"The space that's in between insane and insecure"

Det är någonting med just Newsmill. Det är svårt att inte gilla dem. Man kan gå in där varje dag, när som helst på dygnet, och veta att någon just i det ögonblicket håller på att posta någon batcrazy kommentar.

Roade mig lite med att se hur många WATM-kommentarer jag kunde hitta (WATM=What About The Mens? Lagen som säger att varje gång en internetdiskussion är inriktad på just kvinnors villkor avbryts den av män som kommer in i tråden som undrar varför ingen av deltagarna bryr sig om mäns villkor). Godwin's law vet ju alla vad det är ("As a Usenet discussion grows longer, the probability of a comparison involving Nazis or Hitler approaches 1"), men det bryts även glatt mot andra internet-lagar. Danth’s Law är ett annat mycket underhållande exempel. (Lagen säger “If you have to insist that you've won an internet argument, you've probably lost badly.” Mest kända exemplet är debatten mellan mikrobiologisten Richard Lenski och Conservapedia.coms redaktör Andrew Schlafly. Efter Richard Lenski gett vad som blev allmänt betraktat som ett av de absolut bästa och mest gedigna tillrättavisandena i naturvetenskaplig argumentations historia, så förklarade Andrew Schlafly sig själv som vinnare.)

Men Newsmill är så bra att den skulle behöva sin egen Internet-lag. Problemet är hur något sådant skulle kunna tänkas formuleras.

1. När en Newsmillartikel nämner ordet feminism utan att det genast åtföljs av meningen "...är vänsterelitistisk och kulturelitistisk propaganda", närmar sig sannolikheten 1 att folk kommer inrusandes i kommentarsfältet och högröda i ansiktet meddelar att feminism är vänsterelitistisk och kulturelitistisk propaganda.

2. När någon på Newsmill använder sig av ordet Patriarkatet i en artikel, närmar sig sannolikheten 1 att en massa opålästa antifeminister tror att feminismens definition av ordet är densamma som antifeministernas egna ihopfantiserade version om en grupp män som träffas i ett mörkt rum och konspirerar för att aktivt förtrycka kvinnor.

3. När en kommentar postas på Newsmill, under vilken artikel som helst, närmar sig sannolikheten 1 att allt är Socialdemokratins fel.

4. I varje givet ögonblick närmar sig sannolikheten 1 att Tommy Sandström fortfarande tror att "feminazism" är ett alldeles nyligen påkommet uttryck.

5. När någon skriver en korkad kommentar fylld med pinsamt genomskinliga personangrepp och oväsentliga spekulationer och får den bortplockad av Newsmills redaktörer, närmar sig sannolikheten 1 att personen genast skriver en ny kommentar om hur de blivit OMG CENSURERADE av INGEN SOM HELST ANLEDNING och är Newsmill i själva verket COMMUNIST CHINA???

6. När någon får en korkad kommentar fylld med pinsamt genomskinliga personangrepp och oväsentliga spekulationer bortplockad av Newsmills redaktörer, närmar sig sannolikheten 1 att de undrar om Newsmills redaktörer tagit bort den för att de fått påtryckningar ”ovanifrån”.

7. När någon manlig skribent på Newsmill säger sig vilja kritisera genusvetenskapen och beskriva vad ”ÄKTA jämställdhet” innebär, närmar sig sannolikheten 1 att det till slut utmynnar i könsbiologiska vanföreställningar av typen Hur Kvinnan Fungerar baserade på subjektiva noteringar ifrån hans egen uppenbarligen mycket begränsade kvinnliga bekantskapskrets från ibland så långt tillbaka som realskolan på 50-talet.

ETA:

8. När Gudrun Schyman skriver en artikel på Newsmill, närmar sig sannolikheten 1 att någon tror att "män är djur" är Feministiskt Initiativs slagord.

Fylls definitivt på efter hand. So many wankers, so little time.

"Is something wrong, she said, well of course there is, you're still alive, she said"

Well. I have nothing to blog about so I've decided to do it in bullet points. Because everything looks perspicacious and important in bullet points.

