"JOEY DOESN'T SHARE FOOD!"

Så ungefär ett år efter resten av världen har jag äntligen läst Cordelia Fines Delusions of Gender. Och är nu lite kär.

"Could the sex differences in brain activation be spurious? ...many researchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is 'significant' just isn't high enough. To illustrate this point, some researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon--which, by the way, was 'not alive at the time of scanning'--was 'asked to determine what emotion the individual in the photo must have been experiencing.' Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during 'rest.' The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in postmortem piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies (including Witelson's emotion-matching study) are inadequate because they allow to many spurious results through the net."

--Cordelia Fine, Delusions of Gender

Först måste jag meddela: Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Det gör neuroscientist Cordelia Fine också. Hon skriver det flera gånger i sin bok. Det hon vänder sig mot är hur man drar långtgående slutsatser om könens så kallade "hårdprogrammerade" (inte förändringsbara) olikheter från studier som inte alls är så otvetydiga - många av vilka är mycket små, eller uppvisar mycket små skillnader, aldrig har upprepats av andra forskare, brister i vetenskaplighet eller helt enkelt bara utförts på det ena könet. Ytterst sällan blir det dessutom stora rubriker i tidningarna av några av alla de studier där inga könsskillnader har kunnat påvisas.

If you map the distribution of scores for verbal skills of boys and of girls you get two graphs that overlap so much you would need a very fine pencil indeed to show the difference between them. Yet people ignore this huge similarity between boys and girls and instead exaggerate wildly the tiny difference between them.

--Robert Plomin, a professor at the Institute of Psychiatry in London

Nånsin hört att pojkars hjärnor är "hard-wired" att intressera sig för fysik och matte medan flickor är lika "hard-wired" att intressera sig för relationer? Det är inte så konstigt. Idén att pojkar och flickor hjärnor skulle vara olika på grund av dessa förprogrammerade, medfödda, oföränderliga könsskillnader har skapat en hel industri av böcker som t ex Män är från Mars, kvinnor är från Venus, The Female Brain och uppföljaren The Male Brain, för att inte nämna en outsinlig ström lösbladssäljande Daily Mail/Aftonbladet/etc-rubriker om varför kvinnor väljer rika män och att mäns hjärnor kan avläsa andra människors känslor ungefär lika bra som en sten. Idag ropas det t o m efter separata pojk-och flickklasser, eftersom våra hjärnor ”lär sig på fundamentalt olika sätt”.

Den kanske mest kända studien och hörnstenen för alla dem som argumenterar för att könsskillnader är hard-wired i våra hjärnor och är anledningen att män gör bättre på matteproven men inte vet hur man läser av andra människors känslor medan kvinnor är empatiska men inte blir professorer, får nog anses vara Baron-Cohens studie av vad pojk- respektive flickbebisar tittar på. Studien gjordes på dagsgamla bebisar och kommer fram till att av en minuts titt-tid spenderade pojkar (som grupp) 51% av tiden med att titta på en så kallad babymobil (hängande leksak) medan flickor spenderade 41% av tiden med att titta på babymobilen. Flickor (som grupp) tittade 49% av titt-tiden på undersökarens ansikte medan pojkar tittade 41% av tiden på ansiktet.

Idén att testa på 24-timmar gamla bebisar var att de då inte kan ha påverkats av omvärldens fördomar om kön. Dock påpekar Fine att den som utförde själva testet och vars ansikte bebisarna tittade på kunde se eller gissa sig till vilket kön bebisen hade, vilket kan tyckas vara en småsak men i forskarvärlden handlar om att säkerställa vetenskapligheten i studien. Dessutom testade man samma bebisar i de två momenten vid olika tillfällen, vilket kan inverka på resultatet. Och även om man vet att vinklar är viktiga för hur bebisar intresserar sig för föremål framför dem så testades vissa liggande på rygg och vissa sittande i mammans famn. En liknande studie som gjordes på dagsgamla bebisar där man tagit hänsyn till alla dessa saker visade inga skillnader mellan hur länge pojkbebisar och flickbebisar tittade på de olika föremålen. Däremot hittade man intressant nog könsskillnader när man testade dem igen fyra månader senare.

"Yes, boys and girls, men and women, are different. But most of those differences are far smaller than the Men Are from Mars, Women Are from Venus stereotypes suggest. Nor are the reasoning, speaking, computing, emphasising, navigating and other cognitive differences fixed in the genetic architecture of our brains. All such skills are learned and neuro-plasticity – the modifications of neurons and their connections in response experience – trumps hard-wiring every time."

