ett sarkastiskt ”Do you even go to this school”**

Att t ex gå in i en debatt och känna sig obekväm för att man är vit/man/heterosexuell/lever i en kärnfamilj eller vad det nu är, och därför genast avbryta debatten med att berätta att man känner sig påhoppad och att debatten skulle tjäna på att vara mer injudande så att alla skall vilja delta i den och vilja "hjälpa till" att nå samförstånd, är inte så storsint som man kanske skulle kunna tro. Det är inte speciellt svårt att vara ädelmodig och ”saklig” när ämnet inte är personligt för en själv. Däremot är det tydligen svårt att vara tyst och lyssna på hur andra upplever någonting, även när man inte delar deras perspektiv. Även i könsdebatten är det vanligt att det enda som folk diskuterar är hur debatten borde föras och varför vissa feminister ”skrämmer bort” män från att delta i debatten, så istället för en debatt om normer och privilegier och rättvisa och makt, så har vi en debatt om hur debatten borde föras så att de som debatterar skall känna sig inbjudna att delta.

(**Citat ur en scen i filmen "Mean Girls." När skolans tjejer skall lära sig att behandla varandra bättre ställer sig en tjej upp och börjar prata om att hon önskar att alla var snällare mot varandra och att hon skulle vilja baka kakor av regnbågar och leenden och dela ut till alla och till slut är det en av de andra deltagarna som ropar ”She doesn't even go to this school!”)

****
Jag kan inte låta bli att tänka att en del antifeminister ju egentligen borde älska det här med vem som har rätt att besluta vid abort. Här är, för en gångs skull, en jämställdhetsfråga som faktiskt handlar om biologiska skillnader mellan könen, den enda jämställdhetsfrågan som verkligen gör det. Kvinnor är de som blir gravida. Män blir inte gravida. Detta ger av sig själv en viss fördelning vad gäller beslutsfattning runt graviditet. De som avskyr "millimeterrättvisa" borde hurra nu. Här är en fråga där såväl vi feminister som alla andra kan gå med på att skillnaden är biologiskt betingad eftersom kvinnan, som är den som blir gravid, ju rimligtvis bestämmer över sin egen kropp. Ja, jag vet att män länge skaffat sig själva rätten att bestämma även över kvinnors kroppar, men det har vi ju trots allt börjat lämna bakom oss, förutom på diverse antifeministiska mansaktivistforum, där mannens "rätt" att kontrollera situationen han är i anses viktigare än kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

Möjligheten för en man att "avsäga" sig ansvaret att bli förälder kommer, av nyss nämnda biologiska skäl, innan själva samlaget ägt rum, då han kan bestämma om han vill ha penetrationssex med en kvinna han inte skall ha barn med, samt även i det ögonblicket då han bestämmer sig för att ta på sig en kondom (ja, även om han antar att hon äter p-piller) eller inte. Jag säger "av biologiska skäl" eftersom de flesta ju vet att det är i kvinnans kropp som själva graviditeten äger rum, så då är det lite sent för mannen att besluta sig, liksom.

Men neej då. Istället kommer lagförslag baserade på ungefär samma ide vi sett cirkulera runt på olika antifeministiska forum länge nu: En kvinna som vill göra abort skall ha mannens samtycke annars blir det ingen abort. Om kvinnan inte vill göra abort men mannen vill det så skall han kunna svära sig fri från allt ekonomiskt ansvar eftersom det anses "ZOMG ORÄTTVIST" att han inte kan fortsätta bestämma över situationen efter samlaget bara för att det nu är en annan människas kropp det råkar handla om. Biologin kan man alltså styra över lite hur man vill - även om man i alla andra sammanhang kräver att andra skall rätta sig efter biologins "ofrånkomliga lagar" - så länge som man bara pratar om mäns rättigheter, och inte kvinnors.

Läs även andra bloggares åsikter om abort, feminism, genus, rainbows and smiles

"A palindrome is some kind of elephant, right?"

Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen, alla feminister jag känner tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan könen. Män och kvinnor som grupp verkar uppvisa t ex olika symptom vid hjärtattack, svarar lite olika på vissa mediciner, ha olika fallenhet för att utveckla mentala sjukdomar som schizofreni och depression, osv. Däremot har jag problem med forskningen om inre egenskaper kopplade till kön. Det har även alla feminister jag känner. Alla feminister, bar möjligen särartsfeministerna, anser att "manligt" och "kvinnligt" är till största delen sociala konstruktioner, men exakt i vilken utsträckning man anser att de är det kan bero på vilken feministisk strömning man bekänner sig till.

