"And I'm always gonna wanna blow your mind"

Vi är alla olika. Här är därför en liten lista på

Saker som känns exotiska för mig:

Folk som tror att Henrik Schyffert inte är scary smart.

Folk i min egen ålder som bor i, typ, Henån och säger saker som "det är så skönt att komma iväg från stan ibland."

Folk som har vuxit upp i familjer där man "inte pratar politik."

Folk som öppet spekulerar i om deras kommentarer blivit censurerade av Newsmill därför att de "hotar störta hela den statsfeministiska ideologin." Och menar det.

Män och kvinnor som inte är åtminstone lite kära i Ewan McGregor.

"Your lipstick stains on the front lobe of my left side brains"

Så. Det har rått en debatt om en våldtäkt i den svenska bloggosfären de senaste dagarna. Alltså inte om våldtäkten i sig eller huruvida den verkligen har ägt rum eller ej (det hela verkar onekligen vara en enda förvirrande röra som inte gör någon människa glad) eftersom de allra flesta av oss, förutom ett gäng högljudda bloggare som - ironiskt nog - gillar att se sig själva som "rättssäkerhetens" förkämpar, inser att man inte kan döma någon människa enbart på internetrykten.

Vad debatten har handlat om är våldtäkt i allmänhet och den märkliga syn på detta brott som tydligen fortfarande finns i samhället, även där man inte trodde det skulle finnas. (Johanna är en av dem som har varit fantastisk och outtröttlig i att argumentera emot. Och man förstår varför. För plötsligt kunde man nämligen se svenska manliga liberaler kämpa hårt för att nå upp till samma intellektualism och djupa skarpsinne i ämnet kvinnlig sexualitet och våldtäkt som stockkonservativa The Daily Mail. Go for gold, svenska liberaler!)

Det har överhuvudtaget skrivits väldigt mycket läsvärda, kloka och insiktsfulla saker under den här debattens gång. Faktum är att min bloggroll och twitterfeed snabbt svämmade över av kloka inlägg som effektivt smulade sönder den svenska mansrörelsens försök att använda sina vanliga gamla argument för att föra in den här debatten på ett fördömande av "feminismen" i allmänhet och av kvinnor (och i förlängningen, män) som väljer att anmäla istället för att hålla käften, i synnerhet. Och till skillnad alltså från detta gäng har de flesta jag läst varit noga med att påpeka att de inte vet vad som faktiskt har hänt/inte har hänt i just det här aktuella fallet. Vad som eventuellt kommer visa sig längre fram är ju liksom irrelevant just nu. En del hjältinnor har generöst upplåtit sitt kommentarsfält åt debatten (Dear Isobel. We're sorry we're so creepy. Sincerely, Humanity) till lycka för oss som tycker om att studera den typen av kommentarer.

Pär Ström publicerade alltså ett nu famously Baleted! inlägg där han hängde ut en kvinna, AA, med namn och bild som den som anmält Assange för sexuellt ofredande, och sedan försvarade han och hans minions denna uthängning ungefär med att "hon är ju radikalfeminist" och att det var hon som "började" och med att det ändå var någon annan som hängde ut henne först! Ström länkade också till sin "källa" vilket bl a visade sig vara Flashback samt ett (tydligen också numera Baleted!) blogginlägg med rubriken "Världens just nu mest hatade kvinna" och en bild av kvinnan som alltså skulle ha anmält ett övergrepp. Lovely.

Och integritetsombudsmannens inlägg och liknande åsikter som tycktes bubbla upp över hela Internet väckte också en hel del ilska och come the fuck ONs runt om i bloggosfären. Kanske trodde Pär Ström att hans uthängning skulle få samma varma mottagande som i hans eget kommentarsfält. Men, nej.

Som en ledare i Expressen skriver (även om just Expressen gör att sten i glashus comes to mind):

Pär Ström och hans trosfränder är motståndare till våldtäkt. I teorin. Men hur tror de att någon enda kvinna ska våga anmäla en våldtäkt om hon riskerar att screenas av en mobb på nätet, och bli uthängd och förföljd om nätdomstolen bestämmer sig för att dra i gång en inkvisition?