--Lise Eliot, an associate professor Chicago Medical School

Genom att redovisa en lång rad forskningar visar Fine att något som verkligen påverkar människors beteende och prestationer är det de förväntningar som finns på oss.

Det räcker till exempel att deltagarna i en testgrupp blir tillsagda att på det mattetest de ska utföra presterar män oftast bättre än kvinnor för att de ska presterar sämre än kvinnorna i testgruppen som inte fått den informationen. En påvisad könsskillnad kan också enkelt gå upp i rök bara genom att forskarna säger till en testgrupp att kvinnor brukar göra väl ifrån sig på testet, eller kopplar testresultaten till färdigheter i typiskt "kvinnliga" områden. Män i en testgrupp som får höra att de ska utföra en uppgift för att mäta "the verbal skills of men and women" presterar annorlunda än de som bara får höra att testet mäter "verbal abilities".

"Forskare på universitetet i Cambridge har visat att redan hos en dag gamla spädbarn är flickor mer intresserade av att titta på ett ansikte och pojkar mer intresserade av att titta på en mobiltelefon – detta utan att forskarna i förväg vet barnets kön."

--"Sluta sträva efter likhet mellan könen" av Pär Ström, Pelle Billing, Carolina Gynning m.fl

Det som är skönt med att läsa Fines bok är att hon även redovisar forskning och påpekar möjliga slutsatser som inte överensstämmer med hennes egen tes. Det gör naturligtvis boken mer intressant än liknande böcker som ignorerar all forskning de inte gillar. Hon är också minutiöst noggrann, och ganska rolig, som när hon faktakollar varenda en av de källhänvisningarna i The Female Brain som Brizendines menar stödjer hennes teori att kvinnors hjärnor är hårdprogrammerade för empati på ett sätt som mäns hjärnor inte är, och finner en lång rad sakfel, misstolkningar och rena överdrifter av de studier (varav vissa bara utförts på ett av könen) som refereras. John Gray och Steven Pinker får förstås också några sidor dedikerade till sig.

Så, eh, det är vad jag egentligen vill säga med det här långa inlägget: Det är en bra bok. Läs den. Om du inte redan har gjort det. Vilket du säkert har.

"That's right, money. Your money's happiness is all that moneys."

So I've been drinking Prosecco and recapping the show Supersizers:

• Supersizers Eat the 20s. One word: absinthe. Another word: cocktails at The Ritz. Giles can eat what he likes but women had to be thin (shocker!) so stupid laxatives for Sue.
  
  
• Supersizers Eat the 70s. Probably my favourite episode because everything is canned and in TV-dinner format and there's so. much. booze. One word: The dinner party recommendation for serving alcohol said half a bottle of gin per two hours PER PERSON - upping it to three quarters (PER PERSON) if the guests were still there after four hours! Also, I'd forgotten about the chocolate cigarettes! So brilliant! Teaching us to associate cigarettes with good, tasty things as early as possible!
  
  
• Supersizers Eat the Restoration. Probably my favourite episode because they can't have any water the whole week as back then water was undrinkable. One word: Beer for breakfast. Also, coffee houses took London by storm during the 1660s and became centres for intellectual and political discussions. When the King predictably tried to ban coffee houses the streets of London rioted. (One word: withdrawal.)
  
  
• Supersizers Eat Medieval. My favourite episode. One word: So they just sew a turkey's head onto a pig's body. Then cooked it.
  
  
• Supersizers Eat the French Revolution. The One With The Era When The Aristocracy Actually Ate Themselves To Death. One word: 5000 calories breakfasts. Another word: 40 boiled eggs in a pig's bladder. Definitely my favourite episode.
  
  
• Supersizers Eat the 80s. One word: Power Lunching. Everyone looks like Patrick Bateman. Not exactly my favourite decade.
  
  
• Supersizers Eat Regency. Hmm. I seem to already know a lot about the food and style of this era. Possibly because I've watched Pride & Prejudice approx 12348689 times. What I didn't know however was that Harris's List of Covent Garden Ladies, published from 1757 to 1795, was an annual directory of London prostitutes. My favourite episode, mostly because Giles looks like Mr Darcy.
  
