"I like Sean because he looked, well, slutty...A boy who couldn't remember if he was Catholic or not"
    follow me on Twitter

    Friday, April 22, 2011

    "Don't you dare use party as a verb in my shop."

    Det bästa Monty Python gjort är en TV-debatt angående Life of Brian, där de kom pålästa och med respekt för ämnet och möttes av två nedlåtande biskopar. Anledningen att debatten är så bra TV är för att de lyckades argumentera väl i ett provocerande ämne and bring the funny. Ni vet, antitesen till Dan Park.

    Det bästa Dylan Moran gjort är Monster och det bästa i den är följande bit. "Shut UP, this song is all about MEEE" har varit min favoritfras - och motto - i flera år nu.

    Den bästa scenen i The West Wing - och det ABSOLUT svåraste valet av de tre i det här inlägget - är Marion Cotesworth-Haye of Marblehead.

    Saturday, April 16, 2011

    "Gimme love, gimme love, don't go, gimme love, gimme gimme love"


    1.
    En mening som lyder att man ”inte ska acceptera ett inre eller ett tyst medgivande” får Nanok Bie att ropa SAMLAGSKONTRAKT!!! på Aftonbladets debattsida, samt förkunna Slutet för hederliga gamla uttryck som ”halva inne” och ”tjata in den”.

    Jag har inga bestämda åsikter om hur lagen borde utformas. Men det är svårt att inte i den här debatten notera att idén att utgå från att människor letar samtycke - inte motstånd - hos den andra personen innan de har sex med dem tydligen anses medföra stora problem för mänskligheten och för det (hetero)sexuella samspelet. Men självklart letar majoriteten av vuxna män och kvinnor efter i alla fall någon liten form av hint om att personen de ska ha sex med faktiskt vill ha sex. Eller anser samtyckesmotståndarna att samhället istället borde ta avstamp utifrån idén att män är djur? Så många i den här debatten tycks ju göra det.

    Artikeln beskriver också en anekdot där en kvinna - naturligtvis, ingen får ju tro att artikelförfattaren inte står på KVINNORNAS sida bara för att han argumenterar för att just en kvinnas nej inte ska respekteras som ett nej och bör fortsätta att inte respekteras även i framtiden - ville ha passionerat sex, och därför sa till mannen hon gick hem med att hon inte ville ha sex med honom. Eh.

    Detta fenomen är artikelförfattaren uppenbarligen helt beredd att till varje pris bevara. Att just detta "spel" tvingar män att ta sig igenom en snårig skog av "nej, nej, absolut inte!" innan de äntligen lyckas "tjata in den," är tydligen helt oviktigt, bara kvinnan som vill bli tagen med storm inte ska behöva medge att hon vill det.

    (Andra inlägg om debattartikeln finns här och här.)

    2.
    Nyheten om en grekisk teori att svenska kvinnor åker ner och har massa frivilligt sex med män för att sedan anmäla dem för våldtäkt och håva in skadeståndspengar - efter spridning av vad som visat sig vara helt felaktiga rykten, inte helt ovanligt när det gäller anklagelser om våldtäkt - gav oss såväl ett effektiv exempel på rape-shaming som på vanlig, hederlig slut-shaming, dvs det tröttsamma fenomenet att kritisera kvinnor för att göra precis det män gör, samt påminde oss om att det är ett fenomen som man stöter på från obskyra Internetforum ända upp till "toppdiplomater".

    Speciellt talande är förstås alla förmaningstalen som dök upp i kommentarerna till artiklarna - kommentarer där män myndigt talade om för oss kvinnor att vi minsann ”legat oss till” vårt dåliga rykte utomlands och borde betänka detta nästa gång vi åker på semester. För enda anledningen att svenska män inte har samma slamprykten beror naturligtvis på att de beter sig som rodnande oskulder när de åker utomlands, allihopa.

    3.
    Snarlikt fenomenet slut-shaming är fenomenet "kvinnor som har sex efter att ha blivit bjudna på en drink = prostitution" (possibly because of berries in a forest!), en populär teori på vissa delar av Internet och väl illustrerat i till exempel den här fåniga serien i Pelle Billings blogg. För "alla kvinnor är egentligen horor" skämt slutar ju liksom aldrig vara hysteriskt roliga. Inte ens efter 2 miljoner versioner av dem, samt lika många gravallvarliga förklaringar om hur detta är ett nedärvt beteende hos alla världens horo- jag menar kvinnor.

    Tuesday, April 12, 2011

    "Is wine-throwing something that even gets you on a reality show?"