En annan av de tok-antifeministiska mansrörelsebloggarna runt Ström, Ingrid Carlqvist (se inlägget alldeles under detta för mer om hennes syn på våldtäkt), gick ytterligare ett batshit insane steg längre och basunerade triumferande ut hur hon minsann ”hört” att hela övergreppet på AA bestod i att JA drog av sig kondomen och kom över hennes mage. Vari i triumfen bestod är svår att begripa då det ju är en ganska pinsam kommentar för vilken bloggare som helst, men ännu mer så för en som gillar att kalla sig själv för ”rättskämpe”. Man kan ju i alla fall konstatera att i den version av rättssäkerhet som Ingrid Carlqvists slåss för är sådant som hörsägen, ryktesspridning och osaklighet inga som helst problem.

Det gick ju så bra i Bjästa, som ni kanske minns.

OK, så vad har vi då lärt oss av den här debatten? För mitt i alla anklagelser (where the antifeminists were all "but all we did was out a person who accused another person and also, the first person is an evil feminist and the second person was outed by a third person so surely that must be okay, right" and we were all "um, no!" and the antifeminists were all "well, since we can see into the FUTURE we know that history will prove us right so we will just go ahead anyway" and we were all "But that's crazy! Tom Cruise-level-of-crazy!" and then they were all Nuh-uh and we were all Respect our authorita-ah! and then the antifeminists were all zomg you're all evil feminists *FLOUNCE* and then we were all um, isn't that tin foil hat getting kinda heavy?) fanns det ändå en hel del att ta till sig.

Vad vi lärde oss var varför jämställdhetsministers uttalande "det räcker att kalla sig liberal" uppenbarligen inte stämmer och att en feministisk analys fortfarande i allra högsta grad behövs även när ze big freedom-loving men with ze big freedom-loving liberal brainz tänker högt, t ex kring frågor som friheten att kunna säga nej till en viss form av sex bara för att man frivilligt gått med på en annan, även kallad If You Suck You Must Fuck-teorin. För utan en feministisk analys kan även dessa tydligen få för sig att man utan vidare kan sitta och dra gränser åt andra.

Och på hela röran kan man egentligen inte göra annat än att att reagera med en outsinlig strid ström av wehuh? och buzhuh? och what the crap?! och även ett och annat bawahahahaah! För att sammanfatta: Jag har nog aldrig älskat min twitterfeed, eller min blogroll, mer. Det är vad jag har lärt mig.




OK. Moving on. Slutet av sommaren är här. Poo.

Det här var sommaren då jag insåg att SvDs ledarblogg antagligen kan bli ännu mer fånig innan valet är över, jag vet bara inte riktigt hur det skulle gå till.

Det här var sommaren då The Frays version av Hips Don't Lie blev min nya antidrug, även om min all time favourite Live Lounge antagligen är Keane's. Because explain to me how it's fair that only women should sing songs about their bodyparts or how their hips move slow, real slow, when men do it so well?

Det här var sommaren då ni trodde att jag inte skulle spamma er med gifs där Adam Lambert hånglar med sin manliga bassist. Det var lite naivt av er, eller hur?

"Which leads many political analysts to ask the question: Can a woman really be mayor? Or will she just menstruate all over the city?"

Få ämnen kan få igång mig på riktigt på det sätt som ämnet våldtäkt kan. Inte för att jag inte tycker att frågan är komplicerad. Inte för att jag tror att det inte förekommer falska våldtäktsanmälningar, för det gör det ju givetvis. Utan för att debatten runt det här ämnet så ofta är laddad med så mycket dubbelmoral att det ibland är svårt att förstå att folk kan, ni vet, med.

Dubbelmoralen är naturligtvis lika vidrig vilket läger den än kommer från. De som hävdar att kvinnor inte kan våldta och därmed förringar de män som blivit våldtagna av en kvinna och de kvinnor som blivit våldtagna av en annan kvinna (en domstol i en rättegång angående en lesbisk våldtäkt medgav så sent som 1975 "we must confess a certain naivete as to just what kind of exotic erotica is involved in the gang rape of the victim by a group of lesbians and a total ignorance of just who is forced to do what to whom"). De som fortfarande envisas med att lustfyllt benämna sexuellt aggressiva kvinnor som inte kan ta ett nej för ett nej som "nymfomaner". Varje gång någon hävdar att våldtäktsbegreppet blivit för "utbrett" och att det var mycket bättre då en våldtäkt innebar att någon form av penetration av penis åtminstone måste ha genomförts, så förringas de kvinnliga förövarna och deras offer.