  
• Supersizers Eat Victorian. Gentlemen's clubs, the nouveau riche, brains served on the side as a delicacy and women not allowed to express any overt enjoyment. One word: "That's the face I know from my lovemaking." Fun fact: Queen Victoria, our glorious empress of India, hated all things spicy. My favourite episode, mostly because Giles looks like Sherlock Holmes.

"You can take any word in the English language that excites you, like sex or food or music or money, and completely remove any pleasure it arouses simply by adding the prefix Euro"

Sometimes I'm low. Then I cheer myself up by thinking about that steampunk laptop. And about its little feet.

Sometimes I‘m low, and it‘s raining outside. And people are wrong on the Internet. And I'm out of cava. Then I think about the steampunk PC too.

"Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, men ingenting är inget"

2001

Upprinnelsen var, precis som så många filmer, böcker och låttexter, en olycklig kärlekshistoria. Det var så det började - med en överväldigande, förkrossande storm av känslor som, när förälskelsen avtog, inte försvann.

Förändrade den här olyckliga förälskelsen min personlighet på något sätt? Vad är vi egentligen förutom en rad elektriska och kemiska processer inne i vår hjärna, och vilken process är mer fysisk och mer personlighetsförändrande än den första stora kärleken? Den som man - i alla fall jag - trodde skulle vara den enda i livet. Svart eller vitt. Allt eller inget.

Men efter ett år eller så började till och med jag inse att mitt cirkelbeteendet med de ständiga depressiva tankarna, den större och större oförmågan att känna glädje för något i livet inklusive mat och sex och vänner, den djupa förtvivlan över livets uppenbara meninglöshet, inte var kopplade till den här personen eller till min förälskelse. Jag insåg till sist att "förälskelsen" sedan länge hade avtagit och att det jag numera gick runt och kände inte var kärlek utan snarare något som påminde om sorg, skuldkänslor över att känna det, och ett enormt svart självhat.

Idag vet jag att det var så. För idag är jag inte deprimerad. Och ganska förtjust i mig själv.

Det var aldrig någon lycklig "romans" så som jag tycker en 22-årings första kärlek förtjänar att få vara även när den är ung och naiv och patetisk och aldrig håller, men efter en tid började till och med jag förstå att det inte var "olycklig" jag kände mig utan något mycket mer destruktivt. Jag hade många nedstämda stunder även under förälskelsens inledande period, men då avbröts den känslan av ständigt återkommande ögonblick av absolut lycka och förväntan åhnukommerjagsnartsehonomhörahonomrörahonom. Först när dessa små avbrott slutade komma, när förälskelsen helt enkelt mattades av så som förälskelser alltid gör och slutligen försvann, tillät min kropp mig att på riktigt sjunka ned i depressionen och bli kvar. Vid det laget var depressionen bara depression, utan någon yttre drivkraft, en frikopplad entitet.

Var jag extra mottaglig för att bli deprimerad? Många klarar att gå igenom perioder av överväldigande känslor, av höga toppar och djupa dalar som råkar sammanfalla med en rad andra stressfaktorer som att bli vuxen, bestämma vad man ska göra i livet, flytta hemifrån, bli lämnad eller vara den som lämnar utan att gå sönder så fullständigt som jag gjorde och inte förmå sätta ihop sig själv igen. Är det något i mitt sociala eller genetiska arv som gör att just jag nästan inte överlevde något så vanligt som att gå från tonårslivet till vuxenlivet med ett dåligt självförtroende och en svårighet att hantera mina egna känslor och andra människors känslor för mig?

Själv tror jag det var något som hände i mig under den här långa, långa perioden av växande självhat och depressivitet, kombinerat med en läggning för depression. Jag har en enäggstvilling som delar min genetiska kod och som uppvisar samma känslighet med tendens till kraftig, energislukande fobier, men som aldrig har tvingats ta antidepressiv medicin. Men jag har också en mamma som tvingats behandla mot depression större delen av sitt vuxna liv och som började med att hon gick igenom en svår depression då hon till slut hamnade på sjukhus (yes, that kind of hospital) när jag var fem. Och tittar man på båda mina föräldrars sida har jag uppenbart ett starkt socialt och/eller genetisk arv av depressioner (mammas sida) och fobier (pappas sida).

