"When are you going to give up this crazy sugar scheme?"

I come bearing links from my feminist blog-roll. And one from my much less visited antifeminist blog-roll.

1.
While on the subject of, er, "Amazonia" (are we still on that subject? Or did it die a well-deserved death while I was busy with Real Life crap?), one of my favorite feminist bloggers out there, Sady Doyle, recently wrote a piece about Lady-nerds and Utopia, and then she did a seperate blog post footnoting the historical flaws of many of said female utopia-writers, and both are equally interesting:

And they tell their own stories. Stories about escape, about what changes, what doesn't, and what should. And when it comes to lady nerds, those voluntary or involuntary gender rebels, those girls whose brains just don't fit the template, they tell stories about the specific discomforts and desires of that situation. One of the oldest stories is the one where dudes don't run things. Or, you know, exist.

Footnotes: In the first wave, one of the most major problems with feminism was that it was For White Ladies:

Feminist scholars have actually had to point this stuff out in response to people embracing the book as a socialist-feminist-separatist political vision. They’ve also pointed out that these were contemporary, mainstream, even liberal views at the time of publication. One of the notable things about these books is that feminist visions of utopia tend to mirror the problems with feminism. In the first wave, one of the most major problems with feminism was that it was For White Ladies.

2.
Jezebel has a blogpost about a woman who was raped under knife point and got the rapist to admit to it on the phone but still wasn't believable enough in the eyes of the jurors. It's called How to Rape A Woman And Get Away With It.

Apparently, a woman's testimony is worth so little in this country that not only do we largely fail to convict rapists when their victims have the misfortune to know them personally — we also can't convict even those criminals who break into strangers' homes and commit their rapes while armed. We also can't convict those criminals stupid enough to call their victims and admit their crimes.

Personally, all I can do is to concur with this comment: I HATE EVERYTHING!

(And just so the men's rights activists will have something to be upset about too - seeing how there is nothing in the post indicating that today a woman just needs to breathe the word rape without any kind of evidence to back it up for an innocent man to go to jail FOREVER - there are references to Lisbeth Salander-style-of-justice among the comments. What a crazy "feminist" world we live in, huh guys & girls?)


3.
Here is a highly read-worthy article linked by Pär Ström about that Swiss antifeminist conference.

The article interviews one of the antifeminist conference members, the swedish Ulf Andersson, who explains to us that "an antifeminist is a kind of peacekeeper who wants to return things to normal." ("We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem!") Andersson is also cited in the article as claiming that today “feminist stands for pure evil.” He backs this statement up by pointing to "radical feminist groups that call for men to be grounded at home after 9 pm or bear placards calling for 'male slaughter, female supremacy'".

Eh.

Andersson also lists the key beliefs of antifeminists. They are:
-opposing the feminist hatred of men
-valuing the nuclear family
-believing in the child’s rights to both its parents
-looking at the individual instead of the gender
-accepting that men and women are different

We already knew about this of course, about the nuclear family bullshit and the "men and women are different in da brainz!" and the pythonesque YES-WE-ARE-ALL-INDIVIDUALS! crap, but it's still nice to see it in a neat little summary like that.

Apparently there has been some protests against the conference - the article describes 50 feminist activist spraying graffiti on a community hall and handing out leaflets about a protest rally. It also interviews the Swiss Federal Office for Gender Equality director Patricia Schulz, who is not worried about the event happening within her country’s borders but is concerned by “this movement’s denunciation of all women who do not correspond to its limited vision of what constitutes a ‘real woman’.” She also says she finds that the antifeminist men's rights groups don't appear interested in stimulating a debate that could lead to solutions to the problems faced by many men, as much as they seem to want to put the responsibilty for these problems on women who can be described as "emancipated."

"Josh, pwease be vewy careful. Twy vewy, vewy hawd not to destwoy us."

(Nån dag ska jag inte vara så jäkla förutsägbar när jag bloggar. Idag är inte den dagen.)

Firstly, alla debatter om mansrollen, speciellt om de bedrivs av män, värmer naturligtvis ett tredje-vågens-feminist-hjärta. Men det krävs en alldeles speciell form av naivitet för att hävda att only feminismen är orsaken till att män skuldsätts för andra mäns beteende. Det, att män är våldsamma alfa-hannar och kvinnor är deras kompletterande motsats, är en fin gammal traditionell syn på könen. På medeltiden tilläts prostitution för att det ansågs minska risken att män skulle gå ut och våldta (eller utöva homosexualitet), så idén att ”män är potentiella våldtäktsmän” är knappast en manssyn som infördes av andra vågens feminister på 60-talet, även om en del verkar tro det.