Studier om inre egenskaper som skulle vara helt kopplade till ett av könen och helt uteslutna hos det andra, visar inga sådana egenskaper. Detsamma gäller inre egenskaper på grund av etnisk bakgrund, sexualitet osv. Att läsa om studier på inre egenskaper är att läsa ett ständigt upprepande mantra om att även om det kan urskiljas skillnader mellan de två könen så är skillnaderna större inom grupperna än mellan dem, ingen av egenskaperna finns enbart hos det ena könet och kan helt uteslutas hos det andra, osv.

Slutsats: Vi kan inte av en individs yttre dra slutsatser om hans eller hennes inre egenskaper.

Ändå gör vi det. Hela tiden. I tidningar, i TV, i klassrum, runt fikaborden. Denna könsbiologiska truthiness om alla dessa "fantastiska" olikheter i inre kvalifikationer mellan könen förföljer oss överallt, hela tiden. Jag vet inte varför vissa hävdar att man idag inte "får" säga att det finns inre olikheter mellan könen (lest the eval PC-brigade will OMG hunt you down, waah waah) eftersom påhittade biologiska skillnader mellan könen är det vanligaste man hör folk utanför forskarvärlden hänvisa till för att förklara sina eller andras beteenden. Här är problemet med könsbiologi-ivrarna: För många av de mest högljudda av dem är amatörer. De drivs av en annan agenda än den rent vetenskapliga. Forskningen används av dessa amatörer för att dra enorma slutsatser om olikheterna mellan könen som ger enorma konsekvenser för mig, Sleepless, som individ, i mitt privatliv.

Att forskare bråkar om huruvida det överhuvudtaget finns en koppling till kön när det gäller hur duktig en person är i matematik, betyder inte att man inte i alla lekmannadebatter om manligt och kvinnligt fortfarande får höra att kvinnor är sämre i matte än män, och att detta "bevisar" varför hela grupper gör samma studie- och yrkesval när deras enda gemensamma nämnare är att de tillhör samma kön. I vårt sociosexuella beteende finns det forskning som visar att könen är väldigt lika varandra, men ändå fortsätter de som säger sig vara för en VETENSKAPLIG syn på könen envist att mala på i samma "män är genetiskt förprogrammerade att ha många partners medan kvinnor är biologiskt betingade att vara monogama" spår som tidigare. För det förklarar, och försvarar, den rådande samhällsordningen. Det finns t o m inga skrupler för vissa personer att använda idén att män och kvinnor är så olika programmerade att kvinnor inte skall dricka sig redlöst berusade runt män eftersom det skickar ut "mixade signaler". Eftersom män är biologiskt programmerade att ha sex vid alla tillfällen de kan, även med medvetslösa människor. Så stark är lusten hos vissa att koppla beteenden, även våldtäkt, till biologi istället för till sociala konstruktioner, som man som samhälle faktiskt kan ta itu med.

Jag har inga problem med att tro att det kan finnas vissa biologiska skillnader mellan könen, även om skillnaderna är små, aldrig handlar om våra inre egenskaper och inte stämmer när man går in på individnivå. Men jag är rädd. Jag är rädd för att om jag utan problem går med på vissa biologiska skillnader, så sitter jag snart i ett samhälle som anser att det kan se utanpå hur jag fungerar inuti. När forskningresultat visar skillnader mellan män och kvinnor men inte hur stora dessa skillnaderna är på individnivå eller exakt hur de påverkar oss eller vad i dem som handlar om social konstruktion och vad som är biologiskt, är jag rädd för alla amatörer som ändå kommer anse att det nu är VETENSKAPLIGT bevisat att alla skillnader mellan könen vi ser i samhället är resultatet av biologi och därför rättvisa och opåverkbara.

