Så. En vecka efter alla andra bestämde jag mig för att skriva något om teh rape Clusterfuck.
I min familj pratar man inte om den rosa elefanten i rummet. När mina föräldrar skilde sig och pappa tog med sig sin nya till släktens julfirande några månader senare var det ingen som överhuvudtaget nämnde skilsmässan med ett enda ord. Däremot pratar vi om precis ALLTING ANNAT. Sex, t ex. Uppfostrad som jag är av två feminister har jag fått ett par fördelar som jag börjat inse att jag inte delar med alla i min ålder: 1, Jag har en pappa som från att jag och the twin föddes har varit en fullständigt närvarande förälder som såg det som självklart att vara föräldraledig med oss, vabbade varannan gång, rubbet (jag har aldrig, inte en enda gång, under min uppväxt hört min pappa säga ”fråga mamma” – jag kan faktiskt inte ens föreställa mig honom säga något sådant) vilket gjorde att när de för några år sedan skiljde sig så ändrades min relation till pappa inte på något sätt. 2, båda mina föräldrar har gjort karriär vilket betyder att jag har kunnat ha båda mina föräldrar som förebilder när det gäller såväl hur man är som förälder som hur man uppträder i arbetslivet. Och 3, Jag kan inte komma ihåg en tid när jag inte visste allt om sex.
Mina föräldrar präntade i mig och the twin att ingen annan någonsin kan bestämma åt en när man skall ha sex, med vem man skall ha sex, eller hur man skall ha sex. I två saker var de helt eniga när det gällde barnuppfostran: Vi skulle få vara fria i vår sexualitet, och vi skulle även som barn veta att vår integritet räknades. Mina föräldrar skulle aldrig ha gått igenom våra byrålådor utan att fråga, vilket gör att när jag hör om hur man idag uppmuntrar föräldrar att installera spionprogram på sina barns datorer i
förebyggande syfte, alltså utan att ha någon speciell orsak att misstro dem, så låter det för mig helt absurt. De präntade också in i oss att man skall ha respekt för andras integritet. Vilket de flesta får lära sig av sina föräldrar när de är barn. Trodde jag.
Så häromdagen när jag läste ett citat från en viss herr kammaråklagare där han ordagrant beskriver en situation där en (i det här fallet) man sätter på en (i det här fallet) kvinna även efter att hon uttryckligen sagt nej men därefter var passiv, och sedan beskriver nyss nämnda situation som visserligen ”lite oschysst” men inte mer än en ordningsförseelse, så blev jag mest förvånad över att det lät som om herr kammaråklagare verkligen trodde att en massa personer skulle hålla med honom. För, visst, jag förstår att det är ett juridiskt komplicerad brott att bevisa och att det i allmänhetens ögon finns gradskillnader i hur man uppfattar brottet och jag förstår att man måste värna om rättssäkerheten både för själva rättssäkerhetens skull och för att man inte i framtiden skall kunna vifta bort alla genuina anmälningar på det sätt så många feministhatare försöker göra idag, men kom IGEN, vi är väl ändå ALLA överens om att det inte bara är ”lite oschysst” eller ett brott mot "gentlemannakoden" att, säg, munknulla någon som uttryckligen sagt att den inte vill, bara för att han/hon sedan inte gör våldsamt motstånd?
Sen visade det sig att en massa personer gjorde just det. Höll med herr kammaråklagare, alltså. Huh.
Medan jag som alla andra satt hemma och läste alla bisarra kommentarer och inlägg som mest förklarade varför man måste kunna vara lite oschysst mot folk utan att de springer runt och anmäler en, var länge min enda reaktion ett ständigt upprepande mantra av ”oh the humanity”.
Exempel: ”Så vaddå, ni feminister anser att om min fru vill att jag går ut med soporna och jag säger nej men hon tvingar mig att göra det ändå så är det detsamma som VÅLDTÄKT och hon borde dömas till två års fängelse? Varför är ni feminister alltid så TANKLÖSA? Man måste faktiskt tänka ett steg längre, som jag gör!”
Jag: "Oh. Oh the
humanity."
Och sedan kom nästa argument:
”En gång ute på krogen var det en tjej som tryckte upp mig mot bardisken och hårdhänt smekte mig mellan benen. Jag blev varken arg eller kände mig speciellt kränkt. Varför är ni tjejer så lättkränkta och gör en sådan big deal av allt?”