Däremot har feminister blivit tvungna att förhålla sig till en tradition som säger att män varken kan eller ska kontrollera sin sexualitet, och att det istället är kvinnornas sexualitet som måste kontrolleras. Därmed skapades ett kvinnligt och feministiskt motstånd som i sin allra mest extrema (och, hoppas jag, mer och mer ovanliga) form – och den form som ironiskt nog allra bäst matchar den traditionella synen på mäns okontrollerbara sexualitet - kräver könsseparatism för att skydda kvinnor mot mäns våld. Medan kvinnor fortfarande uppmanas av allt från amerikanska TV-serier till, eh, ”äkta” jämställdhetsdebattörer att alltid se alla män som potentiella våldtäktsmän och att ta ansvar för att inte "försätta sig" i potentiellt farliga situationer – inte bli för berusade, inte gå hem med män de inte redan bestämt dig för att ha sex med (och då menar jag alla typer av sex) – så pågår det samtidigt en kampanj av samma grupp att kvinnor måste sluta se män som ”det onda könet” enbart pga hur en liten grupp män beter sig. Hur skall de ha det egentligen?

(Ja, det var en retorisk fråga. Jag förstår hur de vill ha det: Inga mäns vardag ska på något vis beröras av att alla kvinnor måste anpassa sig efter hur en liten grupp män beter sig.)

Nu över till vad jag egentligen tänkt skriva om: Pär Ströms inlägg om Amazonia! Ett framtida samhälle där kvinnor har 50% eller mer av den ekonomiska och politiska makten, dominerar på universiteten, där typiskt mjuka, "kvinnliga" egenskaper (social förmåga, förmåga att kommunicera, skapa långvariga relationer och nätverka) värderas högre på arbetsmarknaden och bland toppjobben och fysisk styrka och våld inte längre innebär makt. Det intressanta är att de som hittills avfärdat över/underlägen kopplat till kön i samhället med att det är inte diskriminering, det är bara olikheter mellan könen som det handlar om och att det bara är för individen att göra "andra livsprioriteringar" för att undanröja de få underlägen som inte är kopplade till dessa naturliga "olikheter", och att män väl inte kan hjälpa att deras medfödda, manliga egenskaper innebär att de oftare blir företagsledare, toppchefer och styrelseledamöter, naturligtvis även måste välkomna ett samhälle där män är den grupp vars egenskaper innebär att de har mindre politisk och ekonomisk makt och inte är lika eftertraktade på arbetsmarknaden.

Ett annat exempel som förstärker denna uppfattning är att Pär Ström beskriver en talk-show i SVT som bara intervjuar kvinnor och kallar det en "försmak av Amazonia", och påminner oss om hur "feministerna" protesterade när det omvända inträffade, alltså när enbart män intervjuades i "Här är ditt liv". Eftersom jag inte minns att han själv utfärdade några vilda protester mot det som han nu tydligen menar var en manlig motsvarighet till "Amazonia", så får man väl utgå från att han intar samma ställning även i framtiden. Vidare anser han att anledningen till att kvinnor idag förekommer mer sällan i media inte är något att oroa sig för då det helt enkelt beror på att "män är av naturen skapta till att (genomsnittligt) vara mera pushiga", så om kvinnors, eh, "av naturen skapta" mjukare egenskaper i en framtida värld skulle ge dem säg 100% av mediautrymmet borde ju Pär Ström vara den första i kön att hurra för detta.

Vilket innebär att mansaktivisterna helt enkelt saknar den grundanalys som behövs för att göra motstånd mot ett eventuell framtida "Amazonia". Att det fortfarande kommer blir upp till feminismen att bjuda detta motstånd.

Sedan kan man ju fråga sig hur antifeministerna tänkt sig att stötta pojkar om vi nu går in i ett samhälle där de traditionellt "manliga" egenskaperna blir mindre viktiga. Tror de verkligen att deras ständiga rasande mot att feminismen inte tillåter POJKAR att vara POJKAR och FLICKOR att vara FLICKOR oh-my-gosh och att de hemska genuspedagogerna redan på dagis aktivt vill ”tvinga” barn att ställa sig utanför de gamla traditionella könsrollerna, t.ex genom att inte bara välja leksaker efter vad leksakföretagen bestämt är tjejgrejer respektive killgrejer, OMG THE NERVE, är det bästa sättet?

"Took a train outta New Orleans and they shot me full of ephedrine"

Sleepless: So I just had my very last session with my therapist.
Sleepless’ friends: You did? How was it?
Sleepless: HA! THAT WAS A TEST! You people don’t read my twitter?!
Sleepless’ friends: (shifty eyes) Oh…um....
Sleepless: Seriously? You’re my best friends. If you don’t read my tweets, who the hell will?
Sleepless’ friend no 1: Well, it’s just that…there’s so many of them.
Sleepless’ friend no 2: Yeah, um, not that we don’t simply adore your entertaining and witty twitter, but maybe you could, like, just write a summary of all your tweets and then, um, e-mail them to us, say, once a week?
Sleepless: Why yes, yes I could certainly do that. That’s a great idea. Or, another idea is that YOU COULD READ MY TWITTER!
Sleepless’ friends: (shifty eyes)

Bah.

