"Now, more than ever, we need the Jedi!"

Jag har en vän. Han är född samma år som mig, 1977. Hans partner har varit hemma sedan deras barns födsel och då de delar på föräldraledigheten och halva tiden har gått är det nu hans tur att vara hemma och hennes tur att gå tillbaka till jobbet. Hans partner – en nära vän till mig – berättar att folk uppträder med förvåning när de får höra hur länge han kommer vara hemma, alltså lika länge som hon varit. ”Va, är han hemma så länge?! Fixar han det?” frågar de. Och förstås ”tycker han inte det är svårt att vara borta från jobbet så länge?" Äldre kvinnor reagerar oftare negativt, och ifrågasätter oftare varför inte hon vill vara hemma hela ledigheten. En del reagerar som om han borde få ett pris för att han är man och ensam kan ta hand om sitt eget barn.

Och det kan kännas frustrerande, för dem båda, men det är ju så när man är pionjär inom något område. Folks reaktioner. Så är det för alla som bryter mark. Saken är bara den att när min pappa var föräldraledig med mig och the twin för 35 år sedan fick han och mamma precis samma reaktioner. Det var 1977.

Kvinnorörelsen definierade det som ett privilegium att ha obestritt tillträde till den offentliga sfären, att kunna försörja sig själv och att både kunna bilda familj och ändå behålla en ekonomisk självständighet. Därför lever vi i Sverige idag på grund av kvinnorörelsen i ett samhälle där de flesta kvinnor inte slutar jobba när de gifter sig och skaffar barn, där s.k spousal alimony (eller ”mummy welfare” som den amerikanska mansrättsrörelsen så charmigt har valt att kalla det) knappt existerar, där kvinnor fortfarande bryter ny mark inom den offentliga sfären och där män har möjlighet att vara hemma med barnen på samma villkor som kvinnorna.

Mansrättsrörelsen har å sin sida definierat det som ett (kvinnligt) privilegium att kunna vara hemma på heltid, att inte behöva arbeta, att ha huvudansvaret för barnens mentala och fysiska överlevnad samt fatta de dagliga vardagsbesluten (”relationsmakten” som de kallar det) och att slippa ansvaret för familjeförsörjningen. De ser alltså på detta ”kvinnliga privilegier” på samma sätt som kvinnorörelsen gör på motsatsen, men trots det har vi ännu inte sett män, ledda av nyss nämnda mansrättsrörelse, skapa en proteströrelsen där de bryter mark i den privata sfären på samma sätt som kvinnor gjort i den offentliga. Vi har ännu inte sett någon stor gräsrotsrörelse där män slår sig in inom det egna hemmets väggar och slutar jobba för att ta hand om hemmet på heltid och bli ekonomiskt beroende av sin partner.

Kanske det är så att män inte strävar efter detta "privilegium." Kanske de istället kräver det som kvinnorörelsen kräver, en politik där barnomsorg och föräldraförsäkring gör det möjligt att bilda familj utan att automatiskt tappa möjligheten att göra karriär. Istället för en ökning av att kalla saker för "kvinnliga privilegier" som inte är privilegier så kommer förhoppningsvis - och jag tror det blir så - vi se en ökning av feminismens fortsatta strävan göra fördelningen mellan omvårdnadsbördan och försörjningsbördan så jämställd som den kan bli mellan könen, att männen är hemma mer med sina barn än de är idag och kvinnor fortsätter bryta mark i offentliga sfären.

Fler och fler män är hemma med barnen. Idag är det mer accepterat av såväl samhället som av partnern för män att vilja det. Det växelvisa boendet (när barnen efter en skilsmässa bor lika mycket hos mamman som pappan) har ökat explosionsartat i Sverige.

Att fler män tar ut föräldraledighet beror på att feminismen varit stark och har tryckt på utvecklingen men också att vi har en familjepolitik som inte tvingar de män som vill vara hemma med barnen att avsluta sitt yrkesliv. Vi tror att det är bra, dels för att människor inte ska tvingas in i förutbestämda ”val” i livet enbart på grund av sitt kön, och dels för att vi vet vad denna traditionella könsfördelning gör. Vi vet att det gör att män som blir arbetslösa drabbas dubbelt och vi vet att kvinnor har svårt att klara sig om det blir en skilsmässa, särskilt som de fortfarande har huvudansvaret för barnen, kanske t o m så svårt att de inte ser det som en möjlig utväg.

