Sleepless (and I would have stayed up with you all night)

"Women. Can't live with them, can't successfully refute their hypotheses."

2012-01-23T19:14:00.001+01:00

Så Carolina Gynning skrev ett inlägg om hur nu när hon vet att hon ska få en dotter, så "öppnar sig en hel rad inredningsmöjligheter” eftersom hon "älskar fjärilar,vimplar, ljusrosa, tyllkjolar osv.”

Bland alla grattis-kommentarer fanns några som undrade varför hon inte kunde inrett hur hon ville även om det varit en pojke, samt föreslog att idén att flickor ska ha rosa och pojkar ska ha blått är lite begränsande. Läs dem här.

Gynning skrev då ett argt inlägg med rubriken GENUSPERSPEKTIV -IN MY ASSHOLE där hon rasar över könsneutralitet i allmänhet och och alla som tycker att flickor inte “får” ha rosa i synnerhet. Inlägget länkades på Genusnytt och på en dag rasade det in 350 kommentarer, som nästan utan undantag förklarar hur HEMSKT det är med alla feministfittor som FÖRBJUDER Carolina att klä sin dotter i rosa och som kräver att föräldrar idag ska uppfostra sina barn till att bli ett “det”, och hur de minsann tänker ge sin dotter BARA rosa och glittriga tjejgrejer men om hon sen när hon blir äldre “själv bestämmer” att hon vill leka med pojksaker så är det förstås HELT OK och hur föräldrar som inte låter flickor ha rosa inte borde få “experimentera med sina barns kön” på det viset och hur införandet av “hen” innebär att pojkar inte får vara pojkar och flickor inte får vara flickor längre och var antagligen anledningen till att Romarriket föll etc etc.

Och mitt i all ilska hittar man plötsligt denna kommentar:

“Inred hur du vill, men lite perverst finner jag det allt att tapetsera ett helt rum utifrån vad som sitter i barnets underliv…”

Och så börjar man tro på mänskligheten igen.

"And I would have stayed up with you all night, had I known how to save a life"

2012-01-22T20:06:00.016+01:00

Step one you say we need to talk
He walks, you say sit down it's just a talk

Jag vet att jag har mycket tvång och tvångshandlingar och att de knappast kan kallas hanterbara. Jag vet att det inte är något alla andra gör, det jag håller på med. Men jag ser och har alltid sett tvångshandlingarna som det system jag utvecklat för att hantera depressionen - inget bra system, granted, men jag ser det fortfarande som att mitt problem är och har alltid varit depression.

Min KBT-terapeut kämpar för att få mig att se tvångshandlingarna som ett problem i sig. Jag sitter mitt emot henne i hennes mottagningsrum, med min sallad i knät eftersom vi träffas på min lunchtimme, och hon talar om för mig att tvångshandlingarna är ett problem och till skillnad från depressionen som jag ständigt vill återkomma till när vi pratar så pågår de här och nu.

Sluta leva i teorin, är vad hon försöker säga. Sluta prata runt det konkreta problem som jag är här för att hjälpa dig med, och om du tror att alla har tvångstankar och att alla håller på så som du gör så tror du fel för du går i terapi bara för att kunna hantera det system du skaffat dig för att kunna hantera ett annat system du skaffat dig.

Du är inte galen, säger hon, nu rent ut. Du är inte psykotisk, du har en klar verklighetsuppfattning och du är klarsynt, men du är ovillig att ta till dig lösningar – här börjar jag protestera för även om det är sant så är det inte meningen att hon ska veta att jag mentalt rynkar på näsan åt de självhjälpsböcker hon rekommenderar – men vad du egentligen har problem med är att du är rädd att bli av med det enda system att hantera din starka ångest på som någonsin fungerat för dig.

Det finns annat som fungerar, mumlar jag. Undviker hennes blick. Jag har under åren lärt mig att inga terapeuter gillar när man pratar om självmedicinering. Ändå måste ju alla deras patienter hålla på med det.

Du är inte deprimerad just nu, fortsätter hon. Jag har läst på om din medicin och den fungerar bra för depression men den har ingen inverkan på tvånget. Det finns medicin som hjälper mot tvångstankar men du vill inte byta för du är villig att fortsätta som du gör just nu. Du går runt och är nöjd med att du inte är deprimerad även om du i dess ställe har upprättat ett system som hindrar dig från att leva ditt liv. Du är ung. Du ska inte behöva ha det så här. Jag vet att du inte gillar när jag säger så för hela ditt system går ut på att hålla en okänd, obestämd oro borta och när jag säger att du inte behöver ha det såhär så tänker du på hur mycket värre det kunde vara och på hur bra du har det jämfört med så många andra och det väcker din allra starkaste ångest. Men du sitter hos mig för att lära dig hantera just den ångesten på ett sätt som inte hindrar dig från att göra saker du vill göra, vilket det sätt du har just nu gör.

Hon har rätt. Jag ser inte tvångstankarna eller ångesten som problem i sin egen rätt. Jag ser dem som en del, en ganska liten del, av min depression. Här är mitt problem med KBTn: Den vill att jag fokuserar på något annat än depression.

Min terapeut har frågat om jag kan lägga depressionen bakom mig, eller i alla fall åt sidan, medan vi jobbar med mitt generella ångestsyndrom (GAD) och tvångstankarna. Ett sätt hon föreslagit är att jag beskriver min depressionen, att jag skriver en lista (kan vara KBT-terapeuters favoritord) på saker som t ex Vad Är Jag Mest Rädd För När Jag Tänker Tanken Att Jag Skulle Bli Deprimerad Igen och Hur Skulle Jag Beskriva Depression I Enkla Termer Om Jag Skulle Beskriva Den För En Femåring Eller Någon Som Aldrig Varit Deprimerad.

Jag vet inte hur jag ska beskriva depression. Jag vill göra det, och jag vet att jag isåfall måste göra det när jag inte är deprimerad, för depressionen stjäl alla ord tillsammans med ditt allra innersta väsen. Men jag vet absolut inte hur jag ska beskriva den mest destruktiva kraft jag nånsin stött på i universum och jag kan använda fyra år till av mitt liv med att studera ord och hur de bildar det vi kallar språk och jag kommer ändå inte kunna beskriva hur depression känns.

Terapin jag går i just nu är rotad i det praktiska, i att sluta göra det som inte fungerar och börja göra på ett annat sätt, men den vill inte veta varför eller hur eller på grund av och den frågar inte hur varför och hur hänger ihop. Men depression är det metafysisk-aste av tillstånd och jag vet inte hur jag ska kunna bli hjälpt av en terapi som inte är intresserad av the basic questions.

Det här är det jag vet: Att vara deprimerad är den ensammaste sjukdomen i världen. Här är planeten jorden med alla människor som jag nånsin känt eller hört talas om eller sett på TV och här, vid sidan om, står jag och tittar på. Det låter paradoxalt för depression är en folksjukdom och jag ser människor som delar det här med mig hela tiden. Men det är en ensam sjukdom för ingen ingen ingen kan nå dig och ju mer de försöker ju mer frustrerade blir de och ju längre bort försvinner de.

Jag har lärt mig: Att jag önskar ingen, ingen, inte min värsta fiende, ingen, den bottenlösa känslan som depression innebär. Jag har lärt mig att det finns ingen jag hatar så mycket.

Det här vet jag: Jag har ärvt den här sjukdomen, den finns i mina gener och i mitt blod och jag förstår varför ett av mina symptom är hypersomnia för det tar energi att vara deprimerad t o m när jag är frisk. Depression är den mest destruktiva kraft jag nånsin stött på och jag vet att det finns de som vänder den utåt, och jag kan inte ens föreställa mig den skada de kan tillfoga, men jag har alltid vänt den inåt, alltid.

Men jag vet inte hur jag ska beskriva hur det är att vara deprimerad. Och jag kanske måste lära mig. Min terapeut tror att för att kunna ta tag i mitt liv måste jag lära mig att förvandla den här destruktiva kraften till ord, till inget mer än ytterligare en My List Of Nuisances. Till The Two Basic Questions.

What is there?
What is it like?

"I like Will's family. They drink."

2012-01-18T19:08:00.004+01:00

SHERLOCK SPOILERS!

SHERLOCK SPOILERS

SHERLOCK SPOILERS!

John: That was amazing.
Sherlock: That's not what people normally say.
John: What do they normally say?
Sherlock: "Piss off."

Forth and (probably) last post on Sherlock series 2. It wasn’t as good as series 1. The first series, excluding of course the awful second episode, was innovative, smart and most of all it delivered a really interesting portrait of Sherlock - a dangerously smart, dangerously bored, asexual, high-functioning dysfunctional with a former drug problem whose only friend until he meets one Dr John Watson is a skull. Yes, he is the show’s hero, but all the actual hero shots of him are mixed up with the more interesting shots of his absolute bewilderment at normal human emotions and social boundaries and his lonely isolation in a world where nobody wants to listen to what he has to say, except when they can catch a criminal by doing so.

Then he meets John and they change each others lives. As the writers of the show explains, underneath all the things you always think of when you think about Sherlock Holmes – deductions, Victorian London, etc - there is this extraordinary story of one of the deepest male friendships ever written. That’s what series 1 was about.

Series 2 lacks some of the interesting character studies that series 1 had. There is the theme of asexuality in A Scandal in Belgravia and of fear in The Hounds of Baskerville, but any actually interesting development of Sherlock’s character happens in Reichenbach Fall.

The cliffhanger in Reichenbach Fall is pretty much the whole episode. It’s basically what the whole episode revolves around, which makes it a bit slow compared to, say, The Great Game. At which point Sherlock actually becomes aware of what Moriarty’s plan for him is is unclear, but probably pretty early on. Moriarty sure gives Sherlock enough clues.

There is also the possibility that Sherlock knows even before the episode starts. As we’ve seen in the episode before, Mycroft has had Moriarty as his prisoner for some time, and it doesn’t seem too farfetched that he and Sherlock deduces what Moriarty’s plan is and together fed him the information about Sherlock’s life. Sherlock hates the fame and the press and the photo ops and the gossip (a social commentary on British tabloid press in general and the phone hacking scandal of 2011 in particular?) and he doesn’t care what people say or think about him – or understand why John does. In Sherlock’s mind, Moriarty was probably only doing him a favor by defaming him and turning the press against him.

How did Sherlock fake his death?

Well, theories abound on the Internet. Probably significant to how he did it are:

Molly. She does post-mortems. She could be able to convincingly make someone appear dead when they aren’t.
The homeless network. Moriarty sayings “looks like you’ll get an audience” as some people seem to gather on the street below seems significant. These people could be part of Sherlock’s homeless network. They are also the same people that surround Sherlock’s body afterwards, and stop John, the doctor, from taking Sherlock’s pulse.
The cyclist. Also a part of Sherlock’s homeless network? He crashes into John at a very convenient moment. Could he also have injected him with something? John seems very dazed and out of it when he gets up, despite that he must be all adrenaline at that point.
The kidnapped girl screams when she sees Sherlock. Does Moriarty know a way to fake Sherlock’s face? Does he have a mask of Sherlock? Or a dummy? Doyle uses a Sherlock-dummy in the book where Sherlock comes back. And if so, is Sherlock using it to fake his death?
Sherlock directs John precisely where he must stand as he jumps. He also tells him to keep his eyes on him. It’s important that John thinks Sherlock is dead, because Sherlock has to make sure John’s life is not at risk after he disappears from it.
Mycroft. Mycroft has played an important role in Moriarty’s plan to bring Sherlock down. It seems strange that Mycroft wouldn’t have figured out what Moriarty would do with the information about Sherlock that Mycroft fed him. Much more likely is that Mycroft and Sherlock figures out Moriarty’s plan and Sherlock, sick of the press and of being famous, recognizes that Moriarty is giving him the best possible opportunity to escape it all and to bring Moriarty’s organization down without putting the people in his life at risk. Mycroft telling John that he made a mistake by giving Moriarty information about Sherlock is just to keep John in the dark about what the brothers are planning.

Other questions that remain from the series 2 finale are:

Is Moriarty really dead? Probably. Being shot in the head is usually the movie equivalent of really-dead-dead. Also, Moriarty seems to have played out his role. Sherlock has beaten him. Their game seems to be over.

If he hadn't managed to figure out Moriarty's plan ahead, would Sherlock still have jumped in order to save John, Mrs Hudson and Lestrade? Well, that’s it, isn’t it? That's the question. Would he have?

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider them erotica."

2012-01-16T22:22:00.010+01:00

BEWARE OF SHERLOCK SERIES 2 SPOILERS!!!

So. The third and last episode of series 2 is called Reichenbach Fall. It doesn't take a genius to understand what's gonna happen in it, if you know even a little Holmesian stuff. Also, I was seriously spoiled by some very spoilery photos in The Daily Mail a couple of months back (let's vote them off the Internet - and not just for that offense) so needless to say I was dreading this episode.

Turns out it was quite enjoyable. I mean, it was a horrible episode. Not horrible as in bad, just horrible. Basically, the ending consists of this: Having publically stripped Sherlock of his fame and genius, Moriarty threatens to kill John, Mrs Hudson and Lestrade - the only friends Sherlock has - unless Sherlock commits suicide by jumping off a rooftop. Yeah. As if that isn't bad enough, Sherlock makes his "last phone call" to John, then makes him watch as he jumps.

Told ya. Horrible.

But surprisingly for such a dark episode, it's quite fun up until that...well, that. The episode is actually the best of all three in this series. Moriarty and Sherlock and their strange love-hate, I-AM-YOUR-ARCH-NEMESISES...SES unresolved-sexual-tension, which should come off as all Mighty Men Comparing Penises and over the top, but thanks to Benedict Cumberbatch and Andrew Scott comes out low-key, almost tender, moast creepy, and works very, very well. I don't know if the scene where Moriarty keeps staring at Sherlock in the court room or when he performs the role of an innocent Irish actor is my favourite. I suspect they both are.

There's also some highly enjoyable scenes such as when John and Sherlock spend a couple of scenes handcuffed to each other, John punching Lestrade's boss in the face for calling Sherlock a weirdo, and the one where the judge tells Sherlock to behave or he will hold him in contempt and Sherlock opens his mouth to reply at which point the scene cuts to Sherlock being locked into a jail cell.

My biggest fear for the episode was that the cliffhanger would be Sherlock plunging to his death in front of John and then The End, even though we all know he's faking his own death just like in the original books. So even though watching John's heartbreak at losing his friend is painful, at least it means we get that last scene where we see Sherlock alive and spying on John's sadness from a distance. The bastard.

Noteworthy about this episode was the relationship between Sherlock and Moriarty, how disappointed Moriarty is to find out Sherlock is not like him even though they share the same destructive boredom-depression with life. Molly was also pretty noteworthy. Because of course she's the one who helped Sherlock fake his death. She's the friend of Sherlock that Moriarty forgot about, the one that "doesn't count," oh and also, her job makes her pretty perfect for the gig.

But most noteworthy was of course John's and Sherlock's friendship. Not even once does John doubt Sherlock during the episode, not even when Sherlock tells him to. And in the final moment before he jumps, Sherlock puts out his hand to John and John lifts his hand to Sherlock and...I HATE YOU SO MUCH RIGHT NOW GATISS/MOFFAT/THOMPSON.

It's of course obvious why they've been so cage-y about if there will be a series 3 or not. And why they stopped approximately 2 minutes after the last scene aired.

"The only other person I've apologized to was my mother, and that was court- ordered."

2012-01-11T18:43:00.003+01:00

(SHERLOCK SPOILERS! SHERLOCK SPOILERS! SHERLOCK SPOILERS!)

"If people knew how to make a mutant super-dog, we'd know."

--Sherlock episode 2

Sherlock series 2 episode 2 Hounds of Baskerville recaps. Woof.

The last episode was advertised as Sherlock and Love and this episode as Sherlock and Fear – another of those pesky unexplored emotion for the logic-machine that is Sherlock. The first scene however is more about Sherlock and Boredom. With no case since that morning and no cigarettes and one Dr John Watson to take it all out on, needless to say Sherlock is a real treat to be around. It’s a testament to how used they are to living together that John doesn’t even get up from his chair when Sherlock starts tearing the living room apart.
And now it's Sherlock and Addiction. And also the answer to why there was a Cluedo game with a knife visciously stabbed through it on the wall in episode 1.
John is looking remarkably tanned and fit. Almost as if he’s spent the last year in the New Zeeland sun instead of a rainy, foggy London...
I thought it was rather inspired to make the line “Mr Holmes, they were the footprints of a gigantic hound” be what mysteriously draws Sherlock to the case. Yes, it turned out to be the use of the word “hound” that awoke something in Sherlock’s memory, but for a while it seemed that one of the most well-known phrases from the original books was echoing through the decades and resonating in 21st century Sherlock’s brain.
Sherlock and Driving! Huh. Somehow I'd think that'd be something he would have deleted. Then there is some standing around looking out on the moors with ~~Heathcliff~~ Sherlock looking all ~~Heathcliffy~~ Sherlocky.
John enjoyed pulling ranks. Someone else who apparently enjoyed John pullings ranks: Mr Sherlock Holmes.
Mycroft's eyeroll at his little brother's antics was pretty fabulous.
OK. Henry Night officially has the worst windows for someone with nightmares.
So was the whole subplot with John noticing a morse signal saying U.M.Q.R.A which turns out to be the local dogging - dogging, get it! - community just there to get that joke in?
First time we see Sherlock actually drinking the alcohol in his hand. I bet he gets all giggly and silly when he's drunk and when John patiently points out that he's perhaps had too much he protests wildly and tries to proves him wrong by making complicated deductions about everyone in the bar including what turns out to be a coat rack. Not that I've given it much thought.
Another first for the series: the use of the word “Aspberger's”.
Some lovely acting from Martin Freeman in that scene when it's John's turn to come face to face with Fear. A scene that also proves that scary scenes are scarier when you don’t actually see anything. All you need is to establish the fear itself, and then the mind takes care of everything else. Which also happens to be what the whole episode is about.
Just yell "Riddikulus!" at the Moriarty-Boggart, Sherlock!

So I liked this episode. A lot. This episode has two themes: One is Fear, and the other is John’s and Sherlock’s friendship. The episode is slower than the others have been, case-wise, and a lot of it revolves slowly, leisurely around the fact that John is the only friend Sherlock has, at least in Sherlock’s mind, and probably the only one he has ever had. How much Sherlock needs John is shown in how their relationship is much more of a partnership in this episode than in the last, and there's also that scene where Sherlock admits he wouldn't be as good without John there to, what was it, conduct him?

I liked the fact that Sherlock saw Moriarty’s face when he has at his most vulnerable. It could have been a good subtheme, that when a drug lets us see into Sherlock’s head with all its defenses down for the first time, we learn that Moriarty is the one thing Sherlock actually fears. During The Great Game it seemed that Sherlock admired Moriarty more than feared him and viewed their interactions as an interesting game, but this episode squashed that theory. Underneath it all, Sherlock fears Moriarty. Which makes sense. He did hurt his Watson after all. And just like we learned that John is the only person Sherlock has mentally marked under Friend, Moriarty might be the only thing he has marked under Fear. Of course, with some drugs in his system Sherlock also seems to have marked Big Glowy-Eyed Dog under Fear, so that subtheme didn’t really pan out in the end.

And now it’s just the traumatic episode that is going to be the Reichenbach Fall left. Having been quite thoroughly spoiled on the ending, I am already bracing myself for it and then what I suppose will be another year’s waiting for the next series.

"My heart is drenched in wine"

2012-01-08T15:34:00.006+01:00

De som oroar sig för att begreppet "våldtäkt" håller på att utvidgas till att innefatta även det som inte varit det "klassiska" våldtäktsbegreppet (ett heterosexuellt samlag där mannen med penetrerar kvinnan med våld medan hon gör "våldsamt motstånd") har åkt på ett bakslag. Vita Huset ändrar nu FBIs definition av vad som klassas som våldtäkt i statistiken - en definition som fram till härom dagen inte innefattade anal eller oral penetration, penetration med ett objekt, offer som är drogad eller kraftigt berusad, eller våldtäkt av män.

The Feminist Majority Foundation genomförde nyligen kampanjen - Rape is Rape - där man uppmanade allmänheten att pressa FBI så att våldtäktsdefinitionen även ska inkludera anal/oral våldtäkt, penetration med ett objekt, drogade och kraftigt berusade offer och våldtäkt av män. Över 160 000 hörde av sig till FBI. Och nu har ändringen blivit verklighet.

The FBI’s definition of rape – "the carnal knowledge of a female, forcibly and against her will" -- was written more than 80 years ago and is the basis for their Uniform Crime Report statistics on rape. That definition excludes victims of forced anal or oral sex, rape with an object, statutory rape and male rape.

--Feminist Majority Foundations kampanj "Rape Is Rape"

Women's Law Projects är en annan organisation som sedan ett decennium tillbaka haft en kampanj för att ändra den gamla definitionen av våldtäkt i statistiken.

"The current definition only counts rape when it is vaginal-penile penetration by force, thereby excluding rape of men and penetration of other orifices with objects or other body parts.

This change is about properly measuring the extent of rape in America. We now need to direct our attention to preventing rape and aggressively pursuing sexual predators."

--Carol Tracy, Women’s Law Project.

Efter lyckade påtryckningar ändras nu alltså definitionen för vad som räknas som våldtäkt i statistiken i USA till en könsneutral sådan och där även anal och oral penetration, penetration med ett objekt, offer som är drogade eller kraftigt berusade räknas in.

I Sverige fick debatten om vad som ska definieras som våldtäkt eller inte riktig fart och en del utrymme efter Assangefallet. Plötsligt var det fler än man kunde följa som hade en åsikt om vad som definierar en "riktig våldtäkt" och vad som inte gör det. På ena sidan stod de som anser att våldtäktsbegreppet har "urvattnats" genom att idag klassa (vad dessa personer känner är) "mindre allvarliga" överträdelser som våldtäkt. För att ta ett exempel på motståndet mot den här uppdateringen av det klassiska våldtäktsbegreppet så skrev Malin Siwe med oro hur våldtäkt i Sverige idag har "utvidgats" och beskriver hur det förvirrar folk att läsa ordet våldtäkt när det inte längre stämmer in på den "klassiska" bilden: "Står det våldtäkt är det våldtäkt; någon har blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt. Med våld eller allvarligt hot om våld."

Pär Ström är en av dem som håller med Siwe och kallade hennes analys för klarsynt. Under rubriken "Uttänjda ord blir förstörda" skrev han om Siwes beskrivning: "Hon har rätt. Genom att vidga och förvränga ordet våldtäkt urholkar man allvaret i riktiga våldtäkter. Man skapar också en bild hos allmänheten av en brottslighet som är betydligt värre än den är."

På den andra sidan står de som inte håller med om att våldtäktsbegreppet nödvändigtvis urvattnas när det breddas. Att våldtäkt enligt den "klassiska" bilden av våldtäkt måste innefatta penetration för att räknas som "riktig våldtäkt" ses till exempel som ett symptom på samhällets hela syn på "riktigt sex" som något som inte har skett förrän i det ögonblick mannen penetrerat kvinnan med sin (allmighty) penis.

Siwe och Ström oroar sig för att folk ska bli förvirrade när de ser ordet "våldtäkt" i en tidning och att de kommer tro att brottet är "allvarligare" än vad Ström och Siwe anser en våldtäkt utan penetrations- eller våldsinslag är. Vad de inte tycks oroa sig för är vad den klassiska synen på det som Ström kallar "riktiga våldtäkter" innebär. Till exempel verkar de inte tänka på att en våldtäkt inte nödvändigtvis måste innebära att det är en kvinna som är offer eller en man som är förövaren.

(Förvirrande nog är Ström i ett annat inlägg mycket upprörd över det exempel där en kvinna som vaknade av att en man penetrerade henne ansågs av domstolen vara utsatt för våldtäkt medan en man som vaknade av att en annan man smekte hans könsorgan ansågs bara vara utsatt för "sexuellt tvång". Han kallar till och med detta för exempel på manshat. Hur hans egen kritik av utvidgningen av våldtäktsbegreppet inte isåfall ligger bakom detta manshat är inte lätt att begripa.)

Förhoppningsvis fortsätter debatten om vad som räknas som "riktig våldtäkt". Oavsett vad den juridiska definitionen är eller bör vara så finns ju uppenbarligen en klassisk "bild" av vad en våldtäkt är - vem som är offret, vem som är förövaren, under vilka specifika omständigheter den äger rum (inom en relation eller ej, med eller utan våldsinslag, samtycker eller öppet motstånd, penetration eller icke-penetration) osv. Den debatten säger inte bara något om den allmänna synen på våldtäkt utan även om vår syn på sex, på sexualitet, på kön, såväl som på "offer" och "förövare". En viktigare diskussion är svår att tänka sig.

"But tonight I wish that your name was cocaine"

2012-01-02T21:28:00.025+01:00

(THIS POST CONTAINS SHERLOCK SERIES 2 SPOILERS!!!)

Very rarely does something that's been hyped up too much live up to its expectations. Needless to say, the first episode of Sherlock series 2 had a lot of things against it from the start.

Here's my recap.

Episode 201, Scandal in Belgravia :

So, the conclusion to that cliffhanger from series 1. It actually turns out I got one of my guesses right! No, not the one where The Doctor flies in on the TARDIS and lands on Moriarty.

The first part of the episode post-cliffhanger-sadly-not-solved-by-tardis is mostly John and Sherlock interviewing clients (which all seem kind of random but do fit better after you've seen the whole episode) and short sequences of different cases. But at least it means a lot of Lestrade on screen, officially the hottest of the Sherlock men and, consequently, the whole world.

John's blog - which is updated here as well as on the show - is becoming recognized in this episode and Sherlock is Not Amused. And leaves in a huff when John suggest that nobody reads Sherlock's website because they have to wade through 214 different types of tobacco ash.
And then if you go to Sherlock's website there is now an equally huffy post called "Analysis of Tobacco Ash: DELETED!!" at the top. And when you go to the forum it now reads: "You all seem to be far more interested in John's blog. Not one of you have read my analysis of tobacco ash so I've taken it down. SH."
And, yes, there's the paparazzi scene but I thought it was silly and am busy ignoring it a long with Mrs Hudson's 221B-christmas party with Lestrade there for no reason I can deduce except that the writers have been inspired by a few too many fanfics where Lestrade often comes around to Baker Street just to hang out and drink beer in front of the fireplace.
Ah. Benedict Cumberbatch half naked. Otherwise known as fanservice.
Sherlock wearing a black eye. This is also known as fanservice. Or is that just me?
Finally! We get to see Sherlock's bedroom! Actually, we get to see quite a lot of domesticated Sherlock/John in this episode. A cartoon of milk next to the skull, John blogging while Sherlock works on his experiments, having tea together in the morning, John helping Sherlock into bed after he has been drugged by an injection of unknown substance into the arm - again! And so on.

John: "You just keep talking to me while I'm away?"
Sherlock: "I don't know, how often are you away?"
And then, after half the episode has gone by, finally there's a bit of "a bit not good". The reason I got into the show at all was because of the character of Sherlock and his genius but antisocal personality disorder which makes the show more interesting than most other shows, and so far this episode has concentrated more on the playful asexuality thing and funny banters than on the darker side of Sherlock's character. Being horrible to Molly and describing a man as having the right sleeve of an internet porn addict and tiny IQ doesn't count. But finally, between Mycroft and Sherlock in the morgue, we get another of those little glimpses of what makes Sherlock actually interesting compared to other crime shows.

Sherlock (to Mycroft): “They all care so much. Do you ever wonder if there’s something wrong with us?”
Though Mycroft apparently has rules for "danger nights" where he makes John look around the flat for drugs and then not leave Sherlock alone all night. So, not completely uncaring.
And then there's of course the other a-bit-not-good-scene where a man is stupid enough to attack Mrs Hudson and Sherlock turns into the sociopath we all know and love again.
John (to Mrs Hudson): "Has he ever had any kind of girlfriend, boyfriend, a relationship, ever?" John is so worried about Sherlock and he just wants him to stop being so sad and spending his evenings composing sad music and not talk except to correct the people on TV. Aww. No wonder Mycroft lets John be in charge of Danger Nights.

The ending. Meh. I would have liked Irene to turn out to be just as physically uninterested in Sherlock as he is in her and let it be a match of two great minds instead, but even though she is gay I guess they wanted an excuse to do that silly scene where she - and we - are supposed to think that Sherlock's is going to give her a Cinderella's kiss and ride into the sunset with her and I'm getting my fairytales mixed up here but you know what I mean.

I did like that this episode was all about asexuality and sexuality. Sure, there were some cases and some royal scandal coverup but mostly it was about sex and while I hated that the woman character of course uses sex as A Weapon (*snooze, yawn*), I adored the fact that the episode kept focusing on the theme from series 1 which is that show's crime-solving male hero isn't sexually interested, in anything, because it means less of the usual boring TV chauvinist antics where the male lead is led around by his penis and because it lets the show keep exploring what a relationship - a romantic relationship, even - really is when you take any sexual interest out of the equation.

John: "For the record - if anyone out there still cares - I'm not actually gay."
Irene: "Well, I am. And look at us both."

(John and Irene Adler on their feelings for Sherlock)

But no, the episode didn't live up to my expectations. Not ones as high as these.

Lastly, I just want to add: Fourteen Christmases have I been in London. Not once have there been a thick, white, fluffy layer of snow dusting the ground in zone one. Come on, BBC!

"Även om jag lämnar dig nu för andra gator och torg"

2011-12-09T19:16:00.016+01:00

2011

Det roligaste med att ha en blogg är den här månaden varje år när man får sammanfatta året som gått och länka till några av alla de blogginlägg man slavade (nåja) över, and it's all about meeeeee.

Depression, KBT, feminism, Sherlock, London. Pretty much.

"Bullshit is a slippery slope."
I januari skrev jag om Bad Science och om grundlöst slentrianmisstänkliggörande av unga tjejer med självskadebeteende.
That coat is gorgeous.
Februari = Sherlock month.
Därför att alkoholen lindrar.
I februari skrev jag också om depression och självmedicinering och de fantastiska kommentarerna var det bästa med hela inlägget.
The warning should be in big, red, block letters!
April. 10 rules I have been told I have to follow. Pah.
A genuine Nice Guy.
The Office is the show I wish I had written. And now that it's been done and nothing can ever top it, ever, I'm a bit like, what's the point? Still April.
Living amongst garbage.
Maj. More rules.
Jag lovade mig själv att aldrig bli så här förutsägbar.
I maj släppte Pär Ström och nyliberala tankesmedjan Den Nya Välfärden skriften "Sex feministiska myter" samt kallade den för "sanningens grund." Truefax!
"Den egna agendan sätts före saklighet"
Antifeministiska myter. Samma månad.
BITE ME, ALIEN BOY!
Juni: Förebilder. Och Catherine Tate.
"I thought sadness had a beginning and an end. I was wrong."
Augusti skrev jag om depression, nay, och KBT, yay?
For 14 years you were mine, and I was yours.
...and in between all that there was bad british morning television, good british late night quiz shows, Carluccio's superior coffee, too much banoffee pie, breakfast at The Parlour and steak in West India Quay and drinks at Waitrose, skipping over to South Bank to have dolmades and flatbread in the evening or espresso and croissant at Nero in the morning or browse for books in the National Theatre bookshop; there was us jumping up and glueing ourselves to the window whenever the old labrador went by on his daily walk, there was The Office marathons and Pride & Prejudice marathons and gaping at how much wine the participants in Come Dine With Me can drink in one night; there was fashionable artsy red wine in fashionable artsy Old Street while surreptitious scanning the buildings for Banksy art like a tourist, finding actually tasty(!) ice cream late at night in an ice cream bar in Kensington, drifting off on the twin's offensively ugly but extremely comfy balcony sofa on lazy mornings while completely forgetting about the rest of the world, and it was lovely. Juli-augusti sa jag hejdå till London.
"mobiltelefon"
I september hade jag läst Cordelia Fines Delusion of Gender.
Mostly because Giles looks like Mr Darcy.
Det här är också månaden som jag spenderade med att dricka prosecco och recappa Supersizers Eat. One word: Beer for breakfast.
In conclusion.
November. Bad Science och "riktiga" våldtäkter.
"The feminist is PK. The PK sucks ass."
Genusnytt eftersökte förslag på vad det borde stå på deras T-shirts. Needless to say, it made my whole year. Och sen var det ju också all evil feminist straw förstås!

"This will give them some time to ponder the geopolitical ramifications of being mean to me."

2011-12-04T21:49:00.008+01:00

"Please don't eat me! I have a wife and kids. Eat them!"
--Homer Simpson

Film och TV kan befästa stereotyper eller så kan de hjälpa till att förändra dem. Film och TV har även en inte särskilt stolt men inte heller särskilt överraskande historia av att ignorera mäns mänsklighet, dvs deras rädsla. Detta visar sig i de många sätt som Det Manliga Offret skiljer sig från Det Kvinnliga Offret.

Buffy kom ju som bekant som ett feministiskt svar på den traditionella kvinnliga offerkaraktären. På ett genialfeministiskt sätt förändras det typiska kvinnliga filmoffret till förövare istället för offer, den blonda hejarklacksledaren som monstren är rädda för istället för tvärtom. En av de senaste årens kritik som riktas mot genusdebatten särskilt från antifeministiskt håll har handlat om att det fokuseras för mycket på kvinnors utsatthet och ignorerar att även män känner rädsla för (andra) mäns våld. Kanske det behövs en omvänd Buffy för män, någon som springer iväg från monstren utan att för den sakens skull få sin "manlighet" ifrågasatt eller förlora publikens sympatier.

Filmvärldens syn på offerrollen har fortfarande en ganska tydlig uppdelning mellan Det Kvinnliga Offret och det Manliga Offret (även om detta naturligtvis är generellt och inte gäller alla filmer). Det finns fortfarande en stark tendens att gotta ned sig i det kvinnliga offrets hjälplöshet, de dör oftare nakna eller halvnakna, medan manliga offer på film är mer disposable; manliga offer dör fortfarande oftare offscreen och deras dödsscener är snabbare glömda. The Expendable Male, kallas detta fenomen. Det är kopplat till att män ofta är normen medan kvinnliga karaktärer är undantaget (The Smurfette Principle), men inte bara.

Om kvinnor utmålas som handfallna våp utan sinnesnärvaro nog att hoppa på förövaren ens när han står oskyddad med ryggen mot dem fullt upptagen med annat, så ligger männens värde helt i deras roll som osjälvisk beskyddare. Ett manligt offer på film och TV dör oftare medan han beskyddar andra, försöker lösa en situation eller försöker leda andra till räddning. En manlig karaktär som skrikande springer iväg och lämnar andra åt sitt öde förlorar direkt publikens sympatier på ett sätt som kvinnliga karaktärer inte gör.

Kvinnliga offer kan alltså vara helt passiva och ändå tilldelas en utdragen snyftscen när de dör, medan en manliga karaktär som inte är aktiv och försöker försvara i första hand sina närmaste och i andra hand sig själv förlorar sin status. Detta innebär givetvis också att manliga karaktärer ges större utrymme i filmen än kvinnliga. Manliga karaktärer som publiken ska sympatisera med måste få åtminstone en actionscen, helst många, medan det enda en kvinnlig karaktär förväntas göra är att "vara sitt kön". Det är inte särskilt svårt att se hur det påverkar de förebilder som pojkar resp flickor växer upp med.

Ingen med ens lite kunskap om genus och könsrollsmönstret kan vara särskilt överraskad över The Expendable Male eller Kvinnlighet = passivitet. Om man tycker dessa stereotyper är dåliga kan man försöka uppmärksamma dem, kritisera dem och givetvis inleda långsiktigt arbete med att motarbeta dem. Vad man däremot inte bör göra om man till exempel tycker The Expendable Male är en skadlig stereotyp är att ropa "PK-maffian!" varje gång någon film eller TV-serie gör ett (kanske klumpig, men ändå) försök att ändra på de traditionella könsrollerna.

"I hope Neil Young will remember, a southern man don't need him around"

2011-11-24T20:30:00.005+01:00

Hur gör man om man vill demonisera män?

Svar: Man talar myndigt om för unga kvinnor att nu när de "fått" rätten att leva ut sin sexualitet som alla andra ~~människor~~ män, så måste de också ”ta ansvar” för att inte försätta sig i "risksituationer”. Man säger att våldtäkter skulle minska om kvinnor fick lära sig att undvika de väldiga risker som tydligen är kopplade till hur de klär sig, som om män är biologiskt programmerade att förlora sin medmänsklighet bara för att någon har en kort kjol och djup urringning. Man lägger skulden för ökande antal våldtäkter på kvinnornas sexuella frigörelse, och man hittar lösningar på problemet genom att på olika vis inskränka den. Man tränar pojkar in i en könsroll som säger att riktig manlighet är att alltid vara på jakt efter sex, att inte ta ett nej för nej, att det är någon annans ansvar att kontrollera deras sexualitet, och man tar ifrån dem orden för att själva säga nej. Man ger ett helt kön rollen som offer och ett helt kön rollen som förövare.

Man säger: ”Det är väl inte konstigare att kvinnor måste göra åtgärder för att skydda sig mot våldtäkt än att man skyddar sin cykel från att bli stulen genom att låsa den.”

Det är så man gör.

Och det är det här vi feminister menar med våldtäktskultur. Kan vara bra att veta när någon påstår att vi menar något annat.

"Fuck and kiss you both at the same time"

2011-11-05T11:04:00.013+01:00

Två länkar.

1.
The Daily Mail basunerade nyligen ut “SENDING BABIES AND TODDLERS TO DAYCARE COULD DO UNTOLD DAMAGE TO THE DEVELOPMENT OF THEIR BRAINS”. Även andra brittiska medier hängde på rapporteringen.

På både sin blogg och i sin Guardian-krönika skriver Ben Goldacre om the Bad Science bakom rapporteringen. Nyhetsrapporteringarna stödde sig på en artikel i The Biologist av Ari Sigman - "an author of popular sciencey books about the merits of traditional values" - och enligt Goldacre framställer den både individuella studier på ett felaktigt sätt och väljer subjektivt ut enbart studier som stöder Sigmans egen tes.

Han skriver:

"Let me explain why this behaviour is a problem. Nobody reading The Biologist, or its press release, could possibly have known that the evidence presented was deliberately incomplete.

[....]

It wasn’t a reasonable summary of the research literature, and that wasn’t just a function of Sigman’s unconscious desire to make a case: it was entirely deliberate. It is exactly as bad as a deliberately flawed experiment, and to present it to readers without warning is bizarre."

Och han avslutar med att kritisera The Biologist för att om och om igen ge sin läsare subjektiva artiklar utan varning.

"The Biologist has actively decided to continue publishing these pieces by Sigman, without warning. They get the journal huge publicity: and fair enough. I’m no policeman. But in the two-actor process of communication, until they explain to their readers that they knowingly present cherry-picked papers without warning – and make a public commitment to stop – it’s for the reader to decide whether they can trust what they publish."

2.
"An orgasm isn’t evidence of consent."

Medan Assangefallet fick personer som exempelvis Malin Siwe och Pär Ström att oroa sig för om ordet "våldtäkt" används för frikostigt eftersom "allmänhetens" bild av "riktiga" våldtäkter är att någon blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt (Siwe och Ström avfärdar därmed till exempel att en man skulle kunna våldtas - på "riktigt" - av en kvinna, såtillvida hon inte använde något tillhygge av något slag) (dock håller jag med om problemet med att frivilligt sex mellan två relativt jämngamla där den ena råkar vara under 15 kallas våldtäkt), skriver Hugo Schwyzer på The Good Men project istället "we need to get over the myth that men are invulnerable to sexual victimization at the hands of women":

Real victims only feel pain, never arousal – or so far too many people still believe. An erection, or better still, ejaculation, functions as proof that a boy wasn’t really harmed. Most predators who molest children and underage teens know this; many sexual abusers go to great lengths to try to arouse their victims. The child’s pleasure functions as a kind of absolution in the mind of the abuser; “I can’t be that bad if I made them feel good!”

In conclusion: Man skulle inte tro det efter det här året men vi behöver fler diskussioner om allmänhetens syn på våldtäkt och om problemet med synen på penetration som den enda "riktiga" formen av såväl våldtäkt som sex. Och vad den synen leder till.

2011-11-02T18:36:00.005+01:00

"Someday soon this will all be someone else's dream"

2011-10-30T15:17:00.016+01:00

Över en månad sedan jag bloggade sist. Jag har-

-haft vinterkräksjukan och spenderat tio timmar med att kräkas mer än jag gjort de senaste tio åren bara för att direkt därefter skrämmande snabbt sjunka ned i en skrämmande djup depressiv episod och ligga orörlig i sängen en vecka, svälja xanax och stirra i taket; lika snabbt tillfrisknat igen, gått långa höstliga promenader i förorten med the twin, avklarat Yale-Brown Obsessive Compulsive Scale i KBT:n; haft tjejerna över på vin & ost vilket jag anser ska räknas som min middagsbjudning i vår "halv åtta hos mig"-runda och de anser ska räknas som vin & ost och inget annat hur mycket jag än påpekar att det faktiskt också fanns kanapeer (skagenröra på ett digestivekex) och köpta cupcakes från NK; ersatt min obsession med Supersizers Eat med en obsession med Escape to the Country på TV8 (brittiska par som drömmer om att hitta den perfekta "period cottage" i nån midsummer-murders-village uppe i norra England och föda upp får. plus, det är alltid mulet.); yttrat en av de två meningar jag aldrig, aldrig trodde jag skulle säga: "Det är tur att du har en Tant Sleepless som kan köpa rosa prinsesskläder till dig eftersom dina föräldrar vägrar", sagt till talulajos dotter häromveckan (den andra meningen jag aldrig, aldrig trodde jag skulle säga är: "kan vi hoppa av vid Baker Street, jag skulle vilja gå på Sherlock Holmes-museet", sagt till the twin i London i somras); försökt lista de tre bästa scenerna som någonsin visats på TV (Marion Cotesworth-Haye of Marblehead i The West Wing, när David Brent ber om sitt jobb tillbaka i The Office, och så, naturligtvis, den här); försökt lista mina guilty pleasures (hittills har jag: Smarry's delikatessbollar, Anne på Grönkulla-serien, Dude Where's My Car, babybel samt alla dokumentärer om superposh brittiska boarding schools); försökt lista de tre bästa ögonblicken i Nevermind the Buzzcocks (1, Preston walks out, 2, Noel Fielding speechless, 3, David Tennant loves watching Catherine Tate). Och det är väl ungefär det.

För övrigt: Alltid när jag haft en djup svacka tycks jag komma upp wired just a little differently. Den här gången är det te. Te i mängder! Jag har aldrig varit någon vidare tedrickare men nu kan jag inte få nog och gör långa listor över vilka olika tesorter jag vill prova och sitter på kvällarna och googlar "afternoon tea at the Ritz" och laddar ned bilder på clotted cream scones och victoria sponge cakes och cucumber sandwiches och planerar hur jag kan organisera om i skafferiet för att få plats med allt te. Ni vet, lite som Kaminmannen, fast med te.

"JOEY DOESN'T SHARE FOOD!"

2011-09-26T20:41:00.009+02:00

Så ungefär ett år efter resten av världen har jag äntligen läst Cordelia Fines Delusions of Gender. Och är nu lite kär.

"Could the sex differences in brain activation be spurious? ...many researchers are now arguing that the threshold commonly set for declaring that a difference is 'significant' just isn't high enough. To illustrate this point, some researchers recently scanned an Atlantic salmon while showing it emotionally charged photographs. The salmon--which, by the way, was 'not alive at the time of scanning'--was 'asked to determine what emotion the individual in the photo must have been experiencing.' Using standard statistical procedures, they found significant brain activity in one small region of the dead fish's brain while it performed the empathizing task, compared with brain activity during 'rest.' The researchers conclude not that this particular region of the brain is involved in postmortem piscine empathizing, but that the kind of statistical thresholds commonly used in neuroimaging studies (including Witelson's emotion-matching study) are inadequate because they allow to many spurious results through the net."

--Cordelia Fine, Delusions of Gender

Först måste jag meddela: Jag tror att det finns vissa biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Det gör neuroscientist Cordelia Fine också. Hon skriver det flera gånger i sin bok. Det hon vänder sig mot är hur man drar långtgående slutsatser om könens så kallade "hårdprogrammerade" (inte förändringsbara) olikheter från studier som inte alls är så otvetydiga - många av vilka är mycket små, eller uppvisar mycket små skillnader, aldrig har upprepats av andra forskare, brister i vetenskaplighet eller helt enkelt bara utförts på det ena könet. Ytterst sällan blir det dessutom stora rubriker i tidningarna av några av alla de studier där inga könsskillnader har kunnat påvisas.

If you map the distribution of scores for verbal skills of boys and of girls you get two graphs that overlap so much you would need a very fine pencil indeed to show the difference between them. Yet people ignore this huge similarity between boys and girls and instead exaggerate wildly the tiny difference between them.

--Robert Plomin, a professor at the Institute of Psychiatry in London

Nånsin hört att pojkars hjärnor är "hard-wired" att intressera sig för fysik och matte medan flickor är lika "hard-wired" att intressera sig för relationer? Det är inte så konstigt. Idén att pojkar och flickor hjärnor skulle vara olika på grund av dessa förprogrammerade, medfödda, oföränderliga könsskillnader har skapat en hel industri av böcker som t ex Män är från Mars, kvinnor är från Venus, The Female Brain och uppföljaren The Male Brain, för att inte nämna en outsinlig ström lösbladssäljande Daily Mail/Aftonbladet/etc-rubriker om varför kvinnor väljer rika män och att mäns hjärnor kan avläsa andra människors känslor ungefär lika bra som en sten. Idag ropas det t o m efter separata pojk-och flickklasser, eftersom våra hjärnor ”lär sig på fundamentalt olika sätt”.

Den kanske mest kända studien och hörnstenen för alla dem som argumenterar för att könsskillnader är hard-wired i våra hjärnor och är anledningen att män gör bättre på matteproven men inte vet hur man läser av andra människors känslor medan kvinnor är empatiska men inte blir professorer, får nog anses vara Baron-Cohens studie av vad pojk- respektive flickbebisar tittar på. Studien gjordes på dagsgamla bebisar och kommer fram till att av en minuts titt-tid spenderade pojkar (som grupp) 51% av tiden med att titta på en så kallad babymobil (hängande leksak) medan flickor spenderade 41% av tiden med att titta på babymobilen. Flickor (som grupp) tittade 49% av titt-tiden på undersökarens ansikte medan pojkar tittade 41% av tiden på ansiktet.

Idén att testa på 24-timmar gamla bebisar var att de då inte kan ha påverkats av omvärldens fördomar om kön. Dock påpekar Fine att den som utförde själva testet och vars ansikte bebisarna tittade på kunde se eller gissa sig till vilket kön bebisen hade, vilket kan tyckas vara en småsak men i forskarvärlden handlar om att säkerställa vetenskapligheten i studien. Dessutom testade man samma bebisar i de två momenten vid olika tillfällen, vilket kan inverka på resultatet. Och även om man vet att vinklar är viktiga för hur bebisar intresserar sig för föremål framför dem så testades vissa liggande på rygg och vissa sittande i mammans famn. En liknande studie som gjordes på dagsgamla bebisar där man tagit hänsyn till alla dessa saker visade inga skillnader mellan hur länge pojkbebisar och flickbebisar tittade på de olika föremålen. Däremot hittade man intressant nog könsskillnader när man testade dem igen fyra månader senare.

"Yes, boys and girls, men and women, are different. But most of those differences are far smaller than the Men Are from Mars, Women Are from Venus stereotypes suggest. Nor are the reasoning, speaking, computing, emphasising, navigating and other cognitive differences fixed in the genetic architecture of our brains. All such skills are learned and neuro-plasticity – the modifications of neurons and their connections in response experience – trumps hard-wiring every time."

--Lise Eliot, an associate professor Chicago Medical School

Genom att redovisa en lång rad forskningar visar Fine att något som verkligen påverkar människors beteende och prestationer är det de förväntningar som finns på oss.

Det räcker till exempel att deltagarna i en testgrupp blir tillsagda att på det mattetest de ska utföra presterar män oftast bättre än kvinnor för att de ska presterar sämre än kvinnorna i testgruppen som inte fått den informationen. En påvisad könsskillnad kan också enkelt gå upp i rök bara genom att forskarna säger till en testgrupp att kvinnor brukar göra väl ifrån sig på testet, eller kopplar testresultaten till färdigheter i typiskt "kvinnliga" områden. Män i en testgrupp som får höra att de ska utföra en uppgift för att mäta "the verbal skills of men and women" presterar annorlunda än de som bara får höra att testet mäter "verbal abilities".

"Forskare på universitetet i Cambridge har visat att redan hos en dag gamla spädbarn är flickor mer intresserade av att titta på ett ansikte och pojkar mer intresserade av att titta på en mobiltelefon – detta utan att forskarna i förväg vet barnets kön."

--"Sluta sträva efter likhet mellan könen" av Pär Ström, Pelle Billing, Carolina Gynning m.fl

Det som är skönt med att läsa Fines bok är att hon även redovisar forskning och påpekar möjliga slutsatser som inte överensstämmer med hennes egen tes. Det gör naturligtvis boken mer intressant än liknande böcker som ignorerar all forskning de inte gillar. Hon är också minutiöst noggrann, och ganska rolig, som när hon faktakollar varenda en av de källhänvisningarna i The Female Brain som Brizendines menar stödjer hennes teori att kvinnors hjärnor är hårdprogrammerade för empati på ett sätt som mäns hjärnor inte är, och finner en lång rad sakfel, misstolkningar och rena överdrifter av de studier (varav vissa bara utförts på ett av könen) som refereras. John Gray och Steven Pinker får förstås också några sidor dedikerade till sig.

Så, eh, det är vad jag egentligen vill säga med det här långa inlägget: Det är en bra bok. Läs den. Om du inte redan har gjort det. Vilket du säkert har.

"That's right, money. Your money's happiness is all that moneys."

2011-09-19T19:17:00.011+02:00

So I've been drinking Prosecco and recapping the show Supersizers:

Supersizers Eat the 20s. One word: absinthe. Another word: cocktails at The Ritz. Giles can eat what he likes but women had to be thin (shocker!) so stupid laxatives for Sue.
Supersizers Eat the 70s. Probably my favourite episode because everything is canned and in TV-dinner format and there's so. much. booze. One word: The dinner party recommendation for serving alcohol said half a bottle of gin per two hours PER PERSON - upping it to three quarters (PER PERSON) if the guests were still there after four hours! Also, I'd forgotten about the chocolate cigarettes! So brilliant! Teaching us to associate cigarettes with good, tasty things as early as possible!
Supersizers Eat the Restoration. Probably my favourite episode because they can't have any water the whole week as back then water was undrinkable. One word: Beer for breakfast. Also, coffee houses took London by storm during the 1660s and became centres for intellectual and political discussions. When the King predictably tried to ban coffee houses the streets of London rioted. (One word: withdrawal.)
Supersizers Eat Medieval. My favourite episode. One word: So they just sew a turkey's head onto a pig's body. Then cooked it.
Supersizers Eat the French Revolution. The One With The Era When The Aristocracy Actually Ate Themselves To Death. One word: 5000 calories breakfasts. Another word: 40 boiled eggs in a pig's bladder. Definitely my favourite episode.
Supersizers Eat the 80s. One word: Power Lunching. Everyone looks like Patrick Bateman. Not exactly my favourite decade.
Supersizers Eat Regency. Hmm. I seem to already know a lot about the food and style of this era. Possibly because I've watched Pride & Prejudice approx 12348689 times. What I didn't know however was that Harris's List of Covent Garden Ladies, published from 1757 to 1795, was an annual directory of London prostitutes. My favourite episode, mostly because Giles looks like Mr Darcy.
Supersizers Eat Victorian. Gentlemen's clubs, the nouveau riche, brains served on the side as a delicacy and women not allowed to express any overt enjoyment. One word: "That's the face I know from my lovemaking." Fun fact: Queen Victoria, our glorious empress of India, hated all things spicy. My favourite episode, mostly because Giles looks like Sherlock Holmes.

"You can take any word in the English language that excites you, like sex or food or music or money, and completely remove any pleasure it arouses simply by adding the prefix Euro"

2011-09-11T12:53:00.004+02:00

Sometimes I'm low. Then I cheer myself up by thinking about that steampunk laptop. And about its little feet.

Sometimes I‘m low, and it‘s raining outside. And people are wrong on the Internet. And I'm out of cava. Then I think about the steampunk PC too.

"Först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting, men ingenting är inget"

2011-09-04T16:37:00.008+02:00

2001

Upprinnelsen var, precis som så många filmer, böcker och låttexter, en olycklig kärlekshistoria. Det var så det började - med en överväldigande, förkrossande storm av känslor som, när förälskelsen avtog, inte försvann.

Förändrade den här olyckliga förälskelsen min personlighet på något sätt? Vad är vi egentligen förutom en rad elektriska och kemiska processer inne i vår hjärna, och vilken process är mer fysisk och mer personlighetsförändrande än den första stora kärleken? Den som man - i alla fall jag - trodde skulle vara den enda i livet. Svart eller vitt. Allt eller inget.

Men efter ett år eller så började till och med jag inse att mitt cirkelbeteendet med de ständiga depressiva tankarna, den större och större oförmågan att känna glädje för något i livet inklusive mat och sex och vänner, den djupa förtvivlan över livets uppenbara meninglöshet, inte var kopplade till den här personen eller till min förälskelse. Jag insåg till sist att "förälskelsen" sedan länge hade avtagit och att det jag numera gick runt och kände inte var kärlek utan snarare något som påminde om sorg, skuldkänslor över att känna det, och ett enormt svart självhat.

Idag vet jag att det var så. För idag är jag inte deprimerad. Och ganska förtjust i mig själv.

Det var aldrig någon lycklig "romans" så som jag tycker en 22-årings första kärlek förtjänar att få vara även när den är ung och naiv och patetisk och aldrig håller, men efter en tid började till och med jag förstå att det inte var "olycklig" jag kände mig utan något mycket mer destruktivt. Jag hade många nedstämda stunder även under förälskelsens inledande period, men då avbröts den känslan av ständigt återkommande ögonblick av absolut lycka och förväntan åhnukommerjagsnartsehonomhörahonomrörahonom. Först när dessa små avbrott slutade komma, när förälskelsen helt enkelt mattades av så som förälskelser alltid gör och slutligen försvann, tillät min kropp mig att på riktigt sjunka ned i depressionen och bli kvar. Vid det laget var depressionen bara depression, utan någon yttre drivkraft, en frikopplad entitet.

Var jag extra mottaglig för att bli deprimerad? Många klarar att gå igenom perioder av överväldigande känslor, av höga toppar och djupa dalar som råkar sammanfalla med en rad andra stressfaktorer som att bli vuxen, bestämma vad man ska göra i livet, flytta hemifrån, bli lämnad eller vara den som lämnar utan att gå sönder så fullständigt som jag gjorde och inte förmå sätta ihop sig själv igen. Är det något i mitt sociala eller genetiska arv som gör att just jag nästan inte överlevde något så vanligt som att gå från tonårslivet till vuxenlivet med ett dåligt självförtroende och en svårighet att hantera mina egna känslor och andra människors känslor för mig?

Själv tror jag det var något som hände i mig under den här långa, långa perioden av växande självhat och depressivitet, kombinerat med en läggning för depression. Jag har en enäggstvilling som delar min genetiska kod och som uppvisar samma känslighet med tendens till kraftig, energislukande fobier, men som aldrig har tvingats ta antidepressiv medicin. Men jag har också en mamma som tvingats behandla mot depression större delen av sitt vuxna liv och som började med att hon gick igenom en svår depression då hon till slut hamnade på sjukhus (yes, that kind of hospital) när jag var fem. Och tittar man på båda mina föräldrars sida har jag uppenbart ett starkt socialt och/eller genetisk arv av depressioner (mammas sida) och fobier (pappas sida).

Men trots ett tydligt släktdrag och en någorlunda hum om att det förhöll sig på det viset, så var jag nere på 55 kilo och hade slutat umgås med andra när jag äntligen förstod att jag kanske borde gå till studenthälsans kurator (jag skrev uppsats vid Göteborgs universitet vid det här laget och avsaknaden av dagliga rutiner tillsammans med långa dagar av att bara sitta nedböjd över böcker utan någon kontakt med andra var inte direkt välgörande för mitt tillstånd). Och när jag idag tittar på bilder från den tiden kan jag inte förstå att det är jag. Att jag inte såg. Jag hade alltid varit smal men nu var jag inget mer än en blek stick-figure med ett insjunket, uttryckslöst ansikte (mimiklöshet är ett av de klassiska kännetecknen för depression) och glanslös blick. Jag började se ut som bilderna på kvinnorna i modetidningarna. Och då vet man att man är illa ute.

(Lustigt nog när folk kom fram till mig - efter att jag blivit frisk från depressionen och hade gått upp femton kilo - för att påtala hur mycket bättre jag såg ut och fråga vad som hänt, så var det en och annan som förvirrat undrade om jag hade blivit smalare, antagligen eftersom förbättringen i utseende var så markant och jag var så glad och energifylld och om man är tjej brukar folk i sådana lägen utgå från att man har gått ned i vikt.)

Det tog hursomhelst kuratorn på studenthälsan mindre än tio minuter i mitt sällskap för att skicka mig till deras psykiater, den kvinna som var den första läkaren att spendera tid på att försöka övertala mig att jag behövde äta antidepressiv medicin (men inte den sista). Hon berättade noggrannt för mig att SSRI medicin inte är farligt, inte anses beroendeframkallande, att den har få biverkningar och att även om jag skulle märka effekten efter 2-4 veckor så skulle jag ta dem ungefär ett år och sedan skulle jag sluta.

Nu blev det inte så. Varje gång sedan dess som jag envist har försökt sätta ut mina antidepressiva (numera fungerar dock inte SSRI längre för mig utan jag står på en kombinationsmedicin, samlingsnamn SNRI) så har depressionen återkommit och dessutom med mer och mer våldsam kraft jämfört med den där årslånga, utdragna perioden som jag genomgick 2001. Men även om hon hade fel i tiden så hade hon rätt i diagnosen. På det viset var hon även den första i sin profession av flera som gav mig den hjälp jag behövde. Två veckor efter att jag (extremt motvilligt) börjat ta medicinen den gången blev jag frisk. Som i ett trollslag, vilket det ibland känns som det är psykiatrin sysslar med. Den gången kändes det som om det var någon som tog mig under armarna och lyfte mig och plötsligt kunde jag stå på egna ben igen. Länge kändes det den gången, det första året jag stod under behandling, som jag gick runt och var hög. Jag hade varit nedstämd så länge och depressionen var så obehandlad att den första gången jag fick något som hjälpte kändes det som om kroppen tackade mig genom att konstant pumpa ut superendorfiner i blodet.

Sedan dess har jag varit under så gott som ständig behandling av terapi, bensodiazepiner och antidepressiv medicin och känslan av att vara konstant fnissig och konstant hög, som fick mig att förstå var den felaktiga termen lyckopiller faktiskt kommer från, är sedan länge borta. Det enda medicinen gör idag är att hålla ordning och reda i mina tankar och känslor (nåja) och hindra mig från att sjunka alltför djupt, när jag sjunker.

Även om det fortfarande känns lika mycket som magi som den där första gången.

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider them erotica."

2011-09-02T13:41:00.008+02:00

Nakna kvinnokroppar är alltid = sex. Nakna manskroppar är däremot av någon anledning alltid stor humor. Förnedringshumor. Och att skoja om små penisar blir tydligen aldrig, aldrig omodernt.

(Små penisar och "feminazis" = geriatriska dinosaurie-skämt som förvånansvärt många fortfarande tror är omg-so-clever.)

Känns onekligen som om den starkt feministkritiska superantifeministen Paolo Roberto ändå skulle kunna lära sig lite av de feminister han kritiserar, hmm? Själv ska jag starta en FB-grupp. Vi Som Tycker Att Om Vi Aldrig Nånsin Hör Ett Enda Liten-Penis Skämt Mer Är Det Fortfarande För Ofta.

Då i princip allt som har att göra med naket/sex/porr/män/kvinnor i dagens kultur (särskilt om det kallar sig själv för "edgy" och "provoceran"-zzzzzzz) fortsätter att göra mig besviken som feminist, som kvinna och som human being, är jag ibland så glad över att Sex Is Not The Enemy finns att jag skulle kunna gråta. Älska! Bokmärk!

"Don't you dare use the word party as a verb in this shop!"

2011-08-30T19:07:00.013+02:00

Första KBT-sessionen idag. Den bestod av, vilket inledningen av terapi alltid gör, en intervju där det är meningen att terapeuten ska få ett hum om ungefär hur min problematik ser ut.

Skillnaden mellan den här och andra liknande intervjuer jag haft genom åren är att KBT:n ställer en liten annan typ av frågor än psykoterapin: Vilka specifika situationer ger dig ångest? Hur mycket ångest? Hur mycket ångest på en skala? Vilka märkbara symptom har ångesten? Var skulle du sätta dessa symptom på en skala? Typ. Den är också mycket mer fokuserad på här och nu. Frågorna är mer konkreta: Har du haft några självmordstankar den senaste veckan – ofta, ibland, aldrig, ibland men skulle aldrig genomföra det, ofta och skulle genomföra om jag hade möjlighet. Hur skulle du beskriva din sexlust jämfört med tidigare - som vanligt, lägre, mycket lägre, Kinsey-scale-fucking-X.

I övrigt var dock mycket sig likt som vid andra terapisituationer.

Terapeuten ställer sina frågor och man svarar och stämningen är vansinnigt obekväm och integritetskränkande men samtidigt professionell och deltagande (den där omöjliga kombinationen som terapeuter kan så väl) och jag andas och sjunker djupare och djupare ned i fåtöljen och jag klamrar mig fast vid kaffekoppen som hon försett mig med för det är tidigt på morgonen när vi träffas och jag behöver vara klarvaken för detta, medveten närvaro tänker jag men sedan blir jag osäker på om klassisk KBT verkligen använder det begreppet och sedan undrar jag om det verkligen är klassisk KBT jag kommer att gå här, och sedan tänker jag på hur jag kan föra en diskussion om operant betingning och DSM-IVs kriterier och den historiska och teoretiska skillnaden mellan psykoanalysen och beteendeterapin men hur inget av det har lyckats förhindra att jag sitter här nu, och jag tänker att det är dags att sluta fokusera på teorin och börja koncentrera sig på praktiken, vilket jag inte gillar för jag har alltid varit en teoretiker inte en praktiker, jag kan använda alla fina, komplicerade ord men jag vet inte hur man inte slår sig när man faller, och jag vet inte hur människor som slår sig reser sig upp igen, och efter en timme när vi slutligen är klara med alla frågor och alla skalor så släpper hon lite på professionaliteten och säger att hon ser fram emot att jobba med mig, att hon gillar mig och att hon verkligen vill att jag när vi är klara ska känna att jag förtjänar att må bra, och jag nickar, stum, för terapi öppnar upp dörrar man krampaktigt håller stängda och jag kommer plötsligt på att det är ett bra tag sedan jag gick i terapi senast och jag känner paniken och halsen snörpas åt av känslor jag omsorgsfull lärt mig hålla ifrån mig och jag tänker oh shit oh shit jag glömde bort den här delen.

"You're filthy cute and baby you know it"

2011-08-15T19:33:00.015+02:00

Why does nobody understand that these are tears without a beginning or an end? I thought sadness had a beginning and an end. And a middle. A story, if you like. I was wrong.

--Sally Brampton, Shoot the damn dog

Jag tycks ha hamnat i en period av extremt sömnbehov. Jag sover onormalt mycket, bara för att vakna desorienterad och förvirrad men utan att någonsin känna mig utsövd.

Hypersomnia är ett vanligt symptom på den typ av depression som ibland kallas för atypisk, istället för insomnia som är det mer klassiska symptomet. Atypisk depression är trots namnet inte en ovanlig undergrupp - 40% av depressioner klassas som atypiska. Bland annat min egen. (Atypisk depression är en variant av unipolär depression men har ett par ytterligare symptom, bl a ökat sömnbehov, ökat matsug, ett starkt obehag för avvisning som märkbart inverkar på det sociala livet, samt ”blykänsla” i kroppen. Atypisk depression går till skillnad från melankolisk att "avleda" med tillfällig stimuli. Den är också ofta kronisk.)

Men ökat sömnbehov är även en av bieffekterna på den antidepressiva medicin jag står på. Så om mitt nuvarande tillstånd signalerar en faktiskt svacka eller en plötsligt förhöjd biverkning av medicinen är inte lätt att att avgöra. Det är bara att vänta och se.

Atypisk depression kan yttra sig som ökad sömn, ökad aptit, tyngdkänsla i armar och ben och kritikkänslighet. Depressionen kan också leda till att lindriga psykiska symtom som t.ex. fobier eller tvångshandlingar förvärras och dominerar bilden. Även andra symtom kan vara uttryck för depression som skenbar upprymdhet, psykomotorisk agitation, irritabilitet, aggressivitet, ökad sömn, pseudodemens, hypokondri, tvångstankar, tvångshandlingar och paranoida föreställningar.

-- Sahlgrenskas vårdprogram för depression

Ibland får man frågan, inte sällan misstänksamt ställt, hur man kan veta att man är deprimerad. Det är ju inte som om det finns något käckt blodprov som påvisar eller avfärdar sjukdomen. Vad man ibland även hör bakom orden är den där andra frågan: Är du verkligen sjuk?

De flesta deprimerade uppvisar åtminstone några av de universella symptomen för sin depressionstyp. Det är för att depressionssjukdomar påverka kroppen på vissa specifika sätt. De här symptomen har ingen koppling till den drabbades "personlighet". De är kopplade till sjukdomen. Man kan jämföra det med alkohol. När du är berusad uppvisar du vissa universella symptom som inte har med din personlighet när du är nykter att göra och som majoriteten av människor gör när de dricker, vilket beror på den påverkan som alkoholen har på det centrala nervsystemet. Exempel är koncentrationssvårigheter, långsammare reflexer, lägre hämningsgrad, osv. Samma sak är det med depression. En deprimerad person uppvisar liknande symptom som andra med samma depressionstyp eftersom depression precis som alla andra sjukdomar har en patologi som påverkar vår kropp, i det här fallet hjärnans kemi. Depression diagnostiseras efter dessa symptom.

Samtidigt är varje depression individuell. Jag kan lika lite tala om för någon som är deprimerad hur den ska göra för att bli frisk bara för att jag själv varit deprimerad och blivit frisk, som jag kan ta ned månen. Depression drabbar många av oss, men det är en ensam jävla sjukdom.

Det är därför vi deprimerade slukar alla berättelser av andra som varit deprimerade som vi kan komma över - helt tvärtemot de råd om hur "om du inte ältar din depression så mycket så ska du se att den försvinner av sig själv" som vi ofta får av omgivningen. Vi behöver veta, och inte bara genom opersonliga meningar i DSM-IV, att det här är något som andra har gått igenom före oss, att människor i alla tider, i alla världsdelar, har genomgått och överlevt den här överväldigande, ändlösa smärtan som saknar ord - den som tycks vara koncentrerad i själva hjärtmuskeln fast vi vet att det är löjligt, att ett hjärta inte kan gå sönder av depression, att det är i hjärnans kemiska processer som det egentligen sitter, allt detta crazycrazy som inte har någon orsak hur mycket vi än letar och hur mycket folk än frågar, alla dessa tårarna som aldrig slutar rinna, som inte har en början och inte har ett slut.

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra - alltid av folk som aldrig själva varit deprimerade - att depression är ett naturligt tillstånd, att alla människor går upp och ned ibland, att det helt enkelt tillhör livets gång och att man inte ska överdramatisera vad som är en alldeles normal process. Men det är något så naturvidrigt över depression, något så abnormt och i strid med allt jag lärt mig om hur vi människor fungerar. Depression är motsatsen till ett naturligt tillstånd, våra hjärtan bultar visserligen och våra lungor pressar luft in och ut ur våra kroppar men alla likheter slutar där. Depression är ett sjukdomstillstånd, inte någon romantisk idé om ett fördjupande av normala, mänskliga känslor, och om de kunde skära ut den så skulle jag låta dem.

Att så många har åsikter om depression och råd att ge fastän de inte har några personliga erfarenheter, är på grund av SSRI medicinernas intåg på marknaden, vilket gjorde att fler och fler människor diagnostiserades med depressionssjukdomar (eftersom det nu fanns en effektiv behandlingsmetod) vilket ledde till en utbredd syn på depression som en plötsligt uppkommen "nymodighet", och på antidepressiva som en "modegrej". Visserligen märker man att fler och fler idag känner till att depression inte är en inbillningssjukdom utan (förenklat) är kopplad till vissa signalsubstanser i hjärnan, och nu är det istället olika typer av beroenden - spel, sex, shopping, osv - som man ser råka ut för samma fördomar och nedlåtande kommentarer. Ändå är det ju ganska naturligt att mer kunskap ger fler diagnoser. När vi kan behandla något vill vi ju även uppmärksamma människor på att hjälpen finns.

Jag ska börja i KBT-behandling i höst. Det var därför jag avslutade min psykoterapi. I KBT:n kommer jag inte syssla med psykoterapins nystande i vad som kan vara bakomliggande orsaker till mina depressiva episoder. Men som så många andra med depression lever jag också med en ständig känsla av oro och förhöjd ångestnivå som jag kontrollerar med hjälp av tvångstankar, vilket är ett vanligt sätt att försöka hantera den här typen av oro (GAD) på. Och det är där KBT:n kommer in. Och jag har lovat mig själv att jag ska ge den en ärlig chans. Jag har nämligen efter alla dessa år börjat komma dit där jag kan ge sådana löften och mena det.

Jag har ibland känt att terapi inte kan hjälpa mig. Att jag redan analyserat min depression från varje ände och har inget mer att lära. Så det jag har blivit tvungen att lära mig är att släppa den spektakulära villfarelsen. Vad det handlar om är att sluta se terapin som en intellektuell utmaning och istället våga medge att man inte kan vara sin egen terapeut, ingen kan det, och att hur banalt det än låter så måste man ibland prata med någon som är utbildad i att prata, någon som kan dra en tillbaka från de högtravande men ohjälpsamma analyserna till de enkla svaren, de man uppenbarligen missar. Att ödmjukt acceptera att man inte är så speciell som man tror man är. Terapi, det som sker när människor pratar om sina problem eller ruminerar med ett finare ord, har varit en fungerande behandlingsform i många år innan jag föddes och den kommer fortsätta vara det långt efter att jag slutat kritisera den. Den fortsätter att vara ett nödvändigt och effektivt komplement till all medicinsk behandling.

För många av oss som har varit deprimerade kan tanken på att bli deprimerad igen väcka stark ångest och hindra oss från att känna oss fria från depressionen. Människor som aldrig har varit deprimerade kan kanske ta för givet att efter regn kommer sol, att det finns ett ljus, hur litet och långt borta det än verkar vara emellanåt, i slutet av varje tunnel. Vi som har varit deprimerade har inte den lyxen. Vi vet att det helt enkelt inte är sant. Själva definitionen av depression är avsaknaden av det där ljuset i slutet av tunneln. Och vi vet att nästa gång vi hamnar där kanske vi helt enkelt inte kommer ta oss upp igen.

Meta-depression brukar det kallas. En ständiga och depressiv oro för att bli deprimerad igen. Meta-depression kan behandlas på samma sätt som annan ångest och mentala fobier. KBT har t ex visat sig fungera bra. Och det är det jag tänker göra i höst. Behandla min mentala fobi. Ironiskt nog är meta-depressionen den ångesten som jag upplever som minst irrationell. Jag har varit djupt deprimerad tre gånger. För varje gång man drabbas av en depression ökar risken att återfalla igen. Drabbas man som ung är risken ännu större för återfall under livet. Jag är inte alls säker på att jag skulle klara av att gå igenom det en gång till. Hur kan man inte ha ångest över sådana odds?

Det är väl det jag ska få lära mig.

"Sing a song of six-pence for your sake, and drink a bottle full of rye"

2011-08-13T16:04:00.008+02:00

Saying bye sparkly London (part 3)

For 14 years you were mine, and I was yours.

Summer 2011. There was...

...cheese and wine...

...books and lemonade...

...the Thames...

...the Thames again...

...that plant that looks kind of like a Triffid...

...and in between all that there was bad british morning television, good british late night quiz shows, Carluccio's superior coffee, too much banoffee pie, breakfast at The Parlour and steak in West India Quay and drinks at Waitrose, skipping over to South Bank to have dolmades and flatbread in the evening or espresso and croissant at Nero in the morning or browse for books in the National Theatre bookshop; there was us jumping up and glueing ourselves to the window whenever the old labrador went by on his daily walk, there was The Office marathons and Pride & Prejudice marathons and gaping at how much wine the participants in Come Dine With Me can drink in one night; there was fashionable artsy red wine in fashionable artsy Old Street while surreptitious scanning the buildings for Banksy art like a tourist, finding actually tasty(!) ice cream late at night in an ice cream bar in Kensington, drifting off on the twin's offensively ugly but extremely comfy balcony sofa on lazy mornings while completely forgetting about the rest of the world, and it was lovely.

"Stupid horny jellyfish neutering our dudes."

2011-08-11T17:40:00.006+02:00

Jag frågade the twin varför inte hon som Londonsvensk sen 14 år också skriver mästrande, nedlåtande debattartiklar om Londonriots i svensk media där hon Förklarar varför ungdomar som vuxit upp i Londons fattigaste delar behöver få ”verkligheten inbankad i sina skallar” av svenska frilansjournalister som går på City University. "Du har ju t o m jobbat med ungdomsprojekt för utsatta tonåringar i Londons fattigaste kommun,” påpekade jag.

”Just därför,” svarade hon.

"So I got my cappuccino to go and I'm heading for the hills again"

2011-07-14T17:34:00.007+02:00

Still saying BYEEE to sparkly London (part II)

for 14 years you were mine, and I was yours

I know, I know, it's not "the end", I'll go here on vacation, fabulous, fantastic vacations with lots of wine and lots of sparkles, but I won't have a home here and I won't be able to flee here whenever Sweden feels like a giant trap and the colors drain out of everything and the big, bad boredom rolls over me.

And yes, I try to list the cons as well as the pros, I do, because, man, does living in London have some pretty huge cons. But somehow in the state I'm in everything just keep coming up pros; it's the sweet 60-year-old male cashier in the grocery store who calls me "love", it's the smell of marijuana that, like clockwork, encases the twin's building from sometime thursday afternoon until monday morning, it's the fact that that my local M&S offers me wine in a plastic glass with a lid on top in their "food to go" section.

Of course, my stay this time has been completely and utterly taken over by the NOTW phone hacking scandal. We update ourselves everyday, and then we check the news again because there's just so much going on at the same time, and then we go to wine bars and meet up with others and compare stories. And there's been some truly bizarre moments, such as watching former notw-editor/national idiot Paul McMullan on TV wearing the same suit he's had on for the last five days since he hasn't been able to go home on account of trying to stay away from the police, because: "I don't think I've done anything wrong" (uh, it's not really up to you), prompting the interviewer to after the commercial break announce that "Paul McMullan has left the studio...and the building", possibly to prevent any oncoming swarm of scotland yarders into the studio.

Though last night we watched this totally fascinating BBC show about the big bang. I learnt a lot of stuff (though particle physics admittedly not the easiest field of science to explain to a person like me with no prior knowledge or understanding in an hour). Like for example about how important the doppler effect was for the big bang theory, and that the scientists first mistook the sound that turned out to be remnants from the big bang for pigeon poo on the antenna, and so spent a lot of time cleaning the antenna from pigeon poo before, you know, going on to win the Nobel Prize.

"Remember when I moved in you"

2011-07-11T13:31:00.025+02:00

Seeing how I've been in London for one and a half weeks and has spent an obscene amount of daytime curled up on the twin's sofa with the NOTW scandal playing on BBC in the backround, while reading all the blogs I haven't had time to before, this post will be a link-post, not a post-post.

Greg Laden, Harvard PhD in Archaeology and Biological Anthropology, is one of my favourite Sciencebloggers, and not just because he once said "Remember Evolutionary Psychology? The theory? It's over."

(He also said: "I've carried out research in this area, and I was even present, somewhat admiringly, at the very birth of Evolutionary Psychology, in Room 14A in the Peabody Museum at Harvard, in the 1980s. So, if anyone is going to be a supporter of evolutionary psychology, it's me. But I'm not.")

Two of Greg Laden's recent posts that's of a feminist interest on sexuality, gender and genetics (and braaainz!), a discussion that's always fascinating whether you agree or not ("the demonic male" admittedly bit makes every feminist warning bell I have start to chime, even though I get it's not what he's implying) and usually continue in the comments:

How Do You Get Sexual Orientation and Gender in Humans?

The interesting thing about this is that a cursory examination of potential human gender diversity from a purely biological point of view suggests that there are at least dozens of "genders" but the vast majority of cultures define (or even allow) only a few. Perhaps culture, in this case, is more restrictive than biology. Which, to a behavioral biologist, is not much of a shock, though it might be if considered from a broader social science perspective.

Driving The Patriarchy: Demonic Males, Feminism, and Genetic Determinism

So, is it really true that behaviors are not "caused by genes" if there are these drives? Yes, and I say this because the average person who is thinking that behaviors are caused by genes is not thinking at all about intermediate mechanisms, and if they are, they are assuming that the intermediate mechanisms are little more than a transparent ether through which genes operate on the behavioral phenotypes we observe. Also, "genetic determinism" is not about whether or not one or more genes are involved in a trait, but rather (and this is very important so if you've got a yellow highlighter uncap it now) "genetic determinism" is about the close correspondence between variation across individuals in the genetic code they carry and the ensuing variation across individuals in the phenotype they express. Moreover, "genetic determinism" as usually conceived is presumed to average out within categories such as "race" or "sex" with very little variation within, but enough variation between these categories to be measurable. Which is why the concept is almost always racist or sexist or both.

But in reality, variation in the way limbic and other brain functions as well as closely related endocrine systems are manifest in humans and probably many other mammals is only to a small extent a function of genes, and is otherwise a function of what we may loosely call development. This relationship is not a post-hoc observation, or a liberal excuse, or a politically motivated bit of rhetoric. It is, rather, the explanation for why we have large brains that mostly develop, in detail, on the basis of experience rather than genetic coding for how they are hooked up.

"Till rytmen av en regnig natt rev vi alla murar runt falska myter"

2011-07-04T10:43:00.012+02:00

for 14 years you were mine and I was yours

Vi föll för synd och sång och skratt
/Sleepless

"I went to a whore, he said my life's a bore"

2011-06-28T15:41:00.035+02:00

SvD är nästa tidning som gör en artikelserie där män diskuterar mansrollen med andra män. Me likey! Hoppas den här diskussionen får fortsätta trenda länge till, för den är så nödvändig och det finns så mycket kvar att göra med den. Vore spännande att se fler diskussioner om mansrollen som inte centreras runt "hur man ska vara för att får ragg på krogen" eller tycks stanna upp vid "det största problemet för män är att de idag förväntas vara hårda i vissa situationer och mjuka i helt andra, no one can live at that speed!" Jag menar, de är säkert viktiga ämnen att diskutera men de kanske skulle kunna få vara bara två av flera, också viktiga, ämnen?

Ärligt talat är alldeles för många diskussioner man stöter på i svensk gammelmedia och online om såväl Kvinnorollen som Mansrollen alldeles för extraordinarily, slit-your-wrists långtråkig, alldeles för ofta. Det borde vara dags för en annan typ av debatt. Mer Fight Club, mindre American-college-movie-där-nördiga-killar-diskuterar-Hur-Tjejer-Är.

Det skulle också kunna vara dags för en annan debatt om kvinnlighet och sexualitet, en som till exempel någon som jag faktiskt skulle kunna relatera till. En mindre baserad på Dominanta-hannar-som-slåss-om-att-få-para-sig, mer på Green Days Basket Case.

"Her lips, her lips, I could kiss them all day if she'd let me"

2011-06-12T17:12:00.011+02:00

"BITE ME, ALIEN BOY!"

--Catherine Tate (as Lauren Cooper) to David Tennant on this must-be-watched Comic Relief sketch

I've been thinking, fleetingly, about duos lately. And about what makes partnerships work. My own fannish life seems to have been surrounded by twosomes, generally writing or comedy ones, generally all male/male. And it got me thinking about what male/female TV duos there is out there that I enjoy. (Not many, it turned out. Because male/female duos are tricky. And I'll get to why in a minute.)

I have also been thinking about female role models. Which, having spent so much of my blogging time fangirling people from Russell Brand to Gerard Way to Ricky Gervais to Mark Gatiss to Damon Albarn, was about bloody time.

Late as always, Catherine Tate caught my eye when she was David Tennant’s sidekick on Doctor Who for a full series and there was something about that, about the two of them together, that got me. For one, she’s older than him, which isn’t just a rare thing for a female sidekick on Doctor Who, but is basically unheard of in the entire world of movie and television history. She’s also funnier than him. I mean, she doesn't always get the best lines on the show, but when she does, she shines. Added to that is the fact that he genuinely doesn’t seem to mind that she’s funnier than him, not on-screen and not off-screen. Again - not something that’s only rare for a British science fiction show about a 900 year old Time Lord.

And that is, of course, why they are one of my favourite boy-slash-friend-slash-girl-slash-friend television duo, right up behind Mulder and Scully. Because the thing about David Tennant - and why he's been widely considered the sexiest man on british TV for a number of years now - is his complete lack of Alpha Male-ness. Which is why he can be in a male/female, non-sexual duo with someone like Catherine Tate. All male/female television duos out there can sit up and start taking notes now: This is how you do it. (And, yet, none of you are.)

Because come on, we all know what m/f television duos are like, and why they never work, and why there always has to be that sexual side added to it because otherwise it would just be dulldulldull. We're not allowed to say it, as when Cissi Wallin criticized the eurovision presenters before they even had appeared on TV, but we all know. The television hosts and the crime show drama couples and the radio djs. We know what the template is. It's always the same. He's the goofy, funny one and she lets him play off her. He is the leading man. She, although generally more carefully styled to draw the audience's and the media's attention to ~~herself~~ her body (or, as some misguided people like to call it, "sexual power") is the companion. With the David/Catherine partnership, however, you get none of that.

It was evident on Doctor Who. It's evident on Comic Relief. And it's evident in all their joint interviews (they're currently doing Shakespeare together so there has been a lot of them recently).

There is an episode of Nevermind the Buzzcocks. I’ve been a big fan of the show for years, especially after Simon Amstell took over, but you can’t get away from the fact that when it comes to funny female panellists, it’s just as lacking as every other comedy panel show out there - from QI to Big Fat Quiz of the Year. So when Buzzcocks did a Doctor Who special with David Tennant as the host and Catherine Tate as one of the pannelists, it warmed a feminist heart to watch. Because she is the funniest one in it, no contest (oh, and so genuinely uneducated in Doctor Who trivia despite having been on it for a year, that Tennant at one point exclaims ”It’s like we’ve never met!”). And it’s also so clear that Tennant loves watching her do her thing, and that even though they made him the host, he has no problem taking a backseat and let her steal the show.

As a woman, rarely seeing women stealing the show on TV hurts your self confident in that area, and claiming that it has no profound effect on how women are viewed and view themselves is just silly, and kind of arrogant. And the fact that people, even male comedians themselves, today feel comfortable discussing "male humor" and "female humor" as two different things (even though this strangely accepted view on humor being gendered ironically produced the funniest SCIENCE FAIL ever!) is evidence of the biggest problem with the m/f duo template. And then they claim that men and women compete on equal terms, even though humor is something you develop, and obviously not on equal terms.

Catherine Tate: "What's it called…that thing…?”
Noel Fielding: ”Scifi?”
Catherine Tate: ”Yes!”

--Nevermind the Buzzcocks Doctor Who special

"But why is the rum gone?"

2011-05-30T17:27:00.010+02:00

Del 2 (av 2). Del 1 här.

Ströms nya bok "Sex feministiska Myter" menar ju som bekant att s.k feministiska myter om könen uppkommer och sprids på grund av en okritisk inställning och dålig källkritik hos media och debattörer. Vilket får en att undra om det finns antifeministiska myter om könen, och om de sprids på samma sätt.

Jag tycker att Anna Larsson, i motsats till många andra Ström-kritiska röster som inte verkar ha gjort sin hemläxa, har skrivit bra här om Pär Ströms nya bok, där hon bland annat påpekar: "Pär Ström börjar med att avfärda påståendet att kön är en social konstruktion. Så här skriver han: 'Den som studerar forskning och vetenskap i stället för politiska dokument finner dock att det finns stora medfödda skillnader mellan könen. Dessa genetiska skillnader styr många av de egenskaper som ligger till grund för vårt beteende i vardagen.'
Det beror så klart på vilken forskning man studerar."

Undertiteln på Ströms bok är "Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund." Det låter ju fint och så men öppnar honom för kritik på ett onödigt sätt, då det snabbt blir uppenbart att han själv knappast kan sägas följa detta motto. Till exempel refererar Ström till källor som stödjer det han vill ha sagt, medan välkänd forskning, studier, rapporter och undersökningar som inte stödjer hans uppfattningar eller kritiserar de källor han använder sig av inte bara inte bemöts - de existerar inte (om man alltså skulle trott på bokens vetenskapliga och objektiva anspråk över dens uppenbara politiska agenda.)

I kapitlet "Reflektioner" skriver Ström om hur feministiska myter uppkommer genom att: "Den egna agendan sätts före saklighet" och sedan sprids genom att: "Många journalister refererar rapporter och undersökningar helt okritiskt [...] I nästa steg citeras medierna av samhällsdebattörer, politiker och experter."

Hmm.

Att anklaga "feminismen" för osaklighet och vinkling och att kritisera journalister och debattörer för att sprida myter vidare utan tillräcklig granskning samtidigt som man viftar med sin egen bok, well, det förpliktigar. Och att högtravat prata om "sanningens grund" är att öppna sig för onödig kritik när det man faktiskt gett ut är en debattskrift och inte ett sökande efter en objektiv sanning.

I kapitlet hänvisar Ström till en newsmillartikel där han beskrivit hur feministiska myter om män och kvinnor kommer till och sedan sprids med hjälp av media och samhällsdebattörer och slutar med att uppmana journalister att vara mycket mer källkritiska - särskilt när det gäller "feministiska påståenden". Det ironiska med både artikelns och bokens slutsatser är naturligtvis alla de gånger som Ström själv okritiskt länkat till olika artiklar och glatt spridit vidare det som sägs där utan granskning bara för att de råkat passa hans agenda.

För alla som någon gång har läst Ströms blogg är det slående att se honom prata om mytspridning och faran med att okritiskt sprida påståenden om män och kvinnor vidare. Det hade nämligen gått alldeles utmärkt för Ström att ta exempel på mytspridning från sin egen bloggkarriär. Att han öppnar sig för den här typen av kritik kan nästan bara innebära att han inte är medveten om att han själv gör precis det som han går ut och varnar för.

I januari publicerade engelska tabloiden Daily Mirror en artikel om att unga som säger att de mår dåligt ofta "fejkar" sin psykiska ohälsa. Artikeln plockades även upp av bl.a Aftonbladet. Och av Ström.

Ström tog inte helt förvånande slutsatsen ytterligare ett steg längre och meddelade sina läsare att han tror att det specifikt rör sig om unga tjejer, inte killar, som fejkar att de mår dåligt och att rapporter i media om hur fler unga tjejer än killar uppger att de "mår dåligt" därmed kan misstänkas handla om att unga tjejer helt enkelt bara låtsas mer.

Om Ström hade satsat på att få sin "genusgranskande genuspanel" att granska undersökningen i The Mirror kanske han inte hade behövt gissa vilt i ett ämne han uppenbarligen inte behärskar och där han riskerar att sprida en myt som slentrianmisstänkliggör unga tjejer med självskadebeteende.

Som tur är finns de som, till skillnad från Ström, faktiskt gör någon källkritik innan de postar. Ben Goldacre, författare till boken Bad Science och krönikör i The Guardian i samma ämne, såg också The Mirrors artikel om "fejkande" tonåringar och skrev ett no-nonsens inlägg där han dels granskade källan (Mentaline) samt skrev om problemet med att sprida osäkra myter i mycket känsliga ämnen.

"Mentaline, a young entrepreneur’s new business venture selling online webcam counselling for £50 a session. His previous PR news story was 3 weeks ago: “Teens fake mental health issues to look cool at school” was the headline in the Mirror.

This doesn’t feel like a constructive contribution to stigma, or the perception of serious mental illnesses. The figures are also spectacularly unlikely. I asked 10Yetis PR (who say they did the survey themselves) who was surveyed, what proportion of teens responded, what the basic demographics were, and so on. These seem like very serious allegations about a very sensitive issue, and good quality evidence would be nice. They have yet to answer.

Bullshit is a slippery slope. At the top is an okay charity endorsing fatuous PR nonsense as a one-off, and normalising it. At the bottom, the health correspondent of a major national newspaper is standing in a river of sewage, shouting at a million readers that teenagers are malingerers who invent serious mental health problems. All I suggest is that you should think a bit before you step onto the crest."

Ouch.

Bara kort efter att glatt och okritiskt ha spridit denna myt om deprimerade tonåringar länkade Ström okritiskt till en annan Daily Mail-artikel (som för övrigt är från 2007) i vilken den poltiskt färgade konservativa, antifeministiska brittiska tabloiden skriver ett cautionary tale-reportage om tre engelska män som varit hemmapappor och hur detta nypåfunna jämställdhetsivrande slutade i katastrof och med att de förlorade fru och barn och hus och karriär. Ingen form av studie eller annan vetenskaplig metod som visar att detta resultat är ett vanligt fenomen i jämställda familjer finns med i artikeln (faktum är att det finns forskning som visar att jämställda par skiljer sig mindre). Detta hindrade dock inte Pär Ström att glatt ställa upp och sprida myten om hur farligt det är för män att vara hemma med sina barn och att bryta mot de traditionella könsrollerna, vidare.

I ett annat blogginlägg från januari med rubriken "Kvinnor Föredrar Rik Make Framför Karriär" skriver Pär Ström om en studie gjord av sociologen Catherine Hakim: ”Kvinnor vill fortfarande gifta upp sig och föredrar naturligt män som tjänar mer än de själva, visar en ny rapport” och refererar till en artikel i brittiska skvallertidningen The Daily Mail. Eftersom Daily Mail kallar rapporten ny så gör Ström det med. Han reflekterar också över hur feminister nu "kommer tugga fradga av vrede". Även kommentarerna funderar över hur feministerna "nu kommer reagera".

Men studien är inte ny. Det är Hakims rapport, publicerad av konservativa tankesmedjan The Centre for Policy Studies, som är ny, men själva studien är gammal och vad den säger är att de 20% av de brittiska kvinnorna som ville gifta upp sig 1940 hade stigit till 38% på 90-talet. Inga män tillfrågades i studien. Då Ström tycks ha en närmast naiv tilltro till det som skrivs av Daily Mail, och helt okritiskt kopierar det artikeln säger, så får man leta på annat håll efter en kritisk granskning av rapporten:

Här skriver till exempel bloggen Echidne ett utförligt inlägg om Catherine Hakims studie:

“After carefully reading through Hakim's report, I found no new study. She links to her book published in 2000 and to a Polish paper from 2007 which is unavailable through Google. But no new study. Where did the they get that from?

Nowhere, is my guess. My second guess is that anything of this sort (good, juicy stuff about women) will pass through the most rudimentary filters many media sites might have. So now we are going to discuss work Hakim did in the 1990s as a new study!”

”From the article: By the 1990s, the percentage of women deciding to 'marry up' had climbed to 38% - with a similar pattern repeated in the rest of Europe, the US and Australia.
Let's assume that this quote is all true, for the time being. Let's then compare it to that headline: "Women want rich husbands, not careers." Notice anything odd? Thirty-eight percent is not all women, not even the majority of women, but both thisismoneyco.uk and the BBC have happily skipped to much more extreme interpretations, such as this one: "Women still want to 'marry up' and naturally choose husbands who earn more than themselves, a report suggests.”

Hon har även sedan dess gjort ytterligare ett inlägg om rapporten där hon bl.a skriver:

One example of the blinders that we all put on when it comes to gender comes from the Sunday Times article* which on the whole discusses Hakim's non-study quite well (including pointing out that it got rejected by an academic journal, probably because it's not a new study). Yet the survey data the article quotes is based on only surveying women."

Roligaste exemplen på Ströms antifeministiska mytspridning är inläggen som handlar om feministernas manshat, men som vid närmare granskning visat sig vara inget annat än gigantiska strawmen. Till exempel när Ström utan vidare ryckte ett citat helt ur sitt sammanhang för att kunna ställa frågan "Vem var det som sa att feminister absolut inte hyser något manshat?" och sedan verkade uppriktigt förvånad över kritiken han fick för detta tilltag.

Eller inlägget där han lyckades med konststycket att ta en sju år gammal, uppenbarligen ironiskt menad, debattartikel - som genom förslag som till exempel särskilda "mansfria zoner" försökte belysa hur en ensidig våldtäktsdebatt målar upp män som vandrande sexmaskiner och uppmanar kvinnor att förminska sitt handlingsutrymme - på fullständigt allvar och jämföra de som skrivit den med nazisterna, på en och samma gång.

Men ett av de mest minnesvärda inläggen när det gäller okritisk mytspridningar är nog ändå inlägget där Ström ”verkligen rekommenderar” alla att "se och sprida" de ytterst pinsamma klippen där Glenn Beck försöker - och misslyckas - att göra sig rolig på bekostnad av kvinnorna som anklagat Julian Assange för övergrepp, samt påstår att Assange är anklagad för det svenska brottet ”sex by surprise" (ett uttalande inte jättesvårt att kritiskt granska om Ström hade velat), i en tid då hoten och hatet mot dessa kvinnor bäst kan beskrivas som epic.

I sista kapitlet i sin bok skriver Ström: "Man kan fundera på hur sådana här myter uppstår och sprids, varför de gör det, och vilken inverkan de har på samhället."

Ja, visst är det något att fundera på.

"Where have you been? I've been waiting for almost half a Xanax."

2011-05-21T20:34:00.005+02:00

Ibland glömmer jag att länka till allt bra jag läser på olika feministbloggar över hela internet, allt som gör mig glad. Så här kommer ett sådant inlägg.

From The Feminist Blogroll:

För alla de som envist tycks tro att, typ, Eva-Britt Svensson = "feminismen!" och sedan vägrar förstå varför de skulle behöva komplicera ämnet något mer än så om det nu vill skriva debattinlägg om det - här är en intervju med en av de allra största!
Holly bloggar om Male Victims.
Male victims are in a uniquely tough spot. The establishment tends to make a joke out of them, question their masculinity, suspect them of being the aggressor when their abuser is female, and generally not be a big help. The feminist movement far too often takes a "sorry, not my department" attitude. And the most visible members of the men's movement are too busy yelling "BITCHES CUNTS WHORES" in their mothers' basements.
Mer från Holly! "The Pussy Supply" - allt det man alltid tänkt angående slut-shaming och victim-blaming.
The foot-shooting. It comes in two forms. The first is slut-shaming. When guys talk bad about women for sleeping with a lot of guys, they're signing away their chance of sleeping with those women themselves--and your chance as well. When a woman is laughed at or insulted for being a "slut," there's a very good chance she'll respond by having less casual sex, even if she likes the sex itself. Other women see this happening and don't let themselves have any casual sex in the first place. And when that happens, dudebros, everyone loses.

The second is rape. Some frathouses and other guy-thrown parties have such bad reputations that the "she should have known better" victim-blaming comes into play for any woman who even goes there. Imagine how many women aren't showing at up at all because of this. Imagine how many of the women who do show up won't go upstairs with you because of this.
Lisa Magnusson har läst Ströms nya bok och recenserat den i sin helhet. Missa inte!
Pär Ström presenterar en studie som visar att ensamstående kvinnor lägger mer tid på hemarbete än ensamstående män, och drar därefter den långtgående slutsatsen att det bevisar att kvinnor helt enkelt ”är mer intresserade av hemarbete än män”. Att kvinnor gör större delen av hemarbetet beror alltså på att det är en sorts biologiskt betingad hobby, fantiserar han.

"It's a joke. It relies on the homonymic relationship between 'tick' the bloodsucking arachnid and 'tic' the involuntary muscular contraction."

2011-05-19T20:44:00.028+02:00

Jag lovade mig själv att aldrig bli så här förutsägbar, men det gick åt skogen så här kommer det ändå ett blogginlägg om Ströms nya bok. Typ. Det är inte riktigt sant. Jag har nämligen inte läst boken. Så - här kommer ett blogginlägg om det enda kapitel i boken som jag läst, det som handlar om löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Fast det är inte heller sant. Vad jag faktiskt skriver om är inte Ströms bok så mycket som vilka källor Ström använder, i det enda kapitlet i boken som jag läst.

Men det är också lögn. För jag tröttnade någonstans ungefär när jag insåg att jag skulle bli tvungen att granska en läsarenkät i Wendela angående lyxfruar, och gav upp. Så vad som kommer här är alltså ett blogginlägg om de källor som Ström använder på sidorna 21-38 i det enda kapitlet i Ströms bok som jag läst. Typ.

I inledningen av kapitlet slår Ström fast att en löneskillnad mellan män och kvinnor inte behöver bero på direkt diskriminering. Vilket ju är helt sant. Förklaringar till löneskillnader som feminister ofta för fram är ju t ex att att kvinnodominerade yrken värderas lägre, och att vi lever i en kultur där män har rollen som "the breadwinner" medan kvinnor förväntas ta största ansvar för barn och hem. Det handlar om sociala konstruktioner, om de könsroller vi fostras in i, och om de förväntningar män och kvinnor möter enbart utifrån deras könstillhörighet. Det finns förstås också många feminister som hävdar direkt diskriminering, som att män i större grad väljer andra män, osv. Men det är två olika saker.

Enligt Ström är den allra viktigaste anledningen till den 15% löneskillnad som finns mellan män och kvinnor att kvinnodominerade har arbeten har lägre lön och att mansdominerade arbeten har högre lön. Jag argumentera inte emot det för han har många källor på att det är så och det låter också rimligt. Andra viktiga orsaker till löneskillnaderna är enligt Ström bland annat att män oftare är chefer, att män lägger ner mer arbetstid (kvinnor jobbar mer deltid, vabbar mer, osv) samt mäns och kvinnors har olika grad av ”uppoffringsvilja.”

Utöver dessa siffror på löneskillnaderna (eta: som jag i efterhand förstått att jag måste förtydliga att jag ser som seriösa), så har Ström dock många andra källor i sin källförteckning. De flesta av dessa källor är tidningsartiklar om olika studier, inte, märkligt nog, studierna själva. Kanske har han inte läst dem. En skrift han uppenbarligen har läst och använder sig mycket är sociologen Catherine Hakims Feminist Myths and magic medicine. (Hakim är ironiskt nog samma som bla kritiserat Sveriges jämställdhetspolitik och menar att den nordiska modellens generösa familjepolitik INTE minskat löneskillnaden mellan män och kvinnor utan bidragit till att det s.k glastaket för kvinnor t o m är lägre i Sverige än i andra länder. En åsikt man får anta att Ström inte delar.) Hakim är för övrigt konservativ, kontroversiell och eftersom Ström är helt okritisk till hennes skrift Feminist Myths kan det vara bra att länka till diverse kritiska röster från många olika håll.

När det gäller den oförklarliga löneskillnaden (den som alltså inte har att göra med typ av jobb, chefskap, uppoffringsvilja eller kortare arbetstid, osv) kommer Ström fram till att det troligtvis inte handlar om diskriminering utan snarare om vad han kallar ”attityder och förhandlingsskicklighet.” Som stöd för detta hänvisar han till en amerikansk bok som heter Women Don’t Ask. Boken, som är från 2003, har uppskattats av många feministsidor över hela nätet så att se den i Ströms bok var lite förvånande. På hemsidan beskrivs boken så här: "It teaches all of us how to recognize the ways in which our institutions, child-rearing practices, and unspoken assumptions perpetuate inequalities - inequalities that are not only fundamentally unfair but also inefficient and economically unsound." I boken visar alltså författarna hur sociala konventioner gör kvinnor sämre på att se sin egen kompetens och att förhandla sin egen lön än män. I korthet, män uppmuntras och uppfostras till att hävda sin kompetens i högre grad än kvinnor gör.

Um. Det låter liksom inte som en bok Ström skulle hänvisa till. Men okej.

Eftersom det är en av bara två studien Ström hänvisar till när det gäller mäns och kvinnors förhandlingslägen får man anta att han läst boken och håller med om dess slutsatser (den andra källan angående att kvinnor är sämre på att förhandla kallas bara för "andra studier säger" och källhänvisningen är inte till någon av dessa studier utan till Catherine Hakims rapport som i sin tur tydligen hänvisar till dem - var de ovanligt svåra att hitta eller nåt, alla dessa studier han vägrar läsa och referera till direkt?)

Nu vet vi alltså litegrann om varför kvinnor har lägre lön. Än så länge har jag ingen direkt jätteavvikande åsikt än vad de källor Ström valt säger. Detta faktum gjorde mig, för att uttrycka sig milt, lite förvånad.

Men trots att kvinnor alltså är sämre på att uppoffra sin tid, välja rätt yrken och löneförhandla ökar kvinnors genomsnittslöner, vilket Ström också tar upp. Hans analys är att denna trend kommer fortsätta, bl a eftersom kvinnor idag utbildar sig mer än män, vilket ju är helt korrekt. Han skriver "Kommer kvinnornas lön att öka så mycket att lönegapet snart blir inverterat, vilket innebär att kvinnor tjänar mer än män? Många tecken finns på det." Sedan hänvisar han genast till några källor som ger en bild av att många tecken inte tycks tyda på det. Bzzhuh?

Först visar han på statistik från Storbritannien (ja, det ser ut i texten som att han hänvisar till studien publicerat av Office of National Statistics men om man kollar källförteckningen har han tydligen bara läst en Daily Mail-artikel om studien – igen, gick den inte att hitta?) Daily Mail-artikeln konstaterar i alla fall att bland kvinnor under 30 och utan barn har löneskillnaden ”vänt” så att 20-någonting kvinnor nu tjänar 2% mer än 20-någonting män. Men i artikel framgår det också att när kvinnorna blir över 30 och skaffar barn tjänar de mindre än jämnåriga män igen (för att männen inte påverkas i lika hög grad av att skaffa barn?). Löneskillnaderna när det gäller kvinnor i 40-årsålder har visserligen minskat, men de tjänar fortfarande mindre än männen.

Ström viftar dock bort det och menar att trenden för 20-någonting barnlösa kvinnor inom kort kommer spänna över alla åldersgrupper. Han skriver: "För hela åldersspannet 20-40 år rör det sig alltså om en kraftig pågående omsvängning av lönebalansen mellan könen till kvinnornas fördel (en omsvängning som förmodligen fortsätter)."

Exakt varför Ström baserat på dessa källor tror att det inom en snar framtid inte kommer vara hindrande i karriären för kvinnor att ”göra valet” att skaffa barn går inte att uttyda i texten. Kommer jämställdhetsarbetet gå så långt att kön då är irrelevant för vem som tar huvudansvaret för barnen? För isåfall faller ju hela hans egen teori om att kvinnor ”väljer” att vara hemma mer av naturliga, biologiska orsaker.

