"Is something wrong, she said, well of course there is, you're still alive, she said"

När man jobbar med det jag jobbar med är det ibland en dum idé att öppet berätta detta på en fest, för i samma stund man öppnar munnen kommer ofelbart någon liberal, svensk, välutbildad, heterosexuell, icke-funktionshindrad man i 30-årsåldern att sätta sig lite rakare upp i soffan och tala om för en att de minsann tror på Individen. Och på Individens Eget Ansvar.

Vid dessa tillfällen brukar jag numera inte säga så mycket, dels för att alla har rätt till sin Tro, och dels för att jag för länge sedan lärt mig att alla försök att resonera med folk om Privilegier oftast tas för att man på något sätt anklagar dem "personligen" för att de innehar just dessa privilegier. Och vem skulle vilja känna sig "personligen" anklagad för hela det västerländska patriarkala förtrycket genom historien - även om det bara är i deras egen fantasi och ingen faktiskt har anklagat dem för något sådant - när man bara hade tänkt sig att ta några öl och tävla med alla övriga manliga festdeltagare om vem som håller de längsta föreställningarna och drar flest skämt, som vi andra måste avbryta oss och skratta åt varje gång (om inte annat så för att de inte senare skall gå online och skälla på hur kräsna dagens kvinnor är och hur nedtryckta alla män är och på alla våra Kvinnliga Privilegier och "sexuella makt". Det finns dock inget vice-versa på just det här området, då en tjej måste vara Faktiskt Rolig för att män skall avbryta sig och skratta åt hennes skämt)?

Egna Privilegierna fungerar nämligen så här: antingen ser man dem, eller så gör man det inte. The motherfuckin' end. Notera dock att andras Privilegier är mycket enkla att se, till och med för självtitulerat liberala, antifeministiska, svenska män i 30-årsåldern.

Igår kväll här i London tog jag en drink med just en sådan svensk man - som också råkar vara en person jag verkligen gillar och alltid gillat och gärna skulle sitta och dricka med i timmar, men vars syn på människor och människors Eget Ansvar ibland leder mig till dystopiska tankar om en robotliknande framtid där en man som inte väljer att jobba 24 timmar om dygnet på arbetsgivarens villkor och utan en uppbyggd personlig förmögenhet (som jag har förstått det, efter några trevande frågor, helt baserad på att frun tagit allt eller det största ansvaret för barn och markservice, nej, vänta, att frun har gjort det personliga Valet att ta allt ansvar för barn och markservice - dessa två företeelser i livet som ju starkt tenderar att liksom inte bara sköta om sig själva) och utan en doktorstitel i något icke-humanistiskt ämne, kan anses inte ha tagit Eget Ansvar och därför tydligen förtjänar att bli arbetslös/bli av med sitt hem/dö i Irakkriget/etc.

När jag träffade honom igår kväll tog det mig dessutom kanske två minuter att diagnostisera honom med kliniskt depression, vilket inte direkt gjorde hans vanliga resonemang mindre misantropiskt än vanligt. Och mina försök att resonera med honom om förutsättningar vs "morot" och "motivation" föll än mer platt till marken. Däremot, och det var väl min poäng, skulle jag alltså inte rakt ut säga till honom att "du, jag tror också på individen, och jag tror på marknaden, men din extrema tilltro till dem, och bara dem, på precis alla områden i samhället, vittnar om just dina Privilegier mer än något annat du skulle kunna berätta för mig."

Nåväl. Det om det. Och nu till hur sjutton jag skall kunna ta upp ämnet att han kanske skulle fundera över hur han mår, på ett sätt som kan anses vara acceptabelt för vårt drinks-and-the-occasional-fling förhållande...


Avslutningsvis, making the rounds i den feministiska bloggosfären:

Flying the predatorial skies - Broadsheet skriver om BA's fenomenalt idiotiska förbud mot att låta män sitta bredvid ensamresande barn.

