"Stupid horny jellyfish, neutering our dudes."

Det här med att så fort nån ska beskriva den nedtryckta moderna mannen eller "kuvade" män i allmänhet (ofta som nån sorts varning för vad som kan hända när ”jämställdheten gått för lååångt”), så fokuseras det alltid just på att de drar barnvagnar eller handlar mat med barnen. Varför? Vad är det uppfattas som så fruktansvärt omanligt med att dra en barnvagn/kundvagn, kanske samtidigt som frun går bredvid och pratar jobb i mobilen oh-my-gosh!?

Jag vet naurligtvis vad det är, men nästa fråga är då hur människorna som säger sig vilja tackla mansfrågor tror att män nånsin ska ses som likvärdiga föräldrar om de inte säger ifrån, och det på skarpen, när nästa “jämställdheten har gått för lååångt”-person antyder att män på nåt sätt förlorar sin manlighet i samma stund de uppnår just det?

För övrigt gör jag en A Quote A Day på min tumblr. Tänkte sammanfatta några av favoriterna:

Om vad folk vill ha:

"Jag fick kämpa emot dem som påstod att de visste vad folk vill ha. Men jag vill att man ska få berätta sin historia som man själv känner den. Loreen och jag tycker likadant. En kvinnlig sångerska måste inte alltid anspela på sex. Det var många som var emot våra idéer, men vi sade att ska vi förlora ska vi göra det med integritet."

-Ambri Succi, Loreens koregraf till “Euphoria” 

 Om att feminister vill att män och kvinnor ska vara likadana:

"Well...yeah. I do want men and women to be the same. But that doesn’t mean I want people to be the same. If men and women were the same, there would still be tall and short people, shy and flamboyant people, cold and nurturing people, people who want to do it on the first date and people who’re waiting for a ring, people who work as nurses and people who work as pilots, people who wear short skirts in the winter and people who wear long sweaters in the summer, people in pink and blue and red and black and purple. They just wouldn’t have it decided for them randomly at birth."

-Alltid lika fantastiska Pervocracy

Andres Lokko svarar Per Gudmundsson, januari 2008:

Per Gudmundson skriver, angående Andres Lokkos recension av Control:
“När den sällsynt skarpe musikkritikern Andres Lokko i Expressen recenserar Control ser han därför en film som står i direkt kontakt med Storbritannien idag [….] Men för säkerhets skull ska ändå en sak tilläggas, så att inte en massa lättledda ungdomar i salongerna råkar skriva in Joy Division i popvänsterns historiebok: i valet 1979 lade Ian Curtis sin röst på Margaret Thatcher.”

Andres Lokko svarar:
“Gudmundson vill framställa Ian Curtis som En Liberal Rockstjärna – det finns ju inte så många - och det får han gärna försöka göra, men inte heller det kommer att röra det cementerade brittiska klasssystemet en endaste milimeter framåt. Ingen krystad retorik kan heller – om vi nu ska ta detta till sin spets - ändra på det så talande slutresultatet: Ian Curtis röstade på Margaret Thatcher, sedan hängde han sig”

"Stilettos and broken bottles, I'm spinning around in circles"

I sista scenen i avsnitt 3 av Girls, döpt till All Adventurous Women Do, sitter Hannah vid sin laptop efter att hon fått reda på att hon har en könssjukdom, att Elijah, den enda andra kille hon haft sex med förutom den nuvarande kille hon har sex med (de gånger han ringer), och som antagligen var hennes bevis på att hon faktiskt kan få killar att bli kära i henne, varit gay hela tiden de var ihop samt att anledningen att han var ihop med henne innan han vågade komma ut var för att hon besitter en viss "handsomeness". Ovanpå det har hennes föräldrar abrupt meddelat att de kommer sluta stötta henne ekonomiskt, och hon måste snabbt hitta ett sätt att tjäna pengar på egen hand. I slutet av avsnittet sitter hon på sängen och funderar på vad hon ska twittra om, som inte är passiv-aggressiva självironiska tweets om sin vikt, och till slut skriver hon "all adventurous women do" och klickar på send samtidigt som Robyns Dancing On My Own börjar spela i bakgrunden.