Efter Daily Mail-artikeln använder han ett långt citat ur en artikel i tidningen Time om hur unga kvinnor i storstäder idag tjänar mer än jämnåriga män. Ett stycke ur artikeln som han dock valde att inte citera var det här: "Here's the slightly deflating caveat: this reverse gender gap, as it's known, applies only to unmarried, childless women under 30 who live in cities. The rest of working women — even those of the same age, but who are married or don't live in a major metropolitan area — are still on the less scenic side of the wage divide."

När det gäller att kvinnor skulle ha svårare att göra karriär anser Ström: "Det finns ett antal naturliga faktorer som bidrar till att män genomsnittligt sett kommer längre i karriären än kvinnor. Ingen av de faktorerna har något med diskriminering eller kvinnofientliga värderingar att göra. I grund och botten handlar det om olikheter i könens egna val och deras sätt att vara." Han menar biologiska skillnader. Samt "fria val", baserade på biologiska skillnader.

Enligt Ström är några av dessa viktiga olikheter på könens "sätt att vara" att män är 1, mer tävlingsinriktade, 2, mer riskbenägna, 3, bättre på att fokusera hela sin uppmärksamhet på en uppgift i taget.

För att stödja denna teori använder Ström bland annat Hakims skrift där hon t ex säger att kvinnor dras till jobb som kräver mindre arbetstid och går att samordna med familjeliv. Direkt därefter hänvisar han till en studie av Institute of Leadership and Managment, som har kommit fram till att "kvinnor har betydligt lägre karriärambition än män och betydligt lägre självförtroende." (Källhänvisning är en Daily Mail-artikel om rapporten och inte rapporten själv, och hans enda citat är en översättning ur Daily Mail-artikeln, så man får anta att han helt enkelt inte läst rapporten. Den går dock att läsa här. Gör det.)

Ström citerar i sin bok vad Penny de Valk, ILMs chef, sagt till Daily Mail angående rapporten och kvinnors låga självförtroende. Det verkar dock som om en politiskt färgad tidning inte alltid ger hela bilden (anteckna nu, Pär), för om man läser t ex Guardians intervju med henne låter det så här:

"Penny de Valk, the institute's chief executive, said the pressure on many women to combine childcare with career aspirations was "part of the cocktail". If large organisations wanted to nurture the talent of their best female employees, they needed to start challenging some of the unwritten rules of what senior management roles looked like.

"It's not that women are risk-averse; younger women in particular are incredibly ambitious around entrepreneurial activity. Yet we can see that a promotion path within a large organisation is almost seen as riskier for them, on a personal basis, than going out and setting up their own venture," she said. "Companies have to think about how they can nurture that ambition. The only way is to hold chairmen and chief executives responsible. Good governance is good governance and it shouldn't be gender-specific.""

Och även om Ström alltså inte hänvisar till själva rapporten så kan man om man läser den se ILM sammanfatta sina resultat med följande ord:

"To stop talented women opting out of leadership careers, we need to get away from the male breadwinner career model and make senior leadership roles more appealing to people with family demands. Career advancement should reflect skills and capabilities,with less emphasis on time served.Flexible working, job and career sharing and work-life balance policies have an important part to play.

Recruitment practices also need to evolve if we are to break the cycle of business as usual. Recruitment consultants should be encouraged to widen the net and identify a balance of candidates of both sexes for board level vacancies. At the same time, senior leaders should push themselves to take more risks when recruiting, by focusing on talent and potential over experience (länk) ."

Utöver de resultat Ström - jag menar Daily Mail - redogör för visar ILM-rapporten för övrigt att 42% av de svarande kvinnorna hade tagit ut föräldraledighet jämfört med 9% av männen samt att de kvinnliga cheferna i mycket högre grad än männen avstått från att alls skaffa barn pga de negativa konsekvenserna för deras karriär. Intressant är också att ILMs studie visar att kvinnor i högre grad än männen är villiga att starta egna företag. Vilket rimmar lite illa med teori att kvinnor dras till jobb med kortare arbetstid. Korta arbetsdagar brukar väl inte associeras med egenföretagande?

Ström hänvisar sedan till en annan artikel om en studie, men inte till studien, den här gången i ScienceDaily. Ström skriver: "Forskning vid University of Chicago46 visar att kvinnor är betydligt mindre intresserade än män av jobb där lönen sätts baserat på individuell konkurrens. ”När lönepotentialen huvudsakligen berodde på konkurrens var män 94 procent mer benägna att söka jobbet än kvinnor”, säger John List, professor i ekonomi." Och han tillägger: "Det måste rimligen innebära en mindre benägenhet att hårdsatsa på karriären, efter denna präglas av just stenhård konkurrens och prestationsberoende inkomst."

John List säger visserligen allt detta, men om man läser artikeln som Ström hänvisar till säger han också att en komponent i denna olikhet i konkurrensinriktning är att kvinnor och män uppfostras olika: "socialization of women and men may play a factor in the gender differences in the way men and women respond to pay incentives based on competition. Boys receive more encouragement growing up to be competitive, particularly in sports, while girls frequently are encouraged to be more cooperative, he said."

Dessutom visar studien, vilket Ström inte nämner, att kvinnor var mer mindre benägna att söka tävlingsinriktade jobb om den lokala lönenivån var hög, men om den lokala lönenivån var låg minskade skillnaden mellan män och kvinnor att söka tävlingsbaserade jobb: "For example in Houston, where the local wage was $10, women actually showed slightly MORE interest in applying to jobs with a competitive pay structure than men."

Ström refererar också till en studie, förlåt, en artikel om en studie, av makarna Correll som visar att kvinnor i de akademiska fälten inte är utsatta för någon direkt könsdiskriminering, utan att det är andra orsaker som gör att män når längre inom akademia. Vad Ström inte nämner men som man bland annat kan läsa här är att forskarnas slutsats är: "It's not discrimination in these areas, but rather, differences in resources attributable to career and family-related choices that set women back in STEM (science, technology, engineering and math) fields."

Det lägre antalet kvinnliga forskare inom dessa områden handlar alltså inte enligt forskarna om direkt diskriminering utan om om karriär-och familjerelaterade "val". Så länge valen är fria och kvinnorna är nöjda med dem tycker forskarna inte det finns något problem (och vem kan argumentera mot det?). Men om valen är bundna av andra faktorer och kvinnorna är missnöjda med vad detta innebär, så behöver förändringar ske:

"”Fertility decisions are key because the tenure system has strong disincentives for women to have children -- a factor in why more women in academia are childless than men. Implementation of "flexible options" to enhance work-family balance may help to increase the numbers of women in STEM fields, the researchers say.”

As long as women make the choice and "are satisfied with the outcomes, then we have no problem," they write in the paper. "However, to the extent that these choices are constrained by biology and/or society, and women are dissatisfied with the outcomes, or women's talent is not actualized, then we most emphatically have a problem." The solution will only be possible if society focuses on changing the women's non-optimal choices and addressing unique challenges faced by female STEM scientists with children, the researchers say (länk)."

Den akademiska världens organisation och strukturer avskräcker kvinnor från att skaffa barn och de som till slut ändå gör det byter inriktning. Samma problem drabbar inte män som skaffar barn - och kvinnor inom de akademiska fälten är också barnlösa i högre grad än deras manliga kolleger. Vad forskarna säger att universiteten behöver göra är att bli mer flexibla så att de svårigheter som möter just kvinnliga forskare försvinner.

Sen orkade jag inte leta i fler källor. Nästa av Ströms källor att tackla är nämligen en läsarundersökning (headdesk) i Aftonbladets Wendela (HEADDESK) där man ställt frågan om kvinnor skulle vilja bli försörjda av sina män om det var möjligt (samma fråga verkar inte ha ställts till männen, i alla fall finns inget resultat redovisat) och kommit fram till att en majoritet av de läsare som svarat (urvalet är alltså, folk som klickar på läsarundersökningar i Wendela) nog typ jättegärna skulle vilja ha "en man som ger LYX”. Och där, kände jag, gick min gräns för ikväll. Jag får fortsätta någon annan gång. eller också bestämmer jag att resten av kapitlet bara är källhänvisningar som säger exakt det som Ström verkar tro att de gör.

Huruvida man delar Ströms teorier om mäns och kvinnors lika karriärmöjligheter och fria "val" verkar till sist ändå hänga på huruvida man ser olikheter mellan "hur könen är" som biologiska eller sociala. Att det finns både biologiska och sociala skillnader är väl vi alla rörande överens om, men vilka som är vad verkar vara det centrala när det gäller hur man sen ställer sig. Vad är arv och vad är miljö? Vad är "fria val" och vad är val vi gör på grund av normer som finns i samhället och de könsroller som vi fostras in i?

Ströms egna slutord i kapitlet är: "För att sammanfatta: Det finns inga hinder i karriären som särskilt drabbar kvinnor. Karriären är en tuff utslagningsprocess för båda kön. Glastaket finns inte. Påståendet ”Kvinnor har svårare att göra karriär” är en myt. Med alla andra faktorer lika är kvinnligt kön istället en fördel i karriären idag."

Um? Är det verkligen vad de källor han hänvisar till visar? Åtminstone några av dem verkade i alla fall säga att de könsroller vi fostras in i spelar roll för våra karriärsval och karriärmöjligheter, samt att kvinnor för första gången på vissa håll tjänar mer än jämnåriga män - så länge de är under 30 år och barnlösa.

"Smurfette doesn't fuck."

2011-05-08T18:47:00.009+02:00

I need distraction and so I'm having some thoughts on the next season of Sherlock. They're in bullet points. Because bullet points make everything look professional and structured, even when they aren't.

SPOILERS SPOILERS SPOILERS SPOILERS SPOILERS!

So they have declared the next three episodes of Sherlock to be based on, in order; Scandal in Bohemia, which means Irene Adler, Hound of Baskervilles, which I am very much looking forward to, and The Final Problem, which of course is the infamous one where Sherlock seems to be killed by Moriarty, but is later revealed to have been faking his own death and travelling around the world with the help of Mycroft.
This news makes me both nervous and happy.

What makes me nervous is this: Irene Adler might mean that there will be some kind of romance plot, snooze, yawn. I like my Sherlock asexual and married to his work and interrupting John's dates because what on earth could possibly be the point of them, thank you very much. Another thing that makes me nervous is that they have declared Moffat will write the Scandal one and Gatiss the Baskervilles one which means the last and probably most nervewracking one (how much you wanna bet on John watching Sherlock fall being that season's cliffhanger?) will be written by the guy who did the amazingly dull and completely out-of-character second episode in the first season. I mean, it still surprises me every time I hear myself utter the words "You should really watch Sherlock, it's one of the best three-part series ever. Oh, but you can skip the whole second part."

What makes me happy is this: 1, We'll get a genuine horror-episode, yay. And 2, Andrew Scott will be back. Yes, I know he's a deranged criminal mastermind, but he's also super-fucking cute.
It's being filmed right now. The first season was filmed during what has later been named London's mini-iceage. This season however is filmed in the very pleasant month of May, which is exciting because if the first season managed to capture a bitingly dreary London so beautifully ("fetishizing modern London the way period Sherlock versions fetishized Victorian London" as Gatiss put it) it'll be interesting to see what they can do with a bloomy, lively, bushy-tailed, spring-time London. Even though I will miss that gorgeous coat.

And now about the solution to last season's cliffhanger. Hopefully they won't make it too implausible. Unsurprisingly, I have thoughts on this too.

Possible alternatives for cliffhanger solution:

Moriarty changes his mind (yes, again) and lets them go. It's plausible only because there really hasn't been anything stopping him from killing them up until now. Yes, Sherlock has a gun pointed at Moriarty's head, but it's not like any of Moriarty's dozen snipers couldn't have just shot him humiliatingly in the back anytime they wanted.
Sherlock shoots the bomb but it doesn't go off. Could be plausible. Moriarty could be just playing one of his games and the idea that he would put himself that near to a real bomb does seem rather strange.
Sherlock shoots the bomb and it goes off and Sherlock and John throw themselves in the pool and survive by being under water as a bomb that has been seen taking out a building explodes three metres away from them. Let's call this the Um, seriously? alternative.
Mycroft and his people rescue them. More or less likely.
Deus ex machina. The Doctor arrives in the Tardis and lands on top of Moriarty. A bit less likely.

(Actually good fanvid(!). Frames fit lyric, beat impeccable. Could easily be an official trailer.)

"So it's possible you'd come up the rear?"

2011-05-06T20:20:00.004+02:00

More Rules I Have Been Told I Have To Follow:

I am to keep regularly in touch with my parents to let them know I'm fine and not any of the following: Severly depressed, starving, living amongst garbage.
Throwing Barack Obama at them on Facebook does not count as "keeping in touch".
I can bring home a boy, girl, or anything in between and my parents will never disapprove, but anyone right of Gustav Fridolin or left of Lars Ohly and there'll be the obligatory Are You Sure This Is Not Just A Phase question.
It's always just a phase.
When applying for jobs online it's very tempting to numb the soulcrushing pain with alcohol. This is a Bad Idea.
In fact, if you were to look up the phrase "bad idea" in a dictionary there would be a picture of me writing "I think you should hire me because I'm bored at my current job and I once spent a whole afternoon listing all the synonyms for masturbation that I could think of" with one hand while holding an empty glass of wine with the other.
I have a duty to blog more because sometimes my friends are bored at work too and reading blogs is a good distraction and I'm the only one who has one.
Posting a blurry photo of two guys making out is not considered as "blogging" and will also not be considered fulfilling this duty.
Because it's blurry. And, well, there are no words attached to it.
What I will do with all my blurry photos of guys making out if I can't use them as blog posts is not really anyone else's problem, is it?

"Don't you dare use party as a verb in my shop."

2011-04-22T15:38:00.013+02:00

Det bästa Monty Python gjort är en TV-debatt angående Life of Brian, där de kom pålästa och med respekt för ämnet och möttes av två nedlåtande biskopar. Anledningen att debatten är så bra TV är för att de lyckades argumentera väl i ett provocerande ämne and bring the funny. Ni vet, antitesen till Dan Park.

Det bästa Dylan Moran gjort är Monster och det bästa i den är följande bit. "Shut UP, this song is all about MEEE" har varit min favoritfras - och motto - i flera år nu.

Den bästa scenen i The West Wing - och det ABSOLUT svåraste valet av de tre i det här inlägget - är Marion Cotesworth-Haye of Marblehead.

"Gimme love, gimme love, don't go, gimme love, gimme gimme love"

2011-04-16T16:52:00.025+02:00

1.
En mening som lyder att man ”inte ska acceptera ett inre eller ett tyst medgivande” får Nanok Bie att ropa SAMLAGSKONTRAKT!!! på Aftonbladets debattsida, samt förkunna Slutet för hederliga gamla uttryck som ”halva inne” och ”tjata in den”.

Jag har inga bestämda åsikter om hur lagen borde utformas. Men det är svårt att inte i den här debatten notera att idén att utgå från att människor letar samtycke - inte motstånd - hos den andra personen innan de har sex med dem tydligen anses medföra stora problem för mänskligheten och för det (hetero)sexuella samspelet. Men självklart letar majoriteten av vuxna män och kvinnor efter i alla fall någon liten form av hint om att personen de ska ha sex med faktiskt vill ha sex. Eller anser samtyckesmotståndarna att samhället istället borde ta avstamp utifrån idén att män är djur? Så många i den här debatten tycks ju göra det.

Artikeln beskriver också en anekdot där en kvinna - naturligtvis, ingen får ju tro att artikelförfattaren inte står på KVINNORNAS sida bara för att han argumenterar för att just en kvinnas nej inte ska respekteras som ett nej och bör fortsätta att inte respekteras även i framtiden - ville ha passionerat sex, och därför sa till mannen hon gick hem med att hon inte ville ha sex med honom. Eh.

Detta fenomen är artikelförfattaren uppenbarligen helt beredd att till varje pris bevara. Att just detta "spel" tvingar män att ta sig igenom en snårig skog av "nej, nej, absolut inte!" innan de äntligen lyckas "tjata in den," är tydligen helt oviktigt, bara kvinnan som vill bli tagen med storm inte ska behöva medge att hon vill det.

(Andra inlägg om debattartikeln finns här och här.)

2.
Nyheten om en grekisk teori att svenska kvinnor åker ner och har massa frivilligt sex med män för att sedan anmäla dem för våldtäkt och håva in skadeståndspengar - efter spridning av vad som visat sig vara helt felaktiga rykten, inte helt ovanligt när det gäller anklagelser om våldtäkt - gav oss såväl ett effektiv exempel på rape-shaming som på vanlig, hederlig slut-shaming, dvs det tröttsamma fenomenet att kritisera kvinnor för att göra precis det män gör, samt påminde oss om att det är ett fenomen som man stöter på från obskyra Internetforum ända upp till "toppdiplomater".

Speciellt talande är förstås alla förmaningstalen som dök upp i kommentarerna till artiklarna - kommentarer där män myndigt talade om för oss kvinnor att vi minsann ”legat oss till” vårt dåliga rykte utomlands och borde betänka detta nästa gång vi åker på semester. För enda anledningen att svenska män inte har samma slamprykten beror naturligtvis på att de beter sig som rodnande oskulder när de åker utomlands, allihopa.

3.
Snarlikt fenomenet slut-shaming är fenomenet "kvinnor som har sex efter att ha blivit bjudna på en drink = prostitution" (possibly because of berries in a forest!), en populär teori på vissa delar av Internet och väl illustrerat i till exempel den här fåniga serien i Pelle Billings blogg. För "alla kvinnor är egentligen horor" skämt slutar ju liksom aldrig vara hysteriskt roliga. Inte ens efter 2 miljoner versioner av dem, samt lika många gravallvarliga förklaringar om hur detta är ett nedärvt beteende hos alla världens horo- jag menar kvinnor.

"Is wine-throwing something that even gets you on a reality show?"

2011-04-12T20:40:00.003+02:00

10 Rules I Have Been Told I Have To Follow

All ideas along the line of "I'm so bored, maybe I should sign up for a Newsmill account so I can make comments" are always to be firmly, resolutely ignored.
I am not allowed to send people random Genusnytt-links just because I need to vent my frustration, without a warning of what said links might contain.
The warning should be in big, red, block letters.
The "right" time to share my amateur haiku poems with my twitter feed is "never".
I will consider stop referring to L as the twin’s flatmate, as he is clearly not just her “flatmate.”
On that note, I will accept that getting engaged after 14 years can not accurately be regarded as “moving too fast”.
I am not allowed to react to everything that L and the twin say to each other that can be considered romantic by making vomit-sounds and/or muttering “gross!”
Shaving accidents in the shower that lead to huge, crusty, blotchy scabs are not appropriate camera-phone moments.
Under no circumstances am I allowed to send above photos to @anxin or @talulajo in high resolution.
I am also not to send them any photos that can be categorized as Things I Found On The Floor Under The Bathtub or Does This Weird Skin-Thing Look Normal To You? or Do You Think One Of My Nipples Looks Bigger Than The Other In This Picture?

"He's thrown a kettle over a pub, what have you done?"

2011-04-09T18:09:00.011+02:00

"The people you work with are just people you were thrown together with. Y'know, you don't know them, it wasn't your choice. And yet you spend more time with them than you do your friends or your family. But probably all you've got in common is the fact that you walk around on the same bit of carpet."

--Tim Canterbury, The Office

The Office is the show I wish I had written. And now that it's been done and nothing can ever top it, ever, I'm a bit like, what's the point?

I think The Office is the best show. The best. It's so, so good even the shot of the Slough roundabout in the opening credit is genius. This is a show so obviously written by two people who knew exactly what they wanted to do and did it and then were done with it and went on to do other things, leaving the only 14 episodes that were ever made to sit there as an example of what true inspiration looks like. In addition to being very, very funny, the show also somehow manages to capture exactly what working in an English office is like, right down to the gray fitted carpet, the unergonomic desks, the wine-y lunch celebrations, and the christmas office Secret Santa.

Another thing about The Office is that it's not about what it seems to be about. It seems to be a show about an office, but it's really about human nature. It seems to be a show about portraying really dislikable characters for the viewers to hate on, but you never really end up hating them. It seems to be a show about a horrible boss called David Brent, but it's really about the romantic relationship between Tim and Dawn.

In the special features Ricky Gervais and Steven Merchant both admit that for them the show was never about the David Brent character, it was always about the Tim and Dawn relationship. It was also the TV relationship that took the nation by storm, which is a feat considering that Tim and Dawn barely touch each other for 14 episodes. When the Christmas Special - the most hysterically anticipated TV special ever - was shown a year after the last episode had aired and Tim and Dawn finally kissed, people were cheering out their joy in pubs all across the country.

There is of course a reasons why this particular relationship became one of the biggest of its time. There's this scene, in the last episode of the last season, when Tim takes Dawn into a room and closes the door and takes off his microphone and everything just goes quiet. For a long, long time. And even I, who's not exactly big on TV romance, find myself clutching the sofa cushion and forgetting how to breathe, something usually only Pride & Prejudice can reduce me to.

I think one of the reasons so many women fell in love with the Tim character and so many people rooted for the relationship to happen is because Tim is just a genuinely Nice Guy. Gervais and Merchant may not be great at writing female parts, that much is pretty obvious, but, man, do they know how to write male characters. Tim, despite being pretty lazy and still living with his parents at 30 and taking great joy in tormenting his colleague, is simply just a very decent human being. He treats the women he has a romantic interest in - Dawn and Rachel - as good friends. He never participates in the kind of planning and objectifying Gareth does when he fancies a woman (and looks mostly appalled at the way Gareth will instantly demean and slut-shame her if she turns him down). He doesn't fight, even when provoked, even when provoked and drinking. And all of it adds up to Very, Very Attractive.

The show makes it so clear to us that Lee is the wrong guy for Dawn and that Tim is the right guy for her and it's a bit unsubtle and we know we're being manipulated but it doesn't matter. It doesn't matter because after 14 episodes all we want is for them to kiss; kiss and then move in together in a dreary flat in some depressing part of Slough and keep working unfulfilling jobs to pay the rent, and just be extraordinarily happy. I can't remember any other TV couple that has made me feel the same way. I certainly didn't care this much when Ross and Rachel ended up together.

It's completely impossible to choose your favourite episode of The Office and even more impossible to choose your favourite scene from it. But if I had to pick a scene it would be the one in episode 12 where Brent begs to not be made redundant, because it's so sharply painful, and the scene in the Christmas Special where he tells Chris Finch to fuck off, because that's everyone's favourite and why would I be different?

"Do I attract you, do I repulse you with my queasy smile? Am I too dirty, am I too flirty, do I like what you like?"

2011-04-03T18:56:00.007+02:00

Det har funnits tillfällen i mitt liv då jag har varit spectacularly crazy. Alltså långt, långt utanför alldeles vanlig, ordinary everyday crazy, ni vet, räkna-antal-gånger-du-tar-på-dörrhandtaget-innan-du-öppnar-det, tvätta-händerna-tills-de-blöder, ett par tvångstankar här, några ritualer-för-att-förhindra-att-världen-går-under där, kolla spisen om och om igen, fundera på att ta med strykjärnet till jobbet för att vara säker på att sladden är urdragen, osv osv.

Senast det hände var sommaren 2005.

Jag tror folk som träffar mig idag, folk som vet att jag lever med kronisk depression och som vet att jag haft ett par djupa depressiva perioder under åren varav den djupaste hittills var sommaren 2005 i London, ändå inte förstår riktigt hur illa det faktiskt var. Eller kanske snarare hur nära det var. För det var det.

Sommaren 2005 hade jag varit utan mina antidepressiva i ungefär tre månader. Intressant att påpeka är att om man blir deprimerad igen inom tre månader efter att man satt ut medicinen så anses det i allmänhet att man får tillbaka samma depression. Blir man deprimerad efter att mer tid har förflutit sedan man upphörde med de antidepressiva så räknas det som en ny depression. Inget av detta brydde jag mig dock det minsta om vid den här tidpunkten. Jag hade varit utan mina antidepressiva i nästan tre månader, och jag var frisk!

Det var som ett slag i huvudet när den återkom, depressionen. Så beskrev jag det redan då, och så beskriver jag det fortfarande idag. Jag föll ihop - bokstavligt talat - från en dag till en annan, och blev liggande.

Ett annat sätt man skulle kunna beskriva depressionen är som ett monster. Ett ursinnigt monster som hålls i schack men som ibland slipper ur sina kedjor och med vrålande kraft bryter sig ut ur sitt fängelse någonstans långt, långt bak i huvudet där man förvarar det.

Ingen av dessa liknelser stämmer förstås. Depression är inget monster. Depressionen är bara sig självt. Den är bara exakt det den är. En kemisk process som har satts ur spel, signalsubstanser som slutat föra nervimpulser mellan hjärnans receptorer, iallafall på det vis de är tänkta att göra. Eller nåt. Det är väldigt teoretiskt alltihop. Det enda man egentligen vet om depression är att när man ger en deprimerad person medicin som hämmar ett alltför snabbt återupptag av vissa specifika signalsubstanser (i mitt fall en kombination av substanserna serotonin och noradrenalin, sk SNRI-preparat) så blir de, i väldigt många fall, bra. Men detsamma gäller en snabb elchock genom hjärnan, antingen omedvetet genom ett epileptiskt anfall eller medvetet genom elektrokonvulsivbehandling. Och i inget av fallen vet man fortfarande exakt hur.

Utan några medicinska ämneskunskaper så måste jag ändå säga att depression, överfört till den praktiska praktiken, känns ungefär precis så som teorin beskriver den. En djup depression känns på ett alldeles distinkt vis. Så här skulle jag beskriva det: Det känns som om man i hela sitt liv har gått runt med en slöja över ögonen som har hindrat en att se verkligheten för vad den är, djupt meningslös, och plötsligt har någon lyft på slöjan. Alternativet att låta slöjan falla på plats igen, tanken att man på något vis skulle kunna återinträda i världen och sitt gamla liv igen, existerar inte. En djup depression gör också ont. Faktum är att det gör så ont att man kommer på sig själv med att rulla ihop sig till en liten boll i sängen i ett försök att inte gå sönder. Om man skulle sticka en kniv genom ena armen, om man skulle trasa sönder skinn och muskler och ben, så skulle det fortfarande inte kunna penetrera den smärta som själva depressionen är. Så känns det. Och, slutligen, så känns en djup depressionen som en grå, seg, klibbig sörja, som om huvudet är fullt av klisterväv där alla ens tankar och känslor fastnar för att istället omvandlas till någonting annat. Vilket i teorin alltså är precis vad de gör.

Sommaren 2005 hade London ett par veckors värmebölja. Man hade just vunnit värdskapet om Olympiska Spelen mot den gamla fienden Frankrike och 52 personer hade dött i sprängningarna vid Liverpool Street, King's Cross, Edgware Road och Tavistock Square. Själv befann jag mig i the twin's lägenhet, på hennes soffa, där jag skulle tillbringa ungefär fyra veckor med att stirra i taket och säga adjö till mitt gamla liv. Anledningen att jag vet att det var ovanligt varmt var för att jag hela tiden hade fönstret öppet och även om jag inte tittade ut så hörde jag människor gå omkring utanför på dagarna och svettas, och på nätterna hörde jag tystnaden och kände den första svala fläkten i rummet på hela dygnet.

Jag låg vaken och tittade i taket och väntade på att the twin, som spenderade nätterna bredvid mig på soffan, skulle vakna så att jag kunde - ja, vad då? Berätta för henne vad som måste vara för hundrade gången hur jag inte orkade, att jag inte trodde jag skulle klara en dag till, att det kändes som om den konstanta strömmen av tårar rev upp djupa fåror i kinderna. Inget av det var ju någonting som hon inte redan visste. Jag grät ju hela morgonen medan hon gjorde sig ordning för jobbet och hjälplöst försökte få mig att äta något och gav mig en lugnande som jag motvilligt svalde ned, varpå jag noterade att hon alltid gömde tablettburken bakom några böcker, innan hon till sist gick hemifrån. Sedan grät jag mig igenom resten av dagen. Och sedan var det dags för en ny natt.

Nu efteråt kan jag, hur bisarrt det än låter, se vilken tur jag hade. Jag hade visserligen slutat med min antidepressiva medicin några månader innan men jag hade gjort det utan att prata med min läkare och i något ögonblick av klarsynthet hade jag packat ned en förpackning av medicinen, som jag fortfarande fick utskriven, i resväskan. En förpackning räcker i precis fyra veckor. Så fort jag blev dålig, och det gick verkligen fort, började jag med medicinen igen. Och tillsammans med mina föräldrar kom the twin överens om en plan, en plan som bestod i att hitta något sätt att hålla mig uppe tills medicinen helt enkelt började verka, något som brukar ta mellan två till sex veckor. För mig tog det fyra.

Jag antar att ett annat alternativ de hade var att helt enkelt åka till sjukhuset. Någon del av mig var klar nog att gripa tag i den möjligheten. Ett mantra jag upprepade för mig själv om och om igen under den här sommaren var att om det blev bara lite värre, om jag kände att jag sjönk bara lite till, så skulle jag be the twin ta mig till ett sjukhus där de kunde de ge mig nån spruta för att sova. Och sen skulle jag helt enkelt stanna där.

Sommaren 2005 lärde jag mig att vara rädd för min depression. Innan dess var jag mest intresserad av att älta vilken misslyckad människa jag var som var tvungen att äta antidepressiv medicin när alla andra ju verkade klara sina liv utan och bla bla bla. Sommaren 2005 fick mig att förstå att av vilken anledning man än har drabbats av depression så måste man fortfarande lära sig hantera den. Jag började gå till en psykiater. Jag försökte lära mig vilka signaler som betydde att jag kunde vara på väg in i en depressiv period. Jag slutade läsa självhjälptips och lyssna på amatörpsykologer och jag började tala om för min närmsta omgivning hur jag mådde och såg till att det fanns människor som direkt skulle uppmärksamma om jag blev dålig igen. Jag bestämde mig för att den här sjukdomen inte skulle ta mig enbart för att jag vägrat ta den på tillräckligt stort allvar.

Jag har också efter sommaren 2005 lagt en strikt family only policy på min depression. Som tur var har jag (vilket jag vet, efter att ha hängt några år på depressionsforum, verkligen inte gäller alla deprimerade) en förstående familj som jag kan vända mig till. För jag vet också att om jag skulle välja att lägga just den här specifika bördan på mina närmsta vänner - vilket de skulle försöka axla eftersom de är mina vänner, men inte skulle kunna göra eftersom ingen kan det - så kommer jag att förbruka dem. Vi förbrukar nämligen människor, vi deprimerade. Och ibland måste vi förstå det. Att det inte är deras fel. Men också att det inte är vårt fel heller. Det tillhör sjukdomen. Det tillhör det här monstret som inte bara slukar energi från oss som drabbats, utan även från de som måste spendera de långa, varma nätterna bredvid oss på soffan.

"I got rid of all my Colin Firth movies in case they consider them erotica."

2011-03-26T13:20:00.012+01:00

När man inte har tid att skriva själv kan man låta andra göra det! From My Feminist Blog Roll post. Denna gång enbart manliga skribenter.

Like any other high school but without bullies
Mark McCormack

Ögonbrynshöjande men intressant artikel i The Good Men Project om engelska tonårskillar och anti-homofobisk pojkkultur. Den som känner till fler och framför allt större studier i ämnet får gärna länka mig dit. Läs även kommentarerna (visserligen inkluderar de ett par av de vanliga Mansrättsaktivist-argumenten av typen "But girls sleep with bullies! Why are we discussing boys when it's all the girls' fault???" men du kan bara hoppa över dem).

Ur artikeln:

"The key to understanding the change in masculine behaviors of the young men is their attitudes toward homosexuality. Quite simply, the heterosexual students at Standard High espoused pro-gay attitudes. This is something I document in detail in my forthcoming book, The Declining Significance of Homophobia. Here, I show that these boys, as well as male students in two other schools, intellectually supported gay rights and maintained friendships with openly gay peers. They did not use homophobic language and condemned the overt expression of homophobia. What I want to focus on in the rest of this essay, however, is how this inclusive school environment influences how popularity is determined."

Dragon Age Writer On Characters’ Bisexuality
John Walker

På BioWares forum anklagades spelet Dragon Age II för att inte tänka på sina manliga heterosexuella fans. Ja, du läste rätt. Här hittar man facepalm-argument som "Its ridiculous that I even have to use a term like Straight Male Gamer, when in the past I would only have to say fans" och "The fact that a “No Homosexuality” option, which could have been easily implemented, is omitted just proves my point". Men en av spelets writers, David Geider, gav sig överraskande nog in i diskussionen och gav dessutom ett no-nonsense, kick-ass reply som jag inte kan låta bli att citera ur:

"I would question anyone deciding they speak for “the straight male gamer” just as much as someone claiming they speak for “all RPG fans”, “all female fans” or even “all gay fans”. You don’t. If you wish to express your personal desires, then do so. I have no doubt that any opinion expressed on these forums is shared by many others, but since none of them have elected a spokesperson you’re better off not trying to be one. If your attempt is to convince BioWare developers, I can tell you that you do in fact make your opinion less convincing by doing so.

And if there is any doubt why such an opinion might be met with hostility, it has to do with privilege. You can write it off as “political correctness” if you wish, but the truth is that privilege always lies with the majority. They’re so used to being catered to that they see the lack of catering as an imbalance. They don’t see anything wrong with having things set up to suit them, what’s everyone’s fuss all about?"

[...]

"Romances are never one-size-fits-all, and even for those who don’t mind the sexuality issue there’s no guarantee they’ll find a character they even want to romance. That’s why romances are optional content. It’s such a personal issue that we’ll never be able to please everyone. The very best we can do is give everyone a little bit of choice, and that’s what we tried here.And the person who says that the only way to please them is to restrict options for others is, if you ask me, the one who deserves it least."

Kick. Ass.

"I'm a little stoned right now"
Gregory Sherl

"I want to stop sanitizing my hands after I wash them. I want to not be able to tell you everything my hands touched today.
I want to not think about Elizabeth’s past. I want to hold her. I want that to be enough.
I am trying so fucking hard."

A week is a lifetime
Gregory Sherl

"Everyone on TV is getting married. Three brides are judging each other’s weddings; the winning bride gets a free honeymoon with her groom.
Elizabeth and I were going to take a cruise. We were going to fuck and eat so much chocolate and lobster and then fuck some more.
On TV someone says, I keep remembering the laughs we had.
Fuck TV."

Och slutligen

(Glee's gay kiss reaction.)

"She sees my good deeds and she kisses me windy"

2011-03-21T19:39:00.007+01:00

"One of the more high-level charges frequently brought against feminism is "you want men and women to be the same!" [...] Well...yeah. I do want men and women to be the same. But that doesn't mean I want people to be the same. If men and women were the same, there would still be tall and short people, shy and flamboyant people, cold and nurturing people, people who want to do it on the first date and people who’re waiting for a ring, people who work as nurses and people who work as pilots, people who wear short skirts in the winter and people who wear long sweaters in the summer, people in pink and blue and red and black and purple. They just wouldn’t have it decided for them randomly at birth."