• Sometimes it just hits me how geeky I am. How obsessed I can get with all the Small Things. How I am just so completely able to keep myself entertained for hours and hours on my own. This Sunday, for instance, I have spent downing coffee and searching out every Bret Easton Ellis quote I can find and not an insubstantial amount of his interviews, while at the same time drafting a blogpost in my head about american idol 2009 that will no doubt never see the light of day, but which I keep writing on anyway. And that's exactly what I mean, because it's a single-minded focus that rarely transfers into the real, three-dimensional world. And so I can spend whole Sundays on quotes I won't use and blog-entries I never intend to post, but I can't get it together to go to the store and get some damn food.
  

• I will say this about american idol 2009, though: It wasn't about the music so much as it was about the (NOT gonna use the word bromance) man-love between Adam Lambert and Kris Allen. See, while part of America was trying to get their editorial heads around the relationship between two of the contestants - who went on to become the two finalists in the show - and what in the world a married, christian, missionary guy from a small town in Arkansas could have in common with a gay, jewish, eyeliner-wearing, theatrical guy from California, and another part - probably the same part that made Janet Jackson's nipple the scandal of the century, the part of America we just don't get - was wondering if America was really ready for (gasp!) a gay idol winner, the two subjects themselves just kept on adoring and endorsing each other publically and blantantly ignoring any theories why they shouldn't.
  
  I don't know, it was just nice. I can't explain it any better, and I feel silly just trying to. There's no further examination, no deeper analysis. But. Well. It was nice, in the middle of all the people going on and on about all the ways we differ from each other - men and women, heterosexuals and homosexuals, me and them, preferably in da brain or genetically or in some dating-back-to-the-stone-age way, just so everything in the world that they don't get can pile into neat little groups labeled "typical" and "atypical" and back all that bullshit up with bullshit SCIENCE - to read a story (because that's what it read like, it was practically fan fiction) about a new generation who doesn't care about essentialism and about how little they should have in common and other stupid, unimportant crap.
  
  
  
  

  
  

  
  
• America's Coolest Small Towns - a list. "Every now and then, you stumble upon a town that's gotten everything right -- great coffee, food with character, shop owners with purpose. These 10 spots have it all, in perfectly small doses."
  I want to have this list's babies.

"You can't just give up! Is that what a dinosaur would do?"

Fortfarande fast i suburbia, fortfarande förlorad i minnen, fortfarande bara enstaka tillfällen till internettande. Men jag har ändå samlat på mig några oventilerade tankar sedan jag landade här ute på mammas soffa. Bear with me.


Oventilerat 1:

Debatten om pojkars och flickors olika studieresultat. Jag förstår inte. Varför ser man inte könsrollförespråkarna skrika sig hesa om de NATURLIGA skillnaderna mellan mäns och kvinnors HJÄRNOR och att HJÄRNFORSKNINGEN (oftare än inte hänvisat till några forskningsresultat som visar en viss procents skillnad mellan mäns och kvinnors hjärnor på vissa områden utan att kunna ge några besked, förutom gissningar, vad det skulle kunna ge för konsekvenser i skillnaden mellan individer) säger att det finns en massa skillnader mellan könen så om pojkar är sämre i skolan så är det helt enkelt för att Naturen inrätta det så även om detta faktum TYSTAS NED av...av... (det är ungefär nu de kommer på att det måste finnas en sorts "PK-maffia" som styr eftersom så många i samhället inte verkar hålla med dem när de förklarar Hur Det Faktiskt Är)?

Jag utgick liksom från att se dem i alla kommentarsfält förklara att män och kvinnor är jätteolika, de är i princip två skilda väsen, och gör olika "val" och att alla skillnader mellan könen när det gäller t ex betyg, lön, status, fördelning av beslutbefattningar, osv, kan härröras till dessa "val." Men istället verkar de nu - som en blixt från klar jag-tror-på-indiviiiiden-himmel - ha bestämt sig för att skillnaden på pojkars och flickors prestationer i skolan är kopplade till strukturer, i både skola och samhället, till feministernas manshat och - mest bisarrt av allt - till könsrollerna.

