Why does nobody understand that these are tears without a beginning or an end? I thought sadness had a beginning and an end. And a middle. A story, if you like. I was wrong.
--Sally Brampton, Shoot the damn dog
Jag tycks ha hamnat i en period av extremt sömnbehov. Jag sover onormalt mycket, bara för att vakna desorienterad och förvirrad men utan att någonsin känna mig utsövd.
Hypersomnia är ett vanligt symptom på den typ av depression som ibland kallas för atypisk, istället för insomnia som är det mer klassiska symptomet. Atypisk depression är trots namnet inte en ovanlig undergrupp - 40% av depressioner klassas som atypiska. Bland annat min egen. (
Atypisk depression är en variant av unipolär depression men har ett par ytterligare symptom, bl a ökat sömnbehov, ökat matsug, ett starkt obehag för avvisning som märkbart inverkar på det sociala livet, samt ”blykänsla” i kroppen. Atypisk depression går till skillnad från melankolisk att "avleda" med tillfällig stimuli. Den är också ofta kronisk.)
Men ökat sömnbehov är även en av bieffekterna på den antidepressiva medicin jag står på. Så om mitt nuvarande tillstånd signalerar en faktiskt svacka eller en plötsligt förhöjd biverkning av medicinen är inte lätt att att avgöra. Det är bara att vänta och se.
Atypisk depression kan yttra sig som ökad sömn, ökad aptit, tyngdkänsla i armar och ben och kritikkänslighet. Depressionen kan också leda till att lindriga psykiska symtom som t.ex. fobier eller tvångshandlingar förvärras och dominerar bilden. Även andra symtom kan vara uttryck för depression som skenbar upprymdhet, psykomotorisk agitation, irritabilitet, aggressivitet, ökad sömn, pseudodemens, hypokondri, tvångstankar, tvångshandlingar och paranoida föreställningar.
-- Sahlgrenskas vårdprogram för depression
Ibland får man frågan, inte sällan misstänksamt ställt, hur man kan
veta att man är deprimerad. Det är ju inte som om det finns något käckt blodprov som påvisar eller avfärdar sjukdomen. Vad man ibland även hör bakom orden är den där andra frågan: Är du verkligen sjuk?
De flesta deprimerade uppvisar åtminstone några av de universella symptomen för sin depressionstyp. Det är för att depressionssjukdomar påverka kroppen på vissa specifika sätt. De här symptomen har ingen koppling till den drabbades "personlighet". De är kopplade till sjukdomen. Man kan jämföra det med alkohol. När du är berusad uppvisar du vissa universella symptom som inte har med din personlighet när du är nykter att göra och som majoriteten av människor gör när de dricker, vilket beror på den påverkan som alkoholen har på det centrala nervsystemet. Exempel är koncentrationssvårigheter, långsammare reflexer, lägre hämningsgrad, osv. Samma sak är det med depression. En deprimerad person uppvisar liknande symptom som andra med samma depressionstyp eftersom depression precis som alla andra sjukdomar har en patologi som påverkar vår kropp, i det här fallet hjärnans kemi. Depression diagnostiseras efter dessa symptom.
Samtidigt är varje depression individuell. Jag kan lika lite tala om för någon som är deprimerad hur den ska göra för att bli frisk bara för att jag själv varit deprimerad och blivit frisk, som jag kan ta ned månen. Depression drabbar många av oss, men det är en ensam jävla sjukdom.
Det är därför vi deprimerade slukar alla berättelser av andra som varit deprimerade som vi kan komma över - helt tvärtemot de råd om hur "om du inte ältar din depression så mycket så ska du se att den försvinner av sig själv" som vi ofta får av omgivningen. Vi behöver
veta, och inte bara genom opersonliga meningar i DSM-IV, att det här är något som andra har gått igenom före oss, att människor i alla tider, i alla världsdelar, har genomgått och överlevt den här överväldigande, ändlösa smärtan som saknar ord - den som tycks vara koncentrerad i själva hjärtmuskeln fast vi vet att det är löjligt, att ett hjärta inte kan gå sönder av depression, att det är i hjärnans kemiska processer som det egentligen sitter, allt detta crazycrazy som inte har någon
orsak hur mycket vi än letar och hur mycket folk än frågar, alla dessa tårarna som aldrig slutar rinna, som inte har en början och inte har ett slut.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra - alltid av folk som aldrig själva varit deprimerade - att depression är ett naturligt tillstånd, att alla människor går upp och ned ibland, att det helt enkelt tillhör livets gång och att man inte ska överdramatisera vad som är en alldeles normal process. Men det är något så naturvidrigt över depression, något så abnormt och i strid med allt jag lärt mig om hur vi människor fungerar. Depression är motsatsen till ett naturligt tillstånd, våra hjärtan bultar visserligen och våra lungor pressar luft in och ut ur våra kroppar men alla likheter slutar där. Depression är ett sjukdomstillstånd, inte någon romantisk idé om ett fördjupande av normala, mänskliga känslor, och om de kunde skära ut den så skulle jag låta dem.