####

Sometimes I entertain my restless mind by making lists involving Popular Culture. Sometimes I make them on twitter. Then I re-post them here.

The Best Compliments Ever Uttered, Ever List:

1. "I love her. I love her mind, I love her shoes." (Uttered by: Josh Lyman. About: Federal judge Evelyn Baker Lang.)
    
2. "He's evil. But you should see him naked." (Uttered by: Buffy-bot. About: Spike.)
    
3. "I felt like destroying something beautiful." (Uttered by: The Narrator. About: Jared Leto's character in Fight Club. No, not a compliment you'd ever want from someone, but apart from most compliments it has the bonus of probably being completely truthful.)
    
4. "Desmond Hume will be my constant." (Written down by: Daniel Faraday. About: Desmond Humes.)
    
5. "I'm glad to be with you, Samwise Gamgee, here at the end of all things." (Uttered by: Frodo. To: His Sam. Should really be no 1, when I think about it.)
    
6. "With a mind like that, we could travel the stars. It would be my honour." (Uttered by: The Doctor. To: The Master.)
    
7. "Probably Carl." (Uttered by: Pete Doherty. About: Carl Barat, when asked what his best feature is.)

"He took the midnight train going anywhere"

The twin (to me): You know, I've only seen L cry once in the 13 years we've been flatmates. And it was to Bicentennial Man.
Me: Seriously?

L: (affronted) Hey! You've seen me cry at other times too.

The twin: Not like that, I haven't.

Me: How did he cry exactly?

The twin: Well. Remember when he told me he might have to go to Afghanistan and I broke down on the kitchen floor with tears spurting out of my eyes in about zero seconds? Yeah, kinda like that.

[sounds of wild protests emitting from L]

The twin: And I asked him, "You only have a moment like that once every ten years, are you sure you want Bicentennial Man to be it?"

Me: What I don't understand is how can he cry to that movie but NOT cry when the labrador died in Marley & Me?

The twin: *sigh*

Me: I mean, in our family when the labrador dies in a movie, we cry! And then we reminisce about grandma's dog for a while. And then we take out pictures of grandma's dead dog, and then we all agree that she was the cutest, smartest dog in the whole world.

The twin: Well, I guess other families are just plain weird.

"Drugs, give me drugs, give me drugs "

My Chemical Romance's post-apocalyptic 2019 concept video for "Na Na Na" premiered today and I watched it and then I swear I flailed for a full minute or so because yes, it's dorky, but I'm a huge dork too so what's your point, and then I sat down to write this entry. It almost feels like this video was made for me because I'm their age and I too wanna make a video where I run around in a comic book story, shooting evil comic book villains in the back of the head and reading post-apocalyptic magazines in the middle of the American desert and getting smashed in the face with a bottle. And I'd totally keep one of those roller-skate boys around too (cause I looked at the behind-the-scenes footage and roller-skating boy is CUTE) and is this something everyone would confess to on a public blog or am I more drunk right now than I think I am?

"Ex-boyfriends are just off limits to friends. I mean, that's just, like, the rules of feminism!"

Det är skillnad på "feministisk propagandafilm" och neutral underhållning. Eller?

För en tid sen bestämde jag mig för att sluta se filmer om nördkillar och deras bekymmer. Inte för att dessa filmer har blivit sämre eller att nördkillarnas bekymmer slutat vara högst relevanta, utan för att man bara kan se samma film om och om igen så många gånger, där samma manliga filmmakare berättar samma historia om hur de ser på high school, sig själva och det "mystiska" andra könet, innan man börjar drabbas av en oemotståndlig lust att slänga ut TVn genom fönstret*, även kallad Sean William Scott-fatique. (Även om Dude, Where's My Car fortfarande är den bästa film som nånsin gjorts, nånsin!)

Men det är skillnad på "feministisk propagandafilm" och neutral underhållning. Att ha starka synpunkter på det ena innebär inte att vi även måste rannsaka vår egen syn på det andra. Eller hur?

Jag skall vara ärlig, av Debatt-debatten att döma tycker jag, som feminist, att Tusen gånger starkare verkar vara en ganska ensidig och stereotyp film. Vi vet ju att könsrollerna drabbar både pojkar och flickor, det har vi feminister försökt tala om i decennier, så om man nu skall göra en film om just dessa könsroller verkar det lite onyanserat att bara sträcka sig till att porträttera det ena könets utsatthet för dem. Dessutom samverkar ju könsrollerna alltid med varandra, är strukturerade för att vara varandras motsatser så att män aldrig skall behöva oroa sig för vad som är "kvinnliga" beteenden och vice versa, vilket annars lätt skulle kunna vara fallet då könsrollerna till stor del - även om ingen, inte forskarna, inte Gudrun Schyman, inte Pär Ström, vet exakt hur stor del - är socialt inlärda snarare än nedärvda och instinktiva hos oss.