Jag antar att så länge dessa fantastiska NATURLIGA skillnaderna mellan könen går emot det vi redan tror är "manligt" respektive "kvinnligt", så är könsrollförespråkarna mer än villiga att koppla detta till rådande normer och inte, alltså, till hjärnans fysiologi.

Det är också trist med vissa antifeministers totala vägran att intellektualisera problemen med att försöka jämna ut konsekvenserna av detta, som t ex när en grupp kvinnliga studenter stämmer ett universitet, utan istället väljer att ägna sig åt "analyser" av typen "haha, women are treated unfairly, in your FACE, feminists!"

Oventilerat 2:

Vissa mansaktivisters ständigt påpekande att kvinnor misshandlar män i relationer lika ofta som tvärtom börjar bli lite tröttsamt. Jag kommer aldrig förstå varför de inte tror att de, i en sådan här viktig fråga, måste hålla sig till fakta. På mansforum och í kommentarsfält envisas de med att hänvisa till Gelles studie (med samma blinda beundran som vissa envisas med att hänvisar till Kanins studie när de säger att det är "bevisat" att hälften av alla våldtäktsanmälningar är "falska"), för att därefter utropa att "battered husband-syndrome" är exakt lika vanligt förekommande som "battared wives" och att det enbart är feministernas fel att det idag inte finns lika många mansjourer som kvinnojourer, även det inte är det studien säger och även om Gelles själv varnat för just den typen av ovetenskapliga slutsatser av sina resultat. Kanske, om mansaktivisterna ägnade sig åt frågan på riktigt istället för enbart som ett verktyg att bevisa hur dumma feministerna är, skulle vi fått en verklig debatt om saker som psykiskt misshandel, macho-samhällets föreställning att män som är offer - särskilt för kvinnliga förövare - inte är "manliga", att det fortfarande ses som manligt att "bita ihop" istället för att prata om sina problem och söka hjälp.

För övrigt har jag även under min seclusion lyckats se TVÅ hela avsnitt av Debatt på SVT utan att skära upp handlederna - who-hoo! - ett där en synnerligen otrevlig riksdagsledamot verkade tycka att samhället borde kastrera och låsa in alla pedofiler för all framtid, även om pedofili är en läggning och inte ett brott, och inte verkade speciellt glad över att få veta av de övriga medverkande att kastrering redan avfärdats som lösning och att man idag faktiskt kan behandla läggningen så att personerna inte begår fler brott, och ett annat avsnitt där någon journalist satt och tjatade om att niqab inte är ett religöst påbud (alla som kan bara lite om islam vet detta, så varför han satt och sa det om och om igen förstod jag aldrig) och därför gäller tydligen inte religionsfriheten, även om det ju uppenbarligen har med niqab-bärarnas tro att göra.


Jag förstår givetvis - having not just met my brain - att det här ventilerandet är mitt sätt att skjuta undan tankar på saker som har att göra med det jag borde ägna mig åt, min depression, framtiden, yada yada yada, men oh. well. Jag låter min hjärna få sin dagliga dos yummy Serotonin-noradrenaline-reuptake-inhibitor, och den i sin tur låter mig förvinna in i ostrukturerade funderingar kring oviktiga saker för att slippa känna efter hur jag egentligen mår. It's what they call a win-win situation.

"I was very drunk and it was somebody else's subconscious."

I came home and we realised that we needed to do more than just keep (my) head above water. It’s not really about keeping your head above water, it’s about feeling all right and feeling safe in your own skin. It’s not about keeping your head above water and barely keep going.