    10 Rules I Have Been Told I Have To Follow

    1. All ideas along the line of "I'm so bored, maybe I should sign up for a Newsmill account so I can make comments" are always to be firmly, resolutely ignored.
       
    2. I am not allowed to send people random Genusnytt-links just because I need to vent my frustration, without a warning of what said links might contain.
       
    3. The warning should be in big, red, block letters.
       
    4. The "right" time to share my amateur haiku poems with my twitter feed is "never".
       
    5. I will consider stop referring to L as the twin’s flatmate, as he is clearly not just her “flatmate.”
       
    6. On that note, I will accept that getting engaged after 14 years can not accurately be regarded as “moving too fast”.
       
    7. I am not allowed to react to everything that L and the twin say to each other that can be considered romantic by making vomit-sounds and/or muttering “gross!”
       
    8. Shaving accidents in the shower that lead to huge, crusty, blotchy scabs are not appropriate camera-phone moments.
       
    9. Under no circumstances am I allowed to send above photos to @anxin or @talulajo in high resolution.
       
    10. I am also not to send them any photos that can be categorized as Things I Found On The Floor Under The Bathtub or Does This Weird Skin-Thing Look Normal To You? or Do You Think One Of My Nipples Looks Bigger Than The Other In This Picture?

    Saturday, April 09, 2011

    "He's thrown a kettle over a pub, what have you done?"

    "The people you work with are just people you were thrown together with. Y'know, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you've got in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet."
    --Tim Canterbury, The Office

    The Office is the show I wish I had written. And now that it's been done and nothing can ever top it, ever, I'm a bit like, what's the point?

    I think The Office is the best show. The best. It's so, so good even the shot of the Slough roundabout in the opening credit is genius. This is a show so obviously written by two people who knew exactly what they wanted to do and did it and then were done with it and went on to do other things, leaving the only 14 episodes that were ever made to sit there as an example of what true inspiration looks like. In addition to being very, very funny, the show also somehow manages to capture exactly what working in an English office is like, right down to the gray fitted carpet, the unergonomic desks, the wine-y lunch celebrations, and the christmas office Secret Santa.

    Another thing about The Office is that it's not about what it seems to be about. It seems to be a show about an office, but it's really about human nature. It seems to be a show about portraying really dislikable characters for the viewers to hate on, but you never really end up hating them. It seems to be a show about a horrible boss called David Brent, but it's really about the romantic relationship between Tim and Dawn.

    In the special features Ricky Gervais and Steven Merchant both admit that for them the show was never about the David Brent character, it was always about the Tim and Dawn relationship. It was also the TV relationship that took the nation by storm, which is a feat considering that Tim and Dawn barely touch each other for 14 episodes. When the Christmas Special - the most hysterically anticipated TV special ever - was shown a year after the last episode had aired and Tim and Dawn finally kissed, people were cheering out their joy in pubs all across the country.

    There is of course a reasons why this particular relationship became one of the biggest of its time. There's this scene, in the last episode of the last season, when Tim takes Dawn into a room and closes the door and takes off his microphone and everything just goes quiet. For a long, long time. And even I, who's not exactly big on TV romance, find myself clutching the sofa cushion and forgetting how to breathe, something usually only Pride & Prejudice can reduce me to.

    I think one of the reasons so many women fell in love with the Tim character and so many people rooted for the relationship to happen is because Tim is just a genuinely Nice Guy. Gervais and Merchant may not be great at writing female parts, that much is pretty obvious, but, man, do they know how to write male characters. Tim, despite being pretty lazy and still living with his parents at 30 and taking great joy in tormenting his colleague, is simply just a very decent human being. He treats the women he has a romantic interest in - Dawn and Rachel - as good friends. He never participates in the kind of planning and objectifying Gareth does when he fancies a woman (and looks mostly appalled at the way Gareth will instantly demean and slut-shame her if she turns him down). He doesn't fight, even when provoked, even when provoked and drinking. And all of it adds up to Very, Very Attractive.

    The show makes it so clear to us that Lee is the wrong guy for Dawn and that Tim is the right guy for her and it's a bit unsubtle and we know we're being manipulated but it doesn't matter. It doesn't matter because after 14 episodes all we want is for them to kiss; kiss and then move in together in a dreary flat in some depressing part of Slough and keep working unfulfilling jobs to pay the rent, and just be extraordinarily happy. I can't remember any other TV couple that has made me feel the same way. I certainly didn't care this much when Ross and Rachel ended up together.