Men jag måste säga att antifeministernas plötsliga upprördhet och oro över just onyanseringen och ensidigheten i just denna film, och över vad den gör med de unga pojkar som ser den, förvånar lite.

Man kan inte låta bli att tänka på alla high school/college movies som alla visar skolans hegemoni från den nördiga killens/killarnas perspektiv, vilket innebär att geek-killarna är på botten medan "idrottskillarna" är högst upp i hierarkin tillsammans med samtliga tjejer (förutom någon stackare som har oturen att bära tandställning och glasögon och som ibland har någon replik men aldrig får någon snygg idrottskille på slutet ändå, såvida hon inte gör en make-over under filmen dvs) - tjejer som mest skildras som ett sorts "gåtfullt folk" som spenderar skoltiden med att gå igenom klassrummet i slow motion och utöva sin "sexuella makt" över killarna; som redan i den osäkra, identitetssökande tonåren uppenbarligen går utmärkt att kategorisera som antingen fina flickor eller slampor som manipulerar sin omgivning med sin sexualitet; som redan som 17-åringar enbart väljer killar efter pengar, status eller skolans häftigaste bil, och som alltid alltid väljer sviniga jocks och Bad Boys framför "snälla killar", eftersom det är den myt som självtitulerat "snälla killar" alltid använder som förklaring till varför just de inte fått den snygga flickvän som de känner att universum är skyldiga dem, samt den myt som den antifeministiska mansrörelsen använder som sin egen lilla förklaring till varför en del män slåss och krigar och begår våldsbrott och beter sig illa i största allmänhet (det är, som så mycket annat i antifeministernas värld, kvinnornas fel och tills alla kvinnor slutar "välja" denna typ av män att para sig med kan ingen förvänta sig att männen skall förändra sig).

Jag vet inte vad ni andra tjejer tycker, men jag kommer iallafall inte ihåg min skoltid på det här sättet. Så man kan inte låta bli att undra varför inte den för "ÄKTA" jämställdhet så engagerade mansrörelsen uppvisat samma oro för vad det gör med unga killar att se den typen av filmer, som de nu gör.

Fast nu var det ju i och för sig skillnad på "feministisk propaganda" och, ni vet, neutral underhållning.


*(Then came Tina Fey and Mean Girls. And we rejoiced. Even though it wasn't exactly Donnie Darko for girls or anything. But after American Beauty and Legally Blonde we were more than willing to take what we could get.)

####

OK. Moving on.

1. Kan inte Ladies Night lägga ned sin urlöjliga, omoderna och för övrigt definitivt diskriminerande regel om att bara kvinnor får gå på deras föreställning? It hurts my brainz! Och någon anstormning av män som vill se andra män dansa och sjunga förföriskt lär det inte bli och gör det det så är det väl bara trevligt?

2. Kan inte någon berätta för antifeministerna att Ladies Night inte är en ”feministisk” föreställning? Ett kön och bara det könet som skall stå på scen och vara sexiga, eller vad det nu är Ladies Night går ut på, och ett kön och bara det könet som får visa sin uppskattning över nyss nämnda sexighet? Kan man överhuvudtaget tänka sig något mindre feministiskt, mer heteronormativt och mer fritt från alla former av "genustänk"?

Men visst finns det en skillnad i den allmänna synen på den kvinnliga strippan och den manliga strippan. Det svävar fortfarande något av nyhetens behag över män som strippar och viker ut sig för kvinnor, något som sedan länge övergett den kvinnliga strippan vars uttjatade poser man knappt kan vända på sig inom popkulturen idag utan att stöta på. Vad detta beror på är den enorma särbehandling av könens sexualitet genom århundradena och fortfarande idag. Antifeministerna vill mena att det här speglar det mansförakt som finns i samhället, som de menar gör att män inte får leva ut sin heterosexualitet utan att kritiseras för det medan kvinnor får leva ut sin heterosexualitet hur mycket de bara vill, men de allra flesta av oss andra förstår, efter att ha kastat ett öga på den verkliga verkligheten därute, att det är en ganska tunn analys av samhällets syn på kvinnors och mäns sexualitet.

3. Manliga antifeminister som menar att Ladies Nights och dess reglers existens i sig bevisar att kvinnorna har all ”sexuell makt” i samhället; om ni lovar att sluta upphöja kvinnors sexualitet till något väsenskilt från mäns sexualitet och som något kvinnor liksom "plockar fram" då och då när de bestämt sig för att lura någon stackars man att ge dem uppmärksamhet eller pengar, så lovar jag att i utbyte mot det se till att ni får komma in på Ladies Night i framtiden.