Mest förvånad är jag att amatörerna inte själva är rädda för en forskning de ju inte rimligtvis kan kontrollera. Jag förstår ju att de älskar en forskare som hävdar att en manlig hjärna inte "ser dammtussar" för då slipper de ha dåligt samvete när de inte städar eller när de är den enda i hushållet som städar. Men vad händer om det visar sig att den delen av hjärnan som är involverad vid beslutsfattning och problemlösning är större hos kvinnor än hos män? Vi andra kan ju lätt strunta i det, men kommer könsbiologiförespråkarna genast vara tvungna att skriva en debattartikel om att alla beslutsfattarpositioner i samhället fr o m nu borde innehas främst av kvinnor tills det kommer ett nytt forskningsresultat som motbevisar det första? Vad händer med mäns rätt att ses som likvärdiga föräldrar till sina egna barn om man fortsätter hävda att män inte har hjärnförmågan att ta hand om bebisar och är förprogrammerade att vara polygama och lämna familjen för att "sprida sin säd"? Gå in i alla forum som diskuterar varför män inte tar ut lika mycket föräldrarledighet som kvinnorna och denna "vetenskapliga" förklaring dyker upp runt tredje kommentaren, varje gång.

Den här newsmillsartikeln beskriver en budfirma som bara anställde kvinnor som förare eftersom kvinnor som grupp visat sig vara bättre bilförare än män som grupp. Artikelförfattaren verkar inte ha några problem med detta, men det är naturligtvis inget feministiskt i det synsättet (artikelförfattaren gör detta än mer tydligt med antifeministiska formuleringar som t ex att "kvinnor i högre grad än män besitter de kvalifikationer som är helt grundläggande för att inneha den här typen av ansvarsfulla samhällsuppdrag", bla bla bla). Dessutom, för att lugna de som tror att kvotering i arbetslivet är ett faktum, är det naturligtvis fullständigt olagligt. Sveriges diskrimineringslag innebär att man inte får anställa någon, eller snarare inte inte anställa någon, på grund av personens kön. Det spelar ingen roll vilka inre egenskaper studier emellanåt indikerar att män som grupp eller kvinnor som grupp har. Man kan inte från sådana studier dra slutsatsen att man kan bedöma en persons inre kvalifikationer på grund av yttre. Och man får alltså heller inte göra det.

Vilket ju är himla tur. Vem vet vad ivriga könsrollsförespråkare skulle hitta på för yrken som bara borde anställa män och vilka yrken som bara borde anställa kvinnor, på grund av deras "unika, inre kvalifikationer". *ryser*

Hela tiden får vi höra om vilka inre egenskaper som "nog ändå måste ligga i generna hos oss kvinnor (alt. oss män)", av folk som vill försvara varför de alltid lagar hela fredagsmys-middagen själva medan de låter partnern titta på TV i rummet bredvid, eller varför de avfärdar "genustänket" när de dekorerar dotterns rum (Älskade Dumburk skriver lite om detta här. Vuxna människor som uppträder som om det är en huge fucking deal med ”genustänket”. Men de som gnäller över att det tar för mycket tid att fundera över vilka leksaker som är genuspedagogiskt utformade spenderar gladeligen sin tid på att upprätthålla könsstereotyperna. För att det inte kräver lika mycket av oss. För att vi lärt oss att kategorisera egenskaper, helst två i sig motsatta egenskaper, som antingen "manligt" eller "kvinnligt". Vissa förnamn är mycket, mycket vanligare hos det ena könet än det andra, och kan kallas "manliga" eller "kvinnliga", men vi inser alla ändå att det är en kulturell skillnad, inte en biologisk. Men när det gäller andra skillnader är det inte alltid lika lätt att veta. En del personer vill t o m så hjärtans gärna sätta den trygga stämpeln "manligt" och "kvinnligt" på inre egenskaper, att de drar slutsatsen att män utan vidare kan ha "kvinnliga" egenskaper och vice versa.

En del verkar tro att om de struntar i "genustänket" och bara låter allt vara som det är så är de på något sätt neutrala i könsrollsfrågan. Men en idé är inte neutral eller naturlig även om den råkar vara intränad i en. En av de mest extremradikala, tokantifeministiska uttrycken är ju t ex idén att vissa färger är flickfärger och går så långt att vissa människor anser - på fullt allvar - att det känns "onaturligt" att klä en pojkbebis i rosa volanger. Dessa vuxna människor får naturligtvis gärna hålla på med detta, och strunta i "genustänket", så mycket de vill, men de skall inte gå runt och säga att de på något sätt är neutrala i könsrollfrågan.