Har en poplåt i någon TV-serie nånsin varit mer välvald?

När Marnie kommer hem hittar hon Hannah i sovrummet där hon, well, dansar på egen hand.

Hon berättar om Elijah och utbrister "I should have suspected, he seemed gay!" och de skrattar åt honom och det är inte rättvist och inte särskilt snällt men det är in character, för ingenstans i serien försöker den utmåla Hannah som en förebild, varken socialt eller politiskt (om ni  inte sett scenen med anställningsintervjun än så har ni något att se fram emot), hon är precis det hon är; en privilegierad och bortskämd university graduate som försöker förverkliga sina skrivardrömmar genom att leva på andra och som låtsas att hon är i ett förhållande med en kille som inte gillar henne lika mycket som hon gillar honom. Hon har haft en sucky dag och vem orkar vara rättvis då?

Slutscenen är sorglig, fast med skratt istället för relationsprat och tårar. Och den lyckas beröra, på ett sätt som en TV-serie inte gjort sen, typ, de nominerade Mendoza till supreme court justice i West Wing. Exakt varför kan jag inte förklara för, kan någon nånsin förklara varför något berör dem? Vi är många som aldrig bott i New York eller dejtat en deltidsskådis eller haft föräldrar som betalat vår livsstil medan vi försökt förverkliga våra drömmar om att bli författare, men vi har alla någon gång satt på en poplåt efter en shitty dag, vecka, år, och dansat runt i våra sovrum, på egen hand.

"I'm watching you two from the closet, wishing to be the friction in your jeans"

Två saker.

1.

Joss Whedons nya film The Avengers drog en publik bestående av 60% män och 40% kvinnor. Filmen var sommarens Most Anticipated Movie bland män och Second Most Anticipated bland kvinnor, enligt Fandango.

Ändå skrev Moviefone en “rolig” Girl’s Guide to The Avengers: What You Need To Know If You Know Nothing med guldkorn som “as your boyfriend probably told you,“The Avengers” is hitting theaters this Friday. And you, dutiful girlfriend, are attending.”

Lazy Writing, kallas det. För att effektivt kunna skämta om något måste man nämligen känna till det man parodierar.

Inga foliehattiga "FÅR MAN INTE ENS SKÄMTA OM TJEJER/KILLAR/SLÖJOR/OSV LÄNGRE?" i världen kan ändra på det faktumet.


2.

"Do you have any idea of what you might say to the aliens?" I ask.
There is a short silence. "I do," he says.
"Will you reveal it to me?" I ask.
Paul thinks for a second. And then he clears his throat.

Jag har hört att det finns de som fortfarande inte har läst Den Bästa Artikeln I Universum, Jon Ronsons artikel om mannen vars jobb det är att vara den första att prata med utomjordingar som kommer till jorden. Därför länkar jag till den. Igen.

THE TWIN: De kallar sig The Planet's Alien Welcome Committee. Tydligen är de rädda att om de inte officiellt utser någon att hälsa på utomjordingarna så kommer "the mob", med vilket de helt enkelt menar alla oss övriga, att hinna skicka upp nåt youtube-klipp på katter eller nåt som hälsning.

JAG: To be fair, they have a point.

THE TWIN: Jag ÄLSKAR Ronsons beskrivning av Paul, mannen som alltså ska vara den första att möta utomjordingar.

“He's a passionate scientific communicator and a grumpy man of enormous intellect. A telephone near us keeps letting off a loud and unexpected ring, and whenever it does, Paul looks extremely cross and says, "This is terribly annoying." I can't help thinking that if the aliens do make contact, his automatic response will be to screw up his face in irritation and yell: "WHAT?"” 