--Pete Wentz

In 2005 Pete Wentz swallowed a bunch of pills in a Best Buy parking lot while listening to Jeff Buckley's version of "Hallelujah" and then he wrote a song about it and years later, after I belately discovered Fall Out Boys' music, the line "hum Hallelujah, just off the key of reason" can still make me feel calm and serene the way only the words of a borderline manic-depressive can. Then somewhere after came My Chemical Romance and Gerard's lyrics about alcoholism and Wellbutrin and now, a few years down the line, I'm in the suburb where I once grew up, listening to these songs over and over, chasing that feeling of calmness and serenity.

After all these years and all these pills I kinda know what works and what doesn't, I know that the antidepressants make me function and help balance an unbalanced brain chemistry, but they don't stop me from falling into the big bad Melancholy from time to time. The pills can take away some of the most destructive, unhelpful feelings a person can have, but they don't work on this kind of anxiety, the meaning-of-life-stuff. Some things that can work, at least for me, are: Atarax, sometimes. Wine, in the right amount. Green Day's Bullet in a Bible. The only thing I can get my hands on out here in suburbia is wine.

So it seems to me that I am taking a break from...something. I dont know, my life, I guess. I'm renovating my kitchen and so have temporarily moved into my mother's place while she's abroad, in the idyllic suburb where I spent my childhood and teenage years. Yes, it's almost impossible not to go into reflective mode. Since it's such a hassle to negoiate the public transport into Gothenburg, I have spent a couple of weeks mostly just working and then lying on mom's couch reading books I never seem to have time for otherwise and watching to me foreign TV shows like Doobidoo and Nöjespokalen. Mom's house is situated on a very calm street but still within walking distance to ICA and Systembolaget and to quirky little clothing stores that sell brands I've never heard of and small health stores that also sell jewellery and swedish translations of british crime novels. There's even a café where I spend Saturday mornings, mostly because I am too tired all the time to make coffee on mom's coffeemaker. Generally, I seem to spend my time in suburbia sleeping. I have limited internet access so i feel completely out of touch with whatever goes on in the world, and the only way people can reach me is on my cell phone which I constantly forget to charge. Out here I have a legitimate reason to isolate myself. Every trip into Gothenburg cost me money since i'm in another zone than my travel card covers and, besides, the buses don't run very often on evenings and weekends.

Of course, in the middle of all this sleeping and suburbian lifestyle I can feel myself cracking up.

How could a person like me - who's taking medicine every day just cause she's afraid she won't be able to work and pay her rent otherwise, who's enemy is her own head - not crack when left alone with only her thoughts for this long at a time? On the weekends I wake up and my mind is already working, running and churning out unfinished ideas and getting caught up in pointless memories and I find myself so lost in them that I forget to get up and get ready for the day until it's already way past noon. And I find myself deep into thoughts about my depression, about how I will most likely always live this life of insignificancy and meaninglessness because whenever i try to get my life on a different track, whenever i can muster up the energy to even start thinking about it, I usually end up feeling so anxious and so depressed over myself and this world, that I'm unable to face it. And then I feel so pathetic for being so whiny about something so simple - something that should be so natural to do. Wanting to "live your life to its fullest" or whatever silly and inadequate cliché you'd choose to express the same thing, should just be normal self-preservation. But this kind of completely purportless anxiety actually has a name, it's called meta-depression - which a language student like me simply must adore beyond reason - and it's what is threatening to make me crack up right now, sitting here in the middle of this peaceful outpost, this bourgeois setting with its nuclear families and football fields and local pizza places, trying hard not to think about the future.

Still I can't tell if this slump is something I should worry about or not. I never do. Never have, probably never will. I simply never know how I will wind up after these blue periods I get from time to time, which I suppose are normal and something most people get. I never know if it's Everybody-gets-low-sometimes crazy, or my own Special-brand-of crazy. Normal-unhappy or Donnie Darko-unhappy?

So I guess this is a long-winded way for me to try and convince myself that 1, I'm still together enough to blog about how not together I am, and 2, that it's actually a good idea for me to go into the city tonight and meet up with E somewhere in Linnéstaden for a few drinks. Just to see if it's the world that feels unreal or if it's me, all me.