Är inte vårt jobb som amatörer framförallt att ställa frågorna? Om det finns vissa skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor på något område, varför skulle dessa ens vara i närheten av att förklara de siffror vi ser när det gäller könsfördelningen av samhällsmakt? Varför skulle vi sluta sträva efter en jämnare könsfördelning i samhället, som en del könsbiologiivrare genast börjar gapa om så fort någon liten skillnad visar sig i jämförelsen mellan dessa två grupper? Måste vi inte fortsätta fråga oss om vi verkligen har ett samhälle där varje individ har möjlighet att nå sin fulla potential? Hur mycket påverkar skillnader mellan två grupper individerna inom gruppen? Varför är inte skillnaderna på individnivå större? Varför är skillnaderna överhuvudtaget betydelsefulla om de inte är större? Vad är social inlärning och vad är nedärvd instinkt? Varje ny teori om skillnader mellan könen borde väcka nya frågor hos oss. Och man får inte sluta ställa dem bara för att några menar att det skulle vara "vetenskapsfientligt" att göra så.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, biologi, me being long-winded

"Everybody from The Matrix called. They want their coat back."

What, M&S were out of banoffee pie and I'm cranky. Henceforth:

Ibland får man en känsla av att enda anledningen att vi i Sverige diskuterar det sk näthatet i kändisbloggares bloggkommentarer varje månad, året om, i landets största tidningar, helt enkelt är för att dessa svenska kändisbloggare aldrig lärt sig det rätta sättet att hantera internettroll.

DFTT. Detta är en av de absolut viktigaste akronymerna på internet. Det är också en av de viktigaste netikettsreglerna som man kräver att medlemmar skall följa på de flesta internetforum och i bloggcommunities. Det står för: Don't Feed The Trolls. Troll är ingen rolig del av bloggupplevelsen, men de ÄR en del av den och de flesta forum sen usenets dagar har haft regler för hur man hanterar dessa. Detta är för att det alltid finns newbies som ställer till det för alla andra genom att inte behandla troll så som man skall behandla dem, nämligen Ignorera. Dem.

Ett annat problem som flera svenska kändisbloggare också verkar ha är att de inte tar reda på vilka regler som finns på internet innan de rusar in och börjar kräva nya, som t ex den fullkomligt absurda idén att vi alla skall resa oss som en person och kräva förbud mot anonymitet i bloggvärlden eftersom några av de som valt att använda sitt riktiga namn inte kan ta de troll som - naturligtvis - genast följer i ett sådant spår. Men saken är den att bloggvärlden, långt innan några svenska kändisar började blogga, redan arbetat ut ett antal sätt att hantera troll på. En väl beprövad strategi för att undvika t ex cyberstalkers är att uppmana folk att inte posta sina mest personliga uppgifter i publika inlägg (man kan alltid låsa ett visst inlägg så att bara de man själv bestämmer skall kunna läsa dem) , men det är ju knappast ett råd svenska kändisbloggare som aldrig brytt sig om att lära sig om internetkulturen innan tänker börja använda sig av nu.

99,9% av bloggarna är faktiskt precis lika irriterade som Marcus Birro på alla tröttsamma idioter därute med sina poorly spelled flames och tjatiga kommentarer om hur mycket kuk en bloggare skulle behöva, vilket är en av anledningarna att det finns en så väl utvecklad internetstrategi för att hantera dessa. Bloggvärlden tar inte alls så lätt på problemet som en del svenska tidningar tycks vilja hävda. Bloggvärlden har hanterat problemet långt, långt innan den svenska bloggexplosionen 2005.

Look, jag är lika addicted to flamewars som alla andra och brukade följa Aftonbladets bloggcommunty nästan religöst ett tag av det skälet, precis som jag också följde Monica Antonssons blogg en period enbart för att hon ogenerat gav sig in i patetiska, hysteriska bloggbråk med sina "troll" under hennes minions hänförda applåder, och jag har spelat most-common-internet-arguments bingo med "Jag får en massa privata mail från folk som håller med mig" inlägg och jag har lolled at alla bloggar som bara inte kan låta bli att åberopa godwin's law i varenda inlägg eller newsmillsartikel de gör. Men sedan finns det vissa svenska kändisar och journalister som började blogga efter 2005 som har haft en tendens att inte bry sig om ens de viktigaste netikettsregler, och plötsligt är det inte roligt längre. De matar gladeligen alla troll de stöter på och kräver sedan att alla vi andra skall höja våra röster mot "näthatet" eftersom de, naturligtvis, snabbt förlora den striden, de hotar att outa folks riktiga identitet i sin blogg bara för att de inte gillar att kritiseras anonymt, de kontaktar folk - eller meddelar att de minsann kan kontakta dem - IRL, de sätter triumferande upp privata emaildiskussioner publikt utan tillåtelse, osv.