JAG: <3 <3 <3

THE TWIN: Och detta:

“Paul says he doesn't trust people. But he does have great faith in aliens. His face lights up when he imagines them. My guess is that, since he's spent so much of his life meeting people who aren't as clever as him, the aliens are – intellect-wise – his last-chance saloon.” 

THE TWIN: Man får känslan att han inte gillar oss vanliga människor speciellt mycket, va?

JAG: Vilket är varför det är OMG SO GREAT att de utsåg honom att representera mänskligheten!!!

"Hum Hallelujah, just off the key of reason"

Blur's The Great Escape might have been the last album I completely and utterly disappeared into.

Modern Life Is Rubbish is probably the album that most shaped me as a person.

There are some things about the Britpop era that makes it fascinating thinking about now, today. There was no Internet Culture. It would be 4 years until I had a blog and then a livejournal. I didn't even have an e-mail account! This means I have no lj entries to remind me of what it was like back then, and of all the great bands I saw, all I have are some vague personal memories in my head.

I do remember it being 1997 and being in a one-bedroom flat in London - my very first! - that I shared with these girls who are still my closest friends today (How? How did we not end up killing each other in that tiny flat?). And I remember being very insecure about myself (I was 20 and had my first inkling of the deep depression I would later struggle with) and feeling more lost than I think I ever have since and being very skinny and freezing a lot in that flat and sometimes wearing gloves to bed and listening to a lot of Chris Evans on Virgin Radio and one day hearing about some film project Ewan Mcgregor was doing with Christian Bale called Velvet Goldmine and thinking "Oooh, can't wait to see that!"

I remember already back then being bored out of my mind with the whole "new lad" part of the culture of Britpop, even then it just didn't appeal to me (of course, that didn't seem very important compared to that feeling when listening to Oasis's "The Masterplan", so). And I remember we smoked a lot of silk cuts and for some reason we drank a lot of Snakebites, perhaps it was the colour, and were alittle bit in love with the keyboardist from Suede. We were such anglophiles and it was a thrill just to see camden market and we were all really into The Young Ones and we had no idea Blur were then moving on to American bands and I remember falling asleep to the violins in Bittersweet Symphony a lot and LondonLondonLondon.

At 20, Blur was very much My Band. I loved Oasis and Suede was who I aspired to be and Pulp was like those alternative guys in school that I never dared to talk to, but Blur. Blur made me the person I am today.

Over a decade later and watching No Distance Left To Run, it hits me how little I actually know the members of the band. Back then there was no youtube and our London flat didn't have a VCR and very crappy television reception and apart from going to live shows I really didn't see much of them outside pictures in magazines. So when watching No Distance I was actually a little taken aback by the way they talk. I'm not sure I ever heard Alex James speak before. Damon didn't surprise me. He sounds exactly like he does on the albums.

Other things I noticed while watching No Distance Left To Run:

• Graham's dislike of fame and the fans is painful to listen to and must have been even more painful to feel. No wonder he drank.

• In hindsight, the epic Oasis/Blur fight seem more like a silly pub-brawl between two men who were really full of themselves and had nothing better to do, than what it did back then. No wonder Graham drank.

• The question about who moved the single's release date so that Blur and Oasis ended up in competition for the no 1 spot, well, it's not really a question anymore, is it? It's pretty obvious that idea was hatched in Damon's brain and nowhere else.

• I've always been sort of hesitant about Alex but I do think he has a way with words and his comment about how Blur's demos sounded too much like drama school when it should sound like art school is just made of all kinds of awesome!

• All four of them at one point sporting black eyes. From each other.

• The comment that they wished they'd spent a little more time on the record contract they signed back then - because it's the contract they're still under. Well. Yeah.

• Dave's astute observation about how they all had sisters and no brothers and sort of became each others surrogate brothers. No wonder they split up and didn't talk for seven years.

But the strangest thing of all is that still, to this day, the song that most reminds me of that time, of all of that, is Robbie William's "Angels".

"Are there any Hobbits left in America?"

Nyligen väcktes frågan om vad som räknas som Riktiga Våldtäkter hos oss igen när The Sun körde en artikel om hur en man frivilligt gått med en 50-årig (psyksjuk, skulle det visa sig) kvinna hem för sex för att sedan bli instängd i lägenheten och upprepade gånger tvingad till samlag. När han till slut lyckades blir fri och kontakta polisen grät han.

Såhär, mina vänner, valde The Sun att illustrera händelsen:

 

Det är en bild som säger mer än tusen ord om hur vi som samhälle ser på sex och våldtäkt och, inte minst, på kön. Ifall några av oss skulle få för oss att ifrågasätta den traditionella bilden av vad som är manligt resp. kvinnligt som varje dag reproduceras för oss i media och på bloggar, av debattörer och tyckare, så är det här en bild som bestämt sätter oss på vår plats igen.

Det är en bild som speglar vår syn på vad en Riktig Våldtäkt är. En Riktig Våldtäkt är en överfallsvåldtäkt utförd av av en okänd man mot en för honom okänd kvinna i en mörk gränd.

Det är därför vårt samhället kan säga "våldtäkt är ett avskyvärt brott som vi tar avstånd från" utan att det egentligen betyder något. Att ta avstånd från en okänd gärningsman som överfaller en okänd kvinna och med våld eller hot om våld penetrerar denna i en mörk gränd är inte i sig något bevis för att vi som samhälle "kommit långt" i att hantera våldtäktsproblematiken som jag sett en del debattörer påstå. Det är det absolut minsta man kan begära av ett samhälle. Inget annat.

Våldtäktsproblematiken handlar till stor del om hur vi ser på sex och sexualitet. Att det finns människor som är väldigt irriterade på att det numera räknas som våldtäkt även om det inte förekommer någon form av penetration under våld eller hot om våld, vet vi ju redan. ”Urvattning av våldtäktsbegreppet” brukar de kalla det, detta att vi numera räknar det som våldtäkt att ha sex med (även om jag ryser varje gång det kallas ”sex med” fastän en av parterna inte deltar) någon som sover, är kraftigt berusad/drogpåverkad samt fastän ingen penetration överhuvudtaget förekommit. Ni vet, som till exempel när en man våldtas av en kvinna.

Vi måste prata om det här. SVTs dokumentär "Ingen riktig våldtäkt" som visas ikväll handlar inte om hur lagen ser på sexuella övergrepp, utan hur vi, samhället, ser på det. Den handlar om de oskrivna regler som finns och om hur tjejer och killar upplever dem. Och det är precis det som vi måste prata mer, mycket mer, om än vad vi gör idag. Inte om hur lagen ska se ut, utan om våra värderingar.

Men det går knappast att helt undvika den juridiska biten. Något som mer och mer nämns i samband med våra uppenbara svårigheter att se vissa situationer som våldtäkt på grund av omständigheter, som att offret somnat i samma säng som förövaren, att förövaren är "populär", att offret frivilligt gått med förövaren hem, kanske frivilligt haft sex med förövaren, osv, är frågan om en samtyckeslag. Detta har i Sverige tolkats på de mest märkliga sätt, som att ”snabbisar” nu blir förbjudna, helt oironiska varningar om hur det i framtiden kommer krävas påskrivna samlagskontrakt, hur samtyckeslagen är ett vapen för att kunna kasta fler män i fängelse. Men, precis som Paulina Neuding sammanfattar här, i till exempel England finns den av så många fruktade samtyckeslagen, och i England fälls färre våldtäktsmän än i Sverige (6% av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom). Och några samlagskontrakt finns inte.

