Våren 2008 bestämde jag mig för att dricka bort min depression. Jag bestämde att om alla andra dricker tills de knappt verkar komma ihåg vilka de är längre, så kan väl jag också göra det. Jag hungrade efter glömska. Det jag glömde att ta med i beräkningen var naturligtvis att jag till skillnad från "alla andra" var deprimerad, även om jag höll depressionen i schack med mina antidepressiva. Jag glömde också bort hur trött jag var. Hur fullständigt utmattad jag hade känt mig under en lång tid. Needless to say så blev det snabbt ett problem, min starka längtan efter glömska, mycket snabbt. Att använda alkohol för att försöka bota sin ångest kan nämligen aldrig bli något annat än ett problem. För hur mycket är för mycket att dricka när man försöker att inte förlora förståndet?
Ingen äter antidepressiva för att det är "inne". Folk förstår det, va? Alltså förutom alla okunniga besserwissrar som skriver krönikor av typen "unga idag äter antidepressiva som om de tror att det är onormalt att känna sig stressad och orolig, att vara nedstämd är faktiskt en del av livet - faktiskt!" Men generellt sett förstår människor att man inte äter antidepressiva för att det är trendigt, eller hur? Däremot märker jag att det finns många andra myter om varför man tar s.k. lyckopiller. Den absolut vanligaste typen av kommentar angående antidepressiva som jag hör är att det är en "enkel lösning" på ett mycket mer komplicerat problem, att människor helt enkelt väljer den enklaste utvägen genom att ta piller "istället för att ta itu med sig själva".
Här är de vanligaste biverkningarna man får av antidepressiva läkemedel: Illamående. Huvudvärk. Yrsel. Svettningar. Hjärtklappningar. Kräkningar. Minskad sexlust. Minskad orgasmförmåga. Viktuppgång. Handskakningar. Muntorrhet. Sömnstörning. Förhöjd suicidalrisk (!). En känsla av "avskärmning". Efter tio år har jag fortfarande kvar följande: handskakningar, svettningar, sömnstörning, viktförändring, minskad sexlust.
Vad antidepressiva rent konkret gör är att de får en att orka med de små sakerna. Att ta sig upp ur sängen på morgonen. Att välja ut vad man ska ta på sig den dagen. Att koka en kopp te. Att bestämma vad man ska köpa till middagsmat, istället för att bli stående som fastvuxen i mataffären i en halvtimme innan man går därifrån utan att ha handlat något. Att stoppa det konstanta flödet av tårar.
Att det totalt skrivs ut för mycket antidepressiva läkemedel idag är en annan vanlig kommentar. Sanningen är att det antagligen skrivs ut för lite antidepressiva läkemedel idag. Folk som skulle behöva hjälp får eller söker den fortfarande inte.
Nu är jag ju inte helt verklighetsfrånvänd. Jag vet att vi lever i en tid då folk får Zoloft utskrivna efter ett enda läkarbesök när de egentligen inte behöver det. Jag vet att människor som går till vårdcentralen med diffusa symptom blir tillfrågade vad de själva tror det är för fel på dem. Så ska det naturligtvis inte vara. Man ska alltid få en riktig diagnos samt uttömma alla andra behandlingsmöjligheter innan man börjar med medicinsk behandling mot depression. Men nu lever vi i den verkliga verkligheten och en allmänläkare är ingen expert på psykiska sjukdomar. Däremot vet de att deprimerade människor som inte får behandling är i rikszonen att ta livet av sig. De vet att djup depression är en farlig sjukdom med ibland dödlig utgång.
Jag vet en person. Hon skär sig när ångesten blir för svår att hantera. Hon vaknar ibland med så kraftig ångest på mornarna att hon alltid har ett rakblad liggande på nattduksbordet för att slippa de tre plågsamma minuterna det annars skulle ta henne att stappla in i badrummet.
Jag vet en person. Han visste inte varför han inte kunde sova, varför han inte kunde sluta spendera dagarna med att gå runt, runt, runt i staden där han bodde i ett studentrum, ibland i timmar utan uppehåll. En dag var han hemma hos en kompis föräldrar när hans blick föll på en burk med lugnande tabletter som stod gömd i ett skåp inne på toaletten. Han berättade att han aldrig känt sig så lugn som när han öppnade burken och räknade hur många piller det fanns i den. Minst tre gånger räknade han tabletterna. Först när han såg sig själv i spegeln svälja ned dem - allihop - förstod han att det måste vara något som var fel.