Ibland undrar även jag om bloggvärlden inte till slut kommer rasa ihop som ett korthus om inte den svenska bloggosfären samlas runt åtminstone några av netikettsreglerna. (ETA: Robert Aschbergs idiotiska krönika är ett typiskt exempel på varför bloggvärlden behöver enas om viktiga netikettsregler - som t ex rätten att faktiskt få vara anonym - för att förhindra att en massa bloggnewbies urskiljningslöst börjar hänga ut folks identitet hursomhelst enbart för att de inte gillar deras kommentarer och inte kan skilja på kritik och "näthat", allt under något sorts internetfientligt mantra av "jag tillåter inte anonyma kräk att trakassera mig i MIN blogg!")

Jag har också varit en annoying internetnewbie i mina dagar och ägnat mig åt "OMG I got a flame! Feel sorry for me!" postningar. Jag har sett flamewars som slutar med att hela forum med tusentals medlemmar deletas av någon rasande mod. Men jag har nog aldrig varit med om så många polisanmälningar eller hot om polisanmälningar i ett bloggcommunity som i den svenska bloggvärlden.

Så här är det: För att överleva på internet måste man kunna skilja på kritiska kommentarer och troll. Kritiska kommentarer får du helt enkelt ta, även om de är både arga, sarkastiska och anonyma. Detta är inte troll. Det är bloggvärldens sätt att hålla fast vid vad som gjort bloggen till ett sådant kulturellt fenomen: möjligheten för alla, inte bara vissa, att yttra sina åsikter ocensurerat, utan att någon betalar dem för att göra det, och alltid under risken att andra säger emot.

Om man har en äkta stalker som hotar ens familj osv i kommentarerna så spelar det ingen roll om den personen har ens blogg att spy ur sig sina hot i eller inte, så att protestera mot anonyma kommentarer pga det verkar lite irrationellt. Om man däremot har ett troll som spyr ut sitt hat i ens kommentarer så är det bästa sättet att bli av med dem att i tysthet ta bort deras kommentarer och sedan ignorera dem. Säg inte "jag har försökt ignorera dem och det fungerar inte" - det är det enda som fungerar, det enda som nånsin har fungerat och det enda som nånsin kommer att fungera. Det är ett enigt internet överens om. Det är därför "Don't feed the trolls" är en netikettsregel på så många internetforum. Det som sveriges b-kändisar och journalister och andra håller på med, att använda media för att berätta hur näthatet fick dem att sluta blogga, är att ge trollen exakt vad de vill ha, och att se till att de - långt efter att b-kändisarna är borta - fortsätter springa runt i bloggvärlden och skriver sina patetiska hatkommentarer i jakten på mer uppmärksamhet och till stort besvär för oss övriga.

Läs även andra bloggares åsikter om näthat, bloggosfären, HUGS!!1!

"Josh, pwease, be vewy careful. Try vewy, vewy hard not to destwoy us."

The twin's (male and ex-military) flatmate is really scared of zombies. Naturally, me and the twin make ENDLESS fun of him for this. Because, well. Zombies. This morning we noticed that the chain was on the door and that usually only happens when he's watched a zombie movie on TV the night before.

The twin: *eyeroll*
Me: So, why zombies? Why not werewolves? Or vampires?
The twin: *long-suffering sigh* I don't know. Maybe a zombie ate his puppy when he was a child?
Me: Well, that would certainly do it. Or a zombie eating any of your childhood pets, really.
The twin: Or just lurking around in general.

During the weeks I'm here I sleep in one room and the twin and the flatmate sleep in another and in the mornings I hear them talking and giggling and I think about how hard it is for so many people to get that. The fact that they're not a couple (they were once but that was years and years ago), that they both date other people and that there is nothing romantic between them but they still live with each other and love each other and it works, seems to just be too much for some people to handle. Whenever I try to explain it, they always land somewhere between "oh, they're probably in love with each other without knowing it" and "they'll probably end up married somewhere down the line" because people can't seem to accept how anyone could put that much energy and emotion into a relationship that isn't about the pursuit of Marriage. People seem to have completely forgotten what friendship means, and I feel so sorry for them.

I know I'm kinda beating a dead horse here, and that this isn't exactly a new discussion, but when is it that we start to teach ourselves that it's the relationship that matters, not the people in it? What other possible explanation could there be for this obsession with defining and reviewing other people's relationships? How does it matter if there's two girls or two guys or three people or two friends or whatever? A relationship is what it is. If it matters it matters.

