"And I would have stayed up with you all night, had I known how to save a life"

Step one you say we need to talk
He walks, you say sit down it's just a talk

Jag vet att jag har mycket tvång och tvångshandlingar och att de knappast kan kallas hanterbara. Jag vet att det inte är något alla andra gör, det jag håller på med. Men jag ser och har alltid sett tvångshandlingarna som det system jag utvecklat för att hantera depressionen - inget bra system, granted, men jag ser det fortfarande som att mitt problem är och har alltid varit depression.

Min KBT-terapeut kämpar för att få mig att se tvångshandlingarna som ett problem i sig. Jag sitter mitt emot henne i hennes mottagningsrum, med min sallad i knät eftersom vi träffas på min lunchtimme, och hon talar om för mig att tvångshandlingarna är ett problem och till skillnad från depressionen som jag ständigt vill återkomma till när vi pratar så pågår de här och nu.

Sluta leva i teorin, är vad hon försöker säga. Sluta prata runt det konkreta problem som jag är här för att hjälpa dig med, och om du tror att alla har tvångstankar och att alla håller på så som du gör så tror du fel för du går i terapi bara för att kunna hantera det system du skaffat dig för att kunna hantera ett annat system du skaffat dig.

Du är inte galen, säger hon, nu rent ut. Du är inte psykotisk, du har en klar verklighetsuppfattning och du är klarsynt, men du är ovillig att ta till dig lösningar – här börjar jag protestera för även om det är sant så är det inte meningen att hon ska veta att jag mentalt rynkar på näsan åt de självhjälpsböcker hon rekommenderar – men vad du egentligen har problem med är att du är rädd att bli av med det enda system att hantera din starka ångest på som någonsin fungerat för dig.

Det finns annat som fungerar, mumlar jag. Undviker hennes blick. Jag har under åren lärt mig att inga terapeuter gillar när man pratar om självmedicinering. Ändå måste ju alla deras patienter hålla på med det.

Du är inte deprimerad just nu, fortsätter hon. Jag har läst på om din medicin och den fungerar bra för depression men den har ingen inverkan på tvånget. Det finns medicin som hjälper mot tvångstankar men du vill inte byta för du är villig att fortsätta som du gör just nu. Du går runt och är nöjd med att du inte är deprimerad även om du i dess ställe har upprättat ett system som hindrar dig från att leva ditt liv. Du är ung. Du ska inte behöva ha det så här. Jag vet att du inte gillar när jag säger så för hela ditt system går ut på att hålla en okänd, obestämd oro borta och när jag säger att du inte behöver ha det såhär så tänker du på hur mycket värre det kunde vara och på hur bra du har det jämfört med så många andra och det väcker din allra starkaste ångest. Men du sitter hos mig för att lära dig hantera just den ångesten på ett sätt som inte hindrar dig från att göra saker du vill göra, vilket det sätt du har just nu gör.

Hon har rätt. Jag ser inte tvångstankarna eller ångesten som problem i sin egen rätt. Jag ser dem som en del, en ganska liten del, av min depression. Här är mitt problem med KBTn: Den vill att jag fokuserar på något annat än depression.

Min terapeut har frågat om jag kan lägga depressionen bakom mig, eller i alla fall åt sidan, medan vi jobbar med mitt generella ångestsyndrom (GAD) och tvångstankarna. Ett sätt hon föreslagit är att jag beskriver min depressionen, att jag skriver en lista (kan vara KBT-terapeuters favoritord) på saker som t ex Vad Är Jag Mest Rädd För När Jag Tänker Tanken Att Jag Skulle Bli Deprimerad Igen och Hur Skulle Jag Beskriva Depression I Enkla Termer Om Jag Skulle Beskriva Den För En Femåring Eller Någon Som Aldrig Varit Deprimerad.

Jag vet inte hur jag ska beskriva depression. Jag vill göra det, och jag vet att jag isåfall måste göra det när jag inte är deprimerad, för depressionen stjäl alla ord tillsammans med ditt allra innersta väsen. Men jag vet absolut inte hur jag ska beskriva den mest destruktiva kraft jag nånsin stött på i universum och jag kan använda fyra år till av mitt liv med att studera ord och hur de bildar det vi kallar språk och jag kommer ändå inte kunna beskriva hur depression känns.

Terapin jag går i just nu är rotad i det praktiska, i att sluta göra det som inte fungerar och börja göra på ett annat sätt, men den vill inte veta varför eller hur eller på grund av och den frågar inte hur varför och hur hänger ihop. Men depression är det metafysisk-aste av tillstånd och jag vet inte hur jag ska kunna bli hjälpt av en terapi som inte är intresserad av the basic questions.

Det här är det jag vet: Att vara deprimerad är den ensammaste sjukdomen i världen. Här är planeten jorden med alla människor som jag nånsin känt eller hört talas om eller sett på TV och här, vid sidan om, står jag och tittar på. Det låter paradoxalt för depression är en folksjukdom och jag ser människor som delar det här med mig hela tiden. Men det är en ensam sjukdom för ingen ingen ingen kan nå dig och ju mer de försöker ju mer frustrerade blir de och ju längre bort försvinner de.

Jag har lärt mig: Att jag önskar ingen, ingen, inte min värsta fiende, ingen, den bottenlösa känslan som depression innebär. Jag har lärt mig att det finns ingen jag hatar så mycket.

Det här vet jag: Jag har ärvt den här sjukdomen, den finns i mina gener och i mitt blod och jag förstår varför ett av mina symptom är hypersomnia för det tar energi att vara deprimerad t o m när jag är frisk. Depression är den mest destruktiva kraft jag nånsin stött på och jag vet att det finns de som vänder den utåt, och jag kan inte ens föreställa mig den skada de kan tillfoga, men jag har alltid vänt den inåt, alltid.

Men jag vet inte hur jag ska beskriva hur det är att vara deprimerad. Och jag kanske måste lära mig. Min terapeut tror att för att kunna ta tag i mitt liv måste jag lära mig att förvandla den här destruktiva kraften till ord, till inget mer än ytterligare en My List Of Nuisances. Till The Two Basic Questions.

1. What is there?
2. What is it like?