Jag tror inte på en kvotering av föräldraförsäkringen. Jag tror att familjer har olika förutsättningar och behöver fatta det beslutet själva. Vad jag däremot tror på är att vi aldrig ska sluta arbeta för ett samhälle där män och kvinnor delar lika på föräldraansvaret. Jag tror på att ständigt lyfta debatten om varför pappor inte är hemma lika mycket som mammor idag. Jag tror på att peta i den här frågan varje tillfälle som ges. Jag tror på samhällsdebatt – även hetsig, hårdordad sådan – och på att diskutera och argumentera tills man är blå i ansiktet. Därför skrämmer det mig när folk vill stoppa debatten. Det skrämmer mig när folk säger att varje försök att debattera den sneda fördelningen av föräldraledighet och huvudansvar för barnen är att komma med ”pekpinnar” och att ”inte låta familjer bestämma själva”. Det finns till och med de som anser att varje försök att skapa debatt om mäns låga uttag av föräldraledighet är ”mansfientligt” och att det ”skuldbelägger” män. Och jag tänker alltid, ”hur vill de förändra samhället, då?” Även om jag tillhör kvoteringsmotståndarna så har jag mindre gemensamt med de som kallar varje försök att lyfta debatten som ”OMG skuldbeläggning!!!” än med kvoteringsförespråkarna. För jag kan bara dra slutsatsen att de, personerna som inte vill ha den här debatten, egentligen inte vill förändra samhället.

Varför förstår jag inte riktigt. Det är väldigt sällan jag hör någon av dem säga att det är bra att pappor inte är hemma med sina barn lika mycket som mammor eller att det är bra att kvinnor inte jobbar lika mycket som män. Snarare kan man höra dem vara frustrerade över att män tilldelats rollen som mindre viktig förälder och att de har så dålig relation med sina barn och att män jobbar mer än kvinnor. Man hör dem också uttrycka frustration över att bland annat nedvärderingen av papparollen leder till att män sällan vinner vårdnadstvister. Men att uttrycka frustration över något i samma stund som vad som upplevs som en rättighet tas ifrån män är inte detsamma som att faktiskt arbeta för en förändring.

Jag tror inte heller att så många av dem tror att män av någon anledning inte skulle klara av uppgiften att ta hand om barnen lika bra som kvinnor. Det finns säkert de som anser att män har nån gen som gör dem oförmögna att ta hand om sin avkomma, men de flesta vet ju att män bevisligen klarar det lika bra som kvinnor. Vad jag tror är att de inte ser likheten mellan det de kallar "propaganda" som drivs av feminister på kvällstidningarnas debattsidor, och ”propagandan” som genomsyrar samhället vi lever i varje dag. För vad är egentligen skillnaden på att diskutera familjers sneda fördelning av föräldraledigheten och vilja påtala problemen med och anledningen till detta, och den bild av kvinnan som den omvårdande föräldern och mannen som familjeförsörjaren som vi möter varje dag i samhället? Ändå kallas den ena synen på föräldraskapet för pekpinnedebatt som vill styra familjers ”fria val”, medan den andra gör det inte.

Varje gång en ledarsida suckar över feminister som vill bestämma över familjers huvud blir jag så fruktanvärt irriterar. Jag blir arg för att vi båda är kvoteringsmotståndare, för att jag måste tillhöra deras sida av just den debatten när jag helst vill stå så långt bort från dem som det överhuvudtaget är möjligt. Varje gång någon bloggare som är emot kvotering präktigt berättar hur man inte ska ge familjer moraaaaliska peeeekpinnar och hur man minsann skuldbelägga de stackars männen genom att påpeka att de inte tar ut den tid med sina barn som getts dem, vill jag gömma huvudet i händerna av genans av att vi båda delar åsikt i kvoteringsfrågan.

Och visst, ibland blir jag också irriterad av att det tar sån tid. Ibland blir jag ledsen å min väns vägnar, han som år 2012 måste tvingas vara pionjär i en kamp som min pappas generation borde ha avklarat. Ibland blir jag också otålig. Men det är ju så, att vilja förändra samhället med enbart ord som vapen.