"we'll celebrate the end of things with cheap champagne"

Ingen som är deprimerad vill vara deprimerad. Jag vet att det kan verka så ibland. När det verkar som om personen inte har något intresse av att bli bättre, eller av att ta till sig något av alla de råd och erbjudande de får av omgivningen för att hjälpa dem. Jag förstår att detta är oerhört frustrerande för alla andra, detta att man inte kan använda logik för att nå fram till en person. Ett av problemen med att vara deprimerad är att man av omgivningen förväntas använda det som är sjukt för att göra sig själv bättre.

Ibland får jag ge råd till vänner och bekanta när någon i deras närhet verkar deprimerad. Det är inte mycket jag kan svara på, jag är ingen läkare men efter alla mina år av terapeuter, psykiatriker och antidepressiva läkemedel kan jag åtminstone tala om mina egna erfarenheter. Jag kan berätta saker som t ex att det är fullständigt meningslöst att tala om för deprimerade personer att de borde sitta ute i solen några timmar eller börja måla eller vad det nu än är som du själv gör för att må bra. Det kommer nämligen inte att hjälpa. Depression handlar inte om yttre omständigheter. Den är så organisk som något överhuvudtaget kan bli.

Angående varför en person är deprimerad så har jag fått den frågan så många gånger under åren att den förlorat sin mening. Jag hör inte längre frågan, utan jag hör alla kulturella föreställningar, människors frustration när de inte kan relatera. Ibland ställs frågan i affekt, i ilska över att de inte förstår och att jag inte kan få dem att förstå. Jag kan vara relativt säker på att mina depressioner, som jag håller i schack med mina antidepressiva, och mina svackor som jag får emellanåt även när jag äter medicinen, inte har att göra med att jag är en bortskämd medelklasstjej som har medelklassångest för att jag tillhör "curlinggenerationen" och inte har några ”verkliga” problem, även om många genom åren har försökt övertyga mig om det. Anledningen att jag kan vara säker på det är för att medicinen hjälper.

I korthet påverkar antidepressiv medicin hjärnans återupptag av signalsubstanser, speciellt serotonin (SSRI) eller som i mitt fall både serotonin och noradrenalin (NSRI). Signalsubstanser är inblandade när vi tänker och känner. Det verkar som om depression är ihopkopplat med en för låg mängd av dessa signalsubstanser i kroppen. Läkarna vet inte exakt hur, men de vet att genom att förhindra ett för snabbt återupptag av signalsubstanserna i hjärnan verkar deprimerade personer bli bra.

En annan anledning att jag kan anta att min depression inte bara handlar om att det är trendigt eller vad det nu är som know-it-all tidningskrönikörer och debattörer gärna hävdar, är att den så uppenbarligen är nedärvd. Man blir aldrig så medveten om det blod som flyter i ens ådror och kopplar en samman med generationer av människor man aldrig träffat, som när man drabbas av en depression. Plötsligt får man höra historier om någon mormors far som tog livet av sig, kusiner som åkt in och ut på mentalsjukhus, mostrar och fastrar som spenderat långa perioder sängliggande med ”ont i nerverna”, som inte ens kunde ta hand om sina barn under dessa perioder, och hundratals liknande familjeöden.

Just nu står jag på en lägre dos av min antidepressiva medicin än rekommenderat. Jag vet inte vad som kommer hända, min psykiater vet inte vad som kommer hända, men efter åtta år av ständigt medicinerande inser jag att jag aldrig kommer sluta att försöka sluta med medicinen. Det är någonting i mig som tvingar mig att ifrågasätta mitt behov av medicinering. Jag vill alltid testa, vill veta hur stadigt, eller ostadigt, jag egentligen står. Det är mitt huvud så jag gör som jag vill, men folk i min omgivning är numera ganska tveksamma varje gång jag vill trappa ned på tabletterna. De var med sist jag försökte, och gången innan det, och det är märkligt vad många jag har i min omgivning som gått från intensivt kampanjande mot att folk tar en massa dyra läkemedel i onödan istället för att "jobba på sina problem", till att nu förespråka dem. De har säkert ingen lust att gå igenom alltihop med mig igen, den enorma nedstämdheten oförmågan att ta sig ur sängen, tårarna som droppar oavbrutet dygnet runt ur en, till synes, ändlös källa, de osammanhängande tankebanorna de måste lyssna på, den irrationella ångesten de inte kan prata mig ur, all the crazycrazy.