    It's completely impossible to choose your favourite episode of The Office and even more impossible to choose your favourite scene from it. But if I had to pick a scene it would be the one in episode 12 where Brent begs to not be made redundant, because it's so sharply painful, and the scene in the Christmas Special where he tells Chris Finch to fuck off, because that's everyone's favourite and why would I be different?


    Sunday, April 03, 2011

    "Do I attract you, do I repulse you with my queasy smile? Am I too dirty, am I too flirty, do I like what you like?"

    Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag har varit spectacularly crazy. Alltså långt, långt utanför alldeles vanlig, ordinary everyday crazy, ni vet, räkna-antal-gånger-du-tar-på-dörrhandtaget-innan-du-öppnar-det, tvätta-händerna-tills-de-blöder, ett par tvångstankar här, några ritualer-för-att-förhindra-att-världen-går-under där, kolla spisen om och om igen, fundera på att ta med strykjärnet till jobbet för att vara säker på att sladden är urdragen, osv osv.

    Senast det hände var sommaren 2005.

    Jag tror folk som träffar mig idag, folk som vet att jag lever med kronisk depression och som vet att jag haft ett par djupa depressiva perioder under åren varav den djupaste hittills var sommaren 2005 i London, ändå inte förstår riktigt hur illa det faktiskt var. Eller kanske snarare hur nära det var. För det var det.

    Sommaren 2005 hade jag varit utan mina antidepressiva i ungefär tre månader. Intressant att påpeka är att om man blir deprimerad igen inom tre månader efter att man satt ut medicinen så anses det i allmänhet att man får tillbaka samma depression. Blir man deprimerad efter att mer tid har förflutit sedan man upphörde med de antidepressiva så räknas det som en ny depression. Inget av detta brydde jag mig dock det minsta om vid den här tidpunkten. Jag hade varit utan mina antidepressiva i nästan tre månader, och jag var frisk!

    Det var som ett slag i huvudet när den återkom, depressionen. Så beskrev jag det redan då, och så beskriver jag det fortfarande idag. Jag föll ihop - bokstavligt talat - från en dag till en annan, och blev liggande.

    Ett annat sätt man skulle kunna beskriva depressionen är som ett monster. Ett ursinnigt monster som hålls i schack men som ibland slipper ur sina kedjor och med vrålande kraft bryter sig ut ur sitt fängelse någonstans långt, långt bak i huvudet där man förvarar det.

    Ingen av dessa liknelser stämmer förstås. Depression är inget monster. Depressionen är bara sig självt. Den är bara exakt det den är. En kemisk process som har satts ur spel, signalsubstanser som slutat föra nervimpulser mellan hjärnans receptorer, iallafall på det vis de är tänkta att göra. Eller nåt. Det är väldigt teoretiskt alltihop. Det enda man egentligen vet om depression är att när man ger en deprimerad person medicin som hämmar ett alltför snabbt återupptag av vissa specifika signalsubstanser (i mitt fall en kombination av substanserna serotonin och noradrenalin, sk SNRI-preparat) så blir de, i väldigt många fall, bra. Men detsamma gäller en snabb elchock genom hjärnan, antingen omedvetet genom ett epileptiskt anfall eller medvetet genom elektrokonvulsivbehandling. Och i inget av fallen vet man fortfarande exakt hur.

    Utan några medicinska ämneskunskaper så måste jag ändå säga att depression, överfört till den praktiska praktiken, känns ungefär precis så som teorin beskriver den. En djup depression känns på ett alldeles distinkt vis. Så här skulle jag beskriva det: Det känns som om man i hela sitt liv har gått runt med en slöja över ögonen som har hindrat en att se verkligheten för vad den är, djupt meningslös, och plötsligt har någon lyft på slöjan. Alternativet att låta slöjan falla på plats igen, tanken att man på något vis skulle kunna återinträda i världen och sitt gamla liv igen, existerar inte. En djup depression gör också ont. Faktum är att det gör så ont att man kommer på sig själv med att rulla ihop sig till en liten boll i sängen i ett försök att inte gå sönder. Om man skulle sticka en kniv genom ena armen, om man skulle trasa sönder skinn och muskler och ben, så skulle det fortfarande inte kunna penetrera den smärta som själva depressionen är. Så känns det. Och, slutligen, så känns en djup depressionen som en grå, seg, klibbig sörja, som om huvudet är fullt av klisterväv där alla ens tankar och känslor fastnar för att istället omvandlas till någonting annat. Vilket i teorin alltså är precis vad de gör.

