Första KBT-sessionen idag. Den bestod av, vilket inledningen av terapi alltid gör, en intervju där det är meningen att terapeuten ska få ett hum om ungefär hur min problematik ser ut.
Skillnaden mellan den här och andra liknande intervjuer jag haft genom åren är att KBT:n ställer en liten annan typ av frågor än psykoterapin: Vilka specifika situationer ger dig ångest? Hur mycket ångest? Hur mycket ångest på en skala? Vilka märkbara symptom har ångesten? Var skulle du sätta dessa symptom på en skala? Typ. Den är också mycket mer fokuserad på här och nu. Frågorna är mer konkreta: Har du haft några självmordstankar den senaste veckan – ofta, ibland, aldrig, ibland men skulle aldrig genomföra det, ofta och skulle genomföra om jag hade möjlighet. Hur skulle du beskriva din sexlust jämfört med tidigare - som vanligt, lägre, mycket lägre, Kinsey-scale-fucking-X.
I övrigt var dock mycket sig likt som vid andra terapisituationer.
Terapeuten ställer sina frågor och man svarar och stämningen är vansinnigt obekväm och integritetskränkande men samtidigt professionell och deltagande (den där omöjliga kombinationen som terapeuter kan så väl) och jag andas och sjunker djupare och djupare ned i fåtöljen och jag klamrar mig fast vid kaffekoppen som hon försett mig med för det är tidigt på morgonen när vi träffas och jag behöver vara klarvaken för detta, medveten närvaro tänker jag men sedan blir jag osäker på om klassisk KBT verkligen använder det begreppet och sedan undrar jag om det verkligen är klassisk KBT jag kommer att gå här, och sedan tänker jag på hur jag kan föra en diskussion om operant betingning och DSM-IVs kriterier och den historiska och teoretiska skillnaden mellan psykoanalysen och beteendeterapin men hur inget av det har lyckats förhindra att jag sitter här nu, och jag tänker att det är dags att sluta fokusera på teorin och börja koncentrera sig på praktiken, vilket jag inte gillar för jag har alltid varit en teoretiker inte en praktiker, jag kan använda alla fina, komplicerade ord men jag vet inte hur man inte slår sig när man faller, och jag vet inte hur människor som slår sig reser sig upp igen, och efter en timme när vi slutligen är klara med alla frågor och alla skalor så släpper hon lite på professionaliteten och säger att hon ser fram emot att jobba med mig, att hon gillar mig och att hon verkligen vill att jag när vi är klara ska känna att jag förtjänar att må bra, och jag nickar, stum, för terapi öppnar upp dörrar man krampaktigt håller stängda och jag kommer plötsligt på att det är ett bra tag sedan jag gick i terapi senast och jag känner paniken och halsen snörpas åt av känslor jag omsorgsfull lärt mig hålla ifrån mig och jag tänker oh shit oh shit jag glömde bort den här delen.
Det bästa jag läst gällande #Husby
4 hours ago
17 comments:
Wow. <3
Johanna-darling: <3
"och jag tänker att det är dags att sluta fokusera på teorin och börja koncentrera sig på praktiken, vilket jag inte gillar för jag har alltid varit en teoretiker inte en praktiker, jag kan använda alla fina, komplicerade ord men jag vet inte hur man inte slår sig när man faller, och jag vet inte hur människor som slår sig reser sig upp igen"
Exakt! Jag har greppat efter varje halmstrå av teoretisk diskussion när jag har försökt gå i terapi, istället för att koncentrera mig på att göra, för göra får jag ångest av och det är jobbigt.
Mary: Det är jobbigt och det är inte konstigt att vi undviker det. Det är terapeutens jobb att pusha. Och vårt jobb att inte vara för motsträviga, antar jag.
<3
"känna att jag förtjänar att må bra" - de där lömska, till synes oskyldiga orden.
Är ibland rädd för just det, för tänk om jag inte längre vet vad man gör när man bara mår bra. Terapi var det...
Strongt! <3
Hjärtar dig massvis.
<3
Hej igen Sleepless,
Jag känner så igen mig i dig, så som jag var när jag var ung. Du ska veta att väldigt mycket blir bättre bara av den anledningen att man blir lite äldre och klokare. Men för att orka mogna, i den meningen att man tar in tillvaron och sig själv i all sin både hemska och underbara motsägelsefullhet, måste man ju känna sig någorlunda trygg. Jag hoppas att du ska kunna känna så med den här nya terapeuten.
Ett sak jag lärt mig är att när allt annat är hemskt och svajigt så ska man vara extremt noga med sina primära behov. Äta, sova och träna regelbundet. Försök att tänka på dig själv med samma ömhet och omhändertagande du skulle göra med ett litet barn. Ta hand om dig, var lite snäll mot dig själv. Laga riktig mat, snabbmat gör många deprimerade. Gå ut och gå varje dag. Tanka dagsljus är viktigt och att ta in hur sommaren övergår i höst och hösten småningom i vinter.
(Det var jag som tipsade dig om den där boken i förra kommentaren. Den är verkligen väldigt användbar.)
Jag hoppas att det verkligen blir som terapeuten önskar. Kärlek.
Jag ska i väg på utredande möte inför eventuell kbt-behandling om en liten stund. Det kändes väldigt fint och bra att få läsa det här innan. Tack för att du vill, vågar, gör.
Uschja, inför varje möte tänker jag på alla saker jag inte vill ta upp inte inte inte och som jag måste hålla fast vid och som känns så jobbiga att tänka på och prata med folk om för dom fattar ju ändå inte och det är så fult och skämmigt och jobbigt. Så kommer jag dit, och så pratar jag om det, och så är min psykolog så himla bra, och så börjar jag förstå, och så börjar jag släppa taget. Och vips, är saker och ting lite lättare och man fattar inte varför man inte har pratat om det innan. Fantastisk men skitfuckingjobbigt fram tills efteråt.
Lycka till :)
Som KBT-terapeut kan jag i alla fall säga att jag har oändlig respekt för patienterna. För även om man får resultat är det en pärs att göra sina uppgifter och ställa om sitt liv och anta utmaningarna. Som du säger, teori är en sak, det kan man kunna allt om, men att verkligen göra det. Hoppas verkligen att det går bra för dig!
DoRi, Anna, Liza, Ana, christina: Tack!<3
Anonymous: Tack för råd och erfarenheter!
Hanna: Tack, och hoppas det gick bra!!!
Lovisa: Känner igen det där precis!
Tanja: Ja, det lär bli tufft. Men jag ska verkligen försöka.
Jag vill skriva något jättestöttande och säga att det är modigt att ta det här steget och massa andra saker men när jag försöker formulera mig blir det bara krystat.
Så jag nöjer mig med att säga lycka till!
Och att du ska veta att när det känns som jobbigast så kommer det bli bättre!
Mattias: <3
Post a Comment