"I like Sean because he looked, well, slutty...A boy who couldn't remember if he was Catholic or not"
    follow me on Twitter

    Friday, May 25, 2012

    "Stilettos and broken bottles, I'm spinning around in circles"

    I sista scenen i avsnitt 3 av Girls, döpt till All Adventurous Women Do, sitter Hannah vid sin laptop efter att hon fått reda på att hon har en könssjukdom, att Elijah, den enda andra kille hon haft sex med förutom den nuvarande kille hon har sex med (de gånger han ringer), och som antagligen var hennes bevis på att hon faktiskt kan få killar att bli kära i henne, varit gay hela tiden de var ihop samt att anledningen att han var ihop med henne innan han vågade komma ut var för att hon besitter en viss "handsomeness". Ovanpå det har hennes föräldrar abrupt meddelat att de kommer sluta stötta henne ekonomiskt, och hon måste snabbt hitta ett sätt att tjäna pengar på egen hand. I slutet av avsnittet sitter hon på sängen och funderar på vad hon ska twittra om, som inte är passiv-aggressiva självironiska tweets om sin vikt, och till slut skriver hon "all adventurous women do" och klickar på send samtidigt som Robyns Dancing On My Own börjar spela i bakgrunden.

    Har en poplåt i någon TV-serie nånsin varit mer välvald?

    När Marnie kommer hem hittar hon Hannah i sovrummet där hon, well, dansar på egen hand.

    Hon berättar om Elijah och utbrister "I should have suspected, he seemed gay!" och de skrattar åt honom och det är inte rättvist och inte särskilt snällt men det är in character, för ingenstans i serien försöker den utmåla Hannah som en förebild, varken socialt eller politiskt (om ni  inte sett scenen med anställningsintervjun än så har ni något att se fram emot), hon är precis det hon är; en privilegierad och bortskämd university graduate som försöker förverkliga sina skrivardrömmar genom att leva på andra och som låtsas att hon är i ett förhållande med en kille som inte gillar henne lika mycket som hon gillar honom. Hon har haft en sucky dag och vem orkar vara rättvis då?

    Slutscenen är sorglig, fast med skratt istället för relationsprat och tårar. Och den lyckas beröra, på ett sätt som en TV-serie inte gjort sen, typ, de nominerade Mendoza till supreme court justice i West Wing. Exakt varför kan jag inte förklara för, kan någon nånsin förklara varför något berör dem? Vi är många som aldrig bott i New York eller dejtat en deltidsskådis eller haft föräldrar som betalat vår livsstil medan vi försökt förverkliga våra drömmar om att bli författare, men vi har alla någon gång satt på en poplåt efter en shitty dag, vecka, år, och dansat runt i våra sovrum, på egen hand.

    No comments: