"Someday soon this will all be someone else's dream"

Över en månad sedan jag bloggade sist. Jag har-

-haft vinterkräksjukan och spenderat tio timmar med att kräkas mer än jag gjort de senaste tio åren bara för att direkt därefter skrämmande snabbt sjunka ned i en skrämmande djup depressiv episod och ligga orörlig i sängen en vecka, svälja xanax och stirra i taket; lika snabbt tillfrisknat igen, gått långa höstliga promenader i förorten med the twin, avklarat Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale i KBT:n; haft tjejerna över på vin & ost vilket jag anser ska räknas som min middagsbjudning i vår "halv åtta hos mig"-runda och de anser ska räknas som vin & ost och inget annat hur mycket jag än påpekar att det faktiskt också fanns kanapeer (skagenröra på ett digestivekex) och köpta cupcakes från NK; ersatt min obsession med Supersizers Eat med en obsession med Escape to the Country på TV8 (brittiska par som drömmer om att hitta den perfekta "period cottage" i nån midsummer-murders-village uppe i norra England och föda upp får. plus, det är alltid mulet.); yttrat en av de två meningar jag aldrig, aldrig trodde jag skulle säga: "Det är tur att du har en Tant Sleepless som kan köpa rosa prinsesskläder till dig eftersom dina föräldrar vägrar", sagt till talulajos dotter häromveckan (den andra meningen jag aldrig, aldrig trodde jag skulle säga är: "kan vi hoppa av vid Baker Street, jag skulle vilja gå på Sherlock Holmes-museet", sagt till the twin i London i somras); försökt lista de tre bästa scenerna som någonsin visats på TV (Marion Cotesworth-Haye of Marblehead i The West Wing, när David Brent ber om sitt jobb tillbaka i The Office, och så, naturligtvis, den här); försökt lista mina guilty pleasures (hittills har jag: Smarry's delikatessbollar, Anne på Grönkulla-serien, Dude Where's My Car, babybel samt alla dokumentärer om superposh brittiska boarding schools); försökt lista de tre bästa ögonblicken i Nevermind the Buzzcocks (1, Preston walks out, 2, Noel Fielding speechless, 3, David Tennant loves watching Catherine Tate). Och det är väl ungefär det.


För övrigt: Alltid när jag haft en djup svacka tycks jag komma upp wired just a little differently. Den här gången är det te. Te i mängder! Jag har aldrig varit någon vidare tedrickare men nu kan jag inte få nog och gör långa listor över vilka olika tesorter jag vill prova  och sitter på kvällarna och googlar "afternoon tea at the Ritz" och laddar ned bilder på clotted cream scones och victoria sponge cakes och cucumber sandwiches och planerar hur jag kan organisera om i skafferiet för att få plats med allt te. Ni vet, lite som Kaminmannen, fast med te.