Från det här inlägget i fina bloggen The Pervocracy (via alltid lika fantastiska Sex Is Not The Enemy).

"Right now, he's probably buying her some fruity little drink 'cause she can't shoot whiskey"

2011-03-09T20:21:00.011+01:00

"MRAs commenting on this site and elsewhere around the Internet interpret the most radical feminists as speaking for women and governments the world over. No one, for example, takes Valerie Solanis, author of the satirical SCUM Manifesto, quite as seriously—with the possible exception of Andy Warhol, for a split second, in 1968—as men’s rights activists."

By way of my feminist blogroll, this time feministing.com, I found The Good Men Project. It's an online magazine about gender and men and masculinity and it's really interesting (read this story by a single man who became a single father by adopting) and they give 25% of their profit to organizations that help at-risk boys.

Their new issue is about MRAs*. And it's well worth a read.

(*MRAs = Men's Rights Activists. Comes in some variety but are mostly strongly antifeminist and very angry and, even though they don't generally care too much about distinguishing between the well-documented different strands of feminism, have largely pitted themeselves against what we call second wave feminism - which MRAs claim rule the western world and everyone in it. Where the MRAs most differ from today's third wave feminism is the way they celebrate "essential" masculinity and seem to think that the effort to dismantle the traditional gender roles is the third wave feminists way of conducting a "war against boys and men." Eh.)

Note: Not all antifeminists are MRAs and not all men's movements are antifeminist.

Here are three links to some of the articles on the MRAs. For some reason I tended to lean towards the ones that were pro-feminist - shocking, I know! - but they do let MRAs, such as Paul Elam, speak and I will let you find those on your own.

Meet the Men's Rights Movement by Henry Belanger.

"Once dismissed as the looniest and fringiest of the lunatic fringe, men’s rights groups have “gone mainstream” (Salon) and become “frighteningly effective” (Slate), influencing family law and domestic violence legislation, and imposing their views on our national conversations around gender and a host of other social issues.

[....]

Initially, I wrote these people off as insane. It was difficult for me to imagine how anyone could believe they were systematically oppressed by women. Put off by second-wave feminism? OK, I get that. Fed up with political correctness? Though this strikes me as very 1994, I know and love men who still feel that way, so sure, I get that too. But under the thumb of the Great Feminist Oppressors? That’s just hard to take seriously.

But to understand MRAs, their fury, and their almost pathological certainty, you have to understand their definition of the word feminism. MRAs believe Western culture is feminist culture, and that culture, whatever you call it, is oppressive toward men. Thus a feminist is anyone they don’t agree with, regardless of gender. And that’s pretty much everyone.

[....]

Last week, when Paul Elam launched his A Voice for Men Radio podcast, he put it this way:

"Let’s be clear—this show is not and never will be about the hateful bashing of women, and to be clearer, we’re going to often speak harshly of men … [But] our current gender zeitgeist is one that has promoted and enabled such a degree of female narcissism and entitlement that it has now produced two generations of women that are for the most part, shallow, self-serving wastes of human existence—parasites—semi-human black holes that suck resources and goodwill out of men and squander them on the mindless pursuit of vanity. Is this all women? No, of course not."
Not all women are semi-human, just most—and even if you don’t identify as female, you still may be complicit in maintaining the status quo."

Dismantling the Men's Rights Movement by David Futrelle.

"Men’s rights activists aren’t much like any other activists I’ve ever run across. For one thing, for supposed activists they are almost completely inactive. Sure, they complain endlessly about things they see as terrible injustices against men. They just don’t do anything about them. While some of those who consider themselves fathers’ rights activists—a slightly different breed from your garden-variety MRAs—try to influence laws and legislatures, MRAs do little more than cultivate their resentments.

MRAs complain about (and dramatically overstate the number of) false rape accusations [....] MRAs, meanwhile, are quick to raise the issue prison rape (which mostly affects men) whenever rape is being discussed, but generally only to score rhetorical points; very few MRAs seem to even be aware there is an established national organization, Just Detention, devoted to fighting prison rape.

Others see themselves as besieged by women dressing slutty. One would-be patriarch complained on a forum promoting patriarchy that “dressing provocatively and then suppressing male urges is an assault on men’s sexuality.” By “suppressing male urges” he essentially means not having sex with any man who lusts after her.

[...]

And that’s a pity, because—if you set aside the misogyny of so many of those in it—the Men’s Rights Movement does actually raise some legitimate issues. Male victims of domestic violence really do deserve shelters and sympathy. The epidemic of prison rape deserves to be taken seriously, instead of simply providing an easy punchline to crude jokes. MRAs raise real concerns about the effects of circumcision. But they’re not likely to make any headway on any of these issues if they keep doing what they’re doing."

The solution to MRA problems? More feminism by Amanda Marcotte

"When you believe that we live in a female-dominated world where straight men are the most oppressed class, it tends to make you wrong about pretty much everything. Wrong about the little things, like labeling every woman who displeases them a “feminist,” even if she does something highly traditional, like demands that men pay for every date. And wrong about big things, like writing off high rates of domestic violence and rape as matters of women lying, when all reputable sources agree that there’s simply a lot of violence against women.

They’re so wrong about everything, they’re wrong even when they’re right. Some of their observations of the world correspond with reality, but when they attempt to analyze it through the “blame feminism” lens, they get all turned around. Usually what annoys them stems not from feminism, but from sexism, especially when it comes to inflexible gender roles. Ironically, then, the solution to the problems they manage to correctly identify is … more feminism. I pulled together a sampling of examples to show how this works."

And then she proceeded to do just that.

"Because I believe life is for the living! I believe in taking risks and biting off more than you can chew! And also, people were yelling and I got confused about the rules."

2011-02-27T19:24:00.008+01:00

Våren 2008 bestämde jag mig för att dricka bort min depression. Jag bestämde att om alla andra dricker tills de knappt verkar komma ihåg vilka de är längre, så kan väl jag också göra det. Jag hungrade efter glömska. Det jag glömde att ta med i beräkningen var naturligtvis att jag till skillnad från "alla andra" var deprimerad, även om jag höll depressionen i schack med mina antidepressiva. Jag glömde också bort hur trött jag var. Hur fullständigt utmattad jag hade känt mig under en lång tid. Needless to say så blev det snabbt ett problem, min starka längtan efter glömska, mycket snabbt. Att använda alkohol för att försöka bota sin ångest kan nämligen aldrig bli något annat än ett problem. För hur mycket är för mycket att dricka när man försöker att inte förlora förståndet?

Ingen äter antidepressiva för att det är "inne". Folk förstår det, va? Alltså förutom alla okunniga besserwissrar som skriver krönikor av typen "unga idag äter antidepressiva som om de tror att det är onormalt att känna sig stressad och orolig, att vara nedstämd är faktiskt en del av livet - faktiskt!" Men generellt sett förstår människor att man inte äter antidepressiva för att det är trendigt, eller hur? Däremot märker jag att det finns många andra myter om varför man tar s.k. lyckopiller. Den absolut vanligaste typen av kommentar angående antidepressiva som jag hör är att det är en "enkel lösning" på ett mycket mer komplicerat problem, att människor helt enkelt väljer den enklaste utvägen genom att ta piller "istället för att ta itu med sig själva".

Här är de vanligaste biverkningarna man får av antidepressiva läkemedel: Illamående. Huvudvärk. Yrsel. Svettningar. Hjärtklappningar. Kräkningar. Minskad sexlust. Minskad orgasmförmåga. Viktuppgång. Handskakningar. Muntorrhet. Sömnstörning. Förhöjd suicidalrisk (!). En känsla av "avskärmning". Efter tio år har jag fortfarande kvar följande: handskakningar, svettningar, sömnstörning, viktförändring, minskad sexlust.

Vad antidepressiva rent konkret gör är att de får en att orka med de små sakerna. Att ta sig upp ur sängen på morgonen. Att välja ut vad man ska ta på sig den dagen. Att koka en kopp te. Att bestämma vad man ska köpa till middagsmat, istället för att bli stående som fastvuxen i mataffären i en halvtimme innan man går därifrån utan att ha handlat något. Att stoppa det konstanta flödet av tårar.

Att det totalt skrivs ut för mycket antidepressiva läkemedel idag är en annan vanlig kommentar. Sanningen är att det antagligen skrivs ut för lite antidepressiva läkemedel idag. Folk som skulle behöva hjälp får eller söker den fortfarande inte.

Nu är jag ju inte helt verklighetsfrånvänd. Jag vet att vi lever i en tid då folk får Zoloft utskrivna efter ett enda läkarbesök när de egentligen inte behöver det. Jag vet att människor som går till vårdcentralen med diffusa symptom blir tillfrågade vad de själva tror det är för fel på dem. Så ska det naturligtvis inte vara. Man ska alltid få en riktig diagnos samt uttömma alla andra behandlingsmöjligheter innan man börjar med medicinsk behandling mot depression. Men nu lever vi i den verkliga verkligheten och en allmänläkare är ingen expert på psykiska sjukdomar. Däremot vet de att deprimerade människor som inte får behandling är i rikszonen att ta livet av sig. De vet att djup depression är en farlig sjukdom med ibland dödlig utgång.

Jag vet en person. Hon skär sig när ångesten blir för svår att hantera. Hon vaknar ibland med så kraftig ångest på mornarna att hon alltid har ett rakblad liggande på nattduksbordet för att slippa de tre plågsamma minuterna det annars skulle ta henne att stappla in i badrummet.

Jag vet en person. Han visste inte varför han inte kunde sova, varför han inte kunde sluta spendera dagarna med att gå runt, runt, runt i staden där han bodde i ett studentrum, ibland i timmar utan uppehåll. En dag var han hemma hos en kompis föräldrar när hans blick föll på en burk med lugnande tabletter som stod gömd i ett skåp inne på toaletten. Han berättade att han aldrig känt sig så lugn som när han öppnade burken och räknade hur många piller det fanns i den. Minst tre gånger räknade han tabletterna. Först när han såg sig själv i spegeln svälja ned dem - allihop - förstod han att det måste vara något som var fel.

Därför att alkoholen lindrar. Därför att alkoholen, till skillnad från folks uppmaningar att "försök att inte tänka så negativt" i alla fall gör något.

Därför att smärtan efter rakbladet gör att du kan andas igen.

Därför att tabletterna ger dig tillbaka kontrollen.

Vi självmedicinerar allihop, alla vi som lever med kronisk depression och ångest. Det är inget konstigt, utan snarare vad vi förväntas göra. Det mest mänskliga som finns är att göra allt man kan för att försöka hålla sin ångest borta. Jag har under åren lärt mig en miljon sätt att distrahera mig själv från de farliga, giftiga tankarna. En miljon sätt och ändå kommer jag ibland till en punkt där inga av dem fungerar.

Det tog några månader, sedan gav jag upp försöket att dricka bort min livströtthet. Från och med dess räknar jag: Varje glas vin jag dricker, varje dag, varje vecka. Allt starkare än vin är off the table. Jag dricker aldrig mer än exakt så mycket som man kan dricka varje vecka utan att det anses vara beroendeframkallande. Jag gör detta trots att jag inte har, och aldrig har haft, något fysiskt begär efter alkohol någon gång i mitt liv. Men det är inte så man mäter beroende. Det är inte mängden som räknas. För en deprimerad person mäts problem alltid i anledningen till att man gör något, inte i hur mycket. Alla sätt man har för att hålla den tunga, gråa melankolin borta riskerar alltid att bli ett problem i sig. Varje lösning riskerar alltid att bli en form av beroende. För hur mycket är för mycket när man försöker hitta en anledning att fortsätta leva?

Det finns ingen anledning för mig att sluta använda alkoholen så som även en majoritet av svenska folket gör: för ett ögonblicks sinnesro. För att skingra de jobbiga tankarna för en kort stund. Man ska vara snäll mot sig själv, och deprimerade personer är experter på att vara hårda mot sig själva, att ställa fullständigt orimliga krav. Det är en del av sjukdomsbilden. Men eftersom jag en period i livet drack för att slippa känna min ångest så kommer jag aldrig kunna ha ett helt avslappnat förhållande till alkohol. Eftersom jag en gång i livet använde alkoholen för att hålla min depression i schack, kommer jag alltid vara i riskzonen att göra det igen. Därför måste jag räkna varje glas. Därför måste jag alltid ha strikta regler för mitt drickande. Om inte jag kan ha kontroll, vem skulle då ha det?

Självmedicinering kan aldrig göra det som riktig, professionell, medicinsk behandling gör. Jag skulle kunna ge upp mina former av självmedicinering och ändå hitta ett sätt att hantera livet, men jag är inte så säker på att jag skulle kunna hantera livet utan antidepressiva. För även om det är de stora frågorna, liv och död, mening och meningslöshet, som depression kretsar kring och som inga antidepressiva i världen kan ge en svar på, så är det de små sakerna som är vad som till slut knäcker en. Det är oförmågan att bestämma sig för vad man ska köpa till middagsmat som är det som gör att man inte orkar längre. Det är tårarna av utmattning efter en dag av att bara ha sovit. Det är den alldeles fysiska smärtan i varje steg. Det är därför vi tar piller istället för att "ta itu med oss själva". För att tårarna aldrig verkar ta slut.

Alkoholen har alltid varit och är fortfarande ett av mina sätt att skingra tankarna. Fördelen är att det är lätt att få tag i och att vi lever i ett land där det snarare är mer misstänksamt att inte dricka så fort det erbjuds möjlighet. Nackdelen är att det är beroendeframkallande och att alkohol, vilket alla som någon gång druckit vet, gör en ännu mer nedstämd efter att den inledande euforin avtagit. Att dricka alkohol samtidigt som man äter antidepressiva är litegrann som att ta först ett piller i ett syfte och sedan ett annat piller i ett helt motverkande syfte.

Men ibland måste man ha något som inte bara hjälper en att gå upp på mornarna. Ibland måste man ha ut mer än att bara hålla sig ovanför ytan. Ibland måste man få blunda och känna ens blod långsamt värmas upp, känna bara mjuka känslor och tänka bara suddiga, skimrande tankar.

"What does it take to turn you on, now he has gone"

2011-02-19T17:20:00.014+01:00

John: That was ridiculous. That was the most ridiculous thing I've ever done.
Sherlock: And you invaded Afghanistan.

So here is my third - and last - write-up of BBC's Sherlock. And there's only one episode left to do, which is the unaired pilot.

(SHERLOCK SPOILERS! SO MANY SPOILERS!)

The unaired pilot is basically the same as the first episode except everything's different. Although most of the lines are the same, the scenes are not. Actually, it's different enough that I don't think I would have gotten into the show had the pilot been the one to air. For one thing, the pilot is only 60 minutes long and it really, truly brings home what the 3x90-minutes format does for a show like this. Sherlock is a fantastic, fantastic character but watching him do his thing for a full-length series would be kinda tedious. However, in the format of a 90-minutes three-part miniseries, it works like a fucking charm.

Watching the unaired pilot is like watching the actors do everything a second time (or, more accurately, for the first time) only slightly less sure about each other - in the aired episodes there's a chemistry between the two main actors which is missing in the pilot - and with some poignant scenes and lines cut for length. Comparing the pilot to the first episode there’s no comparison. In the 90-minute version the writers have managed to really do what they meant to do in the pilot, just with the added benefit of having already done it once and on top of that having an extra half hour to flesh out on.

Notable differences between the pilot and the first episode is that Sherlock’s and John’s flat looks completely different, the cabbie drugs Sherlock instead of daring him into coming with him - with some additional Sherlock-was a-drug-addict references - and there's no Mycroft! Which is a huge loss because we love Mycroft and the brilliant, funny, 38th-most-influential-gay-person-in-the-UK, Sherlock-fanboy who plays him. And who also happens to be one of the show's two writers.

Lestrade: Because Sherlock Holmes is a great man. And I think one day, if we're very, very lucky, he might even be a good one.

Here's why the pilot doesn't work: It concentrates on the case and, although important, the show hangs an awful lot on the viewers’ feelings towards the Sherlock character with all his pretty seriously flawed flaws. Which is where the first episode manages to get us, and the pilot doesn't. There are some key moments in the first episode which nicely illustrate how significant those extra 30 minutes are for Sherlock.

One example of this is the absolutely wonderful scene in the first episode, but missing in the pilot, where Sherlock is using his skills to figure out why the victim scratched the name of her stillborn daughter into the floor and John suggests that the killer somehow used the fact that the victim’s daughter died to get to her, whereupon Sherlock sneers “That was ages ago! Why would she still be upset?”

This is followed by a pointed silence and a look between Lestrade and John, Lestrade of course being completely aware of this inability of Sherlock to comprehend basic human emotions and obviously trying to suss out if John gets it too, or if he will have to enlighten the man. Because you get why this would be rather important information for John to have if he's gonna assist Sherlock in hunting down killers, that this is the flipside to being a genius and John's hero, this side that can’t understand that someone could still care about a child that died because it was a long time ago.

The scene also nicely explains why I like Lestrade. Lestrade, unlike his subordinates, obviously sees the tremendous value Sherlock has and the rest of the time seems to have found a way of dealing with his less functional sides. Sherlock: “You treat me as a child”. Lestrade: “I’m dealing with a child”.

There's a second during the silence after his outburst where Sherlock looks almost embarrassed, or at least like he is perfectly aware of the fact that he – once again – has said or done something that normal people would never ever say or do. And it's sad. You get this glimpse of how growing up as Sherlock Holmes might have been like – being completely aware of his dysfunction but having no way to hide it from people, at least not for too long. I'm just gonna take a shot here and guess that this is the difference between Sherlock and this show's version of Mycroft. Where Mycroft has obviously found a way to not be seen as a freak by everyone around him, Sherlock hasn't. Or won't. Or whatever the reason behind it happens to be.

Obviously never being able to fit in (one must wonder how much coke he had to do to get through even half of Uni. Or did they eventually just stick him in a class where he had to read and write everything in Hebrew, just to keep his mind somewhat occupied from all the idiots of the world?) and never being able to keep people listening to what he has to say except when they have no other choice, Sherlock has created this life and this job for himself where everything is work and the rest is, well, the rest is "transport." While Mycroft embraces public life and went into politics (which in the Holmes family means “now controls the world”) Sherlock isolates himself in a flat with only his experiments, his boredom-slash-depression and a skull for company. And that's what's so relatable about such an unrelatable character as Sherlock. Which is, of course, how they did it. How they got us. Kudos for that, show.

So. Yes. That was that. Now there's only 6-7 months until the next episodes. At best. Now there's just one more thing I wanna add, which is to explain why I got into this show in the first place.

I was a starving woman, and Sherlock delivered.

One reason I rarely get into TV-shows nowadays is because I'm, well, done. Not to try and sound too melodramatic but I’m so completely done with the boy-meets-girl plotlines where they turn out to be clandestinely attracted to each other and then things get in the way of their Twuv Wuv and keeps the audience on the edge of their seats will they or won’t they end up together and then they do, or don't, and then the show tells us exactly how we're supposed to feel about it and then it's over. It’s not heterophobia. It’s because I have already seen it, I've seen it a hundred million times in a hundred million different versions, and the suggestiveness and the undertones are always the same, and I am done.

It's not like Sherlock is the greatest show ever. I mean, it's a good show, brilliantly written and acted, but it's not the best thing that's happened to television since it was invented or anything like that. But there’s only so many times you can see the same story and the same kind of characters displayed on screen, no matter how well carried out, until you've had enough. At least Sherlock made me curious. And curious is good. Curious is everything.

"Oh! You meant spectacularly ignorant in a nice way."

2011-02-13T20:54:00.020+01:00

More Sherlock. (First part is here.) WARNING: here there be monsters! and SPOILERS!

John: “So, you don't do...anything?”
Sherlock: "Everything else is transport."

(Scene from the unaired pilot, Sherlock explaining to John why he doesn't seem to sleep with either boys or girls)

So after the first two episodes I went and did a bit of research on the show and it amused me that they couldn't do a lot of shots in the actual Baker Street since the show is set in a modern world where everything is exactly the same as it is today except, of course, that the Sherlock Holmes books were never published, and that street just had too much Sherlock memoribilia on it. Heh.

Anyway. The third episode.

Sherlock: "You read his blog?"
Lestrade: "'Course I read his blog, we all do! Do you really not know that the earth goes around the sun?"

For someone like me, who has no knowledge of the original books, this show is not about the cases. It's about the characters. The writers have managed to fill the episodes - apart for the second one, but that one also wasn't written by either Moffat or Gatiss - with enough character fodder that it takes more than one viewing to catch it all (no, seriously. You have to watch it more than once. And you can't watch it with subtitles either - you'll just miss far too much if you're gonna spend your time reading instead of looking at what goes on onscreen.) And that kind of writing in television is sadly not something you can just take for granted. In far too many shows what you have to look for is the subtext, the things that are not shown on screen, in order to make the characters interesting. This is not that kind of show.

One of the things I like about the show is that while it's a show exclusively about men it's not a very, well, manly show. Even though the character of Sherlock has many stereotypically "masculine" traits, he's not exactly Tom Selleck. Testosteronely speaking, it's not what you might expect from a standard crime show. Instead it focuses on the relationship aspect, and on what is going on inside the characters' heads, which I appreciate, and what we end up with is a soft-spoken, smartly-not-to-mention-expensively dressed antihero who has zero interest in girls, has at least one diagnosis right out of DSM-V and who is, on top of all that, some sort of antisocial super-geek. The show's second main character is a former soldier, but one who suffers from PTSD and has his own therapist. John, unlike Sherlock, is clearly interested in women, but the writers still made a point of leaving the viewers guessing about John by having Sherlock - a man who can tell all your secrets by the way you tie your shoelaces - take one look at John in the first episode and assume he is both gay and interested in him.

And then we have the arch nemesis of the show, also known as Moriarty, also known as a Vivienne Westwood's biggest fan.

John: "So why is he doing this then? Playing this game with you? Do you think he wants to be caught?"
Sherlock: "I think he wants to be distracted."
John: "Well, I hope you'll be very happy together."

The third episode has a few main plotlines in it. The first one, as with the two previous episodes, is about the Sherlock/John relationship. In The Great Game the writers keep having the same kind of fun with the assumption people have about Sherlock and John being a couple as they did in the first two episodes, but all in all it's not really an issue to any of the characters or to the show itself if people think they are more than just friends. Why the writers' keep playing up to it is simply a nod to the fact that this version is set in the 21st century London and today when two men move in together, the assumption that they might be a couple is not a very dramatic one for people to make.

What the show very obviously is trying to explore, is the nature of this very strangely formed bond between two very different people who both, in their own way, really, really need each other. John is going crazy from being too safe and Sherlock is going crazy because no one gets him and nobody is interested in hearing his view of the world except when they can catch a criminal by doing so. When John shows up he immediately starts stroking Sherlock's ego. He finds Sherlock's skills brilliant rather than repulsive, and he openly tells him so. And maybe that really is what starts the whole thing, how he managed the unlikely feat of worming his way into Sherlock's...I'm not gonna say heart but, you know. "Every genius needs an audience."

Cabbie: "Still the addict. But this... this is what you're really addicted to. You do anything, anything at all, to stop being bored."

This line, even though being from the first episode, is this episode's second main plotline. Sherlock is a man bored with the world. He's also a dangerous man, which nearly every other character has deemed fit to inform John of at one point, and there's no telling what he'll do if pushed too far. Of course, John knows this, and it bothers him a lot and he tells Sherlock that it bothers him a lot. Because John and Sherlock are very similar in that they both really, really enjoy the cases and the highs from hunting criminals. Where they differ is the fact that John like any normal person cares about the actual human lives involved, whereas Sherlock doesn't.

That is, he doesn't until we get to the end of this episode. It's the Scene, the Moment, that the episode and the whole show has been moving towards from the very first screenframe. What will happen to Sherlock the first time he has to deal with a threat that is emotional instead of intellectual? And, well, I wasn't disappointed.

And, like I've said before, it's a good thing John is on this show. If he wasn't there would be nothing really likable about Sherlock except the fact that he solves crime, because the show has made it very clear that were it not for a few small variables our so-called protagonist could just as well have been using his skills the same way Moriarty does. After this episode, we now know that one of those variables is John.

I also did a recap-as-I-was-watching reactions of this episode:

Episode 103 The Great Game

The episode starts. Sherlock is a callous jerk. We knew this already.

Yes, Sherlock, of course you have to delete some things from your mind if you're gonna keep so much other stuff in there. What is the point of knowing about useless things such as world politics and heliocentricism?

Mycroft and Sherlock staring at John is disturbing. Somehow you get the feeling that John is the pawn in some sort of childish brother-game of power. Hmm., actually, that's kinda hot.

Why are they making Molly’s boyfriend so obviously attracted to Sherlock? I mean, you could see it from space. My dog could see it. It makes Sherlock’s conclusion about him being gay pretty unimpressive.

Speaking of, I don't really get Molly's crush on Sherlock. Yes, he's esthetically attractive and all that jazz, but he's also an uncaring sociopath who looks down on everyone around him with the exception of John, and doesn't try to hide it. Molly just doesn't seem dumb enough to like Sherlock.

I have to say, this episode is really quite nervewracking. *bites nails*

Okay, I spotted the whole Sherlock-is-being-callously-unconcerned-about-all-the-hostages-until-it’s-John-when-we-suddenly-get-to-see-him-care-oh-so-much-nawwww coming from the first moment of the first episode of this show.

Have to say, did NOT see that coming. The scene with Molly's "gay" boyfriend make more sense now. Someone with more brains than me probably guessed it was Moriarty from the start.

Okay, so the last 20 minutes of this episodes were just really Good TV. Seeing how the whole episode was about how uncaring Sherlock is about other people, I was sure it was gonna be a game of spot-the-tiny-but-significant-signs-that-Sherlock-does-feel-distress-when-John-is-in-danger, but no. He just kind of...lost it, didn't he? Huh.

CLIFFHANGER!

Okay, so the next episodes in the miniseries won’t be aired until late 2011. With my attention span the risk that I won’t be interested by that point is pretty high. I so rarely get into TV shows nowadays so why is BBC doing this to me?

"This is how you get your kicks, isn't it? You risk your life to prove you're clever."

2011-02-07T20:54:00.007+01:00

John: "You have a girlfriend?"
Sherlock: "Girls are not really my area."
John: "Oh...so do you have a boyfriend? Which is fine."
Sherlock: "I know it's fine."

--BBC's Sherlock

(WARNING! THIS POST CONTAINS SPOILERS FOR BBC'S SHERLOCK!)

I decided to watch and recap BBC’s miniseries Sherlock. I will explain why in a minute.

Oh, but before I start, you should keep in mind that my only knowledge of the original Sherlock Holmes books consist of never having read them, various popcultural references over the years, and what I have deduced from watching the 2009 Robert Downey Jr movie and House. I have, in other words, very little knowledge of the real Sherlock Holmes-verse and so I’ll be mostly oblivious to any references to the books while watching this series.

Now, my reasons for being interested in BBC’s miniseries Sherlock despite not having read the books are: The Sherlock Holmes character, the fact that it’s set in modern London (I think I can see the twin’s flat at one point!), and last but not least the fact that the actor Mr Benedict Cumbersome? Cumberpatch? happen to be hot as fucking anything.

And he doesn't photograph well so I advice you just watch the show.

Sherlock: I'm not a psychopath, I'm a highly functioning sociopath. Do your research.

So the thing I like about the character of Sherlock is that he’s a very very smart, very very bored, living-inside-his-own-head consultant detective with an antisocial personality disorder who’s in a relationship with his work (which he does for free or more accurately for fun) and the man he shares a flat with.

I find Sherlock, well, relatable. No, I’m not highly functioning sociopath or super-smart and I can’t manipulate everyone around me as I please and I don’t find hideous crimes exhilarating, but Sherlock’s extreme boredom with a world he is very disconnected from and how he handles that is what drew me to this series in the first place. Boredom with life is a form of depression, even if not in a clinical sense, and Sherlock’s way of dealing with it is interesting, especially considering he doesn’t fuck and that he doesn’t do drugs in this version. He gets off on murders and serial killers and crime investigations because with no sex and no drugs it's what he has to fight the boredom with. Yes, it's sad, but it's also a reason to follow this show.

Another thing is that as much as Sherlock and John gets mistaken for a couple on the show, Sherlock is most likely asexual. Asexual characters appeal to me. They're intriguing, because everything else on TV is in some form or another about sex. (Asexual characters like Sherlock or, say, Sheldon from The Big Bang Theory, can still be in a relationship. Which they both are, by the way.) And all this together makes for a potentially interesting character development, which already sets Sherlock MILES apart from most other shows about young-ish people on TV, and when a show like that come across you kinda sorta have to at least give it a chance. So I am.

John: "We can't giggle, it's a crime scene."

The Sherlock character is the show for me - just like Dean is the show for me when it comes to Supernatural. Like Sam in Supernatural, John’s character is too ordinary to hold any real interest to me, but that’s probably not the plan either. Because just like the pivotal Sam/Dean relationship in Supernatural, in this show the character of John is there to be in a relationship with Sherlock because the show needs for Sherlock to have a relationship. It needs him to care about one other human being, if nothing else just so he can have scenes where he’s threatened or where he's emotional, and also so he’s not completely unlikable. John’s obviously also there to be Sherlock’s moral conscience, his connection to the world, and to be someone the viewers can relate to, but he doesn’t seem extremely important to the show itself. I think in the books Watson’s there to record everything Holmes says and does (isn't he, Sherlock Holmes-people?) and filter it for the reader, but in this version he doesn’t seem to have the same kind of importance. What John does have is loyalty. He's a loyal person in a relationship with a highly functioning dysfunctional. Can't wait to see this one play itself out.

Okay, so, to the recaps. So far SVT has only shown the first two episodes.

Anyone who’s read my Supernatural recaps know the drill. Recapping-as-I'm-watching.

Episode 101 A Study In Pink

In almost the first scene of the series we see Martin Freeman in a bathrob with a cup of tea. Yeah. That wasn't on purpose at all.

Oh, hello Sherlock. You'll be the main character of this show and I'll be the slightly horny viewer over here, yes? Also, no pipe?

I like Molly. I get Molly.

That coat is gorgeous, Sherlock.

I like the nice landlady who wants to assure them she thinks it's completely fine if Sherlock and John only need the one bedroom. I get the nice landlady who wants to assure them she thinks it's completely fine if Sherlock and John only need the one bedroom.

Okay. They've reached the crime scene and here comes the first reference to John being Sherlock's pet. But not the last, I assume.

He's clean? Finally kicked that coke habit, did he?

Though the writers do imply a pretty serious nicotine addiction being controlled with a row of nicotine patches. Which would explain the lack of pipes.

So Sherlock just solved the crime, ensured no one else would be killed, and then he throws all that away and gets into the cab because he was dared to? Okay. Yeah. That's either depression or obsession. One or the other.

Considering how Sherlock didn’t give us a long, detailed explanation of exactly how he deducted which pill is the deadly one and which isn’t, he probably doesn't have a clue.

Oh. Oh, I just got it! Mycroft "is the Government". And he's Sherlock's brother. His...big brother, perhaps?

Episode 102 The Blind Banker

OK. This ep was pretty boring and it bored me so I don't really have that much to say about it.

Except that despite that I'm still really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really, really looking forward to the third one.

"And we crawl and we crawl and we crawl"

2011-02-05T21:31:00.013+01:00

Denna veckan har det skrattats.

Vi har skrattat åt en fånig debattartikel om traditionell kvinnlighet och kvinnlig klädsel som är det fånigaste av alla fåniga debattartiklar som nånsin fånat. Tur då för blodtrycket att Agnes Arpi skrev ett svar.
Daily Mails kommentarer har skrattat åt en manlig expedit som stämt sin arbetsgivare efter att chefen talat om för honom att han borde vara ”smickrad” över att bli tafsad på av en kvinnlig kollega, eftersom i Daily Mails läsares värld är tafsande det roligaste man kan vara med om och varför skulle någon – särskilt en man – tycka illa om det, öh, ta det som en komplimang, typ, vem skulle inte ääälska att bli sextrakasserad av en kvinnlig kollega, liksom? Fast det ska väl i ärlighetens namn tilläggas att några av kommentarerna inte så mycket ägnade sig åt att skratta åt mannen som att håna oss feminister och gleefully ropa "haha, what does it feel like NOW" av ingen synbar anledning eller rationell orsak som jag kan utröna.

Vi andra, vi som inte såg det roliga i att människor fortfarande inte förstått att nej, honey, man inte kan göra precis vad man har lust med mot en person som är tvingad att vara i närheten av en eftersom det är hans/hennes fucking jobb att vara det, hade lättare att hålla oss för skratt, även om det var heartwarming att se att en man som blir tafsad på på jobbet möter exakt samma respons som en kvinna gör om att han borde ta det som en komplimang och om hur ZOMG ORÄTTVIST det är att ett beteende som är helt accepterat ute på krogen inte anses vara precis lika okej på en arbetsplats, waah waah! Fast jag saknar argumentet som kvinnor brukar möta om hur det minsann hade varit skillnad om den som blev trakasserad hade varit intresserad av den som trakasserade, då hade de minsann inte anmält OMG SO UNFAIR! *not. enough. headdesk. in. the. world*

Tur då för blodtrycket att även feministbloggarna skrivit om fallet, där tonfallet i kommentarerna är helt annorlunda.
Slutligen har vi även skrattat åt UR denna vecka. Eller snarare åt deras "genustest", först länkad av Pelle Billing, sedan här av SvDs ledarblogg och här av Gustav Almestad, även om skrattet emellanåt fastnade lite i halsen.

Till exempel får man i UR:s genustest genus-minuspoäng om man väljer Britney Spears som kvinnlig förebild. Usch och fy säger UR då, för tio år sedan sjöng hon ju en låt med titeln "I'm a slave 4 U" och så gör man INTE, menar UR. Nevermind att hon även rakade av sig håret och kysste Madonna och framstår mer som en verklig människa av kött och blod än Christina Aguilera och alla medverkande i High School Musical gör tillsammans.

Britney-basharna på UR anser även att Arnold Schwarzenegger är en Dålig manlig förebild (och att det fortfarande är 1992) trots att Trinity från Matrix anses vara en Bra kvinnlig förebild, eftersom hon "slåss snyggt". What, and ze Terminator DOESN'T?

Vidare tycker UR att Johnny Depp är en Bra manlig förebild eftersom han ”kan vara på alla sätt”. HOW IS THIS TEST FOR REALZ?

Slutligen hackar Britney-och-Terminator-basharna på UR på drottning Marie-Antoinette som de beskriver som "puckad" för att - håll i er - visa för testtagarna att "BÅDE män och kvinnor faktiskt kan vara puckade." Tja. Om man känner ett starkt behov av att påminna om något sådant i slutet av ett genomgånget genustest, så ska man nog fundera på vad man hållit på med innan.