Sist jag blev deprimerad lyckades jag skrämma upp alla i min omgivning, inklusive mig själv. Fortfarande, nästan på dagen fyra år senare, är jag chockerad över hur djupt jag sjönk den gången, hur det kan vara möjligt för en människa att bli så dålig utan att någonting egentligen är fel. Och det är just det här ”egentligen” som jag tampas med. Jag vet att det finns kemiska orsaker till min depression, den som min psykiater diagnosticerat som kronisk, som gör att mina tankar så ofta omvandlas till depressiva. Ibland gör det att jag sjunker så djupt att jag inte kan ta mig upp utan hjälp. Men det är egentligen inget fel. Det är så depression fungerar och det är det som är så svårt att förklarara för någon som aldrig har varit deprimerad. Den där lilla inre gnistan av energi som människor tycks ha - eftersom människor är fantastiska - den inre kraft som får en person att gå upp ur sängen när han eller hon egentligen inte orkar, eftersom det åtminstone är bättre än att ligga kvar där för resten av livet. Det ar den gnistan som försvinner vid en depression.

En stor fara med att göra som jag gör, att ständigt försöka bli av med medicinen, är att det tillhör sjukdomen att inte veta när man är sjuk. När jag hamnar i en av mina depressionsspiraler kan jag vandra nedåt i veckor utan att det en enda gång slår mig att jag håller på att bli deprimerad. Att gå in i en depression är inte som att gå in i en vägg. Det är när man redan är därnere som Väggen, slaget i huvudet, kommer och man plötsligt blir liggande. Att gå in i en depression känns som om någon lyft på slöjan och man äntligen ser allt klart, för första gången. På sätt och vis känns en depression, när den är som djupast, som en befrielse. Det är ett tillstånd utan frågor, vare sig av den vardagliga eller den existentiella varianten. Så när någon kommer och vill att jag skall äta en medicin för att vilja delta i livet igen, så känns det helt enkelt inte som att det har någonting med mig att göra längre. Jag är klar med frågorna. Livet är för andra. De som fortfarande inte lyft på slöjan.

En annan sak som jag ofta får försöka förklara för folk är att ingen äter antidepressiv medicin för att det är trendigt. Antidepressiv medicin är inga lyckopiller, det finns andra, visserligen illegala, piller man kan äta för den sakens skull om man nu vill det. Antidepressiv medicin handlar om att stabilisera en ostabil känsloprocess, med den kan ens tankar plötsligt nå hela vägen fram till sina mål utan att stanna upp i den sega, trögflytande massa ens huvud blir när man är deprimerad, utan att hela tiden förvandlas till kaos och ångest. Att stå på antidepressiv medicin innebär att man klarar av att hantera sina känslor och fungera i vardagen men den är inte utan bieffekter - naturligtvis är den inte utan bieffekter. Hur skulle något kunna vara så omstörtande livsförändrande utan biverkningar?

När man avskärmas från sina allra mest destruktiva känslor så avskärmas men även från många av de bra känslorna. Väldigt många tycker att detta är den mest besvärande av alla bieffekterna av antidepressiva, mer besvärande än förlorad sexlust, illamående och sömnstörningar. Att vara deprimerad tar mycket energi, men mina antidepressiva gör mig också trött. När jag står på medicinen har jag korta perioder av energiutbrott, ibland korta perioder varje dag, men jag tröttar fort ut mig och jag måste ofta tänka mig för innan jag kastar mig in i nya saker eftersom jag vet att jag kan ha problem att kunna fullfölja de projekt jag startar. Skillnaden är att med min medicin är det inte den totala katatoni som när jag är deprimerad. Att stå på antidepressiv medicin handlar om de små skillnaderna, med enorma konsekvenser. Men det handlar inte om en "quick fix" och det är inte ett uppåttjack för en kroniskt lat och bortskämd generation. De som beskriver dem på det sättet har aldrig varit deprimerade. De vill bara försöka förstå något de inte kan förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, ssri, nsri,

"What is it about Smallville that brings out both the teenage girl and the lecherous old man in me?"

(this is possibly Not Safe For Work)

Hmm. Det är mycket om porr just nu. Som feminist finns det naturligtvis ingen del av porrfenomenet som jag inte tycker är intressant. Moralism är också intressant. Och de som kallar andra för moralister.