(I Sverige ser det ut såhär: Av de som anmäler en våldtäkt leder ca 13%  av dem till åtal. Av de som leder till åtal frias 30%. Det är ett mycket högre andel friande domar än alla andra brottsbalksbrott. Dessa friande våldtäktsdomar har också ökat kraftigt de senaste åren, från 22% till 33%, dels eftersom kraven för att fälla vid våldtäkt skärpts mellan 2006-2010.)

Jag är naturligtvis fullständigt medveten om att det förekommer falska våldtäktsanmälningar. Och jag vet - även om jag aldrig träffat någon - att det finns de som tycks vilja hävda att det aldrig förekommer (även om jag tycker att mina medfeministers stora brist inte är det utan att glömma att inkludera män när de pratar om våldtäktsoffer) Men för att kalla en spade en spade så är det en stor skillnad på att vara medveten om att det naturligtvis inte är så att alla anklagelser om våldtäkt per nån sorts automatik är sanna, och att försöka lura i samhället att det härjar en epidemi av falska våldtäktsanmälningar, vilket är vad diverse antifeministiska män och kvinnor ägnar sig åt. Ironiskt nog ofta samma människor som pratar im hur farligt det är med mytbildning när det gäller våldtäkt och hur man enbart ska diskutera utifrån sakliga fakta.

Vad de ofta brukar vilja hävda - och rör man sig på de delar av internet som jag gör är det varje dag - är att kvinnor som anmäler män för påhittade våldtäkter är det verkliga - och osynliggjorda - samhällsproblemet när det gäller våldtäktsfrågan, och ett av de största jämställdhetsproblemen. De skapar en mytbild av att det är mycket vanligt att kvinnor falskanmäler män, samt att hela samhället alltid automatiskt ställer sig på kvinnans sida, och sedan anser de att stt diskutera våldtäkt ur någon annan synvinkel än den är "feministisk hatretorik".

Paul Elam, ägare av den största mansrättsaktivistsajten på nätet, har sagt att om han hamnade i en jury skulle han automatiskt fria alla män som stod anklagade för våldtäkt även om bevisen var överväldigande, pga han inte litar på rättsväsendet. "Women lie about being raped, judicial politicians make careers off of putting away sexual offenders, and a brainwashed public cheers it all on."

Pär Ström och hans jämställdistiska rörelse utgår sonika från att det sitter "ett stort antal oskyldiga män" i svenska fängelse idag som är fällda för en våldtäkt de inte begått, och anser att falska våldtäktsanmälningar är "kvinnors vassaste vapen mot män" och "en av de stora jämställdhetsfrågorna". Han anser också att antalet våldtäktsanmälningar har ökat på grund av det "feministiska manshatet", som bland annat har sett till att anmäla en man för en påhittad våldtäkt är ett "bra sätt" att få ut pengar.

"Dels har vi som sagt ett samhällsklimat i Sverige som starkt präglas av feminism och manshat, vilket säkerligen ökar antalet våldtäktsanmälningar. 
Inte minst eftersom det länge egentligen inte har krävts några bevis för att få en man fälld för våldtäkt – därmed har ju en anklagelse kommit att bli ett bra sätt att hämnas på en person eller skaffa sig pengar i form av skadestånd."
--Pär Ström

Poängen med att fokusera på och överdriva falska våldtäktsanmälningar, är att man slipper diskutera vårt samhälles problematiska syn på våldtäkter. För den är problematisk. Mörkertal för att anmäla en våldtäkt anses vara hög, mycket hög. Vad gör vi för att komma åt det, eller, ännu viktigare, vad gör vi för att behålla det så? Varför ses penetration som en essentiell del av en ”riktig våldtäkt”? Varför är slut-shaming och victim-blaming något så många av oss automatiskt faller in i? Vad säger det om vår syn på manlig och kvinnlig sexualitet? Vad är det för krafter man tros ska släppas lös om man börjar tala om – och nu menar jag inte juridisk utan moraliskt - varje övergrepp utan inhämtat samtycke på någon annans kropp som just precis det, i vilken situation det än förekommer, utan skuld?