Därför att alkoholen lindrar. Därför att alkoholen, till skillnad från folks uppmaningar att "försök att inte tänka så negativt" i alla fall gör något.
Därför att smärtan efter rakbladet gör att du kan andas igen.
Därför att tabletterna ger dig tillbaka kontrollen.
Vi självmedicinerar allihop, alla vi som lever med kronisk depression och ångest. Det är inget konstigt, utan snarare vad vi förväntas göra. Det mest mänskliga som finns är att göra allt man kan för att försöka hålla sin ångest borta. Jag har under åren lärt mig en miljon sätt att distrahera mig själv från de farliga, giftiga tankarna. En miljon sätt och ändå kommer jag ibland till en punkt där inga av dem fungerar.
Det tog några månader, sedan gav jag upp försöket att dricka bort min livströtthet. Från och med dess räknar jag: Varje glas vin jag dricker, varje dag, varje vecka. Allt starkare än vin är off the table. Jag dricker aldrig mer än exakt så mycket som man kan dricka varje vecka utan att det anses vara beroendeframkallande. Jag gör detta trots att jag inte har, och aldrig har haft, något fysiskt begär efter alkohol någon gång i mitt liv. Men det är inte så man mäter beroende. Det är inte mängden som räknas. För en deprimerad person mäts problem alltid i anledningen till att man gör något, inte i hur mycket. Alla sätt man har för att hålla den tunga, gråa melankolin borta riskerar alltid att bli ett problem i sig. Varje lösning riskerar alltid att bli en form av beroende. För hur mycket är för mycket när man försöker hitta en anledning att fortsätta leva?
Det finns ingen anledning för mig att sluta använda alkoholen så som även en majoritet av svenska folket gör: för ett ögonblicks sinnesro. För att skingra de jobbiga tankarna för en kort stund. Man ska vara snäll mot sig själv, och deprimerade personer är experter på att vara hårda mot sig själva, att ställa fullständigt orimliga krav. Det är en del av sjukdomsbilden. Men eftersom jag en period i livet drack för att slippa känna min ångest så kommer jag aldrig kunna ha ett helt avslappnat förhållande till alkohol. Eftersom jag en gång i livet använde alkoholen för att hålla min depression i schack, kommer jag alltid vara i riskzonen att göra det igen. Därför måste jag räkna varje glas. Därför måste jag alltid ha strikta regler för mitt drickande. Om inte jag kan ha kontroll, vem skulle då ha det?
Självmedicinering kan aldrig göra det som riktig, professionell, medicinsk behandling gör. Jag skulle kunna ge upp mina former av självmedicinering och ändå hitta ett sätt att hantera livet, men jag är inte så säker på att jag skulle kunna hantera livet utan antidepressiva. För även om det är de stora frågorna, liv och död, mening och meningslöshet, som depression kretsar kring och som inga antidepressiva i världen kan ge en svar på, så är det de små sakerna som är vad som till slut knäcker en. Det är oförmågan att bestämma sig för vad man ska köpa till middagsmat som är det som gör att man inte orkar längre. Det är tårarna av utmattning efter en dag av att bara ha sovit. Det är den alldeles fysiska smärtan i varje steg. Det är därför vi tar piller istället för att "ta itu med oss själva". För att tårarna aldrig verkar ta slut.
Alkoholen har alltid varit och är fortfarande ett av mina sätt att skingra tankarna. Fördelen är att det är lätt att få tag i och att vi lever i ett land där det snarare är mer misstänksamt att inte dricka så fort det erbjuds möjlighet. Nackdelen är att det är beroendeframkallande och att alkohol, vilket alla som någon gång druckit vet, gör en ännu mer nedstämd efter att den inledande euforin avtagit. Att dricka alkohol samtidigt som man äter antidepressiva är litegrann som att ta först ett piller i ett syfte och sedan ett annat piller i ett helt motverkande syfte.
Men ibland måste man ha något som inte bara hjälper en att gå upp på mornarna. Ibland måste man ha ut mer än att bara hålla sig ovanför ytan. Ibland måste man få blunda och känna ens blod långsamt värmas upp, känna bara mjuka känslor och tänka bara suddiga, skimrande tankar.
Dansroll, BDSM, och lite tips
2 hours ago