    Sommaren 2005 hade London ett par veckors värmebölja. Man hade just vunnit värdskapet om Olympiska Spelen mot den gamla fienden Frankrike och 52 personer hade dött i sprängningarna vid Liverpool Street, King's Cross, Edgware Road och Tavistock Square. Själv befann jag mig i the twin's lägenhet, på hennes soffa, där jag skulle tillbringa ungefär fyra veckor med att stirra i taket och säga adjö till mitt gamla liv. Anledningen att jag vet att det var ovanligt varmt var för att jag hela tiden hade fönstret öppet och även om jag inte tittade ut så hörde jag människor gå omkring utanför på dagarna och svettas, och på nätterna hörde jag tystnaden och kände den första svala fläkten i rummet på hela dygnet.

    Jag låg vaken och tittade i taket och väntade på att the twin, som spenderade nätterna bredvid mig på soffan, skulle vakna så att jag kunde - ja, vad då? Berätta för henne vad som måste vara för hundrade gången hur jag inte orkade, att jag inte trodde jag skulle klara en dag till, att det kändes som om den konstanta strömmen av tårar rev upp djupa fåror i kinderna. Inget av det var ju någonting som hon inte redan visste. Jag grät ju hela morgonen medan hon gjorde sig ordning för jobbet och hjälplöst försökte få mig att äta något och gav mig en lugnande som jag motvilligt svalde ned, varpå jag noterade att hon alltid gömde tablettburken bakom några böcker, innan hon till sist gick hemifrån. Sedan grät jag mig igenom resten av dagen. Och sedan var det dags för en ny natt.

    Nu efteråt kan jag, hur bisarrt det än låter, se vilken tur jag hade. Jag hade visserligen slutat med min antidepressiva medicin några månader innan men jag hade gjort det utan att prata med min läkare och i något ögonblick av klarsynthet hade jag packat ned en förpackning av medicinen, som jag fortfarande fick utskriven, i resväskan. En förpackning räcker i precis fyra veckor. Så fort jag blev dålig, och det gick verkligen fort, började jag med medicinen igen. Och tillsammans med mina föräldrar kom the twin överens om en plan, en plan som bestod i att hitta något sätt att hålla mig uppe tills medicinen helt enkelt började verka, något som brukar ta mellan två till sex veckor. För mig tog det fyra.

    Jag antar att ett annat alternativ de hade var att helt enkelt åka till sjukhuset. Någon del av mig var klar nog att gripa tag i den möjligheten. Ett mantra jag upprepade för mig själv om och om igen under den här sommaren var att om det blev bara lite värre, om jag kände att jag sjönk bara lite till, så skulle jag be the twin ta mig till ett sjukhus där de kunde de ge mig nån spruta för att sova. Och sen skulle jag helt enkelt stanna där.

    Sommaren 2005 lärde jag mig att vara rädd för min depression. Innan dess var jag mest intresserad av att älta vilken misslyckad människa jag var som var tvungen att äta antidepressiv medicin när alla andra ju verkade klara sina liv utan och bla bla bla. Sommaren 2005 fick mig att förstå att av vilken anledning man än har drabbats av depression så måste man fortfarande lära sig hantera den. Jag började gå till en psykiater. Jag försökte lära mig vilka signaler som betydde att jag kunde vara på väg in i en depressiv period. Jag slutade läsa självhjälptips och lyssna på amatörpsykologer och jag började tala om för min närmsta omgivning hur jag mådde och såg till att det fanns människor som direkt skulle uppmärksamma om jag blev dålig igen. Jag bestämde mig för att den här sjukdomen inte skulle ta mig enbart för att jag vägrat ta den på tillräckligt stort allvar.

    Jag har också efter sommaren 2005 lagt en strikt family only policy på min depression. Som tur var har jag (vilket jag vet, efter att ha hängt några år på depressionsforum, verkligen inte gäller alla deprimerade) en förstående familj som jag kan vända mig till. För jag vet också att om jag skulle välja att lägga just den här specifika bördan på mina närmsta vänner - vilket de skulle försöka axla eftersom de är mina vänner, men inte skulle kunna göra eftersom ingen kan det - så kommer jag att förbruka dem. Vi förbrukar nämligen människor, vi deprimerade. Och ibland måste vi förstå det. Att det inte är deras fel. Men också att det inte är vårt fel heller. Det tillhör sjukdomen. Det tillhör det här monstret som inte bara slukar energi från oss som drabbats, utan även från de som måste spendera de långa, varma nätterna bredvid oss på soffan.