"It is no different from stopping men from being allowed to sit next to boys in a public place but where will this stop? Are supermarkets next? Children need to interact with both men and women." Fischer started raising hell and got British Airways to agree on an out-of-court settlement totaling £2,911. Here's the best part: He donated it all -- plus £2,000 of his own money -- to child protection organizations. Well played, sir!"

Och i en fortsättning på artikeln i New York Times skriver Women's Law Project Blog om det där lilla socialistiska, feministiska landet i norra Europa som fokuserat på "föräldraledighet" istället för "mammaledighet".

Moreover, “understanding what it is to be home with a child may help explain why divorce and separation rates in Sweden have dropped since 1995,” even as divorce rates across the world have continually risen. For couples who do divorce, joint custody is becoming more common, an arrangement that, in most cases, benefits the children. Further, work-life balance has become a priority for job-seekers, and “a family-friendly work pattern has simply become a new way of attracting talent.”

"Remember when you tried to learn how to swim using the internet?"

Because this one made me smile:

see more Funny Graphs

"You know the one that takes you to the places where all the veins meet"

I don't think I have a genre. There is no common theme to the things - all the many, many things - I have been passionately into over the years. Unless maybe if you count "pretty boys in eyeliner" as a genre, because they do seem to have been a bit overrepresented. I have always been instinctively searching for distractions from Real Life, that thing which I just have never been very good at handling. Any distraction would do, and I guess it could have gone down more than one way.

But for me, struggling to learn to manage a mind precariously balanced between depression and not-depression, my drug of choice has always been the Things that have caught my imagination. For what can be more wonderfully distracting than fleeing into Neil Gaiman's world for a day, or that epitomizing steampunk episode of Doctor Who for an hour, or Fall Out Boy’s emo-vampire AU music video to “A little less 16 candles” for four minutes? From Blur to Buffy to Douglas Coupland to SciFi to Lost to I Brought You My Bullets, You Brought Me Your Love - when the drugs work, they work. What would I have done without these means of escaping the lows of ordinary life? How would I have survived? Do you know how drunk I would have had to be every day?

I guess this was a kind of a long-winded way to say that: I think art is important. I think pop culture is important. I think art and culture, in whatever genre they come, are the reason I’m here right now. Heart and wrists intact.

"There once was a very lonely, very frightened girl. She lived alone except for a nameless cat."

When did everything I have on my wall start being behind glass and inside frames? What happened to all the wrinkly posters of Damon Albarn and Robbie Williams and that keyboardist from Suede? And why is there just faceless pictures of New York City and tasteful stills from filmatizations of Truman Capote novels where there used to be Reservoir Dogs movie posters? And seriously, what's with all the fucking frames? That is to say, when did I suddenly become such a grown up? *has panic attack*

Another scary moment I had recently was when I suddenly couldn't remember all the members of NSYNC! There was just this big black hole in my mind and for a few seconds I thought "hmm, maybe there only were four of them?" and then I was all "OMG JOEY!!!"

*deep breaths*

In other news, I finally got dad on Facebook, just so that he and mom will both get a "friends suggestion" to add each other and then start writing on each other's walls and then they'll get back together again and I can finally go to one of their weddings without crying my eyes out just because mom isn't wearing a wedding dress (what? I was five and they got married in our stupid living room and there wasn't even a cake) OR, in what is perhaps a slightly more likely scenario, so that when he complains that he hasn't heard from me in a while I can say "nu-huh, I threw Barack Obama at you just last week".


Moving on, New York Times has an article about the Swedish parental leave system and Swedish gender equality politics and they call it "In Sweden, men can have it all"

That's right.

"In this land of Viking lore, men are at the heart of the gender-equality debate. The ponytailed center-right finance minister calls himself a feminist, ads for cleaning products rarely feature women as homemakers, and preschools vet books for gender stereotypes in animal characters."