Men trots ett tydligt släktdrag och en någorlunda hum om att det förhöll sig på det viset, så var jag nere på 55 kilo och hade slutat umgås med andra när jag äntligen förstod att jag kanske borde gå till studenthälsans kurator (jag skrev uppsats vid Göteborgs universitet vid det här laget och avsaknaden av dagliga rutiner tillsammans med långa dagar av att bara sitta nedböjd över böcker utan någon kontakt med andra var inte direkt välgörande för mitt tillstånd). Och när jag idag tittar på bilder från den tiden kan jag inte förstå att det är jag. Att jag inte såg. Jag hade alltid varit smal men nu var jag inget mer än en blek stick-figure med ett insjunket, uttryckslöst ansikte (mimiklöshet är ett av de klassiska kännetecknen för depression) och glanslös blick. Jag började se ut som bilderna på kvinnorna i modetidningarna. Och då vet man att man är illa ute.

(Lustigt nog när folk kom fram till mig - efter att jag blivit frisk från depressionen och hade gått upp femton kilo - för att påtala hur mycket bättre jag såg ut och fråga vad som hänt, så var det en och annan som förvirrat undrade om jag hade blivit smalare, antagligen eftersom förbättringen i utseende var så markant och jag var så glad och energifylld och om man är tjej brukar folk i sådana lägen utgå från att man har gått ned i vikt.)

Det tog hursomhelst kuratorn på studenthälsan mindre än tio minuter i mitt sällskap för att skicka mig till deras psykiater, den kvinna som var den första läkaren att spendera tid på att försöka övertala mig att jag behövde äta antidepressiv medicin (men inte den sista). Hon berättade noggrannt för mig att SSRI medicin inte är farligt, inte anses beroendeframkallande, att den har få biverkningar och att även om jag skulle märka effekten efter 2-4 veckor så skulle jag ta dem ungefär ett år och sedan skulle jag sluta.

Nu blev det inte så. Varje gång sedan dess som jag envist har försökt sätta ut mina antidepressiva (numera fungerar dock inte SSRI längre för mig utan jag står på en kombinationsmedicin, samlingsnamn SNRI) så har depressionen återkommit och dessutom med mer och mer våldsam kraft jämfört med den där årslånga, utdragna perioden som jag genomgick 2001. Men även om hon hade fel i tiden så hade hon rätt i diagnosen. På det viset var hon även den första i sin profession av flera som gav mig den hjälp jag behövde. Två veckor efter att jag (extremt motvilligt) börjat ta medicinen den gången blev jag frisk. Som i ett trollslag, vilket det ibland känns som det är psykiatrin sysslar med. Den gången kändes det som om det var någon som tog mig under armarna och lyfte mig och plötsligt kunde jag stå på egna ben igen. Länge kändes det den gången, det första året jag stod under behandling, som jag gick runt och var hög. Jag hade varit nedstämd så länge och depressionen var så obehandlad att den första gången jag fick något som hjälpte kändes det som om kroppen tackade mig genom att konstant pumpa ut superendorfiner i blodet.

Sedan dess har jag varit under så gott som ständig behandling av terapi, bensodiazepiner och antidepressiv medicin och känslan av att vara konstant fnissig och konstant hög, som fick mig att förstå var den felaktiga termen lyckopiller faktiskt kommer från, är sedan länge borta. Det enda medicinen gör idag är att hålla ordning och reda i mina tankar och känslor (nåja) och hindra mig från att sjunka alltför djupt, när jag sjunker.

Även om det fortfarande känns lika mycket som magi som den där första gången.

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider them erotica."

Nakna kvinnokroppar är alltid = sex. Nakna manskroppar är däremot av någon anledning alltid stor humor. Förnedringshumor. Och att skoja om små penisar blir tydligen aldrig, aldrig omodernt.

(Små penisar och "feminazis" = geriatriska dinosaurie-skämt som förvånansvärt många fortfarande tror är omg-so-clever.)

Känns onekligen som om den starkt feministkritiska superantifeministen Paolo Roberto ändå skulle kunna lära sig lite av de feminister han kritiserar, hmm? Själv ska jag starta en FB-grupp. Vi Som Tycker Att Om Vi Aldrig Nånsin Hör Ett Enda Liten-Penis Skämt Mer Är Det Fortfarande För Ofta.

Då i princip allt som har att göra med naket/sex/porr/män/kvinnor i dagens kultur (särskilt om det kallar sig själv för "edgy" och "provoceran"-zzzzzzz) fortsätter att göra mig besviken som feminist, som kvinna och som human being, är jag ibland så glad över att Sex Is Not The Enemy finns att jag skulle kunna gråta. Älska! Bokmärk!