Om man till tar till exempel diverse kvällstidningars utomordentligt fåniga rubriker handlar det naturligtvis inte om någon moralism, som en del vill mena, utan om att de vet att allt som innehåller ordet porr höjer antalet träffar. Det är fortfarande barnporrsdebatten förbehållet att få kvällstidningarna och diverse bindgalna bloggare att börja samla ihop facklorna och högafflarna. Dessas sätt att skrämma upp vanligt folk med att det kommer stå fula gubbar bakom varje buske på offentliga platser om vi inte förbjuder allt vi kan komma på - för alla barns skull skall det vara fullkomligt rimligt att slå ned ensamma män som befinner sig på lekplatser och sätta personer som bara efterlyser en mer sansad debatt i samma grupp som den suspekta, eh, "pedofillobbyn", alternativt ropa försvarare av barnskändare efter dem - innebär att vi nu är ett samhälle ett litet ynka steg från att börja bannlysa alla konstverk med nakna barn i dem, bränna alla böcker som vågar utforska de mörkare sidorna av människans psyke, tabubelägga och kontrollera, allt under förespeglingen att man därmed tillhör den "goda" sidan. Jag vet att jag tjatar men Neil Gaimans briljanta inlägg uttrycker fortfarande precis allt som jag skulle vilja säga angående det här komplicerade ämnet. Jag är av den benhårda övertygelsen att ett samhälle som ägnar sig åt att tabubelägga konst och andra ofarliga sätt för människor att uttrycka sig på, bara skapar en onaturlig fixering och besatthet kring just dessa tabun. Med andra ord tror jag den stora pedofilskräcken i vår kultur gör betydligt mer skada än nytta i den långa loppet.

När det däremot gäller den vanliga porrdebatten så har jag nästan ett motsatt problem med den. Här stöter man nämligen på alla möjliga självtitulerade "sexliberaler" som menar att feminister som är emot porr är det för att vi egentligen är kristdemokratiska moralister och sexfientliga. Så fort porr näms i något sammanhang är det en massa personer som högljutt skall påpeka att "feminister vill förbjuda att folk gillar porr" och tror att genom att posta bilder med lite naken hud så gör de på något sätt ett modigt, antifeministiskt statement, gärna följt av den skrattretande självgoda frasen "nu går väl feministerna i taket, haha." Eh.

Bloggosfären är full av reaktionära bloggare som tror att de är sexliberala men tillhör samma Män-är-från-Mars-Kvinnor-är-från-Venus falang som alla andra och som egentligen mest av allt vill hitta en legitim anledning att just deras (mäns) sexualitet ges så annorlunda regler än kvinnors. De kan tjata om sexfientliga feminister hur mycket de vill, det gör det inte mer sant för det. Låt oss kalla en spade en spade. Om porr inte var så manschauvinistiskt misogynisk; om den heterosexuella mainstreamporren innehöll lika många killar som suger av varandra som den gör lesbiska scener, om heteroporren innehöll lika mycket fixering på tvättbrädemagar, pojkaktigt putande läppar och på att klä ut män till skolpojkar och att fylla alla deras hål i extrema närbilder, eller - för att sammanfatta - om heteroporr inte enbart var gjord av män för män, som om den kvinnliga publikens sexualitet är från nån annan planet som ingen i porrbranschen någonsin lyckats lista ut hur den fungerar och kan tillgodoses, så skulle säkert många av dagens feminister inte ha några problem med porrfenomenet. Jag tror att de porrförespråkande männen skulle protestera vilt men, well, they'd just have to get over themselves.

Det är de antifeministiska sexliberalerna som är de som vägrar släppa sin konservativa, intoleranta, ängsliga syn på Vad Sex Är. Deras försök att till varje pris upprätthålla nån sorts sexualitetens status quo i sitt porrförespråkande är nästan patetiskt genomskinliga. Det är bättre att ni bara erkänner att ni inte hittar nån bra förklaring till varför porren ser ut som den gör förutom att kvinnors sexualitet fortfarande inte räknas som "riktig" sex inom heteroporren. Alla era försök att släta över detta faktum, och fortsätta kalla kvinnor som inte gillar porr för moralister, får er nämligen bara att verka löjliga.

Because everyone knows Nature made the male body more aesthetically pleasing to the eye. That's just Science.

Läs även andra bloggares åsikter om porr, feminism, all that jazz