Och så har vi alla antifeminister som på debattforum, bloggar och i kommentarsfält utan problem förmanar unga tjejer att undvika riskfyllda sexuella beteenden, men aldrig ens verkar tänka tanken att samma råd då rimligtvis måste gälla unga killar och riskfyllt sexuellt beteende.

Bloggaren och jämställdhetsföreläsare Ingrid Carlqvist berättar i ett långt inlägg historien om en kille som tog hem en främmande tjej från krogen och därefter blev falskt anklagad för våldtäkt. Uppmanar hon därmed alla män att undvika att utsätta sig för en situation där de kan bli falskt anklagade för våldtäkt genom att avhålla sig från riskbeteenden som t ex att gå hem från krogen med okända  tjejer och utan vittnen? Nej. Har Ingrid Carlqvist däremot tidigare gett alla tjejer rådet att undvika att utsätta sig för en situation där de kan bli våldtagna genom att avhålla sig från riskbeteenden som t ex att gå runt i utmanande klädsel och "hoppa ända ner i sängen" med en man utan att förstå att de därmed även har gått med på att ha alla typer av sex som överhuvudtaget existerar med honom, samt har förhandlat bort rätten att under några omständigheter ändra sig? Jajamensan:

"Att en hel generation unga flickor förmåtts tro att de "ska kunna gå nakna på stan utan att riskera att bli våldtagna" eller hångla upp en kille och hoppa ända ner i sängen med honom och sedan säga nej. De råden är ungefär lika smarta som att uppmana alla att sluta låsa sina dörrar för att de "ska kunna få ha sina värdesaker i fred utan risk för inbrott" eller gå runt på stan och vifta med tusenlappar för att de "ska kunna visa sina pengar utan risk för att bli nedslagna och rånade". För tydlighetens skull ska jag här poängtera att jag inte är för vare sig våldtäkter, inbrott eller rån. Jag tycker bara att alla människor gör klokt i att skydda sig själva och sin egendom, för världen är inte ett paradis befolkat av enbart goda, kloka och välvilliga kvinnor och män."

Att uppmana tjejer att i princip inte ha sex alls om de inte kan ta konsekvenserna (våldtäkt, graviditet, osv), är ju inte direkt någonting nytt. Samhället har aldrig varit så orolig för att förtrycka kvinnors sexualitet för att män inte ska behöva vara försiktiga med att leva ut sin, medan däremot blotta tanken på att uppmana en kille att inte ha sex alls för att riskerna är såpass stora om han gör det, är unheard of! Men de antifeminister som vill inpränta bilden av att det pågår en "epidemi" av falska våldtäktsanmälningar och att "våra polismyndigheter och domstolar svämmar över" av sådana okynnesanmälningar av helt vanliga tjejer som efter att ha haft fullt frivillig sex springer och anmäler killen för våldtäkt (enligt Carlqvist "för att hämnas på en man, för att få ett fett skadestånd, för att få uppmärksamhet, för att komma undan konsekvenserna av en otrohet eller bara för att samhällsklimatet har fått unga kvinnor att tro att ett samlag man ångrar är lika med en våldtäkt") verkar däremot  inte förstå att om de nu så gärna vill förmedla en bild av mäns enorma utsatthet varje gång de har sex med en kvinna, så får de också ta konsekvenserna av denna bildspridning. Och då de redan med all önskvärd tydlighet förmedlat hur de anser att unga tjejer ska lära sig att skydda sig mot riskfyllda situationer, så är de skyldiga att ge samma råd till unga killar i samma situationer, eller riskera att ses som de hycklare de är.

(Nu är det inte så att antifeministerna egentligen har ett val då det gäller just att sprida bilden av alla dessa falska våldtäktsanmälningar. Då bara 12% av våldtäktsanmälningarna ens leder till åtal och någon dom, och de dessutom hävdar att flera av dessa är oskyldigt dömda, så måste de ju hävda att upp emot 90% av anmälningarna kan vara falska eftersom det annars allvarligt skulle motbevisa hela deras bild av Sverige som ett statsfeministiskt land där kvinnor bara behöver säga ordet våldtäkt för att en man skall hamna i fängelse mot sitt nekande och där mäns rättssäkerhet är så gott som utplånad.)