Allt det här gör mig ledsen för jag gillar verkligen UR och speciellt deras sexsajt.

"Yes I've been black, but when I come back you'll know know know"

2011-01-28T11:07:00.009+01:00

Engelska tabloiden Daily Mirror publicerar en undersökning om att unga som säger att de mår dåligt ofta "fejkar" sin psykiska ohälsa. Artikeln plockades även upp av bl.a Aftonbladet. Och Pär Ström.

Ström tog inte helt förvånande slutsatsen ytterligare ett steg längre och annonserade att han tror att det specifikt rör sig om unga tjejer som fejkar, inte killar, och att rapporter i media om hur fler unga tjejer än killar uppger att de "mår dåligt" därmed kan misstänkas handla om att unga tjejer helt enkelt bara låtsas mer. (Det är ju tur att Ström poängterar att det är just unga tjejer och inte unga killar som ofta fejkar så att han inte behöver framstå som inkonsekvent nästa gång han i sin blogg vill ge röst åt en ung killes egna berättelse om, säg, hur dåligt den svenska skolan får killar att må.)

Om Pär Ström hade satsat på att få sin granskande genuspanel att granska undersökningen i The Mirror kanske han inte hade behövt gissa vilt i ett ämne han uppenbarligen inte behärskar och där han riskerar att grundlöst slentrianmisstänkliggöra unga tjejer med självskadebeteende.

Tur då att andra granskar saker innan de skriver om dem. Ben Goldacre, Bad Science-krönikor i Guardian som även driver en blogg i samma tema, såg också Daily Mirrors rubrik om fejkande tonåringar och skrev även han ett inlägg om det.

Först beskriver han Mentaline, som själva undersökningen kommer ifrån, och därefter har han några relevanta frågor:

This year Blue Monday has been promoted by Mentaline, a young entrepreneur’s new business venture selling online webcam counselling for £50 a session. His previous PR news story was 3 weeks ago: “Teens fake mental health issues to look cool at school” was the headline in the Mirror.

“MENTAL illness is the latest fashion accessory for teenagers, a survey revealed today”, they explain. “Youngsters are faking serious conditions… 34% admitted lying about having a mental illness in the past.” They even have a list of the “top five phantom problems” that teenagers pretend to have: “Eating disorders – 22%. Self-harming – 17%. Addiction – 13%. Depression – 12%. Bipolar disorder– 9%”.

This doesn’t feel like a constructive contribution to stigma, or the perception of serious mental illnesses. The figures are also spectacularly unlikely. I asked 10Yetis PR (who say they did the survey themselves) who was surveyed, what proportion of teens responded, what the basic demographics were, and so on. These seem like very serious allegations about a very sensitive issue, and good quality evidence would be nice. They have yet to answer.

Han fortsätter sen att i no-nonsens ord beskriva problemet med att framföra osäkra påstående i mycket känsliga ämnen:

Meanwhile the piece in the Mirror ends with entrepreneur Jesper Buch castigating teenagers over their supposed bad behaviour for which his PR company cannot even be bothered to concoct decent evidence. “Many young people are too quick to say ‘I’m depressed’ or try to gain attention by pretending to have some kind of personal issue,” he explains, with mind-bending crassness. “Your teenage years should be spent enjoying life, not convincing people that you have issues that should be taken extremely seriously.” And so on.

Bullshit is a slippery slope. At the top is an okay charity endorsing fatuous PR nonsense as a one-off, and normalising it. At the bottom, the health correspondent of a major national newspaper is standing in a river of sewage, shouting at a million readers that teenagers are malingerers who invent serious mental health problems. All I suggest is that you should think a bit before you step onto the crest.

***

OK. Angående den här krönikan i Metro. Jag känner också vanmakt och jag förstår vad krönikören menar. Men låt oss inte på bästa krönikeplats i en nationell tidning avfärda "lyckopiller" och läkarvård och föreslå salsalektioner för någon som försökt ta sitt liv. Djup depression ska alltid behandlas. Inte för att det är någon sorts universallösning på ensamhet, utan på grund av den höga suicidalrisken för en obehandlad depression.

"psycho for sex and glue"

2011-01-22T20:16:00.020+01:00

Varför är jag deprimerad? Frågan som förföljt mig i ett decennium nu, och jag måste säga att jag så smått börjar fundera på hur länge en person egentligen ska hålla på att söka efter Svar på något hon undrar, och när det börjar bli dags att ge upp.

För även om jag ännu inte hittat vad jag letar efter så har jag åtminstone, i mitt ivriga sökande bland läkarböcker och terapisamtal och psykiaterväntrum, dragit två andra, mödosamma lärdomar under de här tio åren som jag har varit kroniskt deprimerad: 1, depression är en sjukdom och inte en del av min personlighet 2, inget gott kan komma av att ta råd av hobbypsykologer som aldrig själva någon gång har upplevt en djup depression.

Jag kan inte nog tacka min lyckliga stjärna att jag fått såväl en familj som nära kompisar som instinktivt förstått, som ställt frågor snarare än haft långa föreläsningar och som aldrig under alla år utdelat några kvävande, panik-utlösande förmaningar om hur jag borde "rycka upp mig". Förmaningar som nästan alltid kommer från en vilja att hjälpa men som för en person vars självkänsla och handlingskraft befinner sig på den absolut botten enbart uppfattas som ytterligare bevis på nyss nämnda persons enorma och ofrånkomliga livsoduglighet.

Hur blev de så kloka, mina vänner? Att min familj förstår är en sak. För, well, for one thing så har jag sannolikt ärvt åtminstone en läggning för att drabbas av depression av någon av dem. Förståelsen för vad en depression innebär ligger på det sättet så att säga i generna.

Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen hobbypsykologernas engagemang i mitt psykiska välbefinnande. Men faktum kvarstår; ingen som inte själv upplevt en depression och/eller är utbildad på området har någonsin gett mig något praktiskt råd som har varit till någon som helst hjälp. Folk som aldrig varit deprimerade har en närmast osviklig förmåga att först ge mig råd hur jag ska sluta vara deprimerad ("har du försök att helt enkelt tänka positivt istället för negativt?" "försök hitta en kul hobby" och "om du slutar med terapi och helt enkelt låtsas att du inte är deprimerad så kanske du en dag bara slutar vara det!") och sedan bli lite småsura när deras råd inte har den effekt på mitt psyke som de talat om för mig att de skulle. Medan de som faktiskt upplevt en djup depression tenderar att ge visserligen kanske inte speciellt hjälpsamma i det långa loppet men i alla fall konkreta råd om vad som faktiskt funkat för dem själva ("personligen har jag funnit att två flaskor vin jämt fördelad över dagen håller mig över ytan under de värsta perioderna").

Vi är ett släkte för oss själva, vi deprimerade. Och då menar jag inte på det Ooh-vi-är-så-speciella-och-djupa-och-tillhör-en-speciell-klubb-där-vi-ser-ner-på-alla-som-inte-har-lika-djupa-och-speciella-känslor-som-vi-har sättet, som är det jag tror hobbypsykologerna ibland tolkar det som och vilket är anledningen att de är så måna om att berätta för mig att jag borde göra det som de gjorde den där gången då de mådde jättedåligt och hade ångest över någon tenta och inte kunde sova på en vecka för, egentligen, vad är skillnaden på det de gått igenom och det jag går igenom? Jag tror att de vill bevisa för mig att jag inte är mer omg!speshual bara för att de har hittat ett sätt att hantera sin ångest på och jag inte har det - vilket de ju har helt rätt i. Jag är inte speciell. Men de har fel om hur vi deprimerade ser på oss själva. Det är verkligen inte en speciell klubb, vad det är är en ospeciell klubb. En klubb där vi, medlemmarna, tittar på varandras ansikten och ser exakt samma tomhet och meningslöshet avspeglas där som i vårt eget, en klubb där alla uppvisar exakt samma universiella, ospeciella symptom som depressos har gjort i alla tider och kommer att göra i alla tider som komma skall.

Jag drabbades av min första depression när jag var 23 år. Idag, tio år senare har jag haft ytterligare två djupa depressioner, båda vid de två tillfällen då jag, i övermod och alltid mot läkares inrådan, slutade ta min antidepressiva medicin. Båda gångerna har varit nästa eerily lika varandra i vad som sedan hände; 1, Sleepless stops taking her medicin, 2, Sleepless proceeds to slowly but steadily go more crazy every day until circa 14 weeks has passed when there's, 3, COMPLETE AND TOTAL MELTDOWN.

Vilket sedan följts av 4, Sleepless goes back on the meds. Sleepless feels like she's a failure at everything and mostly at life.

Det är samma procedur varje gång, James, och med en nästan klinisk precision . Men det besvarar fortfarande inte Frågan.

Min depression är nedärvd. Den finns är i mig, i blodet som flyter i mina ådror, inuti mitt allra mest privata, inuti själva kemiska sammansättning av min hjärna. Om detta faktum har jag ingen annan uppfattning. Eller, nästan ingen. En del av mig kommer nog alltid att undra om det verkligen är nedärvt i mitt fall, om det verkligen inte i just mitt fall bara är att "rycka upp sig" som det handlar om. Även om alla andra som är deprimerade i hela världen är det på grund av orsaker på inget vis kopplade till viljestyrka, så kommer jag nog aldrig helt släppa misstanken om att jag är deprimerad helt enkelt för att jag är så svag och så misslyckad som människa.

Jag är min mammas dotter. För, mina egna misstankar till trots, faktum kvarstår trots allt att precis som att titta på gamla släktporträtt och se sina egna kindben, ögon och andra ansiktsdrag avspegla sig i personer som man aldrig ens träffat - på samma sätt gör ingenting en så medveten om att man tillhör ett sammanhang som när man drabbas av depression. Plötsligt får man höra släktingars och släktingars släktingars egna historier om att vara deprimerade. Plötsligt får man höra berättelser om mostrar och mostrars mostrar som inte kom upp ur sängen under långa perioder eller som hamnade på hospital för "ont i nerverna" (eller något av alla de andra namn depression hade förr i tiden).

Jag är kvinna. Kvinnor drabbas oftare av unipolär depression än män, det visar såväl svenska som internationella studier. Vad det beror på finns det olika teorier om. En del säger att män helt enkelt ”biter ihop” och har svårare att uttrycka sin nedstämdhet varför de heller inte uppmärksammas av sjukvården. (En amerikansk studie i ämnet fann dock ingen skillnad mellan kvinnor och män vad gäller att rapportera nedstämdhet). Att det skulle kunna röra sig om biologiska skillnader mellan könen låter också troligt då den här skillnaden i antal när det gäller män och kvinnor som drabbas av depression uppkommer vid puberteten (innan dess är det ingen skillnad mellan hur många pojkar respektive flickor som drabbas). Vilka symptom en sjukdom överhuvudtaget ger samt hur man svarar på medicin har man också sett vissa könsskillnader på, så att det även gäller affektiva sjukdomar känns ju inte orimligt. Vilket är anledningen att det antagligen inte är en bra ide att testa medicin enbart på, säg, frivilliga unga killar som gör militärtjänsten eller något liknande.

Man anser också att kvinnors depression oftare är av den atypiska varianten (atypisk depression urskiljer sig då den ofta uppkommer tidigt i livet, innebär att man sover för mycket istället för den vanligare sömnstörningen insomnia, samt är kronisk. Den går också oftare att ”avleda” med yttre stimulans än den melankoliska depressionen). Mäns depression har oftare en samdiagnos med alkoholmissbruk (vilket framförts som en anledning att mäns symptom vid depression oftare är mer utåtagerande vilket bidrar till att deprimerade män blir mer isolerade då omgivningen oftare drar sig undan, samt att mäns självmordsförsök oftare är av en våldsammare karaktär än kvinnors och att de därmed oftare lyckas ta livet av sig, trots att kvinnor utför många gånger fler självmordsförsök än män) medan kvinnors depression oftare har en samdiagnos med matstörning.

Min egen depression är troligen just atypisk. Här kan jag - alltså trots det hobbypsykologiska rådet att helt enkelt inte tänka på min depression - inte nog understryka vikten av att få en diagnos. Det finns en felaktig tro hos en del som aldrig drabbats av depression att s.k mentala sjukdomar eller sjukdomar som är kopplade till känslolivet är av varianten som går att "tänka" bort. Iden som en del tycks ha att en person som blir tillsagd av en läkare att den är deprimerad skulle ha svårare att bli frisk, att själva kunskapen om att man är sjuk gör att man klänger sig fast vid sjukdomen, är oerhört respektlös. Det är ett uttryck av vår syn på kropp och själ som två vitt skilda saker, när de egentligen är så hårt sammankopplade att det är nästan omöjligt att se var det ena slutar och det andra börjar. Det är denna syn som gör att vi tror att affektiva sjukdomar går att "tänka" bort, att vi kan bestämma vad vi ska känna eller inte känna om bara viljan att göra så är tillräckligt stark.

Jag brukade vara lite arg på detta. Det är jag inte längre. Jag vet inte varför jag förväntade mig att människor som inte själva upplevt en djup depression eller djup ångest skulle förstå den fysiska smärta det innebär. Det är en mängd saker här i världen som jag inte kan sätta mig in i eller förstå hur mycket jag än försöker. Varför ansåg jag så fåfängt att alla måste förstå just mig?

Jag ska nu därför berätta varför en diagnos är viktig för en deprimerad person. Det är inte för att man behöver ett namn på sjukdomen. Det handlar inte om att kunna gå runt och berätta för folk att man minsann har vad läkarkonsten kallar för egentlig depression, generell ångest, dystymi, OCD, tvångssyndrom, osv. Vad som är viktigt är att få sjukdomen beskriven för sig. Känslan när jag har fått höra de symptom som är kopplade till depression har varit som om om någon öppnat mitt allra innersta och sedan helt enkelt skrivit ned vad de där sett. I minsta detalj har de kunnat beskriva för mig känslan av att vara värdelös. De återkommande känslorna av skuld. Hur den markant minskade koncentrationsförmågan ofta yttrar sig. Beslutssvårigheten. Omöjligheten att bestämma vilken chokladkaka man ska välja i affären, för att inte tala om vad man ska äta till middag. Den pessimistiska grundsynen. Hur ont och spänt muskler och axlar alltid känns. Och det är bara den allmänna depressionen, sedan kommer man ner till beskrivningen av min egen specifika typ av depression: Extrem känslighet för avvisning och rejection. Ökat sömnbehöv snarare än minskat. "Blykänsla" i kroppen.

Fortfarande tio år senare slukar jag alla historier jag kommer över där människor med sina egna ord berättar om sin upplevelse av att vara deprimerad. Den euforiska känslan av att inte vara ensam, att det inte är jag, att det går att beskriva de här symptomen i en läkarbok eller i en blogg så att alla som nånsin drabbats av depression och alla som nånsin kommer att drabbas av depression kan känna igen sig i, är nog det mest befriande jag någonsin upplevt.

Och det är först nu, då jag förstått precis hur fantastiskt ospeciell jag är, som jag har kunnat börja skriva om min depression. Det är först nu jag börjat tänka tanken att även om jag inte kommer vara deprimerad hela livet (för jag tror fortfarande att jag kommer bli frisk från min depression, kronisk är inte detsamma som livslång), så kommer det faktum att jag upplevt det jag har upplevt alltid att vara sann. Jag kommer alltid att vara i en position där jag kommer kunna hjälpa andra som drabbas av samma sak.

Det är något jag alltid kommer att ha.

Och vad spelar varför egentligen för roll?

OK. Det här inlägget var tänkt att handla om självmedicinering mot depression och om antidepressiva, men det får uppenbarligen bli nästa inlägg istället. Eh.

"It's just sex and violence, melody and silence"

2011-01-18T19:39:00.014+01:00

I’m low. I mean, not low-low, not slit-your-wrists-low, not no-force-on-this-earth-will-ever-be-able-to-make-me-move-from-this-bed-low, not I-will-take-anything-to-stop-this-pain-low.

Actually, I’m not low so much as I’m in a low. This is a low, this sinking feeling in my stomach and restless murmur in the back of my mind. It's a low, and I’m in it.

(And the radio says)

How I know it's not the low-low kind is because I can still get it up for "outside stimulus" as my former therapist who I hate because he let me out into the world on my own when I clearly still need to be mothered, would call it. I can tell because I can still muster up a somewhat serious hard-on for Cool Things - like when Twister is on TV for the hundredth time or when the girls want to meet me for drinks & gossip at Bee or when arranging to go see my favorite band in March. Had things been truly bad, nothing would have broken through. If Joss Whedon suddenly showed up and asked me to write his next series with him I could not have assembled even the slightest flicker of interest, had things been truly bad. That's how I know.

It’s a stupid vicious circle. Because while outside temptations can still penetrate this dullness in my brain and bring out the fun! and sparkly! Sleepless (because I can be both of those things, I swear I can) the low itself makes me more inclined to withdraw from anything that demands any amount of energy of me, which means the chance of outside stimulus suddenly plummets down to zero or just above. And the longer the low continues uninterrupted by any external or, though they're always short-lasting, oh so short-lasting, synthetic highs, the higher the risk of this low I'm in turning into the slit-your-wrists variety. It’s the shamefaced, guilt-ridden truth all us depresssos have to carry, the fact that we are our own worst enemies.

"In your council home he jumped on your bones, now you're taking it time after time"

2011-01-16T20:37:00.018+01:00

Marvel Comics serie Thor, löst baserat på de nordiska asagudarna, har filmatiserats och när det visar sig att en av gudarna spelas av en svart skådespelare utbryter de vanliga "OMG it's Political Correctness gone maaad!" utropen vi så väl alla känner till vid det här laget. Viss media-attention blir det när The Council of Conservative Citizens bestämmer sig för att bojkotta filmen eftersom de menar att: "It's not enough that Marvel attacks conservative values and promotes the left-wing, now mythological Gods must be re-invented with black skin. It seems that Marvel Studios believes that white people should have nothing that is unique to themselves" i vad som kan vara ett av de tydligaste exemplen på White Privilege under de senaste åren.

Nevermind alla gånger Jesus porträtterats som vit. Nevermind alla gånger en vit kvinna porträtterat Cleopatra. När Jake Gyllenhaal fick huvudrollen i "Prince of Persia" - var var de då, the council conservative whatever?

Lisbeth Salander var en annan rollkaraktär som fick en del att reflektera över hur "orealistisk" karaktären var och över hur det-är-väl-för-att-allt-ska-vara-så-Politiskt-Korrekt-idag-kantänkas. Nevermind alla medelålders män på film som vi under åren har sett utföra saker som, säg, hänga utanpå en helikopter med en hand medan de använder den andra till att skjuta ner en armé av yrkessoldater i egna helikoptrar och samtidigt laga ena rotorbladet, allt för att rädda någon hjälplös damsel i distress. Jag menar, utan male privilege, är Lisbeth Salanders rollkaraktär verkligen så mycket mer orealistisk än en 60-årig man som kastar sig över sin hälften så gamla och antagligen dubbelt så vältränade kvinnliga motspelare för att "skydda" henne mot ett vulkanutbrott?

Att folk inte misstänker att det finns någon bakomliggande agenda när man castats i en huvudroll eller varför inte nominerats till President, är ett privilegium. Att se sina egna privilegier är inte enkelt. Att se andras privilegier är däremot mycket lätt. Det är därför vita, heterosexuella, icke funktionshindrade, cis-könade, friska män kan stå och berätta hur de är den enda grupp som är förtryckt i dagens samhälle, och hur alla andra grupper har det så mycket mer förspänt, med alla sina hatbrottslagar och särbehandlingsregler och whatnot. Privilege innebär nämligen inte att man glider fram på någon "räkmacka" i livet (även om vissa verkar ha fått för sig det), vilket är anledningen varför att bara att andas till en grupp människor att de har vissa osynliga fördelar i samhället som inte kan åtnjutas av alla får många att reagera med ilska och från en känsla att man just sagt till dem att de inte har förtjänat något av det de har, eller att livet inte kan vara precis lika orättvist för dem som för alla andra. Vilket de förstås har, och vilket det naturligtvis kan.

Jag förstår det. Det har tagit mig tid att se mina egna osynliga privilegier. Även om det underlättade att växa upp med två socialistiska, feministiska föräldrar. Jag fick det med modersmjölken - matningstiden givetvis fördelad exakt lika mellan både mamma och pappa - skulle man kunna säga.

PS. Lite sent, men jag kan inte låta bli att länka till Lawyers, Guns and Money's intressanta post om en av-maskuliniserad militär.

"In a De-Masculinized Military System, Policy-Makers Would Gender-Integrate Feminine/Civilian Roles as Aggressively as They Gender-Integrate Masculine/Military Ones. A way to delink militarism from hetero-normative masculinity is by delinking its binary opposite (‘child-rearing’) from hetero-normative femininity. You do this by making the benefits and obligations of rearing children or caring for elders gender neutral as well. Those parenting benefits? They need to apply to fathers as well as mothers and, if the Sweden experience is any indication, men need to be required to actually take them if they father children. We can work to change the perception that men who seek positions as nurses or childcare workers or kindergarten teachers must be less than manly. We need to raise our sons to think of “real man-hood” in terms of fathering as well as soldiering or fighting fires, and we need to make sure they have the skills to succeed at these tasks, which is the only way their sisters will be fully free to participate on equal footing in national or military service."

"Josh, pwease, be vewy careful. Try vewy, vewy hard not to destwoy us."

2011-01-10T17:04:00.083+01:00

I sitt blogginlägg med rubriken "Kvinnor Föredrar Rik Make Framför Karriär" skriver Pär Ström: ”Kvinnor vill fortfarande gifta upp sig och föredrar naturligt män som tjänar mer än de själva, visar en ny rapport” och refererar till en artikel i brittiska skvallertidningen The Daily Mail. I ett inlägg som han för övrigt inleder med att förklara hur feminister nu "kommer tugga fradga av vrede". Även kommentarerna funderar över hur feministerna "nu kommer reagera".

Men studien är inte ny. Och ”kvinnor” visar sig vara "38% av kvinnorna" - 1990. Då Pär Ströms tycks ge sin genusgranskande genuspanel i uppgift att genusgranska enbart de studier som inte lyckas komma fram till ett resultat som gör Pär Ström et al glada, samtidigt som han tycks uppvisa en närmast naiv tilltro till det som rapporteras i The Daily Mail, så får man tydligen istället vända sig till feministiska skribenter för att få någon kritisk granskning av och diskussion kring rapporten.

Här skriver bloggen Echidne ett utförligt inlägg om Catherine Hakims studie:

“After carefully reading through Hakim's report, I found no new study. She links to her book published in 2000 and to a Polish paper from 2007 which is unavailable through Google. But no new study. Where did the they get that from?

Nowhere, is my guess. My second guess is that anything of this sort (good, juicy stuff about women) will pass through the most rudimentary filters many media sites might have. So now we are going to discuss work Hakim did in the 1990s as a new study!”

Vidare skriver hon:

”From the article: By the 1990s, the percentage of women deciding to 'marry up' had climbed to 38% - with a similar pattern repeated in the rest of Europe, the US and Australia.

Let's assume that this quote is all true, for the time being. Let's then compare it to that headline: ""Women want rich husbands, not careers." Notice anything odd? Thirty-eight percent is not all women, not even the majority of women, but both thisismoneyco.uk and the BBC have happily skipped to much more extreme interpretations, such as this one: "Women still want to 'marry up' and naturally choose husbands who earn more than themselves, a report suggests.”

Hon har även sedan dess gjort ytterligare ett inlägg om rapporten där hon bl.a skriver:

"What is driving this? Mostly the bias of people "knowing" what they "know." There's a very strong prior belief bias among the audience of these pieces, created by the common popular myths of women as gold-diggers and/or frustrated housewives or nasty feminist harpies.

One example of the blinders that we all put on when it comes to gender comes from the Sunday Times article* which on the whole discusses Hakim's non-study quite well (including pointing out that it got rejected by an academic journal, probably because it's not a new study). Yet the survey data the article quotes is based on only surveying women."

En annan feministisk bloggare, Laurie Penny, skriver i New Statesman har följande att säga angående rapporten:

“The report's author, Dr Catherine Hakim, has spent several years positioning herself as the only academic who can save this sick society from the scourge of feminism, one terrifyingly painted-on eyebrow permanently cocked at what she calls the "feminist myths" of equality legislation and "family-friendly" employment policies, presenting her table-rattling propaganda for right-wing think tanks as objective academic research. Hakim, who may or may not have actually met another woman, is best known as the face of "preference theory", the wildly original notion that differences in work outcomes between men and women in the developed world are not the result of enormous, straining patriarchal guns held to the head of every single female in the job market, but because women and girls make "substantively different career choices" from men, opting for part-time work and shorter hours that better enable them to juggle paid work with the pressures of childrearing that still fall largely upon the shoulders of women. It is a sad indictment of the state of modern gender relations that this is seen, by Hakim and her many breathless devotees in the right-wing press, as some sort of staggering insight rather than weary confirmation of the status quo.”

[….]

“These observations on the limitations of equality legislation might seem to echo Hakim's, but the difference is that I am a revolutionary feminist and Dr Catherine Hakim is a recalcitrant hack academic with a personal vendetta against women who do not know their place and who would not know real social justice if it whacked her over the head with a huge glass ceiling. Her conclusions, lavishly lapped up by the Mail and the Telegraph, are that because legislative reshuffling has not solved equality, we can and should entirely abandon the notion of equality in the home and the workplace. Others, myself included, would rather take this as a signal to tear this unequal labour system into tiny bits and replace it with something that treats human beings as creatures with agency, dignity and pride.”

The Guardian skriver också om rapporten här.

"What about Scandinavian policies, such as shared parental leave and better state childcare, the models for equality legislation? They don't deliver gender equality, she says, illustrating this with statistics published as long as 15 years ago, which are disputed by more recent studies. Again, some do, some don't. The pay gap in Scandinavia is the lowest in the world though occupational segregation is still a problem. Is Dr Hakim going to throw the baby – which should obviously be cared for only by its mother – out with the bath water?"

Here endeth the lesson.

"Wrote it for the ones who want to get away"

2010-12-30T12:55:00.015+01:00

It's-the-yearly-post-where-it's-finally-all-about-MEEE!

2010

Me & the twin & The Best Article On Alien Hunting EVER! Aliens! Hunting! Best! Ever!
I februari gör bloggaren Joakim Ramstedt ett melodramatiskt och dessutom grovt felaktigt inlägg om abort och om hur svenska läkare tvingas stå mellan kvinnors ben och döda små barn med saxar i nacken, bara för att sedan sucka över att folk tenderade att bli så "upprörda" och "förlorar läsförmågan" i just den här frågan. Ja, ni läste rätt.
I april körs en kampanj om partnervåld som drabbar just män och jag hittar bara feministiska bloggar som diskuterar den mycket problematiska manssynen i kampanjen. Huh.
Den terapeut jag träffat i åtta år BROKE UP WITH ME i juni. Pah!
I juli blev jag tillfälligt besatt av bad science. Det är också det enda - och jag menar från alla år - av mina egna inlägg jag går tillbaka och läser om emellanåt. Länkarna är golden!
Efter tio år online gör Internet mig sällan väldigt upprörd längre. Men i augusti gick Pär Ström som förste svenska bloggaren ut med namn och bild på de kvinnor som några dagar innan anklagat Julian Assange för sexövergrepp, eftersom "namnen redan publicerats på Flashback" (facepalm), och jag- well, I lost my cool. Även om jag tror att jag lyckades dölja det ganska väl.
I september diskuterar jag fysiska beroenden. Av vilka jag för tillfället bara har ett. But it's a Whopper.
I september gör jag ett informativt inlägg till alla de som skriver debattartiklar om feminism och håller betalda föreläsningar om jämställdhet men ändå aldrig har hört talas om tredje vågens feminism. This one's for you, Pär Ström!
I've always been sort of hesitant about Alex James but I do think he has a way with words and the comment about how Blur's demos sounded too much like drama school when it should sound like art school is just made of all kinds of awesome!

Men egentligen finns det bara ett inlägg under hela 2010 som någorlunda representerar mig, det här året och det här livet och det är det skrev jag redan i mars. Allt övrigt är mest utfyllnad.

"I'm alright in bed, but I'm better with a pen"

2010-12-28T19:02:00.021+01:00

Män/kvinnor som inte kan dricka & ha sex utan att uppvisa sexuella riskbeteenden som t.ex att strunta i andras gränser utan att märka det själva, ska inte dricka & sen ha sex. Alla andra får bestämma själva. Agnes Arpi har t.ex bestämt sig, och har skrivit väldigt tänkvärt om det, vilket jag skulle rekommendera alla att läsa.

Prataomdet handlar om att få människor att börja kommunicera på riktigt, samt om att bryta normer, t.ex normer som bestämmer vem som ska säga nej, även när hon inte menar det, och tänka på alla konsekvenser i universum innan hon överhuvudtaget funderar på att "lägga upp sig" för någon, och vem som alltid ska vara "på" och aldrig får säga nej för att det inte ligger inom de snäva ramar samhället gett honom för att uttrycka sin egen sexualitet. Andra, däremot, anser att vi behöver mer förmanande normer, mer tänkande på konsekvenserna - även för de som inte har för vana att inte kunna hantera andras gränser. Problemet med Wennströms resonemang är att han har en poäng - när man pratar om väldigt unga personer som inte kan förväntas känna till var deras gräns går när de dricker eller gör annat. Inte alla andra.

Vidare skriver Wennström att många av historierna på #prataomdet har det gemensamma "problemet" alkohol + lättvindiga sexuella kontakter, att unga människor lever utan normer om hur man förväntas bete sig och att det fungerar bara så länge man inte råkar träffa någon med "dålig impulskontroll." Wennström menar även att offer för övergrepp bör reflektera över var de befann sig, hur de agerade, under vilka förutsättningar de valde att söka sexuella kontakter. Jag vet inte exakt vad det där sista betyder, men det kan vara bra att påpeka här att människor som blir sexuellt gränsöverskridande när de dricker och ändå väljer att dricka & ha sex inte har "dålig impulskontroll". De har fått lära sig normen som säger att det är den som riskerar att få sina gränser överskridna som måste tänka mest på konsekvenserna av sitt sexuella beteende, inte den som riskerar att överskrida.

Frågan är; behöver vi verkligen mer förmanande normer om "eget ansvar", jag menar, är vi säkra på att det är det som är problemets absoluta kärna?

På SVT Debatt skriver Camilla Lindberg att "vi måste inse att Assangefallet berör och skapar en debatt om sexualitet och sexualitetens gråzoner." Jag håller inte med om något annat hon skriver - hon verkar också mest intresserad av "det eget ansvaret" och har flera gånger upprepat hur alla nu pratar om ifall en sprucken kondom är=våldtäkt och menar att det är ett "slag i ansiktet" på riktiga våldtäktsoffer, men förutom hon själv i Debatt häromkvällen vet jag inte vilka som hon menar pratar om en sprucken kondom på det sättet - men efter att ha läst en mängd svenska och engelska kommentarer och inlägg i ämnet de senaste dagarna så måste jag ge henne rätt i att det aktuella fallet verkligen klargjort vad en del människor (och nu menar jag inte Assange, people, vi vet fortfarande ingenting om hans inställning) uppenbarligen ser som de allra Gråaste av Gråzoner. Man kan inte se utanpå vad en person tänker inuti, därför blir jag - tyvärr - tvungen att lämna följande instruktion till alla män, inte bara den lilla gruppen creepy internet idiots:

1, Do not put anything inside me while I'm asleep if I haven't told you it's okay to do so. In return I promise I will wake you up before I shove anything inside you as well. I mean, it could be completely okay and even sexy, but the order goes: First find out if it's ok, then do it. And no, nobody cares if it's "not illlegal" in your country, dumbass. 2, Don't fuck me while I'm unconscious without a condom. Definitely don't do it if I didn't want to fuck without a condom while I was awake and perfectly alert. I know, it's a bit of a thinker, but just trust me on this. You may even want to write this down.

< /social skills instruction for dummies >

"If my velocity starts to make you sweat then just don't let go"

2010-12-22T19:01:00.063+01:00

Men du, Pär Ström... Jag ser att du ägnat ett helt inlägg åt hur illa du tycker om att "feministerna" så ofta ”förvränger” dina ord. Och det är verkligen inte kul när någon förvränger ens åsikter. Därför tycker jag det skulle det vara bra om du inte fick män som läser till exempel detta inlägg (som du gett rubriken "Visar hon inte entusiasm är det Våldtäkt...") eller din kommentar här, att tro att amerikanska feminister anser att sex där mannen inte lyckas hålla kvinnan nöjd & entusiastisk under hela sexakten är = våldtäkt.

Vad "affirmative consent," som är vad det faktiskt kallas, innebär är att man förväntas invänta någon form av aktivt samtycke istället för att, som idag, invänta ett aktivt motstånd, innan man börjar ha sex med någon. Jag har sett under lång tid att flera av dina manliga kommentatorer menar att mottot "ett nej är alltid ett nej" är osant och opragmatisk då de menar att kvinnor blir sura om de slutar försöka ha sex med dem efter ett nej istället för att bara fortsätta ändå. För just dessa killar måste väl affirmative consent framstå som en jättebra idé? Så att inte allt ansvar läggs bara på dem, utan att även deras partner i ord eller handling aktivt måste visa intresse om det överhuvudtaget ska bli nåt.

Det handlar om att ändra normer. Affirmative consent kritiserar den mansnormen som utgår från att en man alltid vill ha sex och att han som någon sorts vandrande dildo alltid är redo och att det är upp till varje kvinna att stoppa honom om hon nu inte råkar vilja ha sex själv. Affirmative consent utgår istället från manssynen att män vill ha sex när deras partner aktivt visat att de också vill det.

Man behöver absolut inte hålla med om att det här är en bra idé, särskilt inte när man slutar prata normer och börjar prata juridik istället. Absolut inte. Och jag säger inte att jag själv anser att det är något som ska införas. Men man kan ju i alla fall försöka att skildra det på ett sätt så att man kan diskutera det på riktigt och inte skrämmer upp en massa män att tro att ”snabbisar” inte längre är tillåtna eller att man måste upprätta ett skriftligt kontrakt innan man sticker handen innanför någons byxor, eller vad säger du?

PS. En rättelse till: Du skrev i kommentaren ovan att Jämställdisterna ”ägde” debatten i SVT Debatt. Detta är fel. Det gjorde Pauline Neuding. Jag menar, det stavas ju inte ens lika.