Att så många har åsikter om depression och råd att ge fastän de inte har några personliga erfarenheter, är på grund av SSRI medicinernas intåg på marknaden, vilket gjorde att fler och fler människor diagnostiserades med depressionssjukdomar (eftersom det nu fanns en effektiv behandlingsmetod) vilket ledde till en utbredd syn på depression som en plötsligt uppkommen "nymodighet", och på antidepressiva som en "modegrej". Visserligen märker man att fler och fler idag känner till att depression inte är en inbillningssjukdom utan (förenklat) är kopplad till vissa signalsubstanser i hjärnan, och nu är det istället olika typer av beroenden - spel, sex, shopping, osv - som man ser råka ut för samma fördomar och nedlåtande kommentarer. Ändå är det ju ganska naturligt att mer kunskap ger fler diagnoser. När vi kan behandla något vill vi ju även uppmärksamma människor på att hjälpen finns.
Jag ska börja i KBT-behandling i höst. Det var därför jag avslutade min psykoterapi. I KBT:n kommer jag inte syssla med psykoterapins nystande i vad som kan vara bakomliggande orsaker till mina depressiva episoder. Men som så många andra med depression lever jag också med en ständig känsla av oro och förhöjd ångestnivå som jag kontrollerar med hjälp av tvångstankar, vilket är ett vanligt sätt att försöka hantera den här typen av oro (GAD) på. Och det är där KBT:n kommer in. Och jag har lovat mig själv att jag ska ge den en ärlig chans. Jag har nämligen efter alla dessa år börjat komma dit där jag kan ge sådana löften och mena det.
Jag har ibland känt att terapi inte kan hjälpa mig. Att jag redan analyserat min depression från varje ände och har inget mer att lära. Så det jag har blivit tvungen att lära mig är att släppa den spektakulära villfarelsen. Vad det handlar om är att sluta se terapin som en intellektuell utmaning och istället våga medge att man inte kan vara sin egen terapeut, ingen kan det, och att hur banalt det än låter så måste man ibland prata med någon som är utbildad i att prata, någon som kan dra en tillbaka från de högtravande men ohjälpsamma analyserna till de enkla svaren, de man uppenbarligen missar. Att ödmjukt acceptera att man inte är så speciell som man tror man är. Terapi, det som sker när människor pratar om sina problem eller
ruminerar med ett finare ord, har varit en fungerande behandlingsform i många år innan jag föddes och den kommer fortsätta vara det långt efter att jag slutat kritisera den. Den fortsätter att vara ett nödvändigt och effektivt komplement till all medicinsk behandling.
För många av oss som har varit deprimerade kan tanken på att bli deprimerad igen väcka stark ångest och hindra oss från att känna oss fria från depressionen. Människor som aldrig har varit deprimerade kan kanske ta för givet att efter regn kommer sol, att det finns ett ljus, hur litet och långt borta det än verkar vara emellanåt, i slutet av varje tunnel. Vi som har varit deprimerade har inte den lyxen. Vi vet att det helt enkelt inte är sant. Själva
definitionen av depression är avsaknaden av det där ljuset i slutet av tunneln. Och vi vet att nästa gång vi hamnar där kanske vi helt enkelt inte kommer ta oss upp igen.
Meta-depression brukar det kallas. En ständiga och depressiv oro för att bli deprimerad igen. Meta-depression kan behandlas på samma sätt som annan ångest och mentala fobier. KBT har t ex visat sig fungera bra. Och det är det jag tänker göra i höst. Behandla min mentala fobi. Ironiskt nog är meta-depressionen den ångesten som jag upplever som minst irrationell. Jag har varit djupt deprimerad tre gånger. För varje gång man drabbas av en depression ökar risken att återfalla igen. Drabbas man som ung är risken ännu större för återfall under livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av att gå igenom det en gång till. Hur kan man
inte ha ångest över sådana odds?
Det är väl det jag ska få lära mig.
