"Please don't eat me! I have a wife and kids. Eat them!"
--Homer Simpson
Film och TV kan befästa stereotyper eller så kan de hjälpa till att förändra dem. Film och TV har även en inte särskilt stolt men inte heller särskilt överraskande historia av att ignorera mäns mänsklighet, dvs deras rädsla. Detta visar sig i de många sätt som Det Manliga Offret skiljer sig från Det Kvinnliga Offret.
Buffy kom ju som bekant som ett feministiskt svar på den traditionella kvinnliga offerkaraktären. På ett genialfeministiskt sätt förändras det typiska kvinnliga filmoffret till förövare istället för offer, den blonda hejarklacksledaren som monstren är rädda för istället för tvärtom. En av de senaste årens kritik som riktas mot genusdebatten särskilt från antifeministiskt håll har handlat om att det fokuseras för mycket på kvinnors utsatthet och ignorerar att även män känner rädsla för (andra) mäns våld. Kanske det behövs en omvänd Buffy för män, någon som springer iväg från monstren utan att för den sakens skull få sin "manlighet" ifrågasatt eller förlora publikens sympatier.
Filmvärldens syn på offerrollen har fortfarande en ganska tydlig uppdelning mellan Det Kvinnliga Offret och det Manliga Offret (även om detta naturligtvis är generellt och inte gäller alla filmer). Det finns fortfarande en stark tendens att gotta ned sig i det kvinnliga offrets hjälplöshet, de dör oftare nakna eller halvnakna, medan manliga offer på film är mer disposable; manliga offer dör fortfarande oftare offscreen och deras dödsscener är snabbare glömda. The Expendable Male, kallas detta fenomen. Det är kopplat till att män ofta är normen medan kvinnliga karaktärer är undantaget (The Smurfette Principle), men inte bara.
Om kvinnor utmålas som handfallna våp utan sinnesnärvaro nog att hoppa på förövaren ens när han står oskyddad med ryggen mot dem fullt upptagen med annat, så ligger männens värde helt i deras roll som osjälvisk beskyddare. Ett manligt offer på film och TV dör oftare medan han beskyddar andra, försöker lösa en situation eller försöker leda andra till räddning. En manlig karaktär som skrikande springer iväg och lämnar andra åt sitt öde förlorar direkt publikens sympatier på ett sätt som kvinnliga karaktärer inte gör.
Kvinnliga offer kan alltså vara helt passiva och ändå tilldelas en utdragen snyftscen när de dör, medan en manliga karaktär som inte är aktiv och försöker försvara i första hand sina närmaste och i andra hand sig själv förlorar sin status. Detta innebär givetvis också att manliga karaktärer ges större utrymme i filmen än kvinnliga. Manliga karaktärer som publiken ska sympatisera med måste få åtminstone en actionscen, helst många, medan det enda en kvinnlig karaktär förväntas göra är att "vara sitt kön". Det är inte särskilt svårt att se hur det påverkar de förebilder som pojkar resp flickor växer upp med.
Ingen med ens lite kunskap om genus och könsrollsmönstret kan vara särskilt överraskad över The Expendable Male eller Kvinnlighet = passivitet. Om man tycker dessa stereotyper är dåliga kan man försöka uppmärksamma dem, kritisera dem och givetvis inleda långsiktigt arbete med att motarbeta dem. Vad man däremot inte bör göra om man till exempel tycker The Expendable Male är en skadlig stereotyp är att ropa "PK-maffian!" varje gång någon film eller TV-serie gör ett (kanske klumpig, men ändå) försök att ändra på de traditionella könsrollerna.
No comments:
Post a Comment