PS 2. Är speciellt riktat till Genusnytts kommentarsfält: Det måste kännas fint att idén om att kvinnor ”ofta” anmäler en våldtäkt för att de ”ångrar sexet” dagen efter nu nått TV-studiorna. Nu kanske ni kan sluta beklaga er över att ingen ”vågar” pratar om detta stora rätts-och samhällsproblem i Sverige.

"Everybody hide your body from the scarecrow"

2010-12-19T18:56:00.011+01:00

Bloggaren Sady Doyle opponerade sig häromdagen mot det sätt som Michael Moore och Keith Olbermann formulerat sig om de två kvinnor som anmält Assange för övergrepp, och startade därför twitter-taggen #MooreandMe. Efter fyra dagar av att ha blivit överrösts av det hat som det är en väl beprövad Internet-sanning att feminististiska bloggare får ta emot i sina kommentarer så fort de nämner ordet feminism i positiva ordalag, och som hon är tämligen van vid vid det här laget, bröt hon okarakteristiskt ihop.

Online breakdowns har vi alla haft när hatet en sekund blir för mycket att hantera. Jag menar, pffft. Man har dem, förhoppningsvis under friendslock och inte på något publik forum där alla kan se, och sedan går man vidare. Online breakdowns är sällan särskilt intressanta eller särskilt nyanserade och de är definitivt inte objektiva eller intresserade av att vara det, så inte heller Sady Doyles. Men det är något med just hennes breakdown som ändå fick mig att stanna upp:

“Four days,” I said, “and yesterday the trolls kicked into high gear. I mean, I could handle it when they were just calling me a whore and posting the accusers’ names in the comments. I could just delete those. But now they’re creating Twitter accounts, posting rape threats, and tagging them #MooreandMe so that the feed is unsafe for women or rape victims to look at. And posting the accusers’ names, over and over, because one of the things we’re objecting to is that posting the accusers’ names is subjecting them to massive invasion of privacy, you can find their names and home addresses online, and that might get them hurt or even, like, raped, it might get them fucking raped, by some fucked-up dangerous Assange fans, it might make it possible for rapists to find them and rape them to punish them for this. And they’re tagging THAT #MooreandMe, so they can use the protest to endanger the accusers even more, so that the protest will become unsafe for the accusers thanks to the trolls and we’ll stop it. And threatening to hack my PayPal, and threatening to hack Tiger Beatdown. And everyone saying that we believe shit we don’t believe, and yelling and calling me names and calling all of us names, and I always get yelled at and called names, but this is like… the volume is so high.

[....]

What I said, after “THAT’S EXACTLY WHY WOMEN DROP RAPE CHARGES,” very loudly and slapping the table, was this: That’s exactly why Michael Moore tweeting the UNSUBSTANTIATED claim that an Assange accuser had fucking CIA TIES, in an article that NAMED HER, re-tweeting it from Keith Olbermann, retweeting it not just to the hundred thousand people that follow Keith Olbermann but to the over seven hundred thousand people that follow him, GIVING THAT WOMAN’S NAME AND SAYING UNPROVEN DEROGATORY SHIT ABOUT HER to ALMOST A MILLION PEOPLE, that’s why it’s bad. That’s why you never do it, no matter what the case in question is, no matter who the accused is, no matter whether Julian Assange is guilty or not. You never do it, ever, because it happens over and over,

Jag tror inte Assange har våldtagit något. Jag tror överhuvudtaget ingenting om det aktuella fallet. Men när allt det här är över och alla har gått hem så är det vi kommer komma ihåg av de här veckorna den enorma våg av hat som vällde fram ur alla Internets vrår mot två kvinnor som anmält en populär man för övergrepp (de allra flesta av hatarna inte på något sätt mer insatta i detaljerna än någon annan, hur gärna de än ville låtsas att de var det) och hur bekant det tycktes för oss, hatet.

Tack vare några svenska twittrare kommer vi även när det här är över komma ihåg ett initiativ som - till skillnad från wikileaksaktivister och konspirationsteoretiker och feministhatare och men's rights activists och "sexliberala" (nåja) bloggare som verkade tycka att gammal, hederlig slut-shaming eller varför inte rape-shaming när vi ändå är igång är det absolut bästa sättet att undvika att något liknande händer i framtiden - istället tyckte att det bästa vore om vi började kommunicera med varandra kring sex och kring samtycke och kring gränser och kring vår syn på vad som skiljer manlig sexualitet från kvinnlig sexualitet och varför.

"Can we watch cartoons on your television? We need a porn break."

2010-12-14T20:57:00.012+01:00

Me: Hey, remember that LJ community that some Americans set up after the 2005 London bombings for people to show support of Londoners "in their time of need", and then actual Londoners started finding it and started mocking it? What was its name?

The twin: It was called "Today I’m a Londoner & Today I Hurt."

Me: OMG yes! That's the one!

Me: I think the community creators felt a bit insulted about all the London-people flocking to it and making fun of it, but whatever. I lolled.

Me: And then the London-people started making their own banners and posted them to the community.

The twin: "Today I'm a Londoner and today I got a day off".

Me: Heh.

Me: I think my favorite is this one.

The twin: What about “Today I’m still hugely phallic!”

Me: And then someone had to ruin it by photoshopping a plane flying into Big Ben and everyone was like: "Meh, you took it too far, man!"

The twin: I also like the one about how dumping a pile of leaves on the railtracks would (and has) caused more disruptions than the terrorists did. "What's your next trick - a fiendish weather control device which makes it rain on a bank holiday weekend?"

Me: Haha!

The twin: After the London bombings I remember this story about an American guy working in a British office, who would bring a gas mask to work every day. And all his british coworkers thought it was crazy. I remember it was used to exemplify the difference in American’s reaction to the terrorist threat after 911, and the Londoner’s after 7/7.

Me: Yeah.

It's been over five years but sometimes I still like to go back to that LJ community and look at it. As a kind of reminder, I guess. Because you really don’t wanna end up being that guy. The one who brings a gas mask to work.

"As for the whole gang-bang scenario, it just couldn't happen. Smurfs are asexual."

2010-12-12T16:24:00.007+01:00

First of all:

"I was doing Six Feet Under, and I was playing a gay character, and I had some love scenes that I did on that show. I would go home and they'd be like, 'Yeah, yeah, we've seen the show, we've seen the show, it's good, it's good.' And I got home after doing Dexter and people were just like jumping out of their skin. They're, like, so much more comfortable with me killing people than kissing men. It's not that surprising, I guess. Sad."

-- Michael C Hall on this week's Late Night With Jimmy Fallon

Second of all, have some more links:

Since everyone and Glen Beck is talking about rape laws, I found The Curvature's reflections on Idaho rape law that specifically states that "rape by fraud" can only be committed against someone who is married, interesting.

The Curvature:
"The second implication is that women who consent to sex with one person cannot be raped by anyone else. The legislation more or less states outright that only married women can be raped by fraud. Because of the specific nature of rape by fraud — that a person thinks sie is consenting to sex with one person, only to find out that the person actually touching hir is another person entirely — this statement very clearly suggests that only married women should be agreeing to any kind of sexual contact at all, and only with their husbands."

(Yes, the gender-neutral pronouns 'sie' and 'hir' are used in the text I quoted above. If that offends you, you are a very very silly person indeed.)

Some people have been blogging lately about Disney's "gender-neutral" movie Tangled.For example:

The Hathor Legacy:
"Hollywood tells writers that if you make your lead a woman, a black man, a gay person, a disabled person, a poor person or anything but a white born male who’s heterosexual and not disabled and middle class and stuff, suddenly your movie is about being a woman, being black, being gay, etc. It automatically stops being about dragons or saving the world from terrorists or a romance or whatever may have seemed to be the plot, and becomes an “issue movie” about what it’s like to not be a conformist white dude."

Girl w/ Pen:
"While this has been called a “gender neutral makeover,” it seems to me it is more of a masculinist makeover."

Feminism.com has this post about masculinity:

Breaking out of the man-box:
"I truly believe that one of the biggest ongoing and mostly neglected pieces of feminist work is convincing men that their liberation is tied up in ours. Tony Porter, co-founder of A Call to Men, was the first speaker to get a standing ovation for this incredibly vulnerable and moving talk about the toxicity and future of masculinity. Tony testifies about a horrifying sexual assault that might be difficult for some people to hear about. "

I'm the first to admit that the particular case being discussed online at the moment from an outside perspective looks like an incompetent tangle of messy mess. But while Pelle Billing thinks that swedish feminists don't understand that, ahem, "tough" american feminists like Naomi Wolf are all laughing - LAUGHING - at us, I don't think Pelle Billing knows where today's relevant internet-based feminist discussions take place:

Feministe:
"It sounds like Wolf just doesn’t read the internet or do much of anything in the way of research before she suggests that JA is accused of sexual assault because he was texting and a bimbo got mad. It’s embarrassing."

Jessica Valenti (yes, the very one):
"Let's get this out of the way: Sweden does not have a "broken condom" law."

"The accusations against him and the subsequent fallout reflect our country's overly narrow understanding of sexual assault, and just how far we are from Sweden's legal standard."

Kate Harding (yes, the very one):
"Admittedly, I don't have as much experience being a feminist as Wolf has, but when I see a swarm of people with exactly zero direct access to the facts of a rape case loudly insisting that the accusation has no merit, I usually start to wonder about their credibility. And their sources. Wolf links to exactly one, an article in British tabloid the Daily Mail."

Broadsheet:
"The arrest has inspired a great deal of misinformation about sexual assault laws in the scary feminist utopia of Sweden."

And yet another post by Valenti:
"Okay, I know not everyone is into the feminist blogosphere. That’s fine. But if you’re a big name feminist like Naomi Wolf – if you’re publishing books, doing speaking events, and writing articles about the movement and its issues – then you sure as shit need to pay attention to what’s up online. Because if you don’t, you might end up writing something really embarrassing and offensive, like this."

Third, and last, of all, we all know that no matter what the outcome will turn out to be, all feminist-bloggers who for the last couple of days have tried to tackle the views on consent that's been displayed in various forms here and there, always while simultaneously stating that they don't know anything about what has happened/not happened in this particular case, will all be accused of having "judged him beforehand!" But there's really not a lot I can do about that.

"Does the television make you feel the pills you ate?"

2010-12-10T19:23:00.013+01:00

Sims update:

So Justin is still the domestic one, making sure they have food and cleaning up after dinner and working in his garden whenever he has the time while Adam spends the evenings working on his writing skills and having artistically overdramatic hissyfits whenever he’s hungry and the fridge is too far away or something (who knows, apparently no things are too silly for an artistic hissyfit).

I’m seriously thinking about getting Justin a dog so he at least has something instead of the big family I made it his lifetime wish to have with Adam. I bet he would go to a shelters and adopt one of those rescue dog, you know, one that has had a really hard life and was, like, dumped in a lake by its previous owners on the coldest night of winter or something like that, like you see in those Animal Cops shows on TV, where the poor dog is so untrusty of humans that he tries to swim away from the people trying to rescue him and almost ends up drowning but then they get a hold of him and drag him out of the icy water and wrap him up in a towel while he shivers and looks completely terrified even though his rescuers pet him and try to talk soothingly to him and then they bring him to the shelter and he is put in one of those cages where the people who want to adopt an animal can view him and this is where Justin sees him and falls in love with him on the spot. And then when Justin signs the papers the shelter people tell him the whole story of what happened to him which later Adam will kind of wish they had kept to themselves since it's all Justin talks about, for weeks, and he keeps asking Adam what kind of person it is that throws a wonderful and clearly very bright dog like Rocky (the shelter people named him) into a frozen lake, he almost died and the shelter people said he had probably been mistreated for a long time before the lake incident and who, Adam, WHO would do that to an animal??? and he looks angry and appalled and stares at Adam like he suspects maybe he had something to do with it and finally Adam says something like “yes he’s a very nice dog and yes, it's an awful story but come on, he's fine now" and Justin and the dog spends a week on the couch.

Even after Justin has graciously forgiven him, Adam’s lovelife still suffers because of the dog because Justin refuses to have sex him with the dog in the same room and as soon as they close him out of the bedroom he starts whining really pitifully and even though Adam is fine with just tuning the noise out and get it on, Justin is not. So Adam decides it’s time to end this before it starts and he and Rocky have a staring contest over the living room carpet where Adam tries to communicate that if he please please just gives Adam half an hour of quiet time to have a romantic moment with his boyfriend then maybe there will be some nice Treats in it for him, and the dog tries to communicate that the amount of how much he cares about Adam’s sexlife could fit on the head of a pin and what he does care about is keeping his Justin within sight at all times and come to think of it, does Adam really have to live with them at all?

Seriously, when will the Sims people come out with a pets expansion pack for xbox?

####

Oh, hey, I also bring links.

Has anyone else started to hear that song from the mormon episode of South Park playing whenever they read Hanna Fridén's blog lately? (Hanna Fridén smart smart smart smart, them masculinazis dumb dumb dumb dadumb)

A favourite feminist blogger of mine, Kate Harding is the voice of reason. Again.

"Rape charges has inspired a great deal of misinformation about sexual assault laws in the scary feminist utopia of Sweden."
Broadsheet continues to try to sort facts from fiction.
Jessica Valenti: AOL News at the center of “sex by surprise” lie in Assange’s rape case. "She didn’t write anything – just re-posted a random article. For that, she’s a conniving feminist bitch."
Finally the third-wave-feminists are writing about this!

"Titans will clash!"

2010-12-04T19:06:00.015+01:00

Så fort det skrivs en artikel någonstans om hur något problem drabbar just kvinnor, blir Pär Ström sur och skriver skeptiska inlägg om hur "Nu drabbas kvinnor MEST igen!" alternativt sarkastiska rubriker av typen ”NY kvinnofälla hittad – jobb!"

Så fort det skrivs en artikel någonstans om hur något problem drabbar just män, blir Pär Ström glad och skriver inlägg om problemet, och istället för en ny hånfull rubrik av typen ”NY mansfälla hittad – ta hand om sina egna barn!” som man skulle kunna förväntat sig så tycks han plötsligt intagit ett helt annan tonläge.

Ström, som ju gillar att ”anlägga ett genusperspektiv” på allt från matematiktävlingar till hur riskfyllda jobb som, säg, takläggare i USA på trettiotalet alltid innehas av män - eftersom kvinnor genom historien har haft så många försörjningsmöjligheter att de valt bort, och fortfarande väljer bort, alla riskfyllda takläggarjobb varpå männen helt enkelt fått offra sig - kanske skulle försöka "anlägga ett genusperspektiv" på sina egna blogginlägg?

Vidare anser Pär Ström anser också utan att hymla att de allra flesta företeelser i samhället där män av ingen uppenbar anledning dominerar (mediautrymme, styrelseposter, höga chefspositioner, osv) är kopplat till könens biologiska olikheter samt till att kvinnor och män gör olika "val". Han påpekar ofta att om kvinnor absolut vill få mer ekonomisk och politisk makt så är det bara för dem att göra andra prioriteringar i livet: "Om kvinnor vill ha hög lön får de låta bli att välja att utbilda sig till låglöneyrken" och "Det står varje ung människa fritt att välja yrke. Många kvinnor väljer att ta jobb inom vården, trots att löneläget där inte är det bästa. Det är deras val".

Så låter det alltså så fort kvinnors överrepresentation inom vissa låglöneyrken diskuteras. Inga könsstrukturer i sikte. När det däremot diskuteras om mäns överrepresentation inom tunga och riskfyllda yrken så meddelar Pär Ström inte att det naturligtvis står dessa män fritt att utbilda sig till andra yrken, utan nu kretsar hans teorier istället kring samhällsstrukturer som innebär att män genom tiderna ”offrat sig” för samhällets bästa och för det kvinnliga könet, samt kring samhällets historiska syn på män som han anser ser män som en ”förbrukningsvara”.

I det här inlägget förklaras det faktum att kvinnor så ofta har den lägre inkomsten i äktenskapet med "om kvinnan har valt ett yrke med låg lön är det hennes fria val. Varför fortsätter kvinnor decennium efter decennium att välja lågt avlönade yrken? Kvinnor måste, liksom män, hållas ansvariga för sina handlingar." Men i nästa inlägg har han plötsligt inga problem att se de könsstrukturer feminister länge påpekat finns i samhället (och som även drabbar män, även om Pär Ström envist hävdar att han bara hört om de strukturer som drabbar kvinnor) och slår fast att "som ett inslag i genusdebatten hävdar jag att det sannolikt inte var en slump att just mannen var ute på farligt område medan kvinnan satt säkert inne i bilen. Det ingår i ett könsrollsmönster där män offrar sig för kvinnor." Att män skulle ha några "fria val" och "hållas ansvarig för sina handlingar" nämns inte.

Men mest inkonsekvens hittar man hos Pär Ström nog ändå inom ämnet våldtäkt. På bloggen Genusnytt har han i vad som måste vara hundratals inlägg (sök på ordet "våldtäkt" på hans blogg) uppvisat ett stort engagemang för att föra ut och i allmänhetens medvetande förankra idén om att ett diffust antal män som han kort och gott brukar sammanfatta som "många", idag sitter i fängelse oskyldigt dömda för sexualbrott; att ett feministiskt manshat svept in över våra rättssalar och lett till att det idag absolut räcker att en kvinna andats att hon blivit våldtagen för att en oskyldig man ska dömas; att falska våldtäktsanmälningar är "vanliga" i vårdnadstvister; att falska våldtäktsanmälningar t o m är kvinnors vassaste vapen mot män, till exempel när de vill skaffa sig pengar i form av skadestånd eller varför inte för att dölja en bilkrasch? Han vill skapa ett index över hur svårt det är att vara man och mäta antalet falska våldtäktsanmälningar i relation till befolkningen. Sammanfattningsvis kan man säga att teorin om att ett stort antal av alla våldtäktsanmälningar är falska är något som Pär Ström brinner för, på samma sätt som han brinner för "ÄKTA jämställdhet."

Därför kan man inte låta bli att bli något förvånad när han plötsligt okritiskt och utan någon särskilt granskning radar upp en lista av våldtäktsfall ifrån olika tidningsnotiser. Bzhuh? Har han glömt att han anser att många av de rapporterade såväl som de dömda våldtäktsbrotten är på falska grunder? Givetvis borde han formulerat sin rubrik ”Pojke gängvåldtogs (eventuellt) av 10 kvinnor” för att bättre reflektera bloggens inställning.

Blogginlägget ovan insinuerar att Pär Ström står på våldtagna mäns sida mot ”feministerna” som enligt honom inte låtsas om att män också kan vara offer för våldtäkt. Men om han nu verkligen vill lyfta frågan om mäns utsatthet för sexuella övergrepp och om kvinnliga förövare, så har han en väldigt konstig taktik att göra detta på. Det är liksom svårt att se hur det skulle hjälpa våldtagna män att i större utsträckning våga anmäla sin förövare, kvinnlig eller manlig sådan, att Pär Ström och hans gäng under så många år och så outtröttligt arbetat på att få allmänheten att tro att de flesta våldtäktsanmälare ljuger.

Min första instinkt skulle vara att säga till alla män som blivit offer för sexuellt våld av en kvinnlig (eller manlig) förövare att se den antifeministiska mansrättsrörelsen som sin fiende, inte sin vän. Men det kan ju naturligtvis vara så att Ström menar att det bara är bland de kvinnliga våldtäktsanmälarna som det är vanligt att anmälaren ljuger om övergreppet, inte de manliga.

Det vore ju mer, om inget annat, åtminstone mer konsekvent.

"And use your voice every single time you open up your mouth"

2010-11-26T20:56:00.006+01:00

Apparently watching the Blur documentary No Distance Left To Run, has side effects.

Me: "OH MY GOD LET’S NEVER FIGHT LIKE GRAHAM & DAMON! You know you're my BEST FRIENDS, RIGHT? Right?"
A & J: *blinks*

So My Chemical Romance's new album was released the same week that I finally got over myself and watched the Blur documentary No Distance Left To Run, and now the two might be forever intermingled in my mind. Not much else connects the two except MCR's obvious admiration of early to mid-90s British music, and, well, the comparison I'm about to make.

Watching No Distance, it's noticable how much trouble Blur really had with suddenly having 15-year old girls in the audience. It's kind of like the opposite from MCR who, when experiencing that same audience-switch, welcomed it whole-heartedly and happily. And while Blur seemed to sport the view of “Why the fuck are they even here?” MCR’s was more like “OK, being a teenager SUCKS, we know this, and if we can reach even one of them and save their lives than we will!” This has given MCR a certain flair of pretentiousness and overdramatic over-the-top-ness about them and their live shows. In contrast to Blur, who just seemed pretentious.

But I can forgive Blur now. They were middleclass boys straight out of Goldsmith’s college and had probably spent years only listening to the views of their peers. I mean. What did they know?

And Blur is still very much My Band. I loved Oasis and Suede was who I aspired to be and Pulp was like the hot alternative guys in school that I never dared to talk to, but Blur. Blur made me the person I am today.

And yes, I realise there were other bands than the six-seven obvious once, bands you probably needed to know if you were gonna go around and feel a part of something back then. But I never did. And never cared. All I cared about was distractions from real life. And good music.

Watching No Distance now it hits me how little I actually know the members of the band. Today clips and interviews of your pop stars are just one click away, but back then there was no youtube and our London flat didn't have a VCR and very crappy television reception and apart from going to live shows I really didn't see much of them outside pictures in magazines. So when I watched No Distance I was actually a little taken aback by the way they all sounded when they talked. Not Damon. He sounds like he does on the albums. But the rest.

Other things I noticed while watching:

Graham's dislike of fame and the fans is painful to listen to and must have been even more painful to feel. No wonder he drank.

In hindsight, the epic Oasis/Blur fight seem more like a silly pub-brawl between two men who were really full of themselves and had nothing better to do, than what it did back then. No wonder Graham drank.

The question about who moved the single's release date so that Blur and Oasis ended up in competition for the no 1 spot, well, it's not really a question anymore, is it? It's pretty obvious that idea was hatched in Damon's brain and nowhere else.

I've always been sort of hesitant about Alex but I do think he has a way with words and the comment about how Blur's demos sounded too much like drama school when it should sound like art school is just made of all kinds of awesome.

All four of them at one point sporting black eyes. From each other.

The comment that they wished they'd spent a little more time on the record contract they signed back then - because it's the contract they're still under. Well. Yeah.

Dave's astute observation about how they all had sisters and no brothers and sort of became each others surrogate brothers. No wonder they split up and didn't talk for seven years.

We all grew up, me and A and J and E and the twin, all of us who went to London together back then. We're now in our thirties. We grew up and we no longer share flats and we have full-time jobs we actually have to be good at and careers to plan and partners to find and relationships to make work and children to raise into good people. It's all pretty...yeah.

"Whatever I choose and I'll sing the blues if I want"

2010-11-24T22:06:00.018+01:00

Jag måste säga att det är riktigt rörande att se Genusnytts kommentarsfält komma samman och försvara Pär Ström och den kanske inte förbjudna men definitivt diskutabla rätten att kalla sig "genusforskare" i samband med att man marknadsför sina föreläsningar om jämställdhet, utan att ha några akademiska meriter inom ämnet.

Genusnytts kommentarsfält fram till idag: "Genusvetenskap...bla bla bla...OVETENSKAPLIG...yada yada yada...superviktigt att forskning är VETENSKAPLIG....osv osv."
Pär Ström: *låtsas vara genusforskare*
Genusnytts kommentasfält: *artiga applåder*

Och för att vara så varmt engagerade i frågan om vetenskaplig nivå så är det konstigt att ingen av dem nämner att Pär Ström, trots all den tid han lägger på att "forska" i ämnet, aldrig verkar ha hört talas om maskulinitetsstudier.

Själv är jag deltidsforskare på youtube-clip som folk laddat upp på sina labradorvalpar. Jag tycker det är ett viktigt ämne och jag lägger en hel del tid på det varje dag.

####

Sims update: Adam is doing okay at his part-time receptionist job. (I am under no illusion that he doesn’t hate it, mostly because it takes time away from his “Art”, but it’s not as bad as he thought and he gets to organize leaving dos and birthdays which means he can choose places he knows have vegan food and every Friday after the phones close the admin team go out together and more often than not have a couple of bottles of wine between them and all the admin girls are in love with Adam and gladly cover the phone for him while he takes more cigarette breaks than is strictly allowed as long as he lets them spend their breaks perched on his receptionist desk asking him personal questions about his and Justin’s relationship.)

Justin is still just an entry-level coffee courier at his company and neither of them really make any money at the moment but Adam really, really wished to attend that writing class and Justin desperately wanted a small garden with some pots and plants and the regular bills still have to be paid, so I had to sell their TV.

"Where were you while we were getting high?"

2010-11-19T21:19:00.024+01:00

TS Eliot once said that no art has its meaning alone; that the past will always cloud the present (and the future) when it comes to analysis and interpretation, and that any artist "will be aware also that he must inevitably be judged by the standards of the past". Of course, his words were penned with the conflict between the canon of English literature and its current Modernist practitioners in mind, but it's applicable to My Chemical Romance too.

When a review includes a line like that, you know it's gonna rock.

"It's 2019. The city you're living in is completely homogenized. It's a plain of utopian uniformity, a metropolis of very few risks but even fewer rewards. Fear has been eradicated, but so has freedom. And at the head of this tedious existence is Better Living Industries, an oxymoron if there ever was one: a promise of a better life, yet only within strictly-defined parameters. Outside of the city, though, there's something different. It's wild and untamed. A resistance, led by a gang of feckless outlaws known as the 'Fabulous Killjoys'."

I'm not sure I could be more excited for My Chemical Romance's new album than I am. They just released the next video in the whole Killjoys vs Better Living-concept - "Sing" (which will make no sense unless you've seen the video for "Na Na Na") and it's completely awesome and after having watched Gerard die all prettily I'm now a bit...you know. (No, not sad. Horny.)

I didn't love the last album The Black Parade the way I love Bullets or the obsession with revenge in Three Cheers, but when a band has meant as much for your mental health as MCR has for mine, something like that doesn't really matter. And from what I've heard of the new album and seen of the concept, this album seems to have been pretty much made for me.

Firstly, geeky superhero comic book concept, yay! Secondly, I'm their age, which is just over thirty, which is such a weird age because you finally realise you've actually grown up, no doubt about it anymore, which is, well, weird. And means that now, more than ever, you need ~~the Jedi Knights~~ your inner superhero geek. Gerard: "It was our take on it: us directly being slowly and gradually assimilated into that 30-something safe-rock culture."

"A lot of the elements of the setting are completely metaphorical for the real stuff that's going on in this album," explains Gerard, "which is a struggle of art vs. commerce and filth vs. corporate clean up, and freedom being a dangerous chaotic thing that's very hard to achieve, versus a kind of utopian situation where you're very safe and everything's very easy, but it's also very boring."

Made. For. Me.

Thirdly, there's a red line of admiration looping from MCR, right back to the early and middle 90s Britpop era. And I was right there. Back then.

Blur's The Great Escape might have been the last album I completely and utterly disappeared into. But Modern Life Is Rubbish is probably the album that most shaped me as a person.

There are some things about the Britpop era that makes it fascinating thinking about now, today. There was no Internet Culture. I didn't have a blog. Or livejournal. Or an e-mail account. This means I have no lj entries to remind me of what it was like back then, and of all the great bands I saw, all I have are some vague personal memories in my head. I do remember being in the one-bedroom London flat - my very first! - that I shared with these girls who are still my closest girlfriends today (How? How did we not end up killing each other in that flat?), and being very insecure about myself and very skinny and freezing a lot in that flat and sometimes wearing gloves to bed and listening to a lot of Chris Evans on Virgin and one day hearing about some film project Ewan Mcgregor was doing with Christian Bale called Velvet Goldmine and thinking "Oooh, can't wait to see that!"

And I remember even back then I was bored out of my mind with the whole "new lad" part of the culture of Britpop, even back then it just didn't appeal to me and seemed uninspiring and...and nofun! (Of course, that didn't seem very important compared to the feeling when listening to Oasis' "The Masterplan" the first time, so.) And we smoked a lot of Silk Cuts and drank a lot of snakebites and were in love with the keyboardist from Suede and we had only a vague idea who Ian Brown was but we knew Liam liked him and we fell asleep to the violins in Bittersweet Symphony and had no idea Blur was going over to American bands instead and we we were all into The Young Ones, maybe becuse we were such anglophiles. Or maybe because it was fucking funny.

But the strangest thing of all is that still, to this day, the song that most reminds me of this time, of all of this, when I hear it is Robbie William's "Angels".

(*This blog post sponsored by "Why wasn't The Libertines around back then 'cause I'd been fucking all over that!")

"You should've raised a baby girl, I should've been a better son"

2010-11-13T17:00:00.012+01:00

Hanne Kjöller has penned a very speshual "feminist" vision in her column today, where one important step towards Equality Between The Sexes is to start more girls-only schools "av en modern, feministisk variant" where girls wouldn't have to be held back by "mindre begåvade pojkar."

Lovely.

All feminists have from time to time heard dumbass statements made in the name of feminism that make our toes curl in disgust. We've heard it at coffee breaks. We've heard it on telly. And, of course, we've read it on the dear old Interwebs. (Though thankfully I never hear it from any of my close girlfriends. They're all excellent, excellent feminists and also not afraid to tell me when I'm...not.)

The statements can be about men, or women, or women's clothing, or sex, or underage sex, or religion, or religious clothing, or any fucking thing. All some people have to do is open their mouths and viola! Toes! Curling! Not unusually said dumbass statements will be followed by an equally dumbass proposal to make some kind of stupid law against some kind of stupid (but not yet illegal) phenomenon. This is normal. All movements suffer from this. Tell me one where you haven't heard batshit crazy theories being announced, sometimes even published? And I do understand that mostly it isn't about people being actually dumb, but just about them having a supremely different outlook on life than I do. Sometimes. Other times I'm just feeling melodramatic and like my precious feminism is being torn apart instead of moving forward and then I just wanna go Leo McGarry on their asses.

Because yes, my friend. You can conquer the world, like Charlemagne. But you'd better be prepared to kill everyone. And you had better start with me because I will raise up an army against you and I will BEAT YOU.

####

I'll admit, I was a bit sadface that Pär Ströms blog entry on female objectification didn't recieve more comments. I was looking forward to reading that (sadface). In the post itself Ström does his normal analysis of the problem with the femal body being more objectified and sexualized than the male body, where first he declares there is no problem since both sexes "want to make themselves beautiful for each other", then throws in some standard "J'accuse!" arguments on how women choose to be constantly sexualized (patriarchal traditions=so very completely blameless) only to finally reach the same conclusion that he always does - that the real problem isn't that we live in a Male Gaze society where women's bodies are "objectively" seen as more sexual than men's, but that men don't have the same a-d-v-a-n-t-a-g-e that women do to use their bodies to attain fame and fortune. =(

What I don't get is why these men, if they're serious in their complaints, don't try harder to work on this blantant discrimination against the male sex. Why not take action against a society where women have been stereotyped as being "naturally" sexier and men can't "use their bodies" to get favours? I mean, for that to change you basically need two things: The male body to be "objectively" seen as sexual the same way the female body is. And the Female Gaze to be more of standard than it is right now. So why don't these men celebrate each and every activity that try to sexualize men and turn the female gaze into the norm, even for just one advertisement or one show or one evening? Like, say, Ladie's Night?

Or why not start a petition to get Ryanair to start using men's bodies in their ads instead of women's - "Dear Mr Ryanair Boss Man, where are all the male pilots in nothing but their underwear seductively bending over some luggage? Why are you enforcing the stereotype that only women's bodies are sexy enough to be in a calendar? Why do you want to discriminate against us men this way? Sincerely, A Group of Concerned Swedish Men."

Or, hey, why not attack the heterosexual mainstream porn industry? Get them to stop focusing on the female body and start acknowledging the fact that men can be sexy while being fucked too. In fact, why not boycott the heterosexual mainstream porn industry until they start giving the physical attractiveness of the male body the admiration it deserves? Call for heterosexual porn where all the focus is on young, hairless abs, flat stomachs, smooth muscular backs, youthfully perky asses and acres and acres of soft boyskin. Let the male actors arche their backs in extacy and/or pain while panting and moaning and begging for more into the camera like the sluts they are, for a change.

Or why not initiate a campaign to make sure that for each and every lesbian sex scene there is in heterosexual porn there's an exact equal amount of scenes with men kissing and licking and going down on each other for the benefit of the female audience? (And yes, I know there's all kinds of porn out there but I use the word mainstream here because what I mean is making sure that the first random hetero-porno that a teenager and his group of friends dl involves these things.)

So. I don't understand. What's the problem, men?

####

My Sims family is moving along quite nicely, yay! Although I finally had to give in and give Adam a part-time job because it was just too painful to watch him walk around the house all day without lifting a finger to clean up the puddle from the broken toilet in the bathroom, while Justin was slaving away at work all day but still made breakfast for Adam every morning which meant he never had time to shower before work and thus had some, well, difficulties fulfilling his wish of making friends at work.

Sorry, Adam. Selling a painting for 3 simoleons is just not enough helping out. Hope you enjoy being a part-time receptionist. Do try not to get fired. And for the love of all things holy, will you please just clean the toilet.

"It's a struggle, livin' like a good boy oughta"

2010-11-07T21:34:00.012+01:00

So I was doing pretty good energy-wise for a long time and then winter daylights saving happened and suddenly it's pitch black when I get off work and I don't have the energy for anything besides snuggling into the couch and yawning a lot and playing a lot of Sims 3.

My current Sims family consist of Justin, a friendly vegetarian who's also a hopeless romantic and who lives with his boyfriend Adam, a neurotic, over-emotional, artistic writer. Justin's life ambition is to have a big family and to successfully raise 4 babies into teenagers. Adam's life ambition is to become a professional writer. Yeah, I see where there might be a problem.

They are high school sweethearts.

(Well, technically Adam was in college when they met but Justin was a high school senior and he'd never had a boyfriend or girlfriend before so it totally counts. Actually, Justin had, with the wise wisdom of a teenager, already resigned himself to the fact that he would be the loser geek with asthma that no girls ever looked twice at for the rest of his life when he met Adam. Adam happen to be the older brother of Aaron. Justin and Aaron had became BFF during junior year when they first ended up in the same P.E class together and spent it sitting on the grass by the track field remeniscing about the early 90s British independence scene while the coach kept yelling more and more irritated orders at them.

Between junior and senior year Justin finally met Aaron's older brother, when Adam came home from college for the summer. Justin quickly managed to develop a crush on Adam so huge it could be seen from space and Aaron spent the next few months rolling his eyes and sighing a lot until Adam and Justin finally managed to get over themselves and hook up which traumatized Aaron's poor eyes forever but at least he didn't have to watch all the stupid mooning and sad, pining looks anymore.

