"Your lipstick stains on the front lobe of my left side brains"

Så. Det har rått en debatt om en våldtäkt i den svenska bloggosfären de senaste dagarna. Alltså inte om våldtäkten i sig eller huruvida den verkligen har ägt rum eller ej (det hela verkar onekligen vara en enda förvirrande röra som inte gör någon människa glad) eftersom de allra flesta av oss, förutom ett gäng högljudda bloggare som - ironiskt nog - gillar att se sig själva som "rättssäkerhetens" förkämpar, inser att man inte kan döma någon människa enbart på internetrykten.

Vad debatten har handlat om är våldtäkt i allmänhet och den märkliga syn på detta brott som tydligen fortfarande finns i samhället, även där man inte trodde det skulle finnas. (Johanna är en av dem som har varit fantastisk och outtröttlig i att argumentera emot. Och man förstår varför. För plötsligt kunde man nämligen se svenska manliga liberaler kämpa hårt för att nå upp till samma intellektualism och djupa skarpsinne i ämnet kvinnlig sexualitet och våldtäkt som stockkonservativa The Daily Mail. Go for gold, svenska liberaler!)

Det har överhuvudtaget skrivits väldigt mycket läsvärda, kloka och insiktsfulla saker under den här debattens gång. Faktum är att min bloggroll och twitterfeed snabbt svämmade över av kloka inlägg som effektivt smulade sönder den svenska mansrörelsens försök att använda sina vanliga gamla argument för att föra in den här debatten på ett fördömande av "feminismen" i allmänhet och av kvinnor (och i förlängningen, män) som väljer att anmäla istället för att hålla käften, i synnerhet. Och till skillnad alltså från detta gäng har de flesta jag läst varit noga med att påpeka att de inte vet vad som faktiskt har hänt/inte har hänt i just det här aktuella fallet. Vad som eventuellt kommer visa sig längre fram är ju liksom irrelevant just nu. En del hjältinnor har generöst upplåtit sitt kommentarsfält åt debatten (Dear Isobel. We're sorry we're so creepy. Sincerely, Humanity) till lycka för oss som tycker om att studera den typen av kommentarer.

Pär Ström publicerade alltså ett nu famously Baleted! inlägg där han hängde ut en kvinna, AA, med namn och bild som den som anmält Assange för sexuellt ofredande, och sedan försvarade han och hans minions denna uthängning ungefär med att "hon är ju radikalfeminist" och att det var hon som "började" och med att det ändå var någon annan som hängde ut henne först! Ström länkade också till sin "källa" vilket bl a visade sig vara Flashback samt ett (tydligen också numera Baleted!) blogginlägg med rubriken "Världens just nu mest hatade kvinna" och en bild av kvinnan som alltså skulle ha anmält ett övergrepp. Lovely.

Och integritetsombudsmannens inlägg och liknande åsikter som tycktes bubbla upp över hela Internet väckte också en hel del ilska och come the fuck ONs runt om i bloggosfären. Kanske trodde Pär Ström att hans uthängning skulle få samma varma mottagande som i hans eget kommentarsfält. Men, nej.

Som en ledare i Expressen skriver (även om just Expressen gör att sten i glashus comes to mind):

Pär Ström och hans trosfränder är motståndare till våldtäkt. I teorin. Men hur tror de att någon enda kvinna ska våga anmäla en våldtäkt om hon riskerar att screenas av en mobb på nätet, och bli uthängd och förföljd om nätdomstolen bestämmer sig för att dra i gång en inkvisition?

En annan av de tok-antifeministiska mansrörelsebloggarna runt Ström, Ingrid Carlqvist (se inlägget alldeles under detta för mer om hennes syn på våldtäkt), gick ytterligare ett batshit insane steg längre och basunerade triumferande ut hur hon minsann ”hört” att hela övergreppet på AA bestod i att JA drog av sig kondomen och kom över hennes mage. Vari i triumfen bestod är svår att begripa då det ju är en ganska pinsam kommentar för vilken bloggare som helst, men ännu mer så för en som gillar att kalla sig själv för ”rättskämpe”. Man kan ju i alla fall konstatera att i den version av rättssäkerhet som Ingrid Carlqvists slåss för är sådant som hörsägen, ryktesspridning och osaklighet inga som helst problem.

Det gick ju så bra i Bjästa, som ni kanske minns.

OK, så vad har vi då lärt oss av den här debatten? För mitt i alla anklagelser (where the antifeminists were all "but all we did was out a person who accused another person and also, the first person is an evil feminist and the second person was outed by a third person so surely that must be okay, right" and we were all "um, no!" and the antifeminists were all "well, since we can see into the FUTURE we know that history will prove us right so we will just go ahead anyway" and we were all "But that's crazy! Tom Cruise-level-of-crazy!" and then they were all Nuh-uh and we were all Respect our authorita-ah! and then the antifeminists were all zomg you're all evil feminists *FLOUNCE* and then we were all um, isn't that tin foil hat getting kinda heavy?) fanns det ändå en hel del att ta till sig.

Vad vi lärde oss var varför jämställdhetsministers uttalande "det räcker att kalla sig liberal" uppenbarligen inte stämmer och att en feministisk analys fortfarande i allra högsta grad behövs även när ze big freedom-loving men with ze big freedom-loving liberal brainz tänker högt, t ex kring frågor som friheten att kunna säga nej till en viss form av sex bara för att man frivilligt gått med på en annan, även kallad If You Suck You Must Fuck-teorin. För utan en feministisk analys kan även dessa tydligen få för sig att man utan vidare kan sitta och dra gränser åt andra.

Och på hela röran kan man egentligen inte göra annat än att att reagera med en outsinlig strid ström av wehuh? och buzhuh? och what the crap?! och även ett och annat bawahahahaah! För att sammanfatta: Jag har nog aldrig älskat min twitterfeed, eller min blogroll, mer. Det är vad jag har lärt mig.




OK. Moving on. Slutet av sommaren är här. Poo.

Det här var sommaren då jag insåg att SvDs ledarblogg antagligen kan bli ännu mer fånig innan valet är över, jag vet bara inte riktigt hur det skulle gå till.

Det här var sommaren då The Frays version av Hips Don't Lie blev min nya antidrug, även om min all time favourite Live Lounge antagligen är Keane's. Because explain to me how it's fair that only women should sing songs about their bodyparts or how their hips move slow, real slow, when men do it so well?

Det här var sommaren då ni trodde att jag inte skulle spamma er med gifs där Adam Lambert hånglar med sin manliga bassist. Det var lite naivt av er, eller hur?