Nja, alltså, så enkelt är det inte. För det första måste du tänka dig att det du beskriver sker oftare än vid ett par tillfällen som du flera år senare uppenbarligen fortfarande kan särskilja från alla andra utekvällar. Väldigt mycket oftare. För det andra är det ju i ärlighetens namn så att de flesta unga tjejer räknar med att de kan bli sexuellt antastade när de är ute på krogen en lördagskväll, och gör ganska sällan en stor sak av detta. Det vi ”lättkränkta” tjejer däremot gör "en big deal av" emellanåt är när vi även måste räkna med att det händer vid en massa
andra tillfällen: På nattbussen, på jobbet, när vi sover, osv. Som om det är något män bara "gör” när de ser en tjej sitta ensam någonstans, när det i själva verket är en allvarlig överträdelse mot en människas integritet. Så det är sådana upplevelser du borde ta upp om du skall använda dina egna erfarenheter i den här diskussionen. Annars är det ju en ganska klen jämförelse.
Det visade sig också snart att en massa personer som kallade sig själva jurister tydligen lyckats ta examen utan att kunna läsa, för det kändes som om det var ett helt gäng av dem som sprang runt på alla kritiska bloggar och sa att herr kammaråklagare inte hade sagt det han hade sagt och vad han enbart hade sagt var att det borde finnas en viss gradskillnad inom begreppet våldtäkt och varför var alla vi hemska feminister emot DET? De menade att det var feministerna som inte kunde läsa och precis som med så mycket annat struntprat blev det efter att det upprepats tillräckligt många gånger, en sorts sanning. Herr kammaråklagare hade minsann endast uttalat att man borde kunna döma våldtäkt på en skala och feministerna hade
förvrängt hans ord så som feminister alltid gör vilket är anledningen att det är så svårt att diskutera det här ämnet på ett SAKLIGT sätt och dessutom är det faktiskt feministernas fel att begreppet våldtäkt urholkats överhuvudtaget!
The fall of Rome? Also the feminists’ fault!
Jag vet inte om det är så att just bloggande jurister har en oförmåga att dels alltså läsa, och dels att förstå att allt inte kan sammanfattas med lagparagrafer utan att man även måste kunna diskutera ämnen från en mer känslomässig sida utan att världen går under för det. Jag vet inte varför så många har fått för sig att man bara får ha SAKLIGA argument i en diskussion, när det i verkligheten är så att en diskussion absolut kan föras med resonerande tankar, filosofiska funderingar, öppna frågor, subjektiva åsikter och personliga upplevelser utan att diskvalificeras för det, så länge man inte samtidigt låtsas att man är objektiv och saklig, givetvis. Kanske man inte får lära sig det på juristprogrammet? Eller nationalekonomiprogrammet, för den delen.
Anyway. Feministerna fortsatte med en dåres envishet att hävda att man faktiskt har 100% rätt till sin egen kropp och att sex med en som inte vill är dels ett jävla fucking
brott och dels en alldeles förfärlig syn på sex. Man kan vara hur sexliberal som helst, men detta måste ju vara en grundläggande åsikt. Någon måste ju ändå någon gång i detta livet ha lärt en att om man vill ha sex och ingen annan i rummet verkar vilja ha det så får man sluta ha sex med dem och istället ha sex med sig själv. När man har sex med sig själv får man göra precis vad man själv vill och sticka upp vad man vill precis var man vill utan att bry sig om vad någon annan tycker. Men bara då.
Och till mina stackars tjejkompisar som inte bor i Sverige och undrar vad sjutton det är som pågår, läs gärna dessa mycket bättre och mycket mindre svamliga inlägg:
Henric Grubbström:
"Vi lever och växer upp i helt olika kulturer, det är inte samma sak att tafsa på en kvinna som på en man hur mycket vi än skulle vilja att det var det. Juridiskt sett måste det dock tveklöst vara det och därför måste juridiken vara anpassad inte efter den som är villig att ta allt utan efter den som upplever sig förgripen på."
Isobel:
"I min mycket korta bloggpost nedan fick jag dels kommentarer från en självproklamerad antifeminist som sade att: " Om alla manshatande feminister lugnar sig så menar han säkert att begreppet våldtäkt bör flyttas uppåt och inte användas i det ex han ger. Och jag håller med honom." Vilket väl var exakt det som de potentiellt manshatande feministerna upprördes över. Att våldtäkt inom en relation inte skulle räknas som våldtäkt."
ETA 2009-08-22: Läs också gärna det här. "Vanligen kloka människor har ändå försökt vifta undan Hillegrens trilogi i vanvettigheter som blott lite klumpigt uttryckt. De har mer eller mindre medvetet blandat ihop den svåra frågan om bevisvärdering i våldtäktsmål med frågan om vad som alls är ett grovt övergrepp."
Läs även andra bloggares åsikter om
feminism,
våldtäkt,
do you know the enemy?