After Adam finished art college and started trying to Make It As A Writer and Justin finished high school and then college and got a low-level job at some company, they move into a small flat in a crappy neighborhood with barely enough space for a bed, a table and all Adam's books.)

While Justin is away at work during the day Adam mostly sits at home and watches TV. Maybe I shouldn't have made him a loner as well as a writer. And I do kinda wish I hadn't made him both neurotic and over-emotional, because there's isn't a lot of things he can handle without breaking down and it must grate on Justin's nerves. Though, I have to say, Justin seems perfectly happy with his boyfriend and in between tantrums they hug a lot and I notice there's a lot of semi-naked cuddling. So maybe it's just my nerves.

(Though in the worst fight they ever had Justin coldly asked when "trying to make it as a professional writer" became "sitting on the sofa in the same sweatpants every day watching The Real Housewives of New Jersey with an empty bottle of wine on the floor" but he apologized after and he thinks Adam forgave him. Justin's not even sure why he said it because he is not a book critic or an editor but he can see that Adam has real talent and Justin would probably kill him if he stopped writing and got a regular job - one of them working a soul-crushing corporate job is enough - and it's not like Adam wasn't drinking a lot and watching a lot of reality soaps between bouts of inspiration when Justin fell in love with him too. Basically, Adam's the same person as he was when he was Justin's best friend's intriguing brother who came home from college in the summertime and who wrote dark, violent poems about death and dying and depression that he showed to Justin if he had had enough to drink and who had made Justin go "oh" the first time he saw him.)

Otherwise, Justin is currently nurturing a wish to learn more about gardening. Adam really wants to buy an easel, for some reason. Neither of them has any cooking skills yet so a big part of Justin's paychecks is going towards pizzas. Also, neither of them is into cleaning. As soon as Justin's career takes off I'm so getting them a maid because, damn.

"When are you going to give up this crazy sugar scheme?"

2010-10-30T12:18:00.018+02:00

I come bearing links from my feminist blog-roll. And one from my much less visited antifeminist blog-roll.

1.
While on the subject of, er, "Amazonia" (are we still on that subject? Or did it die a well-deserved death while I was busy with Real Life crap?), one of my favorite feminist bloggers out there, Sady Doyle, recently wrote a piece about Lady-nerds and Utopia, and then she did a seperate blog post footnoting the historical flaws of many of said female utopia-writers, and both are equally interesting:

And they tell their own stories. Stories about escape, about what changes, what doesn't, and what should. And when it comes to lady nerds, those voluntary or involuntary gender rebels, those girls whose brains just don't fit the template, they tell stories about the specific discomforts and desires of that situation. One of the oldest stories is the one where dudes don't run things. Or, you know, exist.

Footnotes: In the first wave, one of the most major problems with feminism was that it was For White Ladies:

Feminist scholars have actually had to point this stuff out in response to people embracing the book as a socialist-feminist-separatist political vision. They’ve also pointed out that these were contemporary, mainstream, even liberal views at the time of publication. One of the notable things about these books is that feminist visions of utopia tend to mirror the problems with feminism. In the first wave, one of the most major problems with feminism was that it was For White Ladies.

2.
Jezebel has a blogpost about a woman who was raped under knife point and got the rapist to admit to it on the phone but still wasn't believable enough in the eyes of the jurors. It's called How to Rape A Woman And Get Away With It.

Apparently, a woman's testimony is worth so little in this country that not only do we largely fail to convict rapists when their victims have the misfortune to know them personally — we also can't convict even those criminals who break into strangers' homes and commit their rapes while armed. We also can't convict those criminals stupid enough to call their victims and admit their crimes.

Personally, all I can do is to concur with this comment: I HATE EVERYTHING!

(And just so the men's rights activists will have something to be upset about too - seeing how there is nothing in the post indicating that today a woman just needs to breathe the word rape without any kind of evidence to back it up for an innocent man to go to jail FOREVER - there are references to Lisbeth Salander-style-of-justice among the comments. What a crazy "feminist" world we live in, huh guys & girls?)

3.
Here is a highly read-worthy article linked by Pär Ström about that Swiss antifeminist conference.

The article interviews one of the antifeminist conference members, the swedish Ulf Andersson, who explains to us that "an antifeminist is a kind of peacekeeper who wants to return things to normal." ("We have normality. I repeat, we have normality. Anything you still can't cope with is therefore your own problem!") Andersson is also cited in the article as claiming that today “feminist stands for pure evil.” He backs this statement up by pointing to "radical feminist groups that call for men to be grounded at home after 9 pm or bear placards calling for 'male slaughter, female supremacy'".

Eh.

Andersson also lists the key beliefs of antifeminists. They are:
-opposing the feminist hatred of men
-valuing the nuclear family
-believing in the child’s rights to both its parents
-looking at the individual instead of the gender
-accepting that men and women are different

We already knew about this of course, about the nuclear family bullshit and the "men and women are different in da brainz!" and the pythonesque YES-WE-ARE-ALL-INDIVIDUALS! crap, but it's still nice to see it in a neat little summary like that.

Apparently there has been some protests against the conference - the article describes 50 feminist activist spraying graffiti on a community hall and handing out leaflets about a protest rally. It also interviews the Swiss Federal Office for Gender Equality director Patricia Schulz, who is not worried about the event happening within her country’s borders but is concerned by “this movement’s denunciation of all women who do not correspond to its limited vision of what constitutes a ‘real woman’.” She also says she finds that the antifeminist men's rights groups don't appear interested in stimulating a debate that could lead to solutions to the problems faced by many men, as much as they seem to want to put the responsibilty for these problems on women who can be described as "emancipated."

"Josh, pwease be vewy careful. Twy vewy, vewy hawd not to destwoy us."

2010-10-23T21:04:00.019+02:00

(Nån dag ska jag inte vara så jäkla förutsägbar när jag bloggar. Idag är inte den dagen.)

Firstly, alla debatter om mansrollen, speciellt om de bedrivs av män, värmer naturligtvis ett tredje-vågens-feminist-hjärta. Men det krävs en alldeles speciell form av naivitet för att hävda att only feminismen är orsaken till att män skuldsätts för andra mäns beteende. Det, att män är våldsamma alfa-hannar och kvinnor är deras kompletterande motsats, är en fin gammal traditionell syn på könen. På medeltiden tilläts prostitution för att det ansågs minska risken att män skulle gå ut och våldta (eller utöva homosexualitet), så idén att ”män är potentiella våldtäktsmän” är knappast en manssyn som infördes av andra vågens feminister på 60-talet, även om en del verkar tro det.

Däremot har feminister blivit tvungna att förhålla sig till en tradition som säger att män varken kan eller ska kontrollera sin sexualitet, och att det istället är kvinnornas sexualitet som måste kontrolleras. Därmed skapades ett kvinnligt och feministiskt motstånd som i sin allra mest extrema (och, hoppas jag, mer och mer ovanliga) form – och den form som ironiskt nog allra bäst matchar den traditionella synen på mäns okontrollerbara sexualitet - kräver könsseparatism för att skydda kvinnor mot mäns våld. Medan kvinnor fortfarande uppmanas av allt från amerikanska TV-serier till, eh, ”äkta” jämställdhetsdebattörer att alltid se alla män som potentiella våldtäktsmän och att ta ansvar för att inte "försätta sig" i potentiellt farliga situationer – inte bli för berusade, inte gå hem med män de inte redan bestämt dig för att ha sex med (och då menar jag alla typer av sex) – så pågår det samtidigt en kampanj av samma grupp att kvinnor måste sluta se män som ”det onda könet” enbart pga hur en liten grupp män beter sig. Hur skall de ha det egentligen?

(Ja, det var en retorisk fråga. Jag förstår hur de vill ha det: Inga mäns vardag ska på något vis beröras av att alla kvinnor måste anpassa sig efter hur en liten grupp män beter sig.)

Nu över till vad jag egentligen tänkt skriva om: Pär Ströms inlägg om Amazonia! Ett framtida samhälle där kvinnor har 50% eller mer av den ekonomiska och politiska makten, dominerar på universiteten, där typiskt mjuka, "kvinnliga" egenskaper (social förmåga, förmåga att kommunicera, skapa långvariga relationer och nätverka) värderas högre på arbetsmarknaden och bland toppjobben och fysisk styrka och våld inte längre innebär makt. Det intressanta är att de som hittills avfärdat över/underlägen kopplat till kön i samhället med att det är inte diskriminering, det är bara olikheter mellan könen som det handlar om och att det bara är för individen att göra "andra livsprioriteringar" för att undanröja de få underlägen som inte är kopplade till dessa naturliga "olikheter", och att män väl inte kan hjälpa att deras medfödda, manliga egenskaper innebär att de oftare blir företagsledare, toppchefer och styrelseledamöter, naturligtvis även måste välkomna ett samhälle där män är den grupp vars egenskaper innebär att de har mindre politisk och ekonomisk makt och inte är lika eftertraktade på arbetsmarknaden.

Ett annat exempel som förstärker denna uppfattning är att Pär Ström beskriver en talk-show i SVT som bara intervjuar kvinnor och kallar det en "försmak av Amazonia", och påminner oss om hur "feministerna" protesterade när det omvända inträffade, alltså när enbart män intervjuades i "Här är ditt liv". Eftersom jag inte minns att han själv utfärdade några vilda protester mot det som han nu tydligen menar var en manlig motsvarighet till "Amazonia", så får man väl utgå från att han intar samma ställning även i framtiden. Vidare anser han att anledningen till att kvinnor idag förekommer mer sällan i media inte är något att oroa sig för då det helt enkelt beror på att "män är av naturen skapta till att (genomsnittligt) vara mera pushiga", så om kvinnors, eh, "av naturen skapta" mjukare egenskaper i en framtida värld skulle ge dem säg 100% av mediautrymmet borde ju Pär Ström vara den första i kön att hurra för detta.

Vilket innebär att mansaktivisterna helt enkelt saknar den grundanalys som behövs för att göra motstånd mot ett eventuell framtida "Amazonia". Att det fortfarande kommer blir upp till feminismen att bjuda detta motstånd.

Sedan kan man ju fråga sig hur antifeministerna tänkt sig att stötta pojkar om vi nu går in i ett samhälle där de traditionellt "manliga" egenskaperna blir mindre viktiga. Tror de verkligen att deras ständiga rasande mot att feminismen inte tillåter POJKAR att vara POJKAR och FLICKOR att vara FLICKOR oh-my-gosh och att de hemska genuspedagogerna redan på dagis aktivt vill ”tvinga” barn att ställa sig utanför de gamla traditionella könsrollerna, t.ex genom att inte bara välja leksaker efter vad leksakföretagen bestämt är tjejgrejer respektive killgrejer, OMG THE NERVE, är det bästa sättet?

"Took a train outta New Orleans and they shot me full of ephedrine"

2010-10-22T19:24:00.006+02:00

Sleepless: So I just had my very last session with my therapist.
Sleepless’ friends: You did? How was it?
Sleepless: HA! THAT WAS A TEST! You people don’t read my twitter?!
Sleepless’ friends: (shifty eyes) Oh…um....
Sleepless: Seriously? You’re my best friends. If you don’t read my tweets, who the hell will?
Sleepless’ friend no 1: Well, it’s just that…there’s so many of them.
Sleepless’ friend no 2: Yeah, um, not that we don’t simply adore your entertaining and witty twitter, but maybe you could, like, just write a summary of all your tweets and then, um, e-mail them to us, say, once a week?
Sleepless: Why yes, yes I could certainly do that. That’s a great idea. Or, another idea is that YOU COULD READ MY TWITTER!
Sleepless’ friends: (shifty eyes)

Bah.

####

Sometimes I entertain my restless mind by making lists involving Popular Culture. Sometimes I make them on twitter. Then I re-post them here.

The Best Compliments Ever Uttered, Ever List:

"I love her. I love her mind, I love her shoes." (Uttered by: Josh Lyman. About: Federal judge Evelyn Baker Lang.)
"He's evil. But you should see him naked." (Uttered by: Buffy-bot. About: Spike.)
"I felt like destroying something beautiful." (Uttered by: The Narrator. About: Jared Leto's character in Fight Club. No, not a compliment you'd ever want from someone, but apart from most compliments it has the bonus of probably being completely truthful.)
"Desmond Hume will be my constant." (Written down by: Daniel Faraday. About: Desmond Humes.)
"I'm glad to be with you, Samwise Gamgee, here at the end of all things." (Uttered by: Frodo. To: His Sam. Should really be no 1, when I think about it.)
"With a mind like that, we could travel the stars. It would be my honour." (Uttered by: The Doctor. To: The Master.)
"Probably Carl." (Uttered by: Pete Doherty. About: Carl Barat, when asked what his best feature is.)

"He took the midnight train going anywhere"

2010-10-17T13:14:00.002+02:00

The twin (to me): You know, I've only seen L cry once in the 13 years we've been flatmates. And it was to Bicentennial Man.
Me: Seriously?

L: (affronted) Hey! You've seen me cry at other times too.

The twin: Not like that, I haven't.

Me: How did he cry exactly?

The twin: Well. Remember when he told me he might have to go to Afghanistan and I broke down on the kitchen floor with tears spurting out of my eyes in about zero seconds? Yeah, kinda like that.

[sounds of wild protests emitting from L]

The twin: And I asked him, "You only have a moment like that once every ten years, are you sure you want Bicentennial Man to be it?"

Me: What I don't understand is how can he cry to that movie but NOT cry when the labrador died in Marley & Me?

The twin: *sigh*

Me: I mean, in our family when the labrador dies in a movie, we cry! And then we reminisce about grandma's dog for a while. And then we take out pictures of grandma's dead dog, and then we all agree that she was the cutest, smartest dog in the whole world.

The twin: Well, I guess other families are just plain weird.

"Drugs, give me drugs, give me drugs "

2010-10-14T21:30:00.004+02:00

My Chemical Romance's post-apocalyptic 2019 concept video for "Na Na Na" premiered today and I watched it and then I swear I flailed for a full minute or so because yes, it's dorky, but I'm a huge dork too so what's your point, and then I sat down to write this entry. It almost feels like this video was made for me because I'm their age and I too wanna make a video where I run around in a comic book story, shooting evil comic book villains in the back of the head and reading post-apocalyptic magazines in the middle of the American desert and getting smashed in the face with a bottle. And I'd totally keep one of those roller-skate boys around too (cause I looked at the behind-the-scenes footage and roller-skating boy is CUTE) and is this something everyone would confess to on a public blog or am I more drunk right now than I think I am?

"Ex-boyfriends are just off limits to friends. I mean, that's just, like, the rules of feminism!"

2010-10-06T16:14:00.038+02:00

Det är skillnad på "feministisk propagandafilm" och neutral underhållning. Eller?

För en tid sen bestämde jag mig för att sluta se filmer om nördkillar och deras bekymmer. Inte för att dessa filmer har blivit sämre eller att nördkillarnas bekymmer slutat vara högst relevanta, utan för att man bara kan se samma film om och om igen så många gånger, där samma manliga filmmakare berättar samma historia om hur de ser på high school, sig själva och det "mystiska" andra könet, innan man börjar drabbas av en oemotståndlig lust att slänga ut TVn genom fönstret*, även kallad Sean William Scott-fatique. (Även om Dude, Where's My Car fortfarande är den bästa film som nånsin gjorts, nånsin!)

Men det är skillnad på "feministisk propagandafilm" och neutral underhållning. Att ha starka synpunkter på det ena innebär inte att vi även måste rannsaka vår egen syn på det andra. Eller hur?

Jag skall vara ärlig, av Debatt-debatten att döma tycker jag, som feminist, att Tusen gånger starkare verkar vara en ganska ensidig och stereotyp film. Vi vet ju att könsrollerna drabbar både pojkar och flickor, det har vi feminister försökt tala om i decennier, så om man nu skall göra en film om just dessa könsroller verkar det lite onyanserat att bara sträcka sig till att porträttera det ena könets utsatthet för dem. Dessutom samverkar ju könsrollerna alltid med varandra, är strukturerade för att vara varandras motsatser så att män aldrig skall behöva oroa sig för vad som är "kvinnliga" beteenden och vice versa, vilket annars lätt skulle kunna vara fallet då könsrollerna till stor del - även om ingen, inte forskarna, inte Gudrun Schyman, inte Pär Ström, vet exakt hur stor del - är socialt inlärda snarare än nedärvda och instinktiva hos oss.

Men jag måste säga att antifeministernas plötsliga upprördhet och oro över just onyanseringen och ensidigheten i just denna film, och över vad den gör med de unga pojkar som ser den, förvånar lite.

Man kan inte låta bli att tänka på alla high school/college movies som alla visar skolans hegemoni från den nördiga killens/killarnas perspektiv, vilket innebär att geek-killarna är på botten medan "idrottskillarna" är högst upp i hierarkin tillsammans med samtliga tjejer (förutom någon stackare som har oturen att bära tandställning och glasögon och som ibland har någon replik men aldrig får någon snygg idrottskille på slutet ändå, såvida hon inte gör en make-over under filmen dvs) - tjejer som mest skildras som ett sorts "gåtfullt folk" som spenderar skoltiden med att gå igenom klassrummet i slow motion och utöva sin "sexuella makt" över killarna; som redan i den osäkra, identitetssökande tonåren uppenbarligen går utmärkt att kategorisera som antingen fina flickor eller slampor som manipulerar sin omgivning med sin sexualitet; som redan som 17-åringar enbart väljer killar efter pengar, status eller skolans häftigaste bil, och som alltid alltid väljer sviniga jocks och Bad Boys framför "snälla killar", eftersom det är den myt som självtitulerat "snälla killar" alltid använder som förklaring till varför just de inte fått den snygga flickvän som de känner att universum är skyldiga dem, samt den myt som den antifeministiska mansrörelsen använder som sin egen lilla förklaring till varför en del män slåss och krigar och begår våldsbrott och beter sig illa i största allmänhet (det är, som så mycket annat i antifeministernas värld, kvinnornas fel och tills alla kvinnor slutar "välja" denna typ av män att para sig med kan ingen förvänta sig att männen skall förändra sig).

Jag vet inte vad ni andra tjejer tycker, men jag kommer iallafall inte ihåg min skoltid på det här sättet. Så man kan inte låta bli att undra varför inte den för "ÄKTA" jämställdhet så engagerade mansrörelsen uppvisat samma oro för vad det gör med unga killar att se den typen av filmer, som de nu gör.

Fast nu var det ju i och för sig skillnad på "feministisk propaganda" och, ni vet, neutral underhållning.

*(Then came Tina Fey and Mean Girls. And we rejoiced. Even though it wasn't exactly Donnie Darko for girls or anything. But after American Beauty and Legally Blonde we were more than willing to take what we could get.)

####

OK. Moving on.

1. Kan inte Ladies Night lägga ned sin urlöjliga, omoderna och för övrigt definitivt diskriminerande regel om att bara kvinnor får gå på deras föreställning? It hurts my brainz! Och någon anstormning av män som vill se andra män dansa och sjunga förföriskt lär det inte bli och gör det det så är det väl bara trevligt?

2. Kan inte någon berätta för antifeministerna att Ladies Night inte är en ”feministisk” föreställning? Ett kön och bara det könet som skall stå på scen och vara sexiga, eller vad det nu är Ladies Night går ut på, och ett kön och bara det könet som får visa sin uppskattning över nyss nämnda sexighet? Kan man överhuvudtaget tänka sig något mindre feministiskt, mer heteronormativt och mer fritt från alla former av "genustänk"?

Men visst finns det en skillnad i den allmänna synen på den kvinnliga strippan och den manliga strippan. Det svävar fortfarande något av nyhetens behag över män som strippar och viker ut sig för kvinnor, något som sedan länge övergett den kvinnliga strippan vars uttjatade poser man knappt kan vända på sig inom popkulturen idag utan att stöta på. Vad detta beror på är den enorma särbehandling av könens sexualitet genom århundradena och fortfarande idag. Antifeministerna vill mena att det här speglar det mansförakt som finns i samhället, som de menar gör att män inte får leva ut sin heterosexualitet utan att kritiseras för det medan kvinnor får leva ut sin heterosexualitet hur mycket de bara vill, men de allra flesta av oss andra förstår, efter att ha kastat ett öga på den verkliga verkligheten därute, att det är en ganska tunn analys av samhällets syn på kvinnors och mäns sexualitet.

3. Manliga antifeminister som menar att Ladies Nights och dess reglers existens i sig bevisar att kvinnorna har all ”sexuell makt” i samhället; om ni lovar att sluta upphöja kvinnors sexualitet till något väsenskilt från mäns sexualitet och som något kvinnor liksom "plockar fram" då och då när de bestämt sig för att lura någon stackars man att ge dem uppmärksamhet eller pengar, så lovar jag att i utbyte mot det se till att ni får komma in på Ladies Night i framtiden.

"Picked up a boy just south of Mobile, gave him a ride, filled him with a hot meal"

2010-09-21T19:55:00.011+02:00

So the new My Chemical Romance album is another concept album. This time the concept is a radio transmission from a post-apolyptic 2019.

It would be hard for me to be more happy about that than I am. Starting to feel a little post-apocalyptic myself, in these here post-election times. Starting to feel I need to get my own aviator sunglasses and plastic toyguns.

The trailer for the album is wonderfully anti-utopian and American-desert-gritty and they all look so fabulously hooker-ific in it and they are all such adorable geeks. <3

"Ow, my pride."

2010-09-16T20:22:00.025+02:00

Pär Ström, antifeminist-bloggaren som gett ut en bok men numera mest ägnar sin tid åt att ta sig an kvällstidningarnas ojämställda rubriker, vilket väl knappast kan provocera någon, gjorde ett avbrott i detta och lät häromdagen fina Tanja Suhinina gästblogga ett inlägg på bloggen Genusnytt, på vilken han satte rubriken ”EN FEMINIST UTMANAR GENUSNYTTS LÄSARE!” Which will never not be funny.

Då Tanja även postade en länk från sin egen blogg så spreds detta inlägg lite beyond Genusnytts vanliga läsarkrets, vilket gjorde det intressant att se nytillkomna läsares reaktioner på kommentarerna som Tanja fick. För är man inte van vid den retorik som förs på antifeministiska forum så kan det ta ett tag att vänja sig. Citat ur Genusnytts kommentarsfält cirkulerade sålunda på twitter, under viss munterhet skall erkännas, och jag kan inte låta bli att kopiera & klistra in mina favoriter:

-"Lagen är skriven för kvinnor. En kvinna kan inte fällas för sexköp osv!"

-"Ett övrig exempel är ju Detta med hur parbildning sker. Du vet mannen är 4 år äldre. o s v. Det låtsas man inte om i politiken när man pratar löner och vem som stannar hemma. skall det vara 50/50 så måste man se till att alla är lika gamla som bildar par."

-"Redan på 50-talet i en Åsa-Nisse film förekom en kvinnlig polis. Vi hade t.ex kvinnliga komiker, Birgitta Andersson och Eva Rydberg utan att någon reagerade."

-"Dock är den bara en bråkdel så god för män som för kvinnor, det betyder att män bara bör lägga en bråkdel så mycket tid och pengar på det. Max 2 min, som en tandborstning. Och naturligtvis kan man gå utan, då är det en annan effekt man uppnår (att slippa rampljust). Ser man ut som homo/metro/kvinna har man gjort fel om det inte är vad man avser."
(angående smink och könsroller. Also: oh...my.)

-"Undrar om det här med att ständigt bära en falsk fasad som kvinnor gör inte gör dem till gränsfallspsykopater överlag? De luras ju hela tiden."
(faktiskt också angående smink. Here I'd like to add an "oh the humanity".)

-"VARJE MAN GER IDAG EN MILJON TILL VARJE KVINNA !!! Läs på lite !"

-"Jag anser att diskussion bäst förs med sakliga argument och inte med affekterade påhopp. Vad gäller ditt försök att misstänkliggöra mina motiv har jag inga kommentar utan hänvisar till denna kommentars inledande mening."
(handlar visserligen inte om feminism men OMG BEST COMMENT EVER IN THE HISTORY OF EVERYTHING! HOW CAN YOU BEAT THIS COMMENT? YOU CAN'T!)

-"Vill du se sminkade män? BESÖK CIRKUS och betala för det! Det är inget nytt eller speciellt med sminkade män. Det utmärkande för män är att de bara sminkar sig när det finns en vettig orsak."
(psst, commenter, your crazy is showing.)

-"Det finns individuella skillnader om hur våra hjärnor är uppbyggda men den största skillnaden är faktiskt den mellan könen. Därför vill inte pojkar sminka sig och kommer aldrig att vilja. Jämställdhet ska vi ha – självklart – men det måste vara utifrån att de olika könen har olika fysiska grundförutsättningar."
(det är inte många som vågar stå för att de tror att smink/inte smink tillhör våra fysiska grundförutsättningar, men Tommy Sandström är ett modigt undantag)

-"Skillnaden ligger nog i att tjejer är så vana vid att bli uppvaktade (uppskattade) att de reagerar annorlunda. De flesta kvinnor är inte speciellt generösa med att uppvakta oss män så vi kanske ser det mera som en komplimang, en kul grej än en kränkning."
(ja, för det är det som gör att vi tjejer inte uppskattar sexuellt ofredande - män är alldeles för generösa med dem!)

Och i något sorts efterspel av inlägget ger sig Pär Ström på en egen analys av feminismens utveckling och historia, och frågar därpå sina läsare hur de tror att "den tredje vågen i den feministiska revolutionen" eventuellt kommer att se ut. Nu vet ju alla som är åtminstone lite insatta i feminism att den tredje vågens feminism redan existerar, den växte fram under 90-talet som en motkraft till andra vågens feminism och är i princip den som man idag hittar i den akademiska världen, t ex genomsyras genusvetenskap av den tredje, snarare än den andra, vågens feministiska strömningar.

För ett tag sedan gjorde jag en mycket översiktlig beskrivning av den svenska feminismens allra mest grundläggande inriktningar. I don't wanna toot my own horn (though I will: paarp parp parp paaarp!) men tydligen finns det ett behov av en extremt basic beskrivning av den svenska feminismen för de som inte kan så mycket om den men ändå vill "analysera" den på sin blogg. Så här kommer min igen (alla felaktigheter, och de kan vara många, det är lite snårigt att försöka få med allt i ett blogginlägg, är mina egna):

Första vågens feminism (1750-1920): You have two cows. Both cows should be able to vote in the general cow-elections, right the fuck now.

Key concepts: Legal rights, laws. Head cows: Mary Wollenstonecraft, Margret Fuller

- Den liberala feminismen: You have two cows. Both cows are each others’ intellectual equals and deserve the same rights and obligations.

- Den marxistiska feminismen: You have two cows. By eliminating the class oppression, your cows will then also not be experiencing gender oppression.

Andra vågens feminism (inleds 1950-1970-talet): You have two cows. Their personal lives are also political. This means that the structure of cow-power is the same inside the barn as it is out in the fields. All cows are born and raised into a patriarchal order based on man-cows dominating women and older man-cows dominating younger man-cows.

Key concepts: gender roles, abortion rights, the Other. Head cows: Simone Beauvoir, Betty Friedan, Kate Millett

- Den socialistiska feminismen: You have two cows. Class and gender are both equally oppressing these cows.

- Radikalfeminism: You have two cows. They are sisters. You think. At least they talk about sisterhood a lot. Other cows say that your cows hate man-cows and that they also hate women-cows that are more beautiful than them. You have not asked your cows if this is true because they are busy writing antiporn and antiprostitution slogans on your barn door and they don’t seem extremely concerned about what other cows say about their looks anyway.

Tredje vågens feminism (inleds 1990-2000-talet): You have two cows. When the leader of the biggest cow-party suddenly claims that he is now a feminist, your cows are sceptical and say there is no such thing as a single feminism and demand more details. A feminist can be pro-pornography, anti-pornography, pro-legal prostitution or anti-legal prostitution, pro-gender quotas or anti-gender quotas. Your cows also point out that feminist cows can oppress other cows when they try to eliminate what they percieve as gender oppression of those cow. Your cows also talk a lot about gender binary, and about deconstruction. By this point you usually just nod along. It just isn't as straightforward as "women should be able to vote", is it?

Key concepts: interesectionality, post-structuralism and kyriarchy. Head cows: Judith Butler, Rebecca Walker

- Postmodernistisk feminism: You have two cows. These cows do not belong to a collective group of cows where everyone shares the same interests or difficulties in everyday life. Your cows are not just “cows” that can be defined by some common experiences that all cows share. They are their own cows.

- Queerfeminism: You have two cows. The heteronormative cow-society tell your cows that everyone falls into either the category man-cows or the category women-cows. Your cows explain that meaning is constructed through discourse and a cow's identity has nothing to do with labels. Then they show that bulls can produce milk if they just try hard enough, upsetting all the poor, faint-hearted conservative cows. Seriously. They’re your favorite cows EVER.

- Den postkoloniala feminismen: You have two cows. Since both cows are from the western world they are not allowed to just assume that their views represent the views of cows globally.

Constructionism vs essentialism:
Constructionism - You have two cows. They both show traits that are not part of their personality traits that they are born with, but rather other cows’ expectations of how all cows behave and - for the most part, though nobody is sure exactly how big part - social and not biological constructs.
Essentialism - You have two cows. You sell one cow and get a bull. Now you have two animals that are essentially different from each other and in many ways are each others’ opposites.
All other feminisms explained above contain these two very different ideas about what being a true and natural cow really means, in various degrees. No exceptions.

Oh! And the three waves are not just chronological but also co-exist. The first wave ended with the women's vote but can be traced to today's liberal feminists, the second wave is probably the kind of feminism that most people associate with the word “feminism”, and the third wave is the feminism most used in the academic world. Yes, people, this means GENUSVETENSKAPEN. (Oh shut up.)

PS. Vi känner alla till "You have two cows"-parodin, yes?

"Carved in a tree and sometimes in me."

2010-09-13T22:43:00.012+02:00

I don’t get people who are smokers. I mean, I get it, theoretically, but I don’t truly understand it. I don't understand physical addiction. I smoke. Some periods I smoke every day, some periods I don’t smoke at all, some periods I smoke occassionally, socially or everytime I go out. I’ve just never been addicted to my smoking.

And this is how I am with most things a person can possibly have a physical craving for that they can't control. I don't truly understand. That, however, does not mean I'm not addicted to anything. Like right now, I suspect I’m kinda sorta maybe alittle bit addicted to wine. Not addicted in that way that I drink too much, but in the way that I abuse it a little. I drink alcohol to ward off the waves of melancholy, to loosen up the knots of my antsy, restless mind, to make the acid, anxious thoughts in my head stop for just a few precious hours.

And because of this, I carefully calculate every drop of alcohol I have, every single day. I mark it down in my calendar alongside appointments and lunch-plans, just so I know that I am not drinking more than The Limit - which is no more than 9 glasses of wine a week, the maximum doctor-recommended amount for women to drink - and because trying to know how much you're drinking without actually counting is ridiculously difficult and more often than not people have no clue how much they actually drink. And I make sure I have white days every week where I don’t drink, which I also mark down, even though some of those days all I do is crave those gloriously relaxing glasses of wine.

Yes, I do know how all this sounds (crazy), but for people like me, the obsessive-compulsive kind, this is normal, it's what we do. We need this kind of control, we won’t allow ourselves the luxury to just "go on feeling", and so we carefully calculate every cigarette we smoke and every glass of wine we have and every paracetamol we swallow and so on so we will know exactly how much of it we’re taking.

Don’t get me wrong, people like me might still be taking way too much of whatever it is, but at least we know it. Addiction will never take any of us by surprise.

I know 9 glasses á 15 centiliters of wine a week doesn’t sound like much. I know that there are people who drink twice as much and don’t worry about it. I know I have, and for long periods of time. But that’s not how you measure addiction. I mark down how much I drink every week because I know I want to drink more than I do, and more than I should. Using alcohol as self-medication, no matter how small amount of it, is not healthy drinking behavior. It is, in fact, risky drinking behavior.

Having battled anxiety for a decade, I am completely done being naïve about what it is and what it can do. If there is one thing I have learnt it is that people will do whatever it takes to relieve their anxiety – and if what works is exercise or sex or cocaine or carving up your own skin, people will do it and do it and do it until the pain stops. And even if I know that I don't have a real problem with alcohol at the moment, I know a slippery slope when I see one. For me to not pay attention to my drinking because of some “oh, people drink much more than I do so I must be fine” reason, would be almost unforgivable stupid.

Now, having said all that, the thing about every single one of my almost-could be-addictions is this; they’re psychological, not physical. I've never felt a physical need to smoke that cigarette or have that drink. I have, however, been psychologically addicted to my various methods of self-medication over the years, and I’ve never not been able to just stop any one of them from one day to the next, like they never existed at all.

Because compared to the monster that is Depression they're all just insignificant little nuisances. Whenever Big Bad Things start happening in my brain, they overshadow whatever else is going on in there and I just..stop. Stop drinking, stop smoking, stop drinking coffee, stop eating anything sugary, stop eating altogether, stop reading, stop watching TV shows, stop turning on the computer, stop listening to music, definitely stop writing. Depression is my one and only physical addiction. It's under my skin, it's in my blood, it's chemical, and it pushes all other addictions out of my head, teflon-like, the minute it re-emerges from the back of my brain.

"And we'll celebrate the end of things with cheap champagne"

2010-09-08T17:38:00.009+02:00

So I just booked my last therapy session with the therapist I've had since my Big Bad Mental Breakdown No 2 which was, huh, eight years ago. During this whole time we've never talked about what he does for a living. Well, I know he's a therapist, of course, but apart from seeing me for 45 minutes a week I have no idea how he spends his days. I think he mostly works with addicts. Which I think sounds about right. No, I'm not a druguser or an alcoholic.

Different kind of addiction. Same symptoms.

And today for what I think is the first time he mentioned his age, which is 50. This surprised me because he reminds me a little of Ewan McGregor. A young Ewan McGregor. (Of course, when I started in on him he was only 42.) I've really liked having him as my therapist. He's not as academic as me, which I like. Because it means he focuses on actually helpful things like How Can We Manage Sleepless' Waking Hours When She Is Superdepressed, while I tend to focus on things like "So this life business, I mean...what the crap?"

I've already mentioned how I have been a reluctant, not to say grumpy, participator in this whole stop-going-to-therapy matter, even though I'm totally the one who suggested it and pushed for it a few months ago. But, as I whined to him today; "What if in six months I have another big bad mental meltdown? It took so long to break you in, I just don't want to have to start over with another therapist."

Actually, I can just see it now: New therapist being all “So you seem to have a tendency to use humor as a safety valve instead of talking about why it is that you have a propensity for falling into deep depressions from time to time” and me going “No! You THINK?” and New therapist going “And now you’re using sarcasm” and me muttering “At least my old therapist looked a little like Ewan McGregor when we did this.”

In conclusion: Poo!