"Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, men ingenting är inget"

2001

Upprinnelsen var, precis som så många filmer, böcker och låttexter, en olycklig kärlekshistoria. Det var så det började - med en överväldigande, förkrossande storm av känslor som, när förälskelsen avtog, inte försvann.

Förändrade den här olyckliga förälskelsen min personlighet på något sätt? Vad är vi egentligen förutom en rad elektriska och kemiska processer inne i vår hjärna, och vilken process är mer fysisk och mer personlighetsförändrande än den första stora kärleken? Den som man - i alla fall jag - trodde skulle vara den enda i livet. Svart eller vitt. Allt eller inget.

Men efter ett år eller så började till och med jag inse att mitt cirkelbeteendet med de ständiga depressiva tankarna, den större och större oförmågan att känna glädje för något i livet inklusive mat och sex och vänner, den djupa förtvivlan över livets uppenbara meninglöshet, inte var kopplade till den här personen eller till min förälskelse. Jag insåg till sist att "förälskelsen" sedan länge hade avtagit och att det jag numera gick runt och kände inte var kärlek utan snarare något som påminde om sorg, skuldkänslor över att känna det, och ett enormt svart självhat.

Idag vet jag att det var så. För idag är jag inte deprimerad. Och ganska förtjust i mig själv.

Det var aldrig någon lycklig "romans" så som jag tycker en 22-årings första kärlek förtjänar att få vara även när den är ung och naiv och patetisk och aldrig håller, men efter en tid började till och med jag förstå att det inte var "olycklig" jag kände mig utan något mycket mer destruktivt. Jag hade många nedstämda stunder även under förälskelsens inledande period, men då avbröts den känslan av ständigt återkommande ögonblick av absolut lycka och förväntan åhnukommerjagsnartsehonomhörahonomrörahonom. Först när dessa små avbrott slutade komma, när förälskelsen helt enkelt mattades av så som förälskelser alltid gör och slutligen försvann, tillät min kropp mig att på riktigt sjunka ned i depressionen och bli kvar. Vid det laget var depressionen bara depression, utan någon yttre drivkraft, en frikopplad entitet.

Var jag extra mottaglig för att bli deprimerad? Många klarar att gå igenom perioder av överväldigande känslor, av höga toppar och djupa dalar som råkar sammanfalla med en rad andra stressfaktorer som att bli vuxen, bestämma vad man ska göra i livet, flytta hemifrån, bli lämnad eller vara den som lämnar utan att gå sönder så fullständigt som jag gjorde och inte förmå sätta ihop sig själv igen. Är det något i mitt sociala eller genetiska arv som gör att just jag nästan inte överlevde något så vanligt som att gå från tonårslivet till vuxenlivet med ett dåligt självförtroende och en svårighet att hantera mina egna känslor och andra människors känslor för mig?

Själv tror jag det var något som hände i mig under den här långa, långa perioden av växande självhat och depressivitet, kombinerat med en läggning för depression. Jag har en enäggstvilling som delar min genetiska kod och som uppvisar samma känslighet med tendens till kraftig, energislukande fobier, men som aldrig har tvingats ta antidepressiv medicin. Men jag har också en mamma som tvingats behandla mot depression större delen av sitt vuxna liv och som började med att hon gick igenom en svår depression då hon till slut hamnade på sjukhus (yes, that kind of hospital) när jag var fem. Och tittar man på båda mina föräldrars sida har jag uppenbart ett starkt socialt och/eller genetisk arv av depressioner (mammas sida) och fobier (pappas sida).

Men trots ett tydligt släktdrag och en någorlunda hum om att det förhöll sig på det viset, så var jag nere på 55 kilo och hade slutat umgås med andra när jag äntligen förstod att jag kanske borde gå till studenthälsans kurator (jag skrev uppsats vid Göteborgs universitet vid det här laget och avsaknaden av dagliga rutiner tillsammans med långa dagar av att bara sitta nedböjd över böcker utan någon kontakt med andra var inte direkt välgörande för mitt tillstånd). Och när jag idag tittar på bilder från den tiden kan jag inte förstå att det är jag. Att jag inte såg. Jag hade alltid varit smal men nu var jag inget mer än en blek stick-figure med ett insjunket, uttryckslöst ansikte (mimiklöshet är ett av de klassiska kännetecknen för depression) och glanslös blick. Jag började se ut som bilderna på kvinnorna i modetidningarna. Och då vet man att man är illa ute.

(Lustigt nog när folk kom fram till mig - efter att jag blivit frisk från depressionen och hade gått upp femton kilo - för att påtala hur mycket bättre jag såg ut och fråga vad som hänt, så var det en och annan som förvirrat undrade om jag hade blivit smalare, antagligen eftersom förbättringen i utseende var så markant och jag var så glad och energifylld och om man är tjej brukar folk i sådana lägen utgå från att man har gått ned i vikt.)

Det tog hursomhelst kuratorn på studenthälsan mindre än tio minuter i mitt sällskap för att skicka mig till deras psykiater, den kvinna som var den första läkaren att spendera tid på att försöka övertala mig att jag behövde äta antidepressiv medicin (men inte den sista). Hon berättade noggrannt för mig att SSRI medicin inte är farligt, inte anses beroendeframkallande, att den har få biverkningar och att även om jag skulle märka effekten efter 2-4 veckor så skulle jag ta dem ungefär ett år och sedan skulle jag sluta.

Nu blev det inte så. Varje gång sedan dess som jag envist har försökt sätta ut mina antidepressiva (numera fungerar dock inte SSRI längre för mig utan jag står på en kombinationsmedicin, samlingsnamn SNRI) så har depressionen återkommit och dessutom med mer och mer våldsam kraft jämfört med den där årslånga, utdragna perioden som jag genomgick 2001. Men även om hon hade fel i tiden så hade hon rätt i diagnosen. På det viset var hon även den första i sin profession av flera som gav mig den hjälp jag behövde. Två veckor efter att jag (extremt motvilligt) börjat ta medicinen den gången blev jag frisk. Som i ett trollslag, vilket det ibland känns som det är psykiatrin sysslar med. Den gången kändes det som om det var någon som tog mig under armarna och lyfte mig och plötsligt kunde jag stå på egna ben igen. Länge kändes det den gången, det första året jag stod under behandling, som jag gick runt och var hög. Jag hade varit nedstämd så länge och depressionen var så obehandlad att den första gången jag fick något som hjälpte kändes det som om kroppen tackade mig genom att konstant pumpa ut superendorfiner i blodet.

Sedan dess har jag varit under så gott som ständig behandling av terapi, bensodiazepiner och antidepressiv medicin och känslan av att vara konstant fnissig och konstant hög, som fick mig att förstå var den felaktiga termen lyckopiller faktiskt kommer från, är sedan länge borta. Det enda medicinen gör idag är att hålla ordning och reda i mina tankar och känslor (nåja) och hindra mig från att sjunka alltför djupt, när jag sjunker.

Även om det fortfarande känns lika mycket som magi som den där första gången.