"Companies have come to expect employees to take leave irrespective of gender, and not to penalize fathers at promotion time. Women’s paychecks are benefiting and the shift in fathers’ roles is perceived as playing a part in lower divorce rates and increasing joint custody of children.
In perhaps the most striking example of social engineering, a new definition of masculinity is emerging."

Lastly, and not completely unrelated, I have been re-reading The Terror Dream, not because it's a favorite of mine or anything (some of the chapters are a bit weak) but because what Susan Faludi does do well in her book is to illustrate how the antifeminist conservative media immediately after the attacks on WTC started focusing their reports and stories on the helpless female victim being rescued by the brave male hero, blantantly disregarding the fact that there were more male victims in the 9/11 attacks than there were female ones, and, like conservative antifeminists so often do, thus effectively undermining the human terror of all those real men and instead painting them as fantasy superheroes stoically giving their lives while rescuing some damsel in distress (even though most women and men who got out of the buildings that day walked themselves out).

She also depicts how the antifeminists used the attacks to loudly accuse feminists for "feminizing" (read: weakening) the American society and army with their liberal political agenda of equality between the sexes and - gasp! - women in the military. A device which, among feminists, is also called the "not now, honey, we're at war" mentality.

"Soft kitty, warm kitty, little ball of fur, happy kitty, sleepy kitty, purr, purr, purr"

So my therapist is gently trying to terminate my going to him. For someone with my level of seperation anxiety this is, not surprising, a bit disconcerting, even though we've been seeing each other more sporadically for the last year. And I completely blame him for making me feel all panic-y.

Actually, we both decided this. I'm just not cooperating with our decision very much.

He: "Can you describe to me how you feel about gradually terminating our therapy sessions?"
Me: "I feel that I want to continue to see you."
He: "Is that an obsessive feeling?"
Me: "Yes. I feel obsessively that I can't not see you."
He: "And why do you think that is?"
Me: "Hello. I'm the girl who has lived in the same apartment for a decade and who can't part with the dead flower pots or the recycling bag without a certain level of distress. I've been seeing you for the last 8 years! I clearly have a problem with change. Did you really not see this coming?"
He: "I did, actually."

All this time we've had the same therapy room. With the futon (that I've never once laid down on, but I like the concept) and the carpet with the swirly pattern that I always follow with my eyes as I talk about the things I don't partcularly want to talk about, things like why I'm such a sad girl.

How can I give this up? Seriously?

Though, on a positive note: 8 years and I've only had one sex-dream about him! Maybe I really should just quit while I'm ahead.

"Fuck you, you hoe, I dont want you back"

Jag skulle säga att jag har tre riktigt nära tjejkompisar - förutom alltså the twin som är allra närmast, men räknas som familj. Vi är numera alla något över trettio och jobbar heltid och en av oss är t.o.m gravid, så vi umgås inte längre varje dag som vi gjorde i skolan. Men det gör inte så mycket. För vi vet när någonting är viktigt.

Därför sammanstrålade vi efter våra respektive jobb igår kväll på SoHos uteservering för att gå och se Sex And The City 2 tillsammans.

Filmen var såklart helt värdelös. Plus, ganska rasistisk. Och redan första filmen visade oss att det som gjorde TV-serien så fantastisk inte kommer finnas med i filmatiseringarna. Men det spelar ingen roll. Har man ett par riktigt nära tjejkompisar så går man och ser den här filmen tillsammans, hur ont det än gör att se f.d älskade TV-karaktärer stå och sjunga "I am woman hear me roar" i en bar i vad som skall vara "Mellanöstern" men mest påminner om Disneys Alladin, i någon sorts kampsång för alla stackars nedtystade icke-amerikanska kvinnor. I en film med fyra vuxna, kvinnliga huvudkaraktärer där hela handlingen består av två timmars kläd- och frisyrbyten och ingen av dem uppenbarligen har fått tillåtelse av filmens manusförfattare att yttra någonting av intresse på hela tiden.