Ett annat, om än ett år gammalt, exempel är en artikel av  jämställdhetsdebattören och föreläsaren i jämställdhetsfrågor Pelle Billing, som skrev såhär i sin artikel angående hur svårt det är att bevisa att en våldtäkt verkligen ägt rum när ord står mot ord, och vad som kan vara lösningen på det:

"Det är hög tid att vi börjar ge goda råd till tonårsflickor och unga kvinnor i Sverige. Våldtäkter förekommer regelbundet, och därmed får man lära sig att skydda sig så gott det går. Redlös berusning på fester, att röra sig själv i mörka områden, att följa med okända män hem om man inte vet om man vill ha sex - är alla faktorer som ökar risken för att råka illa ut.

Jag önskar att vi hade ett samhälle där ingen behövde vara rädd för våldtäkter, men så är inte fallet, och då bör unga kvinnor få en bild av hur det faktiskt ser ut - inte hur det borde se ut.
Det är inte ditt fel om du blir våldtagen, men varför inte minimera risken för att du blir det?"

Men även om han i artikeln skriver att 1 av 4 eller fler av alla våldtäktsanmälningar antagligen är falska anmälningar mot oskyldiga män, så riktar sig de uppmaningar han i artikeln ger om att ta ansvar för och vara försiktig med sitt sexuella beteende ändå enbart till tjejer.

Slutligen vill jag påpeka att det här inlägget inte handlar om vad jag tycker man skall göra åt våldtäktsproblematiken, utan om inkonsekvens och samhällets traditionella syn på tjejers sexualitet och samhällets traditionella syn på killars sexualitet. Det skulle aldrig falla mig in att lägga över skulden och ansvaret för att ha blivit falskt anklagad för våldtäkt på offrets axlar. Därför skulle det heller aldrig falla mig in att lägga skulden och ansvaret för att ha blivit våldtagen på offrets axlar. Har man däremot en inkonsekvent inställning till dessa två fall, om man pratar om lagändringar och rättssäkerhet bara i ena fallet och personligt ansvar och ändrat beteende bara i det andra, så bör man åtminstone sätta sig ned och fundera över varför.

"What's the matter with ME? You've got a black light! It's 1999!"

This weekend I went to Stockholm to wallow in self-pity because I thought I might as well do that in mom's little studio apartment and maybe also catch the last end of Pride week. My very sekrit agenda was of course to also get to see my darlings Liza and Johanna, and they immediately said “come over” which made me happy because I do get that it's not their job to invite me to their homes and entertain me whenever I'm in town. I swear I do!

So I hopped on the tube and Johanna came and met me in the most fabulicious shoes ever and then Liza and Björn let me into their place and poured me some wine and let me I lounge on their sofa while they perched on wooden chairs and then there was talk of blogs and feminism and Johannas students (which I’ve started to feel very fondly about and worry about whenever she mentions any problems they are having) and some horrible bus trip to Berlin which I might never get out of my head now thanks a lot.

And then they took me to a club called Blacklight where I didn’t go to the bar once (feel a bit bad about that, Ida, Björn, next time the bucket of rosewine is on me) and also met Victor and his awesome tattoos of pure awesomeness, no seriously, why do I have a needle phobia, and then I danced a little but not really that much, which is so unlike me, hmm, maybe I shouldn't have worn shoes that I had bought on the same day, and then I slipped out to eat something because when I don't eat I don't just get hungry I get confused and start forgetting my own name, and then I slipped back in and then there was some kind of fabulous show happening onstage and then I noticed that people were dancing without a lot of clothes on and thought about doing the same for a minute but then remembered that I'm a prude (even though I grew up in a Naked Household) and don't even like taking my clothes off on the beach and then the heat and all the sweating was kind of making me want to drape myself over Liza and Johanna and go to sleep and I’m not sure they would have appreciated that so I took the tube and then wobbled to mom's place, at which point I was kind of ready to gnaw my own feet off.

(Also, apparently when I'm drunk and at some club I send A long badly spelled text messages, and then deny doing it. "What do you mean I said I want to have sex with everyone in the room, I'm pretty sure that's something I would remem- oh, wait.")

My newly found obsession reading about fascinating history-stuff continues unabated. Today: Megafauna! You know, that prehistoric time period where beavers were the size of bears and scorpions were the size that they sometimes are in my nightmares where I'm being chased by huge-ass scorpions. So fascinating! Love it, love everything about it